web analytics
28 maj: Spanska sjukan

28 maj: Spanska sjukan

Idag är det den 28 maj, och för 102 år sedan, den 28 maj 1918, hade Dagens Nyheter en liten notis om att Spaniens kung Alfonso och flera av hans ministrar hade blivit sjuka. Det rörde sig om en mystisk sjukdom som redan var vitt spridd i landet, och hade drabbat närmare en tredjedel av befolkningen. Dock verkade den inte vara farlig.

Dagens Nyheter 1918-05-28.

”Kung Alfonso och hans ministrar sjuka.
London, måndag. (Sv. T.) Till Reuter telegraferas från Madrid: Konungen, premiärministern och flera andra ministrar ha insjuknat. De lida av en mystisk sjukdom som uppträtt över hela Spanien och har angripit trettio procent av hela befolkningen. Sjukdomen anses icke farlig.”

Två dagar senare hade även Aftonbladet en artikel om ”en mystisk epidemi, som liknar influensa”, som ”praktiskt taget hela Spanien fallit offer för”. Man citerade Daiy Mail, och samma telegram skulle komma att publiceras även i andra tidningar de närmaste dagarna. Det var inte bara influensan som härjade. Första världskriget hade hållit på i fyra år, och sjukdomar som det förde med sig spreds också bland soldater och vanligt folk.

Aftonbladet 1918-05-30.

”Krigssjukdomarna härja.

[—] Ett Madridtelegram till Daily Mail meddelar, att praktiskt taget hela Spanien fallit offer för en mystisk epidemi, som liknar influensa och som redan förorsakat många dödsfall. Så många personer i det allmännas tjänst äro angripna därav, att arbetet i hög grad hämmats. En mängd privata firmor ha måst inställa arbetet, enär deras personal insjuknat. Två tredjedelar av spårvägspersonalen ligger sjuk. Även regeringens arbete försvåras, enär flera av dessa medlemmar insjuknat. I Madrid äro över 90,000 personer sjuka, och vid en del regementen är varenda man sjukanmäld.”

Sjukdomen fanns även i andra europeiska länder innan den kom till Spanien, men i de krigförande länderna rådde censur, och man ville inte låta påskina inför fienden att ens land var försvagat av sjukdom. Spanien var neutralt, och därför kunde de första rapporterna om sjukdomen komma därifrån. Förmodligen var dock inte heller Spanien angeläget om att sprida information om att en stor del av befolkningen låg sjuk och därmed svårligen kunde försvara landet. Lugnande besked gavs därför från spanskt håll några dagar senare. Sjukdomen var alls inte mystisk, utan vanlig influensa. Inte heller var soldaterna sjukanmälda, som rapporterats i slutet av maj, nej, de var på benen och redo att strida! Visserligen var många smittade, men knappt någon hade avlidit:

Aftonbladet 1918-06-03.

”Den spanska epidemien — influensa.
Enligt till spanska beskickningen i Berlin ingångna officiella underrättelser från Madrid äro alla uppgifter från ententehåll om epidemien i Spanien överdrivna. De spanska läkarna betrakta sjukdomen på intet sätt som hemlighetsfull. Bakteriologiska undersökningar ha nämligen givit till resultat, att det är fråga om ett slags influensa, som börjar med synnerligen häftig feber, men snart går till bättring. Sjukdomen är mycket smittosam och har angripit många, men några fall med dödlig utgång ha knappast förekommit.

Faktiskt är sjukdomen så ofarlig, att patienter med kraftig fysik icke ens behöva ligga till sängs. De soldater som angripits ha sålunda ej behövt inläggas på lasarett.”

Svenska tidningar i USA började också rapportera om epidemin. Uppgifterna om hur många som var smittade varierade stort.

Svenska Tribunen-Nyheter 1918-06-04.

”Spanien.
En epidemi af samma slag som influensa, ehuru ännu farligare, har utbredt sig med förvånande hastighet öfver nästan hela Spanien. Ensamt i Madrid ha 50 000 personer angripits. Den amerikanske ambassadören J E Willard har äfven insjuknat.”

Även den svensk-amerikanska tidningen Svea har en notis om sjukdomen:

Svea 1918-06-05.

”En egendomlig epidemi rasar i Spanien.
En egendomlig epidemi rasar i Spanien. Ända till 40 procent af befolkningen är angripen af den. Äfven konung Alfonso tros vara ett offer för den. Han har nämligen insjuknat och nödgats intaga sängen. Sjukdomen liknar något influensa, men skiljer sig från den därtill, att de som insjukna få krampanfall coh[sic!] konvulsioner. Det meddelas, att sjukdomen lamslagit hela industrien i landet.”

Den 12 juni kunde Aftonbladet dock förmedla lugnande besked från den svenska beskickningen i Madrid, även om man också hade ett antal dödsfall att rapportera.

Aftonbladet 1918-06-12.

”Den spanska epidemien var godartad influensa.
Sedan medicinalstyrelsen genom utrikesdepartementet begärt upplysning från svenska beskickningen i Madrid beträffande i Spanien rådande epidemi, har beskickningen nu meddelat, att epidemien konstaterats vara influensa av godartad karaktär. I Madrid hade 30 personer avlidit på grund av influensa komplicerande lunginflammantion.”

Ett sekel senare skulle informationen om en ny epidemi vara lika osäker och motsägelsefull som 1918, trots de enorma framsteg som gjorts inom läkarvetenskapen och informationsförmedlingen under de dryga hundra åren mellan pandemierna.

18 april: Kungliga Nummer-Lotteriet

18 april: Kungliga Nummer-Lotteriet

Idag är det den 18 april, och för 241 år sedan, den 18 april 1779, stod bröllopet mellan kronobåtsmannen Eric Månsson och pigan Stina Pettersdotter. Äktenskapet fick en bra start rent ekonomiskt, då bruden hade vunnit sin hemgift på Kungliga Nummer-Lotteriet!

Stina Pettersdotters och Eric Månssons vigselnotering.
Källa: ArkivDigital: Mortorp (H) C:1 (1737-1796) Bild 11 / sid 15

”D[en 18 April: Wigdes CronoBåtsmannen Eric Månsson för Storbäck, Areby Socken med Pigan Stina Petters dotter ifrån Thörsbo. NB, hon har warit antecknad wid Kongl. Num.-Lotteriet i Stockholm och där undfått winning till Brude-Skatt, 100 d[a]l[er] s[ilver]m[yn]t (eller) 16 R[iks]d[aler] 32 schifr-d.”

Den 16 april 1771 utfärdades Kungliga Majestätets ”Nådiga Kungörelse angående et til inrättande Genuesiskt Lotterie”. Avkastningen skulle bland annat gå till ändamål som inte skulle behöva belasta staten, samtidigt som vinsterna skulle gynna enskilda medborgare. Dessutom skulle det bidra till att öka folkmängden. Det genuesiska i lotteriet var nämligen det, att man i italienska Genua hade ett lotteri där nittio unga kvinnor fick ett nummer var. Fem nummer drogs, och de lyckliga med vinnarnumren fick varsin hemgift. Samma system infördes alltså nu i Sverige.

Landshövdingarna fick i uppdrag att lämna förslag på 90 lämpliga ungmör ur allmogen som skulle få sina namn på varsin lott. Av lotteriets avkastning skulle 500 daler silvermynt vid varje dragning tillfalla fem ogifta flickor och kvinnor mellan 15 och 24 år, som skulle få pengarna, 100 daler silvermynt var – vilket motsvarade 32 riksdaler och 16 skilling Specie –  som hemgift. Pengarna lämnades ut av Landshövdingen, men inte förrän det var dags för vigsel.

Den första dragningen ägde rum 1773, och det var alltså 6 år senare som Stina Pettersdotter från Mortorp hade varit med i lotteriet och fått sitt namn draget. Mortorp skulle dock visa sig vara en lyckosam ort. Tre år efter Stina Pettersdotters bröllop fick ytterligare en flicka från bygden sitt namn draget!

Källa: Inrikes Tidningar 17820321.

”Stockholm, d. 21 Martii.

Förleden gårdag den 20 Martii skedde 144:de Dragningen af det Swenska Kongl. Numer-Lotteriet här uti Stockholm, hwarvid utkommo Numrerne:

30, — 72,  — 34,  — 19, — och 53.

De på desse Numror antecknade Flickor af Allmogens Döttrar, woro:[…]

Lena Pehrsdotter, ifrån Calmare Län, Södra Möre Härad, Mortorps Sockn och Mortorps.

Till hwardera af desse Flickor kommer, til följe af Kongl. Maj:ts för detta Lotterie i Nåder utfärdade Plan, at utdelas en Summa af 16 R:dal. 32 ß Sp., som dem af wederbörande Landshöfdingar warder tilstäld, så snart de träda i giftermål.”

Ingen skugga ska falla över Lena Persdotter, men man kanske kan misstänka att det inte var en ren slump att just hon hamnade på listan från första början. Hon hade nämligen blivit uppfostrad i Mortorps Prästgård. Man kan ju tänka sig att Landshövdingen, när han letade efter lämpliga unga fröknar i länet, vände sig till socknarnas kyrkoherdar för att höra efter vilka som var särskilt passande. Vem kunde bättre avgöra vilka av allmogens döttrar som var de mest ärliga och dygdesamma? Och vems karaktär och frejd kunde överglänsa flickan prästen själv hade uppfostrat?!

2,5 år efter lottens utfall noterade prästen stolt och med sin vackraste handstil i vigselboken:

Lena Persdotters bröllop.
Källa: ArkivDitigal: Mortorp (H) C:1 (1737-1796) Bild 18 / sid 29.

”D[en] 20 Octobris wigdes Crono Båtsmannen Per Frimodig för Mehltorp med Pigan Lena Pers dotter i Prästegården, där hon i 18 åhr blifvit upfostrad. NB hon har warit antecknad, wid Kongl. NumerLottrijet uti Stockholm, med N:r 53, och undfått, på 144:de dragningen, 16 R[iksdaler] S[ilfver]m[ynt] 32 schfr Specie till Brudskatt.”

Ett år och fyra dagar senare noterade prästen i födelseboken att parets första barn, dottern Stina, hade kommit till världen. Nummerlotteriets delsyfte att öka folkmängden var uppnått!

Själva Nummerlotteriet var en omfattande apparat, med ett 70-tal anställda. Ledningen kom från de högre klasserna, och från 1777 var Carl Michael Bellman dess sekreterare. Nummerlotteriet höll till i ett eget hus på Svartmangatan 9 i Stockholm. Lotter kunde köpas antingen där, eller hos återförsäljare, så kallade kollektörer, som fick provision på 5-6% av försäljningen. Man kunde spela antingen på ett nummer, kallat enkelt utdrag, eller som vid Lotto, på att flera nummer kom upp. Vid enkelt utdrag vann man 15 gånger insatsen, vid vinst av ambe, två nummer, var vinsten 270 gånger insatsen. Tre nummer, terne, gav 5 200 gånger insatsen, och fyra nummer, quaterne, gav inte mindre än 64 000 gånger insatsen! Insatsen på varje nummer kunde man välja själv, från 8 öre till 200 daler silvermynt.

Dragning i lotteriet ägde rum var tredje onsdag, 17 gånger om året. Vilka onsdagar det var informerades om i Kongl. Svenska Nummer-Lotteriets Almanach. Vid Indebetouska huset på Slottsbacken restes vid dragningstillfällena en tribun, där Nummerlotteriets direktion tog plats. En orkester bidrog till att höja stämningen. Själva dragningen företogs av en liten pojke från frimurarbarnhuset, som iförd paraduniform och vita handskar samt med förbundna ögon skulle personifiera ”det blinda ödet”. Numren låg i hylsor, som tomma kastades ut i publiken. Den som fångade en och lämnade tillbaka den fick en liten ersättning, som ett lotteri i lotteriet.

Efterhand växte kritiken mot att staten skulle agera spelbolag. Folk hade drabbats av vad vi idag kallar spelberoende, och blivit ruinerade. 1840 beslutade riksdagen att Nummerlotteriet skulle upphöra, och den sista dragningen ägde rum den 16 december 1841. Det var den 1 143:e i ordningen.

Faksimil av en lott.
Källa: Figur 67, instucken mellan s 156-157, Gamla Stockholm.

Fakta från Gamla Stockholm. Anteckningar Ur tryckta och otryckta källor, framletade, Samlade och Utgifna af Claës Lundin, August Strindberg, Jos. Seligmann & C:is förlag, Central-Tryckeriet, Stockholm 1882. Ss 153-160. http://runeberg.org/gsthlm/0167.html

31 mars: Smittspårning anno 1816

31 mars: Smittspårning anno 1816

Idag är det den 31 mars, och för 204 år sedan, den 31 mars 1816, hölls sockenstämma i Sundals-Ryrs kyrka. Det hade kommit Landshövdingen till kännedom att venerisk smitta, det vill säga syfilis, skulle finnas i Frändefors, och nu var det bråttom att hejda spridningen. En skrivelse härom hade nått pastorn i Sundals-Ryr, som utlyste sockenstämma i laga ordning för att vidta åtgärder i avsikt att stoppa smittan och bota de smittade.

Socknens mest tillförlitliga män uppnanades att lämna upplysningar om vilka i socknen som kunde misstänkas ha sjukdomen, och en lista gjordes upp, rote för rote, med misstänkta fall som skulle kroppsbesiktigas.

De flesta av de tio rotemästarna eller deras ersättare uppgav att de inte hade några misstänkta fall inom sina rotar, men några fick man dock ihop på listan: Backsittaren Christian Gullbrandsson i Hälebyn. Johan Olssons hustru på Myren. En som hela tiden satt med hög puls och svettiga handflator måste ha varit rotemästaren Hans Pärsson från Lersäter. När han som ansvarig för rote nummer 9 av 10 fick ordet, fick han tillstå att han själv med hushåll ämnade undergå besiktningen, på grund av hans bror Eric, som vistades på lasarettet just med anledning av venerisk smitta. I samma rote misstänktes även Anders Larssons piga Britta i Lersätter och Olof Larssons hushåll på samma ställe.

”9 Lersätters Rote. Rotemästaren Hans Pärsson gaf tillkänna att han sjelf med sitt hushåll ämnar undergå visitation i anseende till sin Bror Eric Pärsson, som för närvarande vistas på Lazarettet för venerisk smitta äfven Anders Larssons piga Britta i Lersätter upgafs som misstänkt äfven Olof Larssons hus derstädes misstänktes.”
Källa: ArkivDigital: Sundals-Ryr (P) KI:1 (1805-1822) Bild 44 / sid 81.

De listade skulle sedan, mot vite av 5 riksdaler banko, inställa sig hos Måns Andersson i Bredtvet, Brålanda, klockan 9 torsdagen den 4 april, för att undergå kroppsvisitation. Om någon av de listade inte infann sig, skulle inte bara denne, utan även den ansvarige sexmannen(1) få böta 5 riksdaler var.

Källa: ArkivDigital: Sundals-Ryr (P) KI:1 (1805-1822) Bild 43 / sid 79.

”Sockenstäms protocoll hållet i Ryrs kyrka den 31 mars 1816.

Uppå den ädla pligt och böjelse som Höga Landshöfdinge Embetets skrifvelse af d[en] 25 och 28 Martii(2) 1816 förmäler af den beklagliga inhämtade underrättelsen att venerisk smitta skall finnas och hafva inrotat sig hos en och annan av meningheten inom Frendefors Pastorat har Pastor i laga Ordnig utlyst sockenstämma med Ryrs församlings Ledamöter för att vidtaga de kraftigaste och skyndsammaste anstalter till smittans afböjande och de sjukas botande.

Efter upläsandet af förre nämnde Höga Landshöfdings Embetets skrifvelse framträdde ej allenast Sexmän, [utan äfven] Ordningsmän, Kyrkovärd och flere inom Socknen Hederlige och Beskedelige Män, hvilka af Ordföranden upmanades att lemna uplysningar, ej förtiga någon af alla sådana personer, som kunna misstänkas eller vara besmittade med venerisk sjukdom, föreställandes påföljder som ofelbart drabbar fördröjandet häraf och svårigheten att läka ett gamalt sår.

För att utröna denna angelägenhet efterfrågades Rotevis, gård från gård, hvilka och hur många kunna misstänkas eller vara besmittade med venerisk sjuka och hvilka efter upgift äro på särskild lista upteknade. Höga Landshöfdinge Embetets senare kungörelse om fem Riksd[aler] Banko vite kungordes, att ej allenast de angifne personer för venerisk sjukdom utan ock Sexmän skulle denna plikt undergå om någon försumade att inställa sig på visitations stellet Brettvet kl 9 f[ör]m[iddag] d[en] 4 nästkommande April hos Måns Andersson derstädes.”

Det man framför allt skulle leta efter vid kroppsbesiktningen var de för sjukdomen så typiska sår och utslag som kan uppträda: initialt ett hårt, smärtfritt och klådfritt sår, i nästa stadium diffusa utslag, ofta på handflator och fotsulor. Feber, huvudvärk och svullna lymfkörtlar kan också förekomma.(3)

De första europeerna som kom till Amerika hade med sig en hel del sjukdomar som spreds bland indianerna. Syfilis däremot, verkar enligt huvudteorin ha varit en sjukdom som Columbus sjömän tog med sig från Amerika till Europa. Det första fallet på Europeisk mark dök upp i Barcelona, Spanien 1493. Sjömän och legosoldater spred sedan vidare smittan över Europa. Den tros ha nått Sverige med soldater 1497. Redan i mitten av 1500-talet rekommenderades kvicksilversalva mot sjukdomen. Denna medicin medförde naturligtvis också konsekvenser i form av kvicksilverförgiftning. Kvicksilver användes sedan ända in på 1900-talet som botemedel.(3)

(1) Sexman: en av sex förtroendemän i en socken vars uppgift var att se till att fattade beslut på sockenstämman verkställdes, ansvara för underhåll av kyrkobyggnader och prästgård, samt att hjälpa kyrkoherden att övervaka kyrkotukten i socknen.

(2) Martii: mars.

(3) Källa: https://sv.wikipedia.org/wiki/Syfilis .

26 juni: Vildhavre

26 juni: Vildhavre

Idag är det den 26 juni, och för 273 år sedan, den 26 juni 1746, föddes den oäkta gossen Wilhelm i Intet, Istrums socken. Faderns historier om resorna till Kina med Ostindiska kompaniet fick han förmodligen aldrig höra.

Lille Wilhelms födelsenotering.
Källa: ArkivDigital: Eggby (R) C:2 (1700-1754) Bild 130 / sid 246.

”D. 26 Jun. föddes och d. 28 d[öptes] oächta b[arnet] Wilhelm. Fadr[en] sades wara Wilhelm Brunström, ogift som rest på skiepp til Ostindien [såsom?] qwartermästare och m[odren] qwinfolket Margareta Månsdr, som wid Pauli tid kom ifrå Giötheborg til sin fader Måns Bagare wid Intet. Wittne: H[ustrun] Brita Larsdr i Ödetorp, H[ustrun] Maria Håkansd på Intet, Peter Sw. och And. Biörnson ibidem.”

Enligt Eggby/Istrums födelsebok var Margareta född 1714, och hennes far Måns Bagare var en gammal knekt. Det finns inga husförhörslängder kvar från den här tiden, så hur det går för lille Wilhelm och hans mamma vet vi inte. Däremot har Jens Carleson i sin C-uppsats i Historia, Lust och Lägersmål – En studie av sedlighetsbrott i 1750-talets Göteborg(1), hittat vad som förmodligen är hans far. Det verkar nämligen som att Margareta Månsdotter inte är den enda unga kvinnan Wilhelm Brunström gör med barn.

1750 tas ett fall av lönskaläge, det vill säga sex mellan två ogifta personer, upp i Göteborgs rådhusrätt. Det gäller umgänget mellan Greta Burman – och Ostindiska kompaniets kvartermästare Wilhelm Brunström. När fallet tas upp är barnet som blivit till redan 3,5 år gammalt, och är alltså ungefär i samma ålder som sin halvbror Wilhelm i Istrum. Kvartermästaren blir dömd att betala 48 daler till barnets underhåll retroaktivt, men undviker att betala. På begäran av Greta Burman och hennes beskyddare, landshövdingen och baronen Johan Friedrik von Kaulbars, tar Rådhusrätten upp fallet flera gånger, men Wilhelm Brunström dyker aldrig upp. Till slut tas hans innestående lön hos Ostindiska kompaniet i beslag, och han får därmed betala inte mindre än 170 daler och 16 1/3 skilling silvermynt i underhåll till barnet i Göteborg.

Peter Wilhelm Brunström, som hans fullständiga namn är, har dock annat att tänka på. Han har nämligen återvänt till Asperö i Göteborgs skärgård, där han föddes 1719. I januari 1750 hade han gift sig med 21-åriga klockaredottern Catharina Skåre.

Peter Wilhelm Brunströms och Catharina Skåres vigselnotering.
Källa: ArkivDigital: Styrsö (O) C:3 (1731-1809) Bild 82 / sid 154.

”Januar d:n 21 Copulerades Båtzmannen wid OstIndiska Compagniet Peter Brunström med Pigan Catharina Skåre på Asperön.”

Nio månader efter vigseln, så när som på några dagar, föds deras dotter Helena. Paret får med tiden ytterligare sex eller sju barn tillsammans. Catharina avlider 1781, och kvartermästare Brunströms dagar slutar med kolik och magplåga den 24 oktober 1786. Hur många barn han hade visste nog inte ens han själv.

Peter Wilhelm Brunströms dödsnotis.
Källa: ArkivDigital: Styrsö (O) C:3 (1731-1809) Bild 296 / sid 582.

”October 24: Sjömannen Peter Wilhelm Brunström på Asperö, af Colique och magplåga 67 år 2 m[ånader] g[amma]l.”

P. S. Ett av Peter Wilhelm Brunströms barnbarns barn var Helena ”Öbergskan” på Asperö, smugglardrottning och värdshusvärdinna. Hennes historia finns här: https://www.hembygd.se/styrso/page/4221 .

(1) Jens Carleson: Lust och Lägersmål – En studie av sedlighetsbrott i 1750-talets Göteborg, Institutionen för historiska studier, Göteborgs universitet, 2016, ss 19-20.

6 juni: Regeringsformen

6 juni: Regeringsformen

Idag är det den 6 juni och vi firar Sveriges nationaldag! En av anledningarna till detta, som ofta kommer i skymundan, är att den 6 juni var dagen för 210 år sedan då 1809 års Regeringsform antogs av Riksdagen. Detta känns ofta för komplicerat för att förklara närmare, men för att hedra 1809 års Regeringsform kommer här den spännande historien bakom!

Finland hade varit en del av Sverige sedan 1249, men i februari 1808 invaderar Ryssland Finland med sikte på att göra det till en del av det ryska kejsardömet. Efter månader av krig ockuperar Ryssland hela Storfurstedömet Finland. På samma gång är Sverige också i krig med Danmark och Napoleons Frankrike, och i november tvingas den svenska armén i Finland att ge upp. I mars 1809 marscherar den ryska armén mot Sverige över den frusna Östersjön. Samtidigt har kungen, Gustav IV Adolf, förlorat såväl adelns och byråkratins som officerarnas förtroende, och arresteras den 13 mars i en snabb statskupp. De första ryska trupperna landar på svensk mark den 19 mars och ockuperar delar av Norrlandskusten. Kungen abdikerar den 29 mars, och ersätts av sin farbror, Hertig Karl, som blir riksföreståndare. Ryssarna vägrar dock att fredsförhandla med något annat än en laglig regering, och det blir bråttom att få till en ny konstitution, en grundlag som ska dela makten mellan kungen och Riksdagen. På några veckor drar Anders af Håkansson upp ett förslag till konstitution. Förslaget stöter dock på motstånd, och den 12 maj sätts ett Konstitutionsutskott upp för att revidera det. Detta görs på rekordtid, och det nya förslaget till Regeringsform är klart redan till den 1 juni.

Den 6 juni 1809 godkänner så Ståndsriksdagens adel, präster och borgare den nya Regeringsformen. Hertig Karl signerar den, och senare samma dag kröns han till Karl XIII. Bondeståndet skriver dock inte under Regeringsformen förrän den 27 juni.

1809 års regeringsform kom alltså till på rekordfart, men var i kraft desto längre. Först 1974 kom en ny Regeringsform, och den förra hade då hunnit bli världens näst äldsta grundlag efter den amerikanska.

28 maj: En Näfwersäck, med åtskillige saker uti

28 maj: En Näfwersäck, med åtskillige saker uti

Idag är det den 28 maj, och för 248 år sedan, den 28 maj 1771, hittade Olof Olsson själv sin försvunna familj på Mörtnäset vid Flosjön i Dala-Floda socken.

Hustrun, den 40-åriga Kerstin Pärsdotter, hade i mitten av november 1770 tillsammans med sin 52-åriga ogifta faster Anna Andersdotter och döttrarna Cathrina, 14 år och Ingebor, 8 år, lämnat hemmet i Storbyn, Dala-Järna, och begett sig mot Leksand, för att eventuellt fortsätta mot Hälsingland. Där skulle de söka arbete med att skaffa och färga lin. Kerstin var gravid med sitt sjätte barn. Av de två söner och tre döttrar hon fött tidigare, hade en gosse och en kulla redan avlidit. Olof, som var ensam kvar med sonen som bar hans namn, hade sedan inte hört av dem, men började efter hand att sakna dem och höra sig för vart de hade tagit vägen.

När isen släppte hade den avdankade knekten Mats Danielsson Knipe och Bergman i Fyrholm, Dala-Floda, tagit båten till sina fäbodar på Sandviken invid Flodasjön, och under utflykten hittat en näversäck med någons ägodelar i. Säcken hade de tagit med till Dala-Floda kyrka under pingsthelgen, då den visades upp för församlingen, och man hade dragit slutsatsen att någon drunknat. Vem visste man dock inte, och kungens befallningsman på plats, Almberg, uppmanade folket i Floda att hålla utkik efter den eller de omkomna. Vi samma tid kom flottare över från Dala-Järna socken, och då de tillfrågades om de visste vem näversäcken kunde tillhöra, eller om någon saknades i deras hemsocken, berättade de att Olof Olsson från Storbyn saknade kvinnorna i sin familj. Almberg skrev omgående ett brev till Olof, som genast tog med sonen och reste till trakten för att leta efter sina kära. På kvällen hittade de deras kroppar. Kvinnorna hade vistats i Leksand under vintern, och i början av februari hade de lämnat orten för att ta sig hem igen. På vägen drabbades de dock av kyla och snöstorm, och hade antagligen frusit ihjäl. Samma dag som de återfanns, den 28 maj, begravdes de i tysthet på Dala-Floda kyrkogård.

”…hafwa påfunnit en Näfwersäck, med åtskillige saker uti.”
Källa: ArkivDigital: Floda (W) C:4 (1755-1775) Bild 1030 / sid 105.

Historien som prästen i Dala-Floda skildrar den i dödboken:

”Den 28 maji 1771 igenfunnos 4 Personer wid Flosiön, och på Mörtnäs udden liggande döde, ifrån Järna Sock[e]n, oc[h] Storbyn, hwilka, efter mannens, Olof Olssons, berättelse, skola 7 weckor för[e] Juhl, år 1770 el[ler] medio Novemb[er] månad, hafwa gådt bort, antingen til Helsingland el Lexsand, at bedja sig tona lijn, el g[eno]m arbete förskaffa sig lin etc. Mannen har sedan ing[en]ting hört af dem, men wäl saknat dem, förr än han sielf upsökt dem; Hwilcket har deraf blifwit yppat, at afskiedade Soldaten Mats Danielsson Knipe oc Bergman, i Fyrholm, Floda S[ocke]n, h[wil]ka, när de sedan öpen wat[te]n blifwit, farit på båt til sina fäbodar, Sandwiken kallade, hafwa påfunnit en Näfwersäck, med åtskillige saker uti. Denna säck angåfwo the i Floda K[yr]ka, 4:e dag Pingst, då den blef uplyst, oc man förmente, at nogon drunkadt. Derpå gordes lagl[igen] anstalt, ig[eno]m K[ung]l[ig] Befallningsman Almberg, oc Floda folik tilsagt, att wid lagl[igen]tillfälle efterspana & upsöka dem. I samma tid, komo flotningskarlarne ifr[ån] Järna sockn, kallade til Törnholn, oc befrågade, om de kändes wid denna säck, el om de wisste nogon gådt bort, och blifwit borta ur deras sockn; Tå de berättat at det måtte wara Olof Olssn ifr[ån] ofwanberörde Järna sockn och Storbyn. Bref ifr K[ung]l[ig] CronoBefallningsman skrefs upföre, och d[en] 27 om aftonen kom mannen Olof Olsson ned med sin son, Olof Olsson, oc sielf upfunno Desse 4 lik, ibland h[wil]ka woro;

”Desse 4 lik.[…]
1: en gammal Tytta…”
Källa: ArkivDigital: Floda (W) C:4 (1755-1775) Bild 1030 / sid 105.
1: en gammal Tytta, Anna Andersd[otte]r, född i Järna och Storbyn ungefärl[igen] 1719 23/12 af hon. Parentib[us] fad[e]r Bonden Anders Andersson. Mod[e]r Marit Pärsdr. Renata et dein educata. Mäst i sin tid warit hos Olof Olsson til h[wil]kens hustru hon warit faster, g[amma]l inemot 52 [år].2: Olof Olssons hustru, Kerstin Pärsdr, födder i Storbyn, oc Järna, ungefär åhr 1731 31/8 af ärl[iga] färäldr[ar]. Fadren Pär Andersson, modr Ingebor Olsdr. Renata et dein educata. Upfostrad och lärdt läsa, i och utan bok; gift i 15 åhr; fådt 5 barn, 2 gossar, 3 kullor, af h[wil]ka 1 son och 1 Dotter äro för detta döde; de andre, neml[igen] 2 kullorna warit i följe med sin moder. Gammal 40 [år]. hafwande, wid sin bortgång.

”hafwande, wid sin bortgång.”
Källa: ArkivDigital: Floda (W) C:4 (1755-1775) Bild 1030 / sid 105.

3: Dottren Cathrina Olsdr. Född åhr 1757 28/10 ungefär af O. Olsson och modr. Kerstin Pärsdr; renata et dein educata; kunnat wackert läsa i oc utan bok. Hennes ålder har warit 14 [år].

4: Dottr. Ingebor Olsdotter. Född åhr 1763 25/12 af förenämde föräldrar, renata et dein more solito educata, har och nogot kunnat läsa, hennes ålder har warit 8 [år].

Desse berättas hafwa gådt ifr[ån] Leksand d[en] 1 febr[uari] (?) Kyldersmässotiden, i tancka at gå hem, men som de war et g[anska?] strängt uhrwäder oc köld, då de warit på wägen, så synes trol[igen] at de frusit ihiäl, och på ynckel[igt] sätt omkommit. De funnos igen alla 4 d[en] 28 maji, oc samma dag, gegrafne i Tysthet i Floda k[yr]k[o]gård.

Testamente til Kyrckan – 2 d[aler] g. actio.”

23 april: Tillie Anderson, proffscyklist

23 april: Tillie Anderson, proffscyklist

Idag är det den 23 april, och för 144 år sedan, den 23 april 1875, föddes en flicka som skulle komma att bli det första svenska kvinnliga cykelproffset och slå flera världsrekord: Tillie Anderson.

Omkring 1890 hade cykeln utveklats till det vi idag skulle känna igen som en cykel: två lika stora hjul som sitter ihop med en femkantsram, pedaler med kedja till bakhjulet, och luftdäck. Under 1890-talet utvecklades cyklingen snabbt till en vurm. Sexdagarstävlingar på velodromer hade arrangerats i Europa tidigare, redan på höghjulingarnas tid, men i början på 1890-talet började de bli populära även i USA. En svenskamerikan som var tidig med att tävla var John ”The Terrible Swede” Lawson. John Lawson var dock inte den ende som fick epitetet ”The Terrible Swede”.

Mathilda Andersdotter föds i Grevie socken på Bjärehalvön i Skåne. Strax före hennes sjuårsdag avlider fadern. Ett par dagar före sin 16-årsdag 1891 skrivs Mathilda och storebror August ut ur Grevie med varsin biljett till Amerika. Där finns redan deras äldre halvbror Johannes och storasyster Johanna. Modern och åtminstone tre ytterligare syskon samt en oäkta systerdotter följer efter året därpå.

Mathilda hamnar i Chicago, där hon försörjer sig som sömmerska. Här blir hennes namn Tillie Anderson. I Chicago får hon se sig förbisusad av cyklar på gatorna, och under två år sparar hon det hon kan undvara, tills hon 1895 får råd att köpa en alldeles egen cykel! Och Tillie börjar cykla. Och cykla. Och cykla. Till sin mors fasa och en del av omgivningens förtret.

Vid den här tiden var det nämligen inte kutym att kvinnor cyklade. De skulle ha tighta korsetter och långa klänningar med smala midjor och höga kragar. Till det gärna en tjusig hatt och ett parasoll. Detta var kläder som gjorde det svårt att cykla. Cyklingen innebar också att man satt gränsle över en sadel, gu’bevars, vilket då rakt inte passade sig offentligt. Tillie och hennes cyklande väninnor bröt mot konventionerna, och började klä sig i kläder lämpligare för cykling: bloomers. Bloomers var pösiga byxor som slutade vid knäna, som gjorde det lättare att röra sig och inte riskerade att trassla in sig i cykeln.

Tillie var inte särskilt stark när hon började cykla, men märkte snart att hennes kropp började förändras. Hennes ben smalnade och blev mer muskulösa, mag- och armmusklerna blev snabbt starkare, liksom ryggen. Hon märker att hon är bra på att cykla, och bestämmer sig för att börja tävla. Sommaren 1895 ställer hon upp i ett lopp mellan Elgin och Aurora i Illinois, och slår rekordet på den 16 mil långa sträckan med 18 minuter.

Tillie Anderson 1895.
Foto tillhörande Alice Olson Roepke. Beskuret.
https://creativecommons.org/licenses/by-sa/4.0/deed.en

I början av februari 1896 rapporterar svenska tidningar i Amerika att en viss Tillie Anderson har vunnit en sexdagars velodromtävling i Chicago. På den här tiden tävlade männen dygnet runt i sex dagar, och fick ta de pauser de själva önskade. För de riktigt ambitiösa kunde detta närmast liknas vid tortyr. Damerna körde däremot ett par-tre timmar på de lutande inomhusbanorna varje kväll, och varje dags resultat lades efter sista loppet ihop till ett slutresultat på antalet körda miles. Ibland körde de också en viss sträcka på kortast tid, eller eller längst sträcka på en timme. Tillie skulle med tiden komma att slå rekorden i alla disciplinerna.

Efter den första segern fortsätter hon till Minneapolis, där hon inför 2 500 åskådare kör 2h per kväll. Där är hon tillsammans med två av de övriga tre medtävlerskorna med om att slå världsrekordet, genom att köra 21 miles och 7 varv, drygt 33 km, på en timme. Den här gången står dock Tillie inte som segrare, på grund av en vurpa.

Cykelcirkusen är tillbaka i Chicago i början av mars, där Tillie återigen segrar på hemmaplan, med 359 miles, nästan 58 mil, på 18 timmar. Hon slår närmaste konkurrenten med nästan en mil.

Senare i mars tävlar Tillie i Detroit, och slår 100 miles-rekordet genom att köra de 16 milen på fyra timmar, 47 minuter och 30 sekunder. Hon fortsätter med att slå flera andra rekord under våren. Tävlandet går så bra, att Tillie i maj, genom sin tränare Philip Sjöberg, till och med dristar sig till att utmana den andra stora svensk-amerikanska stjärnan, John Lawson, på en duell. Hon erbjuder honom att själv ställa upp villkoren. Han lovar, genom sin egen manager, att ställa upp, mot en prissumma på 5 000 dollar. En cykeltillverkare lovar att ”sätta $1 000 på Lawson i täflan med hvilken man som hälst och $5 000 i täflan med hvilken qvinna som hälst i hela väla.”, men saken verkar rinna ut i sanden.

Tillies cykel var en Thistle, som hon sponsrades av.
Foto tillhörande Alice Olson Roepke.
https://creativecommons.org/licenses/by-sa/4.0/deed.en

Vid den här tiden var det mellan en handfull och ett tiotal kvinnliga cykelåkare som låg på topp, och deltog i tävlingarna med fyra till fem startande. Tillies kanske främsta konkurrent var Leona Marie ”Dottie” Farnsworth från Minneapolis, som verkar ha varit den starkast lysande stjärnan, trots att hon började cykla och tävla ungefär samtidigt som Tillie och oftast förlorade mot henne. Sommaren 1896 hålls en sexdagarstävling i Dotties hemstad, och när Dottie sista kvällen hoppar av på grund av sjukdom utbryter upplopp. Förväntningarna på mästarmötet mellan Dottie och Tillie var högt uppskruvade, och arrangörerna hade mer än dubblat priset på biljetterna till sista dagens lopp. När racet inte blir av, slutar det med att åskådarna fullständigt vandaliserar arenan, och tillkallad polis möter hårt motstånd i form av knytnävar och kastade stenar. När en av de tävlande befaras skadad i bråket, rycker enligt tidningsrapporter hennes mor ut till undsättning och ger våldsmannen en lavett så att han tappar sansen. Upploppet var det mest omfattande i staden sedan 1888.

Någon vecka senare möts Tillie, Dottie och några av de andra toppcyklisterna i en fem-milestävling i Minneapolis. De 4 000 åskådarna får se Tillie köra de åtta kilometerna på 14 minuter och 15 sekunder, medan Dottie svimmar och bärs av banan. Efter tävlingen kör Tillie en mile, 1,6 km, på 2 minuter och 35 sekunder, och slår därmed världsrekordet med en sekund.

Prispengarna vid tävlingarna var inte att förakta. Vid de första tävlingarna var prispotten 2-300 dollar, men i augusti 1896 kör Tillie två tävlingar i Butte, Montana, där hon i den första, en sexdagarstävling, står som segrare och vinnare av $750 samt världsmästartiteln. Även in den andra vinner hon $750. Därifrån fortstätter Tillie till en sexdagarstävling i Winnipeg, i kanadensiska Manitoba, där hon kör 225 miles och ett varv, drygt 36 mil, på 12 timmar.

Den hösten känner sig Tillie tvungen att stämma sin sponsor på pengar för tävlingen i Minneapolis som slutade i upplopp. Hon anser att hon har uppfyllt kontraktet och kört längre än sina medtävlare, och är därmed berättigad till den överenskomna summan på $250 som hon ännu inte fått; därtill kräver hon rese- och hotellkostnader för sig och tränaren Philip Sjöberg på $23.

Segersviten fortsätter i tävlingar i Cleveland, Ohio, i Chicago och i Indianapolis i januari 1897.

I februari tävlar Tillie återigen i Cleveland, Ohio, där hon slår 200-mile-rekordet på en bana med 15 varv per mile. Hon kör de dryga 32 milen på 9 timmar, 54 minuter och 57 sekunder, nästan två och en halv minut snabbare än det förra rekordet.

Inför en tävling i Chicago i mars blir hon intervjuad i den svensk-amerikanska tidningen Vårt land. Där kallas hon ”the flying Swede from Windy City” och ”verldens snabbaste qvinliga bicyklist”, och berättar att hon åkt ett landsvägslopp i Illinois över 102 miles, 164 kilometer, på 6 timmar, 52 minuter och 15 sekunder. Hon håller värlsdrekordet på 18 timmar med 371,25 miles; lite drygt 597 kilometer. Det ger en medelhastighet på drygt 33 km/h. En mile, 1,6 kilometer, åker hon på 2 minuter och 6 sekunder.

I april tävlar hon i en sexdagarstävling i Detroit, och slår hon sitt eget 100-milesrekord från året innan med 20 minuter då hon klockar in på 4h och 27 minuter. Någon dag senare har samma tävling hunnit upp i 200 miles, och även det rekordet slår hon. Den här gången har sträckan tagit 9h och 43 minuter att cykla, 42,5 minuter snabbare än det tidigare rekordet. Tillie vinner naturligtvis även hela tävlingen, med 264 miles och 14 varv på de 12 timmarna; ungefär 42,5 mil.

Tillie på sin Thistle.
Foto tillhörande Alice Olson Roepke.
https://creativecommons.org/licenses/by-sa/4.0/deed.en

Tillies segertåg fortsätter genom Mellanvästern. I slutet av juli ställer hon upp i Toledo, Ohio, mot Lizzie Claw, som även hon hävdar sig vara världsmästare. De tävlar om ett förstapris på $500, och ytterligare ett på $700 till den som slår ett världsrekord. Under den första timmen kör de 22 miles och 11 varv, drygt 35 kilometer, och blir båda världsrekordinnehavare då de går över mållinjen samtidigt.

I december 1897 skriver den svensk-amerikanska tidningen Gamla och nya hemlandet, att Tillie har kört ungefär 100 lopp, varav hon endast förlorat två – varav en genom en vurpa.

1898 fortsätter Tille att vinna tävling efter tävling inför åskådarskaror i tusental. Alla i publiken har egna favoriter som de skriker på så att taken på velodromerna nästan lyfter. Och under hösten får de en ny favorit att heja på: den franska såväl som europeiska mästarinnan och stjärnan Amélie ”Lizette” Le Gall kommer över till Amerika för att lysa upp tävlingsarenorna med sin glans. Tidningarna skriver spaltmeter om den lilla fransyskan, men tävlingarna slutar ändå med att Tillie slår henne.

Amélie ”Lizette” LeGall Morton 1896. Notera hennes bloomers och den rejäla cykelkedjan.
Foto: Jules Beau.
Ur Bibliothèque nationale de Frances samlingar.

I september 1898 äger årets state fair rum i Minneapolis, med en veckas ”ridderligt slöseri” och ”häpnadsväckande sensationer”. Där ska naturligtvis också en sexdagars velodromcykling med de främsta kvinnliga cyklisterna finnas på programmet, och Lizette, ”direkt från Paris” är det stora affischnamnet. Tillie vinner tävlingen, med ett nytt världsrekord: den här gången tillryggalägger hon 246 miles och tio varv under de 12 timmarnas åkning. Därmed får hon också en bonus på $200.

Den 30 november 1898 meddelar den svensk-amerikanska tidningen Svenska tribunen att Tillie har gift sig med sin tränare, Philip Sjöberg. Efter att ha vunnit över Lizette på hemmaplan i flera månader, är det nu Tillies tur att prova på det europeiska motståndet på bortaplan: hon ämnar åka till Europa och ”slå åtskilliga rekord”. Artikeln avslutas med att ”Därpå återvänder hon till Amerika för att hvila på sina lagrar och för alltid egna sig åt familjelifvet.” I en intervju med likaledes svensk-amerikanska Vestkusten den 8 december säger Tillie att det är ”en omöjlighet för någon att besegra henne samt att hon ännu ej behöft anstränga sig till det yttersta för att vinna vid något tillfälle.”.

Tillie pensionerar sig dock inte från cyklingen än på ett tag. I maj 1899 rapporteras att hon stött ihop med Lizette på banan, varpå den senare brutit nyckelbenet i fallet. Tillie fortsätter att tävla, och vinna, under sommaren. I slutet av juli förlorar hon dock två tävlingar som körs under samma dag; på eftermiddagen får hon stryk av Dottie Farnsworth, och på kvällen med en halv hjulslängd av May Allen i en spurt.

Det är dock inte så att Tillie har tappat stinget. I september vinner hon världsmästerskapet över 12 timmar, som äger rum i Zanesville, Ohio, med 286 miles och 6 varv, drygt 46 mil. Cykelcirkusen är mitt uppe i en intensiv period, där de tävlande rest från Chicago till Zanesville, varifrån de ska vidare till St Joseph i Missouri och Kansas City. Tillies make, Philip Sjöberg, mår dock inte bra. Han har följt med henne till Chicago, men därifrån fortsatte han till Mt Clemens i Michigan för att dricka brunn och bada i det hälsosamma vattnet där för att återfå sin hälsa. Han planerar att ta med sin fru till Europa igen för nya tävlingar där i början av år 1900.

Den svensk-amerikanska tidningen Svenska Tribunen skriver den 25 oktober 1899 att Tillie, som vann även i Kansas City, nu är världsmästarinna och ”har sedan 1895 deltagit i ej mindre än 135 täflingar, hvaraf hon förlorat endast sex, däraf fyra på grund af olyckshändelse”. Hon är innehavare av 100-milesrekordet på 6h och 52 minuter sedan den 20 oktober 1895. Det är troligen loppet mellan Elgin och Aurora som avses. Det där med det totala antalet tävlingar och segrar finns det dock olika uppgifter om. Enligt Wikipedia, som refererar till Tillies systerdotter Alice Olson Roepke, körde hon 130 lopp och förlorade sju; en uppgift som finns på fler ställen. Enligt Kate Siber körde Tillie 120 lopp och förlorade elva.

Tillie Anderson med några av sina medaljer.
Foto tillhörande Alice Olson Roepke.
https://creativecommons.org/licenses/by-sa/4.0/deed.en

Hur det går i Europa och med Tillies fortsatta tävlande har varit svårt att hitta uppgifter om. Två av hennes värsta konkurrenter, Dottie Farnsworth och Lizzie Glaw, meddelar i januari 1900 att de slutar med tävlandet efter att deras manager hade lurat dem på både pengar och tävlingsdräkter. Dottie Farnsworth börjar istället med att uppvisningscykla på en cirkus, där hon kör på sidorna i en så kallad dazzle, en enorm tunna.

1902 blir ett tragiskt år för Tillie personligen och för den kvinnliga cykelvärlden. Den 23 februari avlider maken Philip av tuberkulos. Kort därpå kör Tillie sitt sista lopp. I slutet av maj kör Dottie Farnsworth över kanten på en dazzle, och avlider en den 6 juni i sviterna av olyckan. I augusti avlider en annan av de forna konkurrenterna, Lizzie Glaw, i tyfoidfeber. 1902 dör även den kvinnliga tävlingscyklismen i USA, bland annat för att den anses vara skadlig för den kvinnliga kroppen. Inte förrän flera decennier senare plockas den kastade handsken återigen upp.

Tillie gifte aldrig om sig.

27 mars: Svenskarna som ersatte slavar, del 18

27 mars: Svenskarna som ersatte slavar, del 18

Idag är det den 27 mars, och för 153 år sedan, den 27 mars 1866, rapporterade den svensk-amerikanska Chicagotidningen Hemlandet att ytterligare svenskar hade sluppit ifrån Virginia och de slavliknande förhållanden de lurats in i i trakten av Richmond.

Källa: Hemlandet den 27 mars 1866.

”Wi hafwa från Jamestown fått den upplysning att dit ankommit 7 ungkarlar och en man med hustru och tre barn af de till Richmond bortförde. Af de 26 som kommo hit, har en fått arbete i Chicago, några äro sjuka. Wi hafwa försträckt dem till underhåll af de för dessa nödlidande i wåra händer befintliga medel. En familj ämnar sig till Minnesota, men ligger qwar här wäntande på swar från bekanta deruppe.”

Det här verkar vara den sista artikeln i ärendet som Hemlandet publicerade. Förhoppningsvis hade de flesta som drabbats därmed kunnat lämna Virginia på ett eller annat sätt. Man får också hoppas att verksamheten med att lura svenskar som just klivit av emigrantskeppen att åka till Virginia inte var så lukrativ som bedragarna först trodde; kanske innebar de besvikna, ganska omgående svältande, fysiskt medtagna, snart också sjuka och därmed också klagande svenskarna så mycket besvär att det inte var värt mödan att lura dem dit. Förhållandena i Virginia var inte vad utvandrarna hade förväntat sig av det nya landet; hade de tagit sig ända till Amerika skulle de inte nöja sig med slavarbete. Deras starka lägtan efter ett gott liv och viljan att nå det målet, sammanhållningen i gruppen, god hjälp från släkt, vänner och okända svenskar som kommit före dem, samt inte minst en engagerad tidningsredaktion, hjälpte dem i den nödvändiga kraftansträngningen att ta sig ifrån eländet de hamnat i.

20 mars: Svenskarna som ersatte slavar, del 17

20 mars: Svenskarna som ersatte slavar, del 17

Idag är det den 20 mars, och för 153 år sedan, den 20 mars 1866, berättade den svensk-amerikanska avisan Hemlandet om situationen för några svenska familjer som nyss lyckats komma ifrån Virginia, där de bokstavligen under slavliknande förhållanden utnyttjats av plantageägare. I bitande vinterkyla nådde de Chicago, utblottade och klädda i trasor.

”I Lördags morse, midti en ny bister winterkyla, kommo upp till ”Pastor Carlson”* 26 af wåra stackars lansmän från Richmond. Från NewYork hade de fått sig resan hit företrädt af Emigrantkompaniet**, de som hade sådana på pant af sina saker. Wi woro i förlägenhet hwad wi skulle göra för dem. Pastorn följde dem ned till ”county-agenten”, hwilken försåg dem med bröd och andra födwaror, och Mr Larsen wid Illinois-agenturen gick att skaffa dem billigt qwarter öfwer Söndagen och möjligen arbete i påföljande wecka. Efter uppgift af Kapt. Jaenson synas de höra till fyra familjer. De fyra husfäderna med några af barnen hade infunnit sig wid högmessan i Söndags, der wi woro glade att se dem. När nykomlingar wistats här i Western några weckor eller månader, hafwa de gememlegen hunnit kläda upp sig. Dessa hade ej annat än de tarfliga kläder som de syntes hafwa slitit redan under dagsarbetet i Swerige. Det stackars folket hade warit i rebelldömet med dess ”fattige hwite”, och med nöd kommit derifrån, fattigare, än de kommit dit.”

I anslutning till artikeln finns dessutom en annan artikel med anknytning till Virginiasvenskarna. Olof Brinck var en av de första som anlände till plantagerna utanför Richmond, och den förste vars brev med böner om hjälp att ta sig därifrån som uppmärksammades i Hemlandet. Med hjälp av medel insamlade av tidningen hade han lyckats ta sig därifrån, och anlände till Chicago med sin mor kring nyåret. Nu har han själv möjlighet att så gott det går hjälpa en annan svensk utvandrare som råkat ut för en allvarlig olycka.

”Olycka och nöd.

En del landsmän hafwa under wintern wid Inwoodstation, Ind[iana], warit sysselsatta med wedhuggning, under Mr Rådström som bas eller förman. Bland dessa war äfwen P. Petterson som med sin hustru Lisa och ett barn kom hit öfwer i medlet af sistl[idna] September och sedan wistades i Chicago till d. 18 Dec. då han med de sina gick ut till Inwood. Den 1 dennes kom han med gruståget från Plymouth. Ehuru tåget icke stannade wid stationen, försökte han dock hoppa af, men föll och fick en så hård stöt, att han blef liggande orörlig. Då de andre sågo att han ej stod upp hoppade en af dem äfwen af, lyckades bättre och hade tid nog att draga honom från jernwägsspåret. Han har alltsedan legat sanslös och är der föga hopp att han kan wederfås. Wedhygget är slut och Olof Brink, som warit med derom, har stannat qwar och sköter honom. På platsen gjordes af mr Rådström straxt en liten insamling för den nödställda familjen och anwändes äfwen för densamma några dollars som egentligen warit ämnade att skickas till Chicago för landsmännen i Richmond, men nu behöfdes på stället. Emellertid behöfwes ytterligare hjelp.

Petterson är från Runbackens by i Åkerbo*** socken, Gestrikland. Han skall hafwa en farbror någorstädes i landet, wid namn Nils Petterson, hwilken för 8 år sedan kom från Stelsjöns by i samma socken. Denne har tre gossar och tre flickor, men wore dock måhända i tillfälle att skicka brorsonen någon hjelp.”

Enligt en notis i tidningen den 4 april samma år, överlever dock Petterson olyckan, om än med nöd och näppe.

Ur Hemlandet den 3 april, 1866.

”Den landsman, P. Petterson, hwilken efter hwad som berättades i n:o 11 i förra månaden gjorde det swåra fallet wid försöket att hoppa af trainen wid Inwood, är sedan någon tid tillbaka i Chicago. Han är så till wida återställd, att han går ute, dock åtföljd af Olof Brinck, som ännu sköter honom och har hans uteslutande förtroende. Den stackars mannen har dock ej reda på sig, wet hwarken tid eller rum, påstår hwarje dag att det är Söndag samt att han aldrig warit här. Han har troligen fått en blodstockning åt hjernan, och wilja wi hoppas att han ännu kunde blifwa återställd, helst om han finge skicklig läkarewård.”

*Pastor Carlson, som flera gånger omnämns i artiklar och blogginlägg i samband hjälp till Virginiasvenskarna, var pastor Erland Carlson, som under 20 år förestod den svenska Immanuelsförsamlingen i Chicago.

**American Emigrant Co, som drevs av kapten R E Jeansson, själv emigrant från Sverige. Biljett-och bankrörele som sålde och förmedlade biljetter till Sverige, samt växlade och förmedlade pengar mellan USA och Sverige.

***Kan det vara Rönnbacken och Stensjön i Ockelbo socken som avses?

14 mars: Svenskarna som ersatte slavar, del 16

14 mars: Svenskarna som ersatte slavar, del 16

Idag är det den 14 mars, och för 153 år och 1 dag sedan publicerade den svensk-amerikanska tidningen Hemlandet en artikel i anslutning till det brev som Gustaf Kyllander hade skrivit (se gårdagens blogginlägg). Det har visat sig vara många som gör anspråk på de pengar som skickats till tidningen till hjälp åt de nödställda i Virginia.

Tidningen skriver:

”Chicago den 13 Mars.

En Inf[ormatör] lemnar idag särdeles rediga, underhållande och gripande upplysningar om wåra landsmäns bortförande till Richmond. I en sak misstager han sig då han säger sig hafwa sett af Hemlandet att betydliga summor samlats för att hjelpa de mest behöfwande der nere. Allt hwad wi emottagit för ändamålet utgör, såsom setts af tidningen, $147,10, deraf $51,00 genast, efter anwisning afsändes till Olof Brinck. Af de återstående, intill d. 9 Jan[uari] erhållne bidragen, $96,10 har följande anwändts:

Redogörelse för hur de insamlade medlen till de nödställda svenskarna använts.

1865, Dec 18. Carl Fredrikson (nu i Knoxville), med sällskap, till matwaror: 81,30
Dec. 21. Arl Fredrikson med familj för resa till Knoxville, mot revers: 21,00
S[amma] d[ag] E. G. Pettersson, d:o: 7,00
S[amma] d[ag] Jöns Nilson, d:o: 7,00
S[amma] d[ag] Till proviant: 0,75
1866, Jan. 23. Sändt till Sahlström i Richmond: 5,00
Återstå odisponerade: 54,05
[Summa:]$96,10

Resten förslår ej att hjelpa mer än twå personer från Richmond till Chicago. Resten är ock på sitt sätt redan mer än upptagen, om wi skola utbetala en summa af $58,50 hwarpå Emigrantkompaniet* hos oss gjort anspråk, hwilket wi dock ännu icke gjort. Af enahanda missförstånd som Mr Kyllanders, att wi här hade en betydlig kassa samlad till hjelp för de behöfwande i Richmond samt ännu det misstaget att hwem som helst egde att på den kassan draga wexel hade Carl Fredrikson med sällskap under anwisning på [p]astor Carlson härstädes i resbiljetter hit fått sig af Emigrantkompaniet de penningar $58,50 förskjutne som ofwan nämnts. Emigrantkompaniet som ej är något wälgörenhets-sällskap, har derjemte bland i New York boende landsmän fått borgen för det förskjutna. Wi twifla ej att Carl F. och öfrige skola så snart de förmå honorera både emigrantkompaniet och oss; under wintern hafwa de nätt och jemt kunnat förtjena födan. Wi hoppas, att det ädelmodiga kompaniet will wänta i det längsta och ej ansätta borgesmännen på platsen; wi för wår del tro oss ej böra erkänna krafwet, på det att man icke framdeles må behaga draga wexel på oss utan wårt hörande.

Wi finna af Inf[ormatörens] bref (hwad wi ock förut wisste) att i Richmond och trakten deromkring ännu finnas många som önska blifwa hulpna derifrån, hwilket ock nu snart borde ske. Några hafwa, såsom wi hafwa hört af kapt. Jaensson i N.Y., kommit derifrån utom de oss bekanta, men kaptenen har ock beklagande berättat oss, att landsmän ännu i Januari ditlockats af den bekante Erikson eller hans utliggare. Efter hwad kapenen berättat oss måste der dock finnas några i Richmondtrakten eller annorstädes i Södern, som hafwa sig sjelfwa att skylla, då de från New York begifwit sig dit mot hans uttryckliga warning. Då kaptenen en gång kom ned till Castlegarden och der träffade några swenskar, som ämnade sig åt Södern, föreställde han dem tillståndet i rebellstaterna och bad dem afstå från resan. Följden war att en af dem slutligen blef otidig och förklarade, att det måtte wäl wara flera än kaptenen som kände ställningen i landet.

Wi få emellertid, då flertalet icke wisste hwad de gjorde, när de i sin nöd togo arbetsbeting i Södern, uppmana landsmännen till nya bemödanden att hjelpa dessa olyckliga. Wi tänka emellertid att benägenheten att hjelpa skulle blifwa större, om wi från Richmond fingo uppgift på de orter i Swerige hwarifrån de bortförde äro, tiden för deras ankomst dit och andra omständigheter. Wi uppmana härmed, för den goda sakens skull, Hrr Ch[arle]s Lundin och Bergqvist och andre wälwillige landsmän dernere att lemna sådana uppgifter med det aldrasnaraste som ske kan.

Af Måndagens Tribune finna wi att förhållandet med wåra landsmäns bortförande till Virginia ändtligen winnit någon uppmärksamhet i amerikanska tidningar. Den omtalar efter Richmond Enquirer att 21 swenska emigranter som i somras passerade Richmond för att söka arbete i det inre af staten nu återkommit, mycket missnöjde med sin behandling, föda och betalning. Deribland omnämndes särskilt det par, som blef bedraget af pastorn-farmaren. De skola alla wara på wäg direkte till Chicago.

Fortsättning följer den 20 mars.

*American Emigrant Co som drevs av kapten R E Jeansson, själv emigrant från Sverige. Biljett-och bankrörele som sålde och förmedlade biljetter till Sverige, samt växlade och förmedlade pengar mellan USA och Sverige. Firman ägde också mark i Kossuth, Iowa, som man sålde till svenska nybyggare och därigenom startade svenskkolonin Svea.