web analytics
10 februari: En bön för fattige Johannes Holmqvest

10 februari: En bön för fattige Johannes Holmqvest

Idag är det den 10 februari, och för 149 år sedan, den 10 februari 1870, bad Johannes Svensson i Södra Sandsjö prästen allra ödmjukast om ett prästbetyg till Johannes Holmqvist.

Källa: ArkivDigital, Södra Sandsjö (G) HI:1 (1796-1905) Bild 76.

”Holmahult den 10 Februarj 1870

Goda Härr Pastor. Jag kan intet unsleppa att bedja En bön För, Fattige Johannes Holmqvest under Hämningsmåla, att Härr Pastor welle af nåd och Barmhartiget jälpa honom med ett sådant präst-Betyg så att han kan komma nogonstans och fåsig arbete, jag tror och hoppas att ingen Förargelse kan förrekomma om han Finge Ett betyg så att vi kunde sleppa honom. Jag beder En bön för honom och förynkas mig storligen, här fårhan intet nogot arbete utan Fryssa och svälte, ingen kan hjelpa saken utan Härr Pastor. Jag får äfven bedja omursekt för met Dristiga Företag Teknat i Hast af

Joh.  Svensson”

Hela det korta brevet andas omtänksamhet om Johannes Holmqvist…om det inte vore för det lilla ordet ”sleppa”, som smugit sig in. Vill Johannes Svensson sin namne väl, eller vill han egentligen bli av med honom…?

Johannes Holmqvist hade ett tufft liv. Han var född i en backstuga i Södra Sandsjö 1828, och var inte ens ett år gammal när hans far, Magnus Petersson, avled hastigt av slag, 40 år gammal. Mamma Maja blev nu änka vid 37 års ålder, och stod ensam med fem barn på mellan tolv och knappt ett år. 1834 gifter dock modern om sig, med den tolv år yngre artilleristen Nils Olsson Sturle, som själv förlorat sin unga hustru ett år tidigare. Han flyttar in i backstugan med sin lilla dotter. Nu blir det trångt, och Johannes bror, 17-årige Samuel, flyttar ut. Samma sak gör 15-åriga Cajsa året därpå. När Johannes lämnar hemmet och vart han tar vägen vet vi inte; när den nya husförhörslängden påbörjas 1841 finns han inte längre skriven med resten av familjen. Sannolikt har han dock inspirerats av styvfadern, och tillbringar några år som gardist och artillerist.

1853 dyker han upp igen i Södra Sandsjö, från obestämd ort, och förs in på listan med sockenbor utan bestämd bostad. Bestämd bostad har han dock, vilket visar sig i marginalanteckningen: ”f.d. marinsoldat – varit häktad för delaktighet i stöld -53 enl egen uppgift på fästning.” Han sitter på Karlsborgs fästning till 1856, då nästa anteckning förs in i husförhörslängden: ”ankom 56 fr. Carlsborg med betyg, och bevis julii 56, att han är straffad för 1. resan stöld och på fästningen f[ör]hållit sig oredligt.” Ajajaj Johannes, det där låter inte bra!

Källa: ArkivDigital: Södra Sandsjö (G) AI:13 (1851-1856) Bild 443 / sid 429.

I november 1857 gifter han sig med änkan Eva Tall, som är ett par år äldre än han själv. Tre år tidigare hade hon förlorat både maken och den halvårsgamle sonen till rödsoten inom loppet av två veckor. In i äktenskapet med Johannes har hon med sig femåriga dottern Mathilda Charlotta, som Johannes nu blir styvfar till. Tillsammans får Johannes och Eva dottern Emma Carolina i maj 1859. Som stadgad familjefar har Johannes nu all anledning i världen att sköta sig, men icke. I februari 1860 blir han dömd för fylleri, vilket till råga på allt tilldragit sig en söndag, och han blir därför dessutom dömd för sabbatsbrott; en överträdelse som lägger till tio daler på straffet för fyllan, i enlighet med 1734 års lag.

Sonen Carl Edvard föds hösten 1863, och det verkar faktiskt som att Johannes sköter sig. Hustrun Eva är dock inte riktigt kry. Hon plågas av maglidande, och åkomman tar hennes liv i april 1869. Nu rasar Johannes liv samman. Styvdottern Mathilda Charlotta, nu 17 år gammal, stannar hemma i backstugan ytterligare halvtannat år, och hjälper förmodligen till med hushållet och halvsyskonen, nu 10 och 6 år gamla. Det är nu Johannes Svensson ber prästen om ett gott betyg till Johannes Holmqvist, så att han kan lämna socknen och skaffa arbete och försörjning. Johannes får sitt betyg, och far iväg. Han kan dock inte ta hand om Emma Carolina och Carl Edvard i sin frånvaro, och de blir fosterbarn hos olika familjer i Södra Sandsjö.

Johannes synder glöms inte bort. Här husförhörslängden från 1861-1870, med anteckningar om när han fått arbetsbetyg, bland annat den 10/2 70.
Källa: ArkivDigital: Södra Sandsjö (G) AI:15 (1861-1870) Bild 85 / sid 72.

Johannes får arbetsbetyg nästan varje år framöver, och kan på det sättet försörja sig. Det oregerliga sinnet verkar han kunna hålla i schack under decennier, men 1894 bränner det till igen. Johannes har hunnit bli 66 år, klarat sig igenom kolera- smittkopps- och rödsotsepidemier, undvikit att supa ihjäl sig, och levt längre än de flesta vid den här tiden. Då hamnar han i slagsmål, och döms i februari för ”misshandel med lifsfarligt vapen till straffarbete under 1 år”, som det står i husförhörslängden. Han blir dock frigiven redan i november samma år.

”dömd för misshandel med lifsfarligt vapen till straffarbete under 1 år 23/2 94. frigifven 29/11 94.”
Källa: ArkivDigital: Södra Sandsjö (G) AI:21 (1891-1895) Bild 84 / sid 69.

När han kommer ut från fängelset hamnar han på Västra Veramåla fattighus i Södra Sandsjö socken. Där avslutas hans dagar den 13 september 1898.

Vad ska man då dra för slutsatser om Johannes Svenssons intentioner den där gången 1870? Förmodligen hade hans bön om arbetsbetyg till Johannes Holmqvist dubbla syften. Dels genuin omtanke om att Johannes skulle få ordning på sitt liv och kunna försörja sig, dels att få ”sleppa” en av socknens olycksfåglar, som kanske inte alltid var så lätt att ha att göra med.

23 januari: Svenskarna som ersatte slavar, del 14

23 januari: Svenskarna som ersatte slavar, del 14

Idag är det den 23 januari, och för 153 år sedan, den 23 januari 1866, publicerade tidningen Hemlandet i Chicago ytterligare öden rörande svenskarna som lurats att ta slavarnas arbeten i Virginia. Den här gången är det Charles Lundin, handlaren som nämns i artikeln den 20 december, som berättar om ett svenskt par som han tolkat åt, vilka blivit lurade av en pastor. Genomgående i historierna som publicerats är hur utlämnade de utnyttjade emigranterna är till hjälp och välvilja från sina landsmän för att klara sig ur situationen, och hur engagerade några av de mer etablerade svenskarna faktiskt är för att hjälpa dem.

”Landsmännen i Richmond.

I ett bref som mr Ch:s Lundin tillskrifwit oss, säger han i slutet:

’Jag får wid detta tillfälle berätta ett sätt hwarpå de nyligen ankomna emigranterna behadlas af wissa ”farmers”. Jag will hoppas att detta är ett undantag från den allmänna regeln. För ungefär en wecka sedan blef jag efterskickad af hr emigrant-agenten att göra tjenst som tolk för ett par swenskar (man och hustru) som nyligen återkommit från en farm. Jag förnam då att de hade haft tjenst hos ”a minister of the Gospel” som, efter att hafwa begagnat dem under elfwa (11) weckor och endast gifwit dem den uslaste föda, helt twärt afwisade dem, och så måste de begifwa sig i wäg. Han war dem för hela tiden skyldig ungefär några och tjugo dollars, enligt öfwerenskommelse, och betalade denna skuld med ”en confederate tio dollars sedel” (som ej är wärd en enda cent). Mannen hade sålt ett par byxor till en dansk medarbetare, som hade tjenst på samma ställe, för hwilka han skulle erhålla 5 doll[ar]. Dessa 5 doll. skulle naturligtwis erhållas från husbonden. För dessa 5 doll. erbjöd han (husbonden) sig att skjutsa dem till jernwägsstationen och att sända deras kista, innehållande allt hwad de hade, till Richmond – men när tiden kom att de skulle begifwa sig åstad, blef ej någon skjuts utaf och de måste till fot wandra ungefär tjugo mil* till stationen. Den medlidsamme dansken, som wisste att de ej hade mycket penningar, begärde att förskott af tio doll. för att låna dem på deras färd. – Äfwen han fick af husbonden en sedel af samma wärde, hwilken han lånade dem (stackars karl han trodde säkert att den war god). Det stackars folket, troende att de hade goda penningar anlände uttröttade till stationen och framwisade sina penningar för att köpa biljetter till Richmond. Conductorn skrattade först och gjorde min af att sönderslita sedeln och kasta den i elden, men när hustrun då började gråta, började han förstå händelsen och gaf dem fri passage till Richmond. Några medlidsamme passagerare gåfwo dem litet att äta. – Sådan är historien. Det stackars folket är nu här utan en enda cent, utom sina kläder &c. Fru Miller, som har warit mycket god emot dem alla, behöll dem öfwer natten, och jag tror att wi snart må kunna få plats för dem, åtminstone för det närwarande. Fru Millers man har laggt saken för provast marchalle** och wi afwakta nu slutet på affären.

”Fru Millers man har laggt saken för provast marchalle och wi afwakta nu slutet på affären.” Typerna råkade hamna uppochner i ”slutet”.

Nästan alla swenskar som nu äro här hafwa något att göra så att de kunna till en del försörja sig men alla längta de härifrån. – Jag ser att hr Bergqwist har skrifwit till Tit. angående gubben Eklund och familjen Hanson Här är också en familj Sahlström i mycket swåra omständigheter. Hustrun har warit och är ännu mycket sjuk; den äldsta sonen dog i förra weckan af typhusfeber. Wi samlade tillhopa och fingo honom begrafwen, ty sjelfwa hade de ej råd dertill. Det är mycket swårt för dem och hjelp behöfwa de, om den och blefwe liten.’”

Fortsättning följer den 13 mars.

*20 amerikanska mil = 32 km.
**Provost marshal = militärpolischef.

9 januari: Svenskarna som ersatte slavar, del 13

9 januari: Svenskarna som ersatte slavar, del 13

Idag är det den 9 januari, och för 153 år sedan, den 9 januari 1866, publicerade Hemlandet en ny artikel om hur det gick för svenskarna som försökte ta sig från Richmond, Virginia.

Den här gången handlar det om Olof Brink, som var en av de första att slå larm om olyckan de hamnat i, och vars brev publicerats i tidningen och här på bloggen den 3 september, 1865 respektive 2018. Olof och hans mor har lyckats ta sig från Virginia med de medel hans bekanta i Iowa skickat, men befinner sig snart ur askan i elden. Vart ska de som lyckas ta sig från de slavliknande förhållandena hän, hur ska de försörja sig, och hur ska de kunna börja om, helt barskrapade som de är?

”Flyktingarne.

Ännu en af de till Richmond bortförde har anländt straxt på nyåret, nemligen Olof Brink med sin moder. Med den hjelp som skickades till honom från hans bekanta och wänner i Iowa, hade han kunnat fortskaffa sig och sin moder till Chicago, men det war också allt. Här stodo de alldeles utblottade, och här är fortfarande ondt om arbete.

Af de hittills lemnade bidragen äro redan något mer än 37 dollars bortskänkte eller utlånte. För det återstående kunna icke tre personer resa från Richmond till Chicago; och hit framkomne skulle de åter wara i förlägenhet. Det är således ringa utsigt nu att hjelpa dem. Då emellertid bref nu på nyåret ingått från skomakaren John Bergqvist i Richmond, wilja wi meddela hwad han skrifwer och så må landsmännen se till hwad de kunna göra för de nödställdes hjelp, icke allenast att komma från R[ichmond] inåt Western, utan ock med anwisande af plats der de kunna få arbete, om de först hulpits hitåt.

Mr B[ergqvist] skrifwer till swar på wåra frågor: ’Här äro flera landsmän som behöfwa hjelp, men jag har sagt dem att jag kan ingenting swara dem, förrän jag fått swar på mitt bref (det som här läses): här är en som heter Johannes Hanson med hustru och tre små barn, det äldsta som jag tror intet mera än sex år. Jag sände honom till stenkolsgrufworna, tretton (eng[elska]) mil härifrån. Jag hörde ifrån honom för några dagar sedan och han hade då efter en weckas dervaro icke kunnat börja att arbeta, ty han war sjuk. Samme man har förut warit uppe i landet hos en doktor under tre månader och har icke fått någon betalning alls; han har icke förtjent någonting sedan han blef sänd till Virginia. Så är här en gammal man som heter Eklund, omkring femtiofem år. Han har warit sjuk nära hela tiden han warit här och är i ganska behöfwande omständigheter. Fru Miller har försökt att få honom in på fattig-lazarettet, men der tages ingen in nu, utan att hafwa warit här i Richmond ett år. Mr Lundin har wäl skrifwit om Hammarström. Här är ock en som heter Larson med hustru och tre små barn, i samma omständigheter som Johannes Hanson.’ Om den till Norfolk bortförda familjen och en Swensson, som förswann i New-York har B[ergqvist] fåfängt gjort förfrågningar.

Hwad är att göra? Skaffa anwisning hwar arbete kan fås och medel att föra dem dit. Illa nog är det ställdt i Richmond. Der finnes ett sjukhus för fattige, men endast för dem som warit der ett år. Är det så man i Sydstaterna inbjuder hwite arbetare att komma? – I fråga om arbetsförtjenst ha wi wisserligen från ett håll fått ett tillbud just med hänseende till de nödlidande i Richmond. Det är en landsman i Montgomery, Alabama, Hr bokhandlare Ohlander, som skrifwer att han och en annan landsman på samma plats behöfwa fem män och twå qwinnor för skötande af huset eller för landtbruk. God betalning, kläder, föda och läkarewård utlofwas. Ehuru wi alls icke betwifla att dessa landsmän skulle behandla sitt folk hederligt, helt såsom ock swenskar, kunna wi dock ej rekommendera någon att begifwa sig dit, då orten är belägen i en f. d. slafstat, ännu föga reformerad, och dertill fjerran från ordets predikan. En af de swåraste skador som wanliga emigrantagenter åstadkomma är den grufliga förskingringen af wårt folk och till den wilja wi ingalunda bidraga.”

Fortsättning följer den 23 januari.

2 januari: Svenskarna som ersatte slavar, del 12

2 januari: Svenskarna som ersatte slavar, del 12

Roots & Branches – Bloggen tog tydligen ett uppehåll efter nyårsfirandet! Inlägget som skulle ha publicerats den 2 januari lades inte ut, och kommer istället här, en vecka försenat.

Idag är det den 2 januari, och för 153 år sedan, den 2 januari 1866, publicerade den svensk-amerikanska tidningen Hemlandet ytterligare några öden från svenskarna som hamnat i Richmond. I det första brevet nämns Mr Erikson, som tidigare figurerat i berättelserna om hur folk lurats till att ta slavarbeten i Virginia.

”Några ord om de nödlidande i Richmond.

Jonas Andersson i Marine Minn[esota] ankom för twå år sedan från Swerige med hustru och barn och bosatte sig här i Marine. Wid sin afresa från fäderneslandet lemnade han sin återstående förmögenhet till sin bror Lars Anderson, för att hjelpa honom och hans familj hitöfwer följande året. Med denna till hjelp hjelpte L[ars] Andersson sig till New York, dit han med sin familj med flera ankom förliden sommar. På nämde ställe blefwo de på ett omedwetet sätt förda till Richmond, der de nu befinna sig. Lars Andersson skrifwer till sin bror följande:

’Min kära broder Jonas Anderson! Den 13. Aug[usti] 1865 skref jag till dig och lemnade brefwet till en swensk, Mr Erikson, för att widare levereras, men efter jag ej afhört något swar, så fattar jag åter pennan för att underrätta dig, att wi hafwa helsan så [g]odt det ohelsosamma klimatet här i Virginien tillåter. – Resan från Swerige till New-York gick lyckligt, men der blefwo wi lurade ganska reelt, i det wi af en Norrman blefwo lofwade att komma nära Chicago och der få arbeta för $20 i månaden, och sedan kunde wi med lätthet komma till Minnesota; men i det stället blefwo wi förda åt södra staterna nära Richmond, der wi måste taga arbete hos D:r Walter på Dover, der wi nu befinna oss. Jag och de mina utgöra sex personer. En kär helsning från alla de mina. Din tillgifne broder Lars Anderson.’”

Lars Andersson beskriver inte i så många ord situationen hans familj befinner sig i, men i samma kuvert passar några av hans olycksbröder på platsen att skicka med ett brev där desperationen hos de nödställda framgår tydligt.

”Några ord ifrån Lars Andersons res[esäll]skap i samma bref:

’Wi undertecknade som äfwen äro bosatta på samma ställe som L[ars] Anderson, passa nu på tillfället att i samma bref skrifwa några rader till dit Jonas Andersson, för att af allt hjerta bedja dig höra efter hos Swen W. Anderson (Swen W. Anderson en af deras bekanta bor i Marine) eller hos någon annan, som du känner, om wi, om möjligt, kunde få låna penningar, så att wi kunde komma härifrån. Hur stor summa wi behöfwa är swårt för oss att säga, men wi wilja nämna: att Mattis Hansons hushåll består af 8 personer, Carl Jonassons af 6 pers., deribland August Erikson och en annan swensk G. Kyllander, som kan tala engelska och har studerat, hwilka wi gerna wilja hafwa i wårt sällskap.

Wi få nu till slut bedja dig wara så god att så fort som möjligt skrifwa till oss, huruwida wi kunna få någon hjelp eller ej, och wilja wi lofwa att gå i borgen en för alla och alla för en, så att man alls icke behöfwer twifla på betalningen.’ Så långt ur brefwet.

För Lars Andersons familj ha blifwit subskriberade i Sw[enska] Luth[erska] församl[ingen] i Marine $65,87, i Chicago Lake 35,05 och i Afton 7,05. Dessa gåfwomedel ämna wi sända med det första. Kanske någon af de andre äfwen kunde blifwa hulpen af dessa penningar. Någon som läser detta, torde äfwen hafwa de andra 14 personer i åtanka, hwilka befinna sig i samma jemmerliga elände. Låtom oss icke förtröttas att göra wäl, wi hafwa ju Guds löfte, att få uppskära utan återwändo.

Lars Andersons adress är: Richmond Dover Goodeland, Virginia.

Marine i Dec. 1865. A. L.”

G. Kyllanders historia kommer vi att få ta del av längre fram.

Fortsättning följer den 9 januari.

27 december: Svenskarna som ersatte slavar, del 11

27 december: Svenskarna som ersatte slavar, del 11

Idag är det den 27 december, och för 153 år sedan, den 27 december 1865, berättade tidningen Hemlandet kortfattat om hur det hade gått för Carl Fredrikson med familj från Ukna, C.G. Petterson från Hjerserum och Jöns Nilsson från Fjälkinge, som kommit med tåget till Chicago den 17 december.

”Flyktingarne från Richmond.

De landsmän som den 17 ankommo hit från Richmond och New-York, qwarstannade till den 21 då de, i sällskap, begåfwo sig till Knoxville. De gåfwo förbindelse på hwad de för resan och den förutnämnda liqviden på ”boardinghuset” behöfde, tillsammans $35,00, lånade ur sammanskjutna undsättningsmedlen.”

De insamlade medlen kommer alltså till nytta, och en och annan dollar till undsättandet av de nödställda svenskarna i Virginia trillar fortfarande in.

”Till landsm[ännen] i Richmond: Från en landsman i Knoxville, $1,00.” Ur Hemlandet den 27 december 1865.
Det visar sig dock inte bara vara till trakten av Richmond i Virigina som godtrogna svenskar lurats i sitt nya hemland. Även i Kentucky har man blivit av med sina slavar och behöver arbetskraft.

”Nya flyktingar från Södern.

Åter hafwa wi att för landsmän framställa till slaf- eller rebelldömet bortförda landsmäns öden, omsider undsluppna, denna gång en familj från Kentucky.

Skräddaren Landfors från Ukna hade beslutit sig till utflyttning med swärfader, hustru och twå barn, det äldsta en flicka om fyra år. Han hade skrifwit till agenten Nilson i Göteborg och kom hit för att afgå med segelfartyg, men när han efter framkomsten förnam att öfwerfarten med ett sådant kunde taga en obestämd tid af flera weckor, beslöt han sig att gå med ångfartyg, ehuru derigenom hela hans kassa skulle wara slut wid landstigningen i New York.

Agenten lofwade dock att hjelpa honom genom ett rekommendationsbref till agenten Jansson derstädes, hwarigenom Landfors skulle blifwa befordrad hwart han önskade och der få arbete.

Kommen till New York skickades han af agenten der, jemte bortåt tjugo andra landsmän, barnen – ty der woro flera familjer – oberäknade, till en liten plats, Shelbyville i Kentucky. De skulle ha, männen $15,00 och qwinnorna $10,00 jemte födan i månaden. (Det har dock icke warit mer än en som fått $15,00; andre 10 eller till och med 5.) Der, sade N.Y. agenten, kunde han på en månad eller twå förtjena nog att komma till Chicago, dit (Landfors wille och) från Shelbyville icke war särdeles långt.

Den som beställt arbetare dit ned – en ”domare” som L[andfors] kallar honom – skulle dock ej ha dem sjelf, utan war blott agent för andra. Wåra landsmän inhystes i en ”förstuga”. Nu kommo arbetsgifwarena och besigtigade de nykomne arbetarena, arbetsdjuren hade wi så när skrifwit, ty beskrifningen påminner om en slafmarknad. Så tog farmaren en eller par ur högen och gaf sig i wäg.

Så gick det dag för dag och efter tre dagar war L[andfors] och ändå en familj qwar. Då tog en skräddare honom till sig, ty L[andfors] war skräddare. Dock, om det war för okunnigheten i språket eller annan orsak, nog af L[andfors] fick icke en dag stanna hos skräddaren. Efter åtta dagar wid pass fick han hyra sig in hos en annan amerikanare, der han med familj fick bo och äta för 1 doll[ar] i weckan och hustruns arbete. Det blef honom dock odrägligt och han hyrde sig för en tid ett rum, men måste för att förtjena nog åt de sina först ensam gå till det stora Louisville, der han fick rätt god förtjenst och således, om han ej sökt annat, gerna skulle stannat – men utan Guds Ord och dertill bokstafligen i en mördarekula. Läsaren har hört talas om Nashville, Tenn[essee] m. fl. orter. Sammaledes i Louisville, K[entuck]y; folk mördas på ljusa dagen, och när mörkt är wågar åtminstone ingen fremmande gå ensam ut. Från Louisville har nu Landfors ändtligen kunnat hjelpa sig hit.”

Fortsättning följer den 2 januari.

17 december: Svenskarna som ersatte slavar, del 10

17 december: Svenskarna som ersatte slavar, del 10

Idag är det den 17 december, och för 153 år sedan, den 17 december 1865, anlände ett tåg med emigranter till Chicago. Bland de svenska resenärerna fanns några personer som hade lyckats ta sig ifrån eländet de råkat ut för i trakten av Richmond, Virginia.

Tidningen Hemlandet skriver den 20 december:

”Flyktingar från Richmond

Såsom merändels är förhållandet med emitranttågen, inkom ett sådant på sistlidne Söndags morgon. Det medförde twenne från Richmond undsluppne, den ene med familj. De hade warit der sedan den 22 Aug. då de foro från New-York söderut. Mannen med familj, hustru och fyra barn, war Carl Fredrikson från Ukna i Calmare län. Hade warit sjuk och war ännu blek. Den andre war C. G. Petterson, Bruksbokhållare från Hjerserum i samma trakt. Med dem war i sällskap från New-York Jöns Nilsson från Fjelkinge i Skåne.

Petterson war i Richmond alldeles utan arbete och hade derför för sig och familj fått respenningar af Handl. Lundin af de medel, som nedskickats af pastor Witting. Han fick gå före Hammarström*, emedan denne med sin son hade temligen god arbetsförtjenst.”

Tidningsredaktören befinner sig numera i en situation som han delar med många andra som på eget initiativ samlat in pengar till ett behjärtansvärt ändamål, utan att i förväg ha någon genomtänkt plan eller ett bestämt mål för pengarna.

”Wi hafwa ännu icke afskickat några af de medel landsmän insändt till oss, utom de till Olof Brinck bestämda. När de flyktige komma hit, äro wi nemligen i ny förlägenhet, hwart wi skola wisa dem för att få arbete. Kan sådan anwisning gifwas, skola wi straxt afsända respenningar för Hammarström eller andre. Eljest wänta wi otåligt på wårt bref till mr Bergqwist, skomakaren i Richmond hwilket wi weta wara framkommet.”

Det var dock inte alla skandinaver som hade råkat illa ut i Virginia. C.G. Petterson, som var med på tåget till Chicago, hade fått anställning hos en lyckosam norrman.

”Petterson hade haft plats hos norrmannen Soop, hwilken jemte aktier i en kolgrufwa hade en butik. P[etterson] tjenade för en rätt wacker lön, men den 15 Now. dog Soop och P[etterson] war ej allenast utan plats, utan äfwen i saknad af medel, då han först efter boets utredning kan utfå sin fordran. Att han utfår den, bör ej lida twifwel, då Soop som warit i landet fyra a fem år derunder samlat en betydlig förmögenhet, hwilken skickas till hans familj i Norge, dit återskickad wid krigets utbrott. P[etterson] hade emellertid måst resa hit på förpantning af ett par tillhörigheter, som tillswidare kunde undwaras.

Följeslagaren från New-York, Nilson, hade warit i tjenst hot en tysk, tolf mil från nämde stad, men hade haft det föga bättre än de till Richmond bortförde. Han hade tjenat i tre månader för en lön af 12 doll[ar] i månaden, men sedan blifwit sjuk och nästan lika lång tid legat på ett sjukhus der han betalade för sig och hans lilla behållning på 5 doll. när åtgick.”

Ur askan i elden, kan man säga om Pettersons och Nilsons första kontakt med Chicago, men de insamlade medlen börjar komma till nytta.

”De hade illa nog inkommit på Michigan Southern, illa nog säga wi, ty der fick ”Challie” fatt i dem och förde dem till sitt tyska kroghål med sitt kroglarm, skojeri och prejeri. De hade dock gått undan mera helskinnade än somlige andra, warande blott skyldige 80 cents personen för twå måltider mat. Penningar måste föresträckas dem till betalande af denna skuld och de herbergerades nu i skolhuset. Widare hjelp till föda måste de hafwa, tills de kunna får förtjenst. Wi hafwa tagit och tänka taga hwad som behöfwes af det sammanskjutna.

Emellertid har den öfwertygelsen alltmer mognat hos oss, att hjelpen borde åtminstone icke helt och hållet bortskänkas, utan såsom lån återbetalas, när de behöfwande blifwa i tillfälle. Borde icke hwad som sammanskjutits, och som wi hoppas ännu skall tillkomma, blifwa en grundfond för den föreslagna lånekassan för emigranter? På sådant sätt kunde hjelpen i tidens längd räcka till för flere. I afseende på de hulpne wore detta wäl också billigt. Månge hafwa tillförne fått icke obetydlig hjelp, isynnerhet i Chicago, af hwilka somliga nu samlat förmögenhet, utan att återbära en cent, hwilket icke heller begärts. Wi hafwa ock förr uttalat och widhålla wår öfwertygelse, att wi ej böra locka folk att från Swerige flytta hit i den galna, dock icke sällsynta, öfwertygelsen att ’man här kan få allt för intet.’”

*Carl Hammarströms historia berättas i blogginlägget den 1 november.

De senaste pengarna som kommit in i insamlingen till de nödställda i Virginia redovisas också i Hemlandet den 20 december. Utöver de 51,50 dollar som gick direkt till Olof Brinck har nu inkommit 89,40 dollar. De senaste slantarna kommer från svenskar i Mendon Township, Iowa, förmedlade av Steph Pederson i McGregor, Elise S-b-g i Springfield, Iowa, och kollekt upptagen under Tacksägelsedagen i Svenska Lutherska församlingen i Moline.

Insamlade medel till svenskarna i Richmond redovisas i Hemlandet den 20 december 1865.

Fortsättning följer den 27 december.

13 december: Svenskarna som ersatte slavar, del 9

13 december: Svenskarna som ersatte slavar, del 9

Idag är det den 13 december, och för 153 år sedan, den 13 december 1865, fortsatte tidningen Hemlandet att redovisa de penningsummor som samlats in till hjälp åt svenskarna som försökte ta sig från slavägarna i Virginia.

Några utvandrade svenskar i Inwood, Indiana, hade samlat ihop 2,50 dollar, bokhandlare A Ohlander i Montgomery, Alabama, hade skänkt 1 dollar, församlingen i Andover hade fått ihop 12,35 dollar och Olof Peterson i New Sweden hade skänkt 1 dollar. Totalt har nu 125,10 dollar samlats in, och efter att de 51,50 dollar som redan sänts till Olof Brinck räknats bort återstår 73,60 dollar.

Källa: Hemlandet den 13 december 1865.

Som jämförelse tjänade en arbetare i Massachusetts ungefär 6 dollar i veckan 1861. 1864 räknade man med att en familj på sex personer i New York hade utlägg på 18,50 dollar i veckan. Den här budgeten inkluderade kött, mjöl, smör, potatis, socker, kaffe, te, mjölk, grönsaker, torkade äpplen (”för att främja barns hälsa”), ister, tvål, stärkelse, peppar, salt, vinäger mm. Maten gick på 12,56 dollar, och husrum och annat 5,94 dollar.*

Fortsättning följer den 17 december.

 

*Källa: The American and his Food, Richard Osborn Cummings, s 243-244. The University of Chicago Press, Chicago, Illinois, 1940.

6 december: Svenskarna som ersatte slavar, del 8

6 december: Svenskarna som ersatte slavar, del 8

Idag är det den 6 december, och för 153 år sedan, den 6 december 1865, redovisade tidningen Hemlandet medlen som kommit in till de nödställda svenskarna i Virginia.

J Dufva i Moline har skänkt 1 dollar. N Anderstrom i Milwaukee har likaledes skänkt 1 dollar, och hoppas att alla som har ett medlidande hjärta för sin nästa måtte göra sammaledes. Utvandrade svenskar i Boone och Webster county, Iowa, har genom C J A Erikson i Mineral Ridge skänkt 51,50 dollar till Olof Brinck, som sänts till honom direkt. Olof Brinck var en av de första att slå larm om förhållandena för svenskarna som lurats att ta slavarnas arbete utanför Richmond. Hans historia publicerades här på bloggen den 18 oktober.

Tillsammans med de 56,75 dollar som tidigare redovisats har nu 108,25 dollar samlats in. I dagens penningvärde motsvarar det ungefär en köpkraft på 1 680 dollar; med en växelkurs på 9 kronor blir det ungefär 15 000 kronor.

Ur Hemlandet den 6 december 1865.

Fortsättning följer den 13 december.

 

Referens för penningvärdet: “$108.25 in 1865 → 2018 | Inflation Calculator.” U.S. Official Inflation Data, Alioth Finance, 5 Dec. 2018, https://www.officialdata.org/1865-dollars-in-2018?amount=108.25 .

29 november: Svenskarna som ersatte slavar, del 7

29 november: Svenskarna som ersatte slavar, del 7

Idag är det den 29 november, och för 153 år sedan, den 29 november 1865, publicerades i Hemlandet en detaljerad berättelse om förhållandena för svenskarna som råkat i händerna på före detta slavägare utanför Richmond, Virginia.

Tidningen berättar att C Gustafsson, som berättats om i Hemlandet och här på bloggen den 8 november, nåtts av den hjälp ”Pastor L” sänt honom, och under veckan passerat Chicago med sin familj, på väg till Knoxville. En reskamrat till Gustafson blir intervjuad, ”Bergqwist från Stockholm som det föreföll en pålitilig man, hwilken warit klok nog att lemna sin familj i Swerige, tills han kom i ordning här”.

Tidningen berättar under rubriken ”Nya direkta underrättelser från wåra betryckta landsmän i Richmond”:

”Han war bland den stora skara, som af bedragaren Ericson först lockades ned till Virginien. De woro der den 18 Augusti och fördes, för widare transport inåt landet, ombord på några öppna pråmar, der de under dagen, efter berättarens uttryck, höllo på att smälta af hetta. Den påföljande natten war regnig och kall, och stor jemmer war bland qwinnorna och barnen. En i Richmond bosatt swensk, som också heter Bergqwist och drifwer en skomakarewerkstad, har både då och sedermera betett sig på det mest hedrande och hjelpsamma sätt mot de bortförde. Han skaffade qwinnor och barn tak öfwer hufwudet i närheten – männerna måste stanna hos sakerna – blef hos dem till kl. 3 på natten och kom åter till dem efter ett par timmars hwila.”

Pråm på kanalen, Richmond, Virginia, 1865. Ur Library of Congress samlingar, Prints and Photographs Division, Washington, D.C. Bilden är beskuren.

”Wåra landsmän fördes till olika ”farmare”. Bland desse har blott en, som skall heta Walter, så behandlat sina swenske arbetare, att de kunnat qwarstanna, så obetydlig lönen ock är. Blott en hade lemnat honom – ty wärr en som dernere satt en fläck på wårt goda namn. Efter ett par weckors wistelse hos sin husbonde, begärde och fick han 20 doll[ar] i förskott, under föregifwande att skola skicka penningarne till sin hustru i Swerige. När han fått detta förskott, packade han tillhopa och begaf sig bort. Skam ware öfwer honom!

Hos de öfrige farmarena fingo wåra landsmän sådan kost att de ej derwid kunde härda ut. Som sofwel intet annat än fläsk, härskt och fullt af mask; dertill majsbröd, bakadt som pannkakor af en gammal gumma, som ej mycket lär hafwa förstått sin konst, förmodligen en fordom negerkokerska. I början tillsattes något litet hwetemjöl, som gjorde det drägligare, men det drogs snart in. En gång i weckan bestods dem något mjölk, men icke fullt ett swenskt qwarter på person. I första daggryningen måste de wara uppe och gå till arbete. Missnöjde beslöto de sig hwar efter annan att lemna farmarena och begifwa sig in till Richmond. De hade dock bortackorderat sig för längre tid och nu nekades dem betalning för den tid de arbetat, hwilken för somlige gick till sex weckor.

Inkomne till Richmond fingo somlige arbete, wår berättare med några andra på ett jernbruk eller gjuteri. Arbetet skaffades dem genom den förutnämnde Bergqwist, hwilken under sex weckor skall i hwar wecka hafwa derför uppoffrat twå dagar. Detta är desto hederligare, som mannen sjelf genom kriget förlorat sitt och är i knappa omständigheter. För anskaffandet af arbetet wid gjuteriet fick B[ergqwist] anwisning af en annan landsman Nyström, hwilken någorstädes i närheten af Richmond skall ega en kolgrufwa och derifrån till gjuteriet levererade kol. Arbetslönen war ytterst knapp, blott 8 doll. i weckan och ”boarden” kostade 5, men war god, åtminstone i jemförelse med farmare-kosten. Såsom förr är nämndt, fingo icke alla arbete och hafwa nödgats begifwa sig ut åt ladet igen, så usla willkor der ock bjudas.

En ensam person, som fått arbete i Richmond, kan då, som wår berättare, skrapa ihop resekostnaden till New-York, 8 doll. Berättaren weterligt, hade blott twå till utom Gustafsson, kommit derifrån. (Den sjuke mannen med son, som war Hemlandets förste berättare, war B[ergqwist] obekant.) Hit från New-York hade B[ergqwist] rest på pant af sina saker, hwilka han således har att utlösa. Gud gifwe honom helsa och arbetskraft!”

Tidningens redaktör ömmar verkligen för de nödställda svenskarna, men är rådvill angående hur de bäst kan hjälpas. Pengar börjar visserligen trilla in, men vem kan ta emot pengarna i Virginia och se till att de kommer i rätta händer? Och vart ska de som kommer iväg från Richmond resa för att inte hamna ur askan i elden? Han fortsätter:

”Men kunna nu ock ensamme personer, om de är o friska – hwarenda angreps af frossa dernere – hjelpa sig från träldomen och eländet, en som har familj kan det omöjligen. De borde således hjelpas. Wi hafwa ock redan förnummit willigheten till att bispringa dem. Till de förut redowiste $35,50 har fogats under weckan insamling från annat håll. Af Sändebudet finna wi att bland methodistbröderna insamlingar pågå och en summa ingått, icke obetydlig i betraktande af gifwarenas fåtal. Wi hafwa också knappast förnummit annat än allmän willighet att hjelpa. Kanske skall dock willigheten befrämjas och man, såsom behöfwes, dess fortare gå till werket, då utgifwaren nu kan låta weta att han börjat sätta sig i brefwexling, för att finna reda på bästa person dernere för penningarnes mottagande och de mest lidandes uppsökande och forthjelpande ur eländet. De böra först och främst hjelpas till New-York. Der böra de dock ej gerna stadna, utan hjelpas widare, i wärsta fall såsom mången förut på sina saker. Men hwart skola de anwisas att gå? Ingaludna till Chicago, hwarest redan är, och under wintern säkerligen än mer blir, knappt om arbetsförtjenst, då derjemte lefnadskostnaden derstädes är till alla delar dyr. De som härt[ill] kunna gifwa råd, de som kunna erbjuda eller anwisa dessa wärnlöse bostad och arbetsförtjenst, när de blifwit utlöste, de gifwe det snarast tillkänna, wi uppmana innerligen dertill.

Fö[r]st gäller dock att skaffa medel till förhjelpande ur eländet för så många derborta som möjligt, äfwen för en familj med wuxna döttrar, som på sednare tid blef snart sagdt stulen från Castle-Garden och förd än längre bort, ända ned till Norfolk, V[irgini]a, ifall den kan fås reda på. Gören nu ert bästa, på fördelaktigaste wäg, t. ex. genom uppbärande af gåfwosubscriptioner eller genom tecknande af större lånebidrag. Men hwad I gören, det gören snart!”

Hur angelägen han dock är om att pengar ska komma in till landsmännens hjälp, är det inte med lite ångest redaktören motvilligt tvingas konstatera att det kommer att falla på honom själv att förmedla dem.

”Hwad som tillsändes oss under tidningens adress, skola wi på bästa wis söka för ändamålet anwända och för anwändningen redowisa. Utgifw[aren] känner dock – i betraktande af de wanskliga förhållanderna här i landet, helst då orten är så aflägsen, och sin egen owana – sina skuldror nog swaga för den åtagna bördan, den han dock ej kunde låta blifwa liggande, när ingen synts wilja lyfta den. Han beder derför om wälwillig förbön och allas wälwilliga öfwerseende för hwad som kan brista, endast kunnande utlofwa redlighet.”

Fortsättning följer den 6 december.

22 november: Svenskarna som ersatte slavar, del 6

22 november: Svenskarna som ersatte slavar, del 6

Idag är det den 22 november, och för 153 år sedan, den 22 november 1865, hade medel börjat trilla in till de nödställda svenskarna som lurats att göra det arbete de nyss friade slavarna inte längre utförde på plantagerna i närheten av Richmond, Virginia. Den svensk-amerikanska tidningen Hemlandet i Chicago, som tillsammans med Sändebudet varit först med att uppmärksamma svenskarnas belägenhet, tillkännager de summor man tagit emot.

Peter Wiklund och Er. Troil skänker $1 var till insamlingen, som nu är uppe i $35. De sände pengarna i ett brev daterat den 14 november, och skriver:

Peter Wiklunds och Er. Troils brev, publicerat i Hemlandet den 22 november 1865.

”Emedan uppmaningar synas i båda tidningarna, Hemlandet och Sändebudet, till något understöd för våra förtryckta landsmän i Richmond, och det synes som ej någon bryr sig om saken, oaktadt vi tycka att det är af största nödvändighet att de bli hulpne derifrån, så sända vi underskrifne $1 hvardera och önska att flera måtte göra detsamma, ty många, som tidningen säger, kunna hjälpa en, men en kan icke hjelpa många.”

Det sista uttrycket blev något av en slogan för kampanjen. Det kom ursprungligen från en insändare publicerad i Hemlandet den 18 oktober, där brevskrivaren uppmanade svenskarna i Amerika att hjälpa de fattiga och nödställda emigranterna ”som icke ha medel att komma längre än till landstigningsplatsen.”. Förslaget var att samla in medel till en tjänst och en kassa i New York och en i Chicago, som skulle hjälpa fattiga svenska emigranter att klara sig den första tiden i det nya landet. Rubriken på insändaren var ”En kan icke hjelpa alla, men alla kunna hjelpa en.”

Fortsättning följer den 29 november.