web analytics
18 oktober: Svenskarna som ersatte slavar, del 3

18 oktober: Svenskarna som ersatte slavar, del 3

Idag är det den 18 oktober, och för 153 år sedan, den 18 oktober 1865, hade de svensk-amerikanska tidningarna Sändebudet och Hemlandet börjat reagera på rapporter som började trilla in om svenskarnas belägenhet i Virginia.

Hemlandet berättar den 18 oktober att Swen Jacobsson från Färgelanda, som var den förste vars berättelse om de slavliknande förhållandena i Virginia nått tidningarna, och med sin son blivit hjälpt av missionär Andreen i New York att ta sig till Chicago, nu efter en tid på sjukhus hade börjat återhämta sig från strapatserna i Virginia, men ännu inte var fullt återställd. Jacobsson och hans 16-årige son var de första som kommit undan från södern, medan resten var kvar i Richmondtrakten.

Man publicerar också ett brev med ett nödrop, författat av Olof Brink i Virginia den 3 september, vilket även publicerats i Sändebudet.

”Virginia d. 3 Sept. 1865.

Käraste kusin Olof i Swede-Bend, Iowa.

Jag will nu teckna några rader till dig min älskade wänskapsbroder och kusin och i min ensamhet skrifwa för att underrätta dig huru jag mår.

Jag har, Gudi ware lof, till närwarande stund helsan, och har nu ändtligen kommit till Amerika på sitt underliga wis. Wi kommo till New-York och hade ej en enda cent att reda oss med, och jag wisste icke ej något sätt hwarpå wi skulle komma derifrån. Ingen förtjenst fanns der att tillgå; men så kom der en swensk herre och lofwade oss arbete. Han war så fin och så snäll samt lofwade att låta oss följa med honom och få förtjenst. Platsen skulle wara så nära Iowa, att wi kunde resa dit på 3 eller högst 4 timmar. (Iowa war min bestämmelseort.) Wi skulle således lätteligen kunna komma dit. Men i dess ställe förde han oss till de södra staterna. Först kommo wi till staden Richmond, der krigets härjningar gått fram, och derifrån förde man oss utefter en kanal 40 mil [=amerikanska miles, c:a 65 km], och slutligen kommo wi fram der wi fingo stanna. När wi woro i New-York lofwade han oss att wi skulle få fri kost, husrum och sängkläder samt doktor om wi blefwo sjuka, och jag skulle få 13 dollars i månaden och min hustru 8 dollars; men i stället får jag 10 dollars och min hustru 2.

…förde han oss till de södra staterna. Först kommo wi till staden Richmond, där krigets härjningar gått fram…
Ur Olof Brinks brev den 3 september 1865.

– Wi äro tolf swenskar med qwinnor och barn; wi få ej fullt 12 kannor tjernmjölk om dagen på 12 personer, dertill majs-mjöl som wi få grädda pannkakor af, i stället för bröd, samt litet fläsk. Detta är hela wårt dagtraktamente. Wi få gå i strängt arbete hela dagen igenom, och när qwällen kommer, så få wi sofwa på hårda tegelgolfwet, och en timme före soluppgången skola wi wara i fullt arbete. Ja, slafwarne äro fria, men wi äro nästan som slafwar i-deras ställe; derför ser jag mig ingen möjlighet att kunna uthärda med de mina att wara här tills jag hunnit förtjena något så att wi kunna komma härifrån, ty jag fruktar innan den tiden kommer, orkar jag icke gå fot om fot, om jag skulle lefwa. Och nu käraste kusin, beder jag dig, att du, om möjligt är, på något sätt och wis hjelper oss härifrån ur detta högst betänkliga elände, bedrägeri och slafweri. Hjelp oss, käre du, om det är möjligt.

Med wänskap tecknar,

Olof Brink.
Adress: Richmond, Ben Lemond* (county?), Goochland, Virginien.”

Rök kan fortfarande ses stiga från när Richmond brändes vid kapituleringen den 3 april 1865. När svenskarna kom dit några månader senare var staden märkt av inbördeskriget.
Publicerad i The Photographic History of The Civil War in Ten Volumes: Volume Four, The Cavalry. The Review of Reviews Co., New York. 1911. p. 260.
Fotograf okänd.
Publicerad i USA före 1923 och därför i public domain.

Sändebudets avgående redaktör Ericson avrundar sin gärning med ett upprop, som citeras i Hemlandet:

”Af detta bref framstår de bedragna landsmännens tillstånd i Virginien högst betänkligt och den skälmen som narrat dem har gjort sig förtjent af allas rättmätiga förakt. Kunde ingenting göras för på skyndande af denna högst öskliga flyttning? Finnes det ingen menniskoälskande och förståndig landsman, som kunde taga hand om saken och samla medel till bestridande af deras reseomkostnader? Utan twifwel finnes det hundradetals bland landsmännen i Western, som skulle skatta sig lyckliga att gifwa sin skärf till dessa bedragnas hjelp. Wi för wår del äro mer än williga dertill och erbjuda oss sjelfwa att bland wåra wänner göra hwad som kan göras för saken. Den som kan och will genomföra detta förslag, torde med görligaste första anmäla sig i de swenske tidningarne.”

Enligt lagen The Homestead Act från 1862, kunde amerikanska medborgare och immigranter som hade ansökt om amerikanskt medborgarskap, få rätt att bosätta sig på och odla upp upp till 160 acres [65 hektar] av federalt ägd mark, som framför allt fanns väster om Mississippi. Efter att ha byggt ett hus, bott på och odlat marken i fem år fick nybyggaren full äganderätt till markområdet mot en låg inregistreringsavgift. Detta lockade naturligtvis svenska torpare och småbönder med små utsikter om att få ett gott liv på sina små tegar i Sverige. I Virginia hade dock stora plantager sedan länge anspråk på marken, och möjligheter att gratis få land fanns inte där på samma sätt. Detta varnar Hemlandet om i en vidstående artikel:

”Bosättningstillfällena i Virginia.

Att det ej mycket kan båta för jordbrukare att spekulera på flyttning; åtminstone till den sydstaten, framgår af Richmonds Handelstidning (Commercial Bulletin). Den säger, att Virginia icke kan med den stora Nordwestern täfla uti inbjudande af fremmande immigration. De billiga länderierna där äro för magra att skaffa uppehälle åt den som intet annat kapital eger än sin arbetsduglighet. Landet har blifwit uppröjdt i stora slängor; boningshusen lågo alla i midten och skoglandet ligger wanligen i klump. Utskiftandet af dessa landstycken i farmar på 40, 80 eller 160 acres skulle icke lemna bebyggarne wirke och eldbrand, ja i många fall icke ens jord duglig att plöja. Der finnes ej några sträckor af fruktbar jord, liggande tillsammans tillräckligt stora för anläggande af nybyggen. Timmer- och byggnadsmaterialier äro i landet knappa och kostsamma. Af dessa sakförhållanden will följa, att den klass av immigranter, hwilka Virginierne motsett med förhoppningar, så wälkomna de skulle wara, icke skulle blifwa i stånd att betala det land och de byggnader som de behöfwa för sin ’settling’.

– Hwad en Virginiatidning sjelf säger om landet måste ju anses tillförlitligt.”

Fortsättning följer den 1 november…

 

*Ben Lomond var en plantage i Goochland county, Virginia. Läs om plantagen på https://goochlandhistory.wordpress.com/tag/ben-lomond/ .

20 september: Svenskarna som ersatte slavar, del 2

20 september: Svenskarna som ersatte slavar, del 2

Idag är det den 20 september, och för 153 år sedan, den 20 september 1865, kom den första indikationen om att allt inte stod rätt till med de svenska emigranterna som under sommaren rest till trakten av Richmond, Virginia, där de utlovats, om inte guld och gröna skogar, så rejäl lön och ordentligt boende i en ”wacker liten by” som uppförts för deras skull och döpts till ”Stockholm”.

Missionären A Andreen, vars brev i den svensk-amerikanska tidningen Hemlandet berättade om det elände många svenska emigranter mötte när de nådde New York, skriver ett nytt brev den 7 september, vilket publiceras i Hemlandet den 20 september. Han berättar om några svenskar som fått hjälp att ta sig till Chicago, och fortsätter: ”I samma sällskap war en man återkommen från Richmond, Virginia, som säger att att swenskarne der behandlas som slafwar, att öfweruppsyningsmannen sitter till häst och drifwer dem, och att de önska komna derifrån så fort de kunna. Tala med honom, och i hans namn warna för den resan i tidn. om, som jag tror, allt är sannt hwad han säger. Mannens namn är Swen Jacobson från Fergelanda socken Elfsborgs län. Jag måste för den stackaren och hans son, 16 år, som dock fick resa för halft pris lägga ut 11,40, som han med hand och mun lofwade betala till pastor Carlson i Chicago.”

Fortsättning följer den 18 oktober…

13 september: Svenskarna som ersatte slavar, del 1

13 september: Svenskarna som ersatte slavar, del 1

Idag är det den 13 september, och för 153 år sedan, den 13 september 1865, publicerades en artikel i den svensk-amerikanska tidningen Hemlandet, baserad i Chicago, som blev början på en märklig historia som skulle rullas upp under de närmaste månaderna.

1865 hade den svenska emigrationen till Amerika inte riktigt fått fart ännu. Innan statistiken började föras 1851 uppskattar man antalet utvandrade svenskar till Amerika till ungefär 5 000 personer. Under 1850-talet tog ungefär 15 000 modiga svenskar båten över till Amerika, och mellan 1861 och 1865 ytterligare 20 000. Det var först i samband med missväxten och de därpå följande nödåren 1867-1869 som emigrationen tog fart ordentligt.

På försommaren 1865 avslutades det amerikanska inbördeskriget, och under sommaren reste ett antal förväntansfulla svenskar över till Amerika, med förhoppningar om ett bättre liv. Hur det där livet skulle skapas hade man dock endast en vag uppfattning om. En svensk missionär i New York, pastor A Andreen, skriver i Hemlandet den 20 september om de utblottade och vilsna nyanlända svenskarna han träffar på i staden varje dag. ”På Castel-garden* ligga mellan tjugu och trettio personer, som icke hafwa en cent, och då jag kommer dit draga de i rocken och klappa på axeln, ropande: ’pastor, hjelp mig härifrån, så att vi slippa komma till fattighuset.’”. Han hjälper dem så gott han kan, och har fullt upp med att skriva brev till deras tidigare emigrerade anförvanter runt om i USA och be dem ta sig an sina nödställda släktingar.

”Dyre Farbror, Nåd och Frid!
N.Y. d. 5 Sept. 1865.
Hvarje dag sedan Br. C. reste, har jag haft att styra med emigranter. På Words-Island ligga en mängd sjuka; somliga hafwa dött, twå qwinnor hafwa födt barn och en af de båda barnaföderskorna lär nu wara död, men jag har ej hunnit besöka dem sedan (jag har omkring sex mil dit). Fadren är åt Western och på Words-Island lär wara ett barn lemnadt som går der smutsigt och fullt af ohyra. […]”
Utrag ur A Andreens brev, publicerat i Hemlandet den 20 september 1865.
Till några av de vilsna nyanlända svenskarnas lättnad, stöter de dock strax efter landstigningen i New York på en skandinav, som de kan kommunicera med. I vissa av berättelserna är han norrman, i andra svensk. Gemensamt är dock att han är välklädd, proper, och hjälpsam. Olof Brink skriver den 3 september 1865 från Richmond, Virginia, ett brev till sin kusin i Iowa, vilket publiceras i Hemlandet den 10 oktober: ”Wi kommo till New-York och hade ej en enda cent att reda oss med, och jag wisste icke ej något sätt hwarpå wi skulle komma derifrån. Ingen förtjenst fanns der att tillgå; men så kom der en swensk herre och lofwade oss arbete. Han war så fin och så snäll samt lofwade att låta oss följa med honom och få förtjenst. Platsen skulle wara så nära Iowa, att wi kunde resa dit på 3 eller högst 4 timmar. (Iowa war min bestämmelseort.)”

Vad gör då Olof Brink i Virginia?

Den 13 september citerar Hemlandet en artikel från Sändebudet om svenskar som just anlänt till Richmond, Virginia.

”Swenska emigranter i Richmond, Virginia.

En korrespondent till en tidning i Baltimore skrifwer från Richmond den 21 Aug. följande. ’En owanlig syn bewittnades i går afton på kanalstranden wid Tenth Street. Öfwer 100 swenskar, män, qwinnor och barn, friskt och kraftfullt folk, med röda kinder och spetsiga skor, stodo och wäntade på båten som skulle föra dem till en farm i Grochland. De första emigranterna – 22 personer – från Swerige ankomme hit den 15 Maj, och nästkommande skara antages skall belöpa sig till flera hundra(?). De afgå till en farm, der en wacker liten by allaredan uppförts för deras räkning och på en af de hwita kojorna läses ordet ”Stockholm” i stora bokstäfwer, ett namn som skall glädja dem att se.’”

Tidningen rapporterar vidare att en skara före detta slavar som nyligen blivit fria och som anses vara rädda för konkurrens, samlats kring nykomlingarna och ”tycktes wara särdeles missnöjda med den wändning tingen tagit. Många anmärkningar gjordes i afsigt att afskräcka swenskarne, men enär de ej förstodo ett ord engelska, hade anmärkningarne ingen inwerkan på dem.” Svenskarna skulle få ”12 dollars i månaden för mansarbete och 8 dollars för qwinnoarbete, förutom kost. Ingen af mankönet får betalning såwida han ej är öfwer 15 år.”

Tidningen antyder att det nästan låter för bra för att vara sant, men den har ”fått skäl att sätta tro till uppgiftens sannfärdighet.”

Det skulle dock visa sig att svenskarna hade anledning att lyssna på de före detta slavarnas varningar.

Fortsättning följer den 20 september.

 

*Castle Garden var USA:s första immigranthamn, som tog emot immigranter mellan 1820 och 1892, innan Ellis Island tog över rollen.

30 juli: Nödhjelps-Taflan del 5 — En dödfödd

30 juli: Nödhjelps-Taflan del 5 — En dödfödd

Idag är det den 30 juli, och i vår serie om dr Christian August Strubes råd på Nödhjelps-Taflan från 1800 kallt, har vi kommit fram till det fjärde och sista kapitlet: hur man behandlar misstänkt dödfödda barn. Känsliga läsare varnas, och har du eller någon närstående drabbats av att förlora ett barn, ska du nog sluta läsa här och surfa vidare till något roligare.

Om du skulle råka ut för en förlossning utanför sjukhuset, FÖLJ INTE RÅDEN FRÅN 1700-TALET! RING 112 OCH KALLA PÅ AMBULANS, OCH RING SEDAN FÖRLOSSNINGSAVDELNINGEN OCH FÅ RÅD OCH GUIDNING AV EN BARNMORSKA.

Källa: ArkivDigital: Veddige (N) AI:1 (1774-1777) Bild 7 / sid 7.

Huru man behandlar nyfödda, efter utseende, döda Barn.

  1. Rensa munnen från slem, reta tungan och munnen med lite salt.
  2. Et ljumt bad, skärpt med win eller bränwin.
  3. Wefta frisk luft til barnet.
  4. Spruta från afstånd med någon styrka kallt watten på hjertgropen. Efter hwarje sprutning, låter man barnet hwila litet, och gnider derpå ryggraden, hjertgropen och låren lindrigt med warma dukar eller flanell, doppade i bränwin eller win, skakar det sackta hit och dit, slår det med flathanden på bakänden; borstar ryggrad och fotblad, och retar huden i näsan med en pennfjäder.
  5. Håll krossad rödlök eller hwitlök, eller Salmiac-Spiritus, Stink-Spiritus, under näsan; häll twå til tre droppar smärtstillande Spiritus eller win i barnet.
  6. Klistir(*) af salt, watten och olja.

Lifstecken: En liten rörelse i kekarne, läpparnes rodnande, ögonens upslående, bröstets höjning, suckande, qwidande. Man må ej hålla et barn för dödt, för det at dödstecken wisa sig och barnbecket afgår.

(*klistir = lavemang)

Om någon skulle behandla ett barn enligt dr Strubes råd idag, hade denne blivit anmäld både till IVO och för barnmisshandel.

Dr Strubes råd var säkert skrivna i all välmening, så man får iallafall ge honom en eloge för hans goda vilja, hur makabra några av hans råd än ter sig idag. Han ska också ha all heder för att han inte ger upp. Överst i dokumentet finns ”Några Hufwud-Regler”, och den femte och sista är att ”Man måste til det minsta fortfara med hjelpen i sex timmar, och ej hwila förr än menniskan fullkomligen lefwer.” Som avslutning på Nödhjelps-Taflan står att:

Källa: ArkivDigital: Veddige (N) AI:1 (1774-1777) Bild 7 / sid 7.

”Menniskan är ej werkligen död, förr än tecken till förruttnelse inställa sig. Många menniskor, som man hållit för döda, hafwa efter lång tid återwunnit lifwet, eller omkommit ömkeligen i grafwen.”

23 juli: Nödhjelps-Taflan del 4 — En hängd

23 juli: Nödhjelps-Taflan del 4 — En hängd

Idag är det den 23 juli, och i vår serie om hur man räddade livet på folk vid det förr-förr-förra sekelskiftet, har vi idag kommit fram till hur man återupplivar någon som hängt sig. Känsliga läsare varnas redan nu, och har någon närstående tagit livet av sig ska du nog sluta läsa här och surfa vidare till något roligare!

Det är alltså den tyske Dr Christian August Strubes råd på Nödhjelps-Taflan från 1800 vi går igenom.

Innan vi börjar med kapitel III, är ytterligare en varning på plats. Dr Strubes råd är långt över 200 år gamla; FÖLJ DEM INTE! STÖTER DU PÅ NÅGON SOM HÄNGER I EN SNARA, TA OMEDELBART NER PERSONEN OCH PÅBÖRJA OMGÅENDE MODERN HJÄRT-LUNGRÄDDNING!

Källa: ArkivDigital: Veddige (N) AI:1 (1774-1777) Bild 7 / sid 7.

Huru man återkallar en hängd till Lifwet.

  1. Hwem som ser en hängd, det ware wän eller owän, och ej genast utan dröjsmål nedskär honom, gör stor synd (undantagandes då han blifwit hängd på Öfwerhetens befallning.) Men nedtag honom warsamt, at han ej må falla för hårdt på jorden.
  2. Såsnart han ligger, måste man genast lossna repet och alla kläder som trycka, t. ex. halsduk, wäst, byxlining, strumpband, lifstycke.
  3. Lämna honom i friska luften, eller för honom i en swal, ej fucktig stuga.
  4. Bär honom warsamt, så at hufwud och bröst ligga högre än fötterna.
  5. Lägg honom litet på högra sidan, så at han ligger uprätt med bröst och hufwud.
  6. Inweckla honom i warma lakan, dynor eller halm.
  7. Bespräng och twätta ansicktet med kallt watten och ättika. Wefta luft til honom.
  8. Bestryk tinningarne med ättika eller bränwin.
  9. Linda dukar, doppade i warm ättika, brännwin eller linolja, om halsen.
  10. Såsnart hjertat rörer sig, gnider man lidrigt och warsamt ansickte, hals, mage, rygg och fötter, liksom man gör wid drunknade. Man kan äfwen slå warma eller i warm ättika eller bränwin blötta dukar om kroppen; men mun och näsa bli fria.
  11. Sätt honom derunder i et ljumt bad eller fotbad.
  12. När den sjuke kan swälja (men ej förr), så gif honom esomoftast et skedblad kallt watten eller winättika blandad med watten.

För fältskären.

Åderlåtning är på hängda ofta genast nödig, och bör förrättas på samma sätt, som på drunknade, Men man må ej aftappa mycket blod på en gång, utan heldre i flera portioner. Will ej blodet flyta, så gnider man bröstet med yllna, warma eller i warm winättika blötta lappar. Tobaksrök och tobaksklistirer(*) äro i synnerhet skadlige för hängde. Hwad luftinblåsningen angår, gäller det som är sagt om drunknade. Den är här mindre ofta nödig.

(*klistir = lavemang)

Återigen ska det bäras omkring på den olycklige, snarare än att omedelbart hjälpas på plats. Liksom i fallen med den drunknade och den ihjälfrusne ska det baddas med ättika och brännvin. I alla tre fallen ska mer av samma vara hjälpa den nödställde: den drunknade ska sänkas ner i ett bad, den ihjälfrusne ska naken grävas ner i en snödriva, och på den hängde ska dukar lindas runt halsen. Den ihjälfrusne och den hängde slipper dock lavemanget. Medan den drunknade och den ihjälfrusne i bästa fall kan slippa åderlåtningen, är den på den hängde oftast nödvändig. I förbifarten nämns mot slutet att ”inblåsning af Lifs-luft är det säkraste medlet” till räddning av den drunknade och den ihjälfrusne, däremot är det mindre angeläget på den hängde.

Det hade varit intressant att veta hur många som räddades av dr Christian August Strubes råd, och hur många som kunde ha räddats men som gick en för tidig död till mötes på grund av dem.

Nästa gång ska vi avrunda serien med hur man behandlar misstänkt dödfödda barn. Känsliga varnas redan nu.

16 juli: Nödhjelps-Taflan del 3 — En ihjälfrusen

16 juli: Nödhjelps-Taflan del 3 — En ihjälfrusen

Idag är det den 16 juli, och i förra blogginlägget beskrevs hur man i slutet av 1700- och början av 1800-talet trodde sig kunna ”återställa lifwet hos en Drunknad”. Den här gången ska vi gå igenom hur doktor Christian Albert Strube ansåg att man skulle rädda en ihjälfrusen, enligt råden på Nödhjelps-Taflan.

Återigen är en liten varning på plats innan vi går vidare:

FÖLJ INTE RÅDEN I ARTIKELN VID TILLBUD DÄR NÅGON HAR KÖLDSKADOR ELLER FÖRFRUSIT!
FÖLJ MODERNA RÅD ANGÅENDE KÖLDSKADOR!

Har någon närstående frusit ihjäl ska du nog sluta läsa här och surfa vidare till något roligare!

Nu är vi redo att ta oss an en förfrusen person.

Källa: ArkivDigital: Veddige (N) AI:1 (1774-1777) Bild 7 / sid 7.

Huru man räddar en ihjälfrusen.

  1. En förstelnad må ej bringas i warm stuga, ej til elden: deraf dör han ganska säkert. Man må endast småningom uptöa honom, liksom man uptöar frusna äplen. Ihjälfrusna blifwa ofta återkallade til lifwet om de ock warit stelnade i flere dagar.
  2. Bär honom skyndsamt, med hufwudet uprätt, i närmaste hus. För honom til en kall ort. Är intet hus i granskapet, så behåll honom under fri himmel.
  3. Drag eller skär snarare kläderna af honom.
  4. Nedgräf honom efter hela längden i snö, och laga så, at han kommer at ligga något på högra sidan och med uprätt hufwud, och betäck honom sedermera öfwer hela kroppen med en half alen hög snö (ansigtet blir endast fritt). Är ingen snö tilhands, så sätt honom i et kallt bad, eller linda i kallt watten doppade säckar eller dukar omkring kroppen och hufwudet, til dess han blir warm, och lederna låta böja sig. Men gör tillika hwad widare läres, nemligen:
  5. Äro kindbenen ihoptryckta, så gnider man dem, likwäl ej för hårdt, med bränwin, med winättika, eller med snö och is.
  6. Gnid lindrigt hela kroppen, i synnerhet händer och fötter och ryggraden nedåt med snö eller is, eller med dukar doppade i kallt watten. Man blandar något bränwin til det kalla watnet.
  7. Är han därigenom blifwen warm, så aftorka honom, och lägg honom i en säng, hwari twenne andra personer en på hwar sida kunna äfwen lägga sig, för att hålla honom warm. Behåll honom ännu beständigt i en kall stuga.
  8. Beträffande åderlåtningen och luftinblåsningen, så gäller hwad som är sagt om drunknade.
    Märk:
    Man bör ej taga bränwin, då man reser i sträng winter. Bränwinet gör en sömnig; förtär heldre warm soppa eller warmt dricka; det är ock nyttigt at gnida in fötterna med talg eler olja. Tag ej för trånga skor eller stöflar på. Sök at röra dig, så mycket du kan; sätt dig ej ned för at hwila. Den som insomnar, stelnar och upwaknar ofta aldrig mera.

Att ytterligare kyla ner en redan förfrusen person verkar absurt. Ändå var det att gnugga den förfrusna kroppsdelen som förespråkades fram till mitten av 1900-talet, och inte förrän 1983 kom doktor Robert L McCauley med de föreskrifter som gäller idag: att snabb uppvärmning i kroppstemperatur är den bästa metoden. Man ska heller inte gnugga det köldskadade området, då det kan leda till vävnadsskador.

Det intressanta med de äldre råden är att de ofta tillskrivs Dominique Jean Larrey, även känd som Baron de Larrey. Han var sin tids störste franske militärkirurg, och deltog i alla Napoleons fälttåg. Han omorganiserade och förbättrade krigssjukvården, och författade flera skrifter inom krigskirurgins område. Han såg till att de skadade soldaterna kom snabbt i vård, och var expert på snabba amputationer, vilket uppskattades av de olyckliga soldaterna då bedövning och narkos saknades.

”Le baron Jean-Dominique Larrey”, målning av Anne-Louis Girodet de Roussy-Trioson.
Källa: Wikipedia.

Baron de Larrey sägs ha noterat under krigsvintern 1812, att då soldaterna värmde upp sina förfrusna händer och fötter mot elden på kvällen, för att nästa dag åter förfrysa dem, ledde det till obotliga vävnadsskador. Han började därför istället förespråka den ryska metoden: långsam värmning genom gnuggning med snö och is, eller nedsänkning i kallt vatten.

Nödhjelps-Taflan med doktor Christian August Strubes råd är tryckt i Lund 1800, och är en översättning av den åttonde tyska upplagan, bör råden om nedkylning ha varit kända i Västeuropa redan på 1700-talet, långt innan Baron de Larrey började praktisera dem.

Moderna råd vid köldskador hävdar faktiskt, att om förfrysningen är allvarlig och det är långt till medicinsk vård, är det bättre att låta den kalla kroppsdelen förbli kall, tills man når hjälp. Att tina upp en djup köldskada, för att sedan låta den förfrysa igen (till exempel om man är ute i vildmarken) innan man når vård, kan göra skadan värre. Att dra kläderna av någon som varit stel i flera dagar, för att sedan gräva ner stackaren i tre decimeter snö, enligt dr Strubes råd, torde dock vara att gå för långt.

Det är tydligt att Dr Strube i det här kapitlet verkligen följde de råd som var aktuella vid den tiden och mer eller mindre giltiga till mitten av 1900-talet – han var kanske till och med tidigt ute med dem. Och hans sista råd, att inte dricka alkohol, inte ha för trånga skodon, och att röra på sig, kan man skriva under på även idag. Trots det – chansa inte på att det var bättre förr: FÖLJ MODERNA RÅD ANGÅENDE KÖLDSKADOR!

10 juli: Nödhjelps-Taflan del 2 — En drunknad

10 juli: Nödhjelps-Taflan del 2 — En drunknad

Idag är det den 10 juli, och i förrförra blogginlägget beskrevs ”Några regler att följa vid bad i öppen sjö” från 1888. Noterbart var frånvaron av råd för att undvika drunkning. Omkring ett århundrade tidigare verkar drunkningar dock inte ha varit något större problem. Drunknade personer som inte visat något livstecken på flera timmar kunde lätt återupplivas, genom att man följde Dr Christian August Strubes råd.

För att inga missförstånd ska uppstå är dock en liten varning på sin plats innan vi går vidare:

FÖLJ INTE RÅDEN I ARTIKELN VID DRUNKNINGSTILLBUD!
FÖLJ MODERNA RÅD I FÖRSTA HJÄLPEN/HJÄRT-LUNGRÄDDNING!

Har någon närstående drunknat ska du nog sluta läsa här och surfa vidare till något roligare!

Nu är vi redo att ta oss an en drunknad person.

Källa: ArkivDigital: Veddige (N) AI:1 (1774-1777) Bild 7 / sid 7.

Huru man återställer lifwet hos en Drunknad.

  1. Uptag en sådan menniska snart och warsamt. Men ställ henne ej på hufwudet, rulla henne ej öfwer ett fat. At skaka henne något och gifwa henne en måttelig rörelse, är likwäl godt.
    Märk: En menniska kan och måste hjelpas, om hon ock legat några timmar och längre i watnet.
  2. Rena mun och näsa från slem med en lapp, eller med en pennfjäder doppad i olja.
  3. Bringa henne skyndsamt med uprätt hufwud i närmaste hus, men för all ting ej til elden, ej i en warm stuga, ej i dragluft.
  4. Lägg henne något på högra sidan med kroppen sluttande och med hufwudet uprätt.
  5. Drag fort de wåta kläderna af, skär dem af.
  6. Aftorka henne warsamt; men agta dig för at det ringaste gnida henne. Gnidning är i början skadelig.
  7. Weckla warma, torra kläder om henne, eller täcken, dynor, lakan, hö eller halm (ansicktet blir endast fritt); lägg warma, torra, eller i warmt watten doppade dukar omkring bröstet, magen och fötterne. Dukarne böra beständigt upwärmas å nyo.
    Märk: Man måste i början wärma henne lindrigt, och endast småningom starkare.
  8. Bespräng och bestryk ansicktet och tinningarne, också bak om öronen med ättika, brännwin, win, eller med någon slags Spiritus.

    Källa: ArkivDigital: Veddige (N) AI:1 (1774-1777) Bild 7 / sid 7.
  9. Inspruta något bränwin eller ljum mjölk, ljumt watten eller ljum ättika i ändtarmen, eller sätt henne et klistir(*) af ljumt watten och salt.
    Märk: Man bör så litet som möjeligt, under hjelpen blotta den drunknade.
  10. Så snart man känner at hjertat börjar röra sig, gnider man kroppen, isynnerhet händer och fötter, ryggraden nedåt, och hjertgropen med warma, torra dukar eller med Flanell, eller med borstar doppade i olja. Piskning med brännässlor är ganska nyttig, den sätter det stelnade blodet i rörelse.
    Källa: ArkivDigital: Veddige (N) AI:1 (1774-1777) Bild 7 / sid 7.

    Märk: Man måste gnida warsamt, ej för fort eller för hårdt, i synnerhet i början. Det är godt at man därwid sätter den drunknade i et ljumt bad eller fot-bad, hwilkets warma man underhåller genom tilslagit warmt watten. Så snart man tager honom ur badet, måste man efter skedd aftorkning inswepa honom warmt.
    Märk: Men skulle endast et ganska swagt lif wisa sig, så måste man under det man sackta gnider, också inblåsa luft, och ofta uphöra för et ögonblick, med bägge delarne på en gång, och fortsätta detta så länge tils menniskan kommer til sig.

  11. Waknar den Drunknade, så fortfar man likwäl med lindrig gnidning och upwärmning. Mången som började få lif, dog åter, emedan man för tidigt uphörde med hjelpen.
  12. Kan han swälja (men ej förr), så häller man litet thee, blandadt med ättika, bränwin eller win, uti honom, men småningom och ej mycket på en gång, gifwer honom warmt dricka, eller warm soppa, sätter klistirer af hälften hafresoppa och hälften mjölk.
    Märk: Man måste utan at hwila åtminstone fortfara med hjelpen i sex timmar, och ej förr uphöra därmed än menneiskan antingen är wid lif, eller ingen räddning är mera möjlig. Mången menniska blir under hjelpen först återkallad til lifwet efter two til tre timmar, ja först efter en half dag.

Wid någre drunknade hade man anwändt alt det som här är beskrifwit, och hwilket man altid måste anwända, ändtligen betäckte man dem öfwer hela kroppen (ansicktet blir fritt) med warm gjödsel, eller med warm aska, eller warm sand, eller warma klier, och lät dem på det wiset ligga någre timmar, och de återfingo lifwet!

Tecken till Lif.

Huden blir småningom mjukare, enkla delar blifwa warma, bröstet rörer sig, man märker en ryckning i ansicktet och i ögonlocken, hjertat börjar at klappa sakta, läpparne och kinderna få färg. Ändtligen följer suckande, höjning af bröstet, hjertklappning, ryckning i fötterna, darrning i hela kroppen, hosta, nysning, skum för munnen, bullrande i tarmarna – Lif.

Märk: Är en menniska drunknad i wintern, och därwid stelnad, så bör man behandla henne som en ihjälfrusen.

Källa: ArkivDigital: Veddige (N) AI:1 (1774-1777) Bild 7 / sid 7.

Man kan rädda sig från att drunkna, om man håller andan. Man wänje sig i tide hålla andan.

Alla Gossar borde under upsyn lära at simma.

För Badaren eller Fältskären.

Åderlåtning på drunknade är merändels skadlig, likwäl är ansicktet blått, och stå halsådrorne spända, hwilket ganska sällan inträffar, så kan man tappa af den yttre högra halsådern eller af den högra armen, fyra til sex unts blod, men ej mera; såret betäckes, endast med et häftplåster. Tobaks klistirer och starkt luktande saker äro skadlige. Läkaren bör dessutom gifwa ackt på at hjelpmedlen anwändas ricktigt, i synerhet de under No 8 och 9.

Se min korta upgift af räddningsmedlen i hastiga olyckshändelser, til bruk för Fältskärer.

Inblåsningen af luft sker genom munnen, eller om den är tilsluten, genom näsan, medelst en blåsbälg, hwilkens spets man omwecklar med en wåt lapp, och däri wäl fäster et rör. En står wid den Förolyckades hufwud, förer röret genom munnen i matstrupen, trycker med den andra handen lindrigt på den utstående delen af wäderstrupen, (strup-knölar) [och] en annan inblåser derpå luft, och, så ofta den Förolyckades lungor utwidga sig, trycker och stryker han på en gång lindrigt på bröstet, nedifrån upåt, i synnerhet emot wänstra sidan. Man uphörer mellanåt en minut med inblåsningen, til dess hjertat rörer sig. I nödfall kan man inblåsa luft med munnen. Inblåsande af Lifs-luft är det säkraste medlet.

(*klistir = lavemang)

Frågan är om råden någonsin fått en drunknad att återupplivas. Man undrar ju om metoder som lavemang med brännvin eller ljummen ättika, piskning med brännässlor och kroppsinpackning i varm gödsel kunde få en drunknad att vakna till liv av själva chocken av behandlingen? Inblåsning av luft via munnen var ju i och för sig ett steg i rätt riktning, men att köra ner ett rör i strupen och blåsa med bälg, medan en annan person trycker varsamt på adamsäpplet, var kanske inte bästa metoden. Vaknade den drunknade sedan till liv, var det kanske inte te med ättika denne var som mest pigg på just då, framför allt inte i kombination med ett lavemang på havresoppa och mjölk. Inte heller torde ytterligare bad efter att man just blivit uppdragen vara det en mer eller mindre drunknad längtade efter som mest.

Ett lovvärt råd, som även gäller alla töser, är att alla gossar borde under uppsyn lära sig simma. Ett sämre råd är, att man kan rädda sig från att drunkna, om man håller andan.

Det kan inte nog upprepas:

FÖLJ INTE RÅDEN I ARTIKELN VID DRUNKNINGSTILLBUD!
FÖLJ MODERNA RÅD I FÖRSTA HJÄLPEN/HJÄRT-LUNGRÄDDNING!

Nästa gång ska vi lära oss hur man återupplivar en ihjälfrusen. Eller inte.

9 juli: Nödhjelps-Taflan del 1 — Introduktion

9 juli: Nödhjelps-Taflan del 1 — Introduktion

Idag är det den 9 juli, och i de följande inläggen kommer doktor Christian August Strubes Nödhjelps-Tafla att presenteras. Vi börjar med en introduktion till tavlan, innan vi ger oss in på de konkreta råden.

I husförhörslängden för Veddige åren 1774-1777 finns följande dokument instucket:

Dr Christian August Strubes Nödhjelps-Tafla.
Källa: ArkivDigital: Veddige AI:1 (1774-1777) Bild 7 / sid 7.

Nödhjelps-Tafla
för
Drunknade, Ihjälfrusne, Hängde
och för
nyfödda, efter utseende, döda Barn,
af
Docktor Christian August Strube

Det är tryckt i Lund 1800, och uppges vara en översättning efter den åttonde tyska upplagan. Doktor Strube är inte närmare bekant, men runt 1800 gav han också ut skriften Wie können Schwangere sich gesund erhalten, und eine frohe Niederkunft erwarten?, dvs ”Hur kan gravida hålla sig friska, och förvänta en lycklig nedkomst?”. Efter att ha gått igenom hans råd om återupplivning i olika situationer kan nog även gravida vara tacksamma över att han inte längre är i branschen.

Nödhjälpstavlan inleds med en dikt, vars innebörd trots allt får anses som tidlös:

Källa: ArkivDigital: Veddige (N) AI:1 (1774-1777) Bild 7 / sid 7.

War alltid redo at hjelpa i nöden;
wi äro ju Menniskor och Bröder!
och den, hwars lif du i dag räddar,
får du kan hända i morgon att tacka för ditt.

Sedan följer ett översiktligt råd som gäller alla situationer dokumentet handlar om:

Källa: ArkivDigital: Veddige (N) AI:1 (1774-1777) Bild 7 / sid 7.

”Alt onödigt folk moste blifwa borta. En bör genast hämta Doctoren.”

Överst på tavlan finns också två faktarutor. Överst till höger står:

Källa: ArkivDigital: Veddige (N) AI:1 (1774-1777) Bild 7 / sid 7.

Några Hufwud-Reglor.

  1. Det är nog at sex eller sju menniskor hjelpa til; för mång hindra hwarandra.
  2. För många af räddningsmedlen böra ej på en gång anwändas, utan ordentligen efter hwarandra, eller med hwarandra, som de äro beskrifna.3
  3. Gnidningen är i början skadelig, och bör ej ske förr än hjertat rörer sig; men man gnide ej för hårdt.
  4. Förrän menniskan kan swälja, bör man ej ingjuta något i hennes mun, följagteligen icke heller Kräkmedel.
  5. Man måste til det minsta fortfara med hjelpen i sex timmar, och ej hwila förr än menniskan fullkomligen lewer.

Ja, det låter ju rimligt. Det där med max sex till sju personer är i synnerhet aktuellt i dagens läge, då folk har börjat prioritera mobilfoton och till och med vara i vägen för räddningstjänsten när de försöker hjälpa nödställda. Köldskador ska inte masseras, då det kan skada vävnaden, men lite massage kan säkert vara trevligt efter hand som man börjar kvickna till i de övriga fallen. Att inte föra in mat och vätska i en medvetslös person, vare sig det är kräkmedel eller ätbart, verkar också vara ett gott råd. Likaså att inte ge upp för tidigt. Så långt allt väl.

Överst till vänster står:

Källa: ArkivDigital: Veddige (N) AI:1 (1774-1777) Bild 7 / sid 7.

Hvad som öfwer hufwud genast bör anskaffas.

  1. Täcken, Dynor, Lakan, Halm och Hö at upwärma med.
  2. Små Rör, Knifwar, Pennfjädrar och Blåsbälg.
  3. Warmt watten, också kallt wattn, jämte et Badkar.
  4. Brännwin, Ättika, Olja.
  5. Klistirspruta(*), Klistirblåsa, eller någon annan slags Spruta.
  6. Borstar, Lappar, Kläde eller Flanell at gnida med.

(*klistir = lavemang)

Täcken, dynor, lakan, halm och hö fanns säkert i de flesta torpstugor redan vid slutet av 1700-talet. Små rör, knivar, pennfjädrar och blåsbälg…får vi se hur de används. Badkar kan ju ha varit svårt att alltid ha tillhands. Brännvin, ättika och olja…att rengöra sår med, kanske…? Men lavemangsspruta…att återuppliva drunknade, ihjälfrusna, hängda och till synes dödfödda barn med…?

Med början i morgon ska vi se hur de här hjälpmedlen skulle rädda folk till livet i slutet av 1700- och början av 1800-talet, om de så ”legat några timmar och längre i watnet” vid drunkning, ”warit stelnade i flere dagar” vid ihjälfrysning, ”ware wän eller owän” som hängt sig, eller är ”nyfödda, efter utseende, döda Barn”.

Den som har någon anhörig som har råkat ut för de nämnda olyckorna bör kanske överväga att läsa något roligare än de följande fyra inläggen.

26 juni: Badvett

26 juni: Badvett

Idag är det den 26 juni, och för 130 år sedan, den 26 juni 1888, publicerades ett antal råd vid bad i öppen sjö i tidningen Norra Skåne. Artikeln är osignerad, och varifrån råden kommer, varför man ska följa dem eller vad som händer om man inte följer dem framgår inte.

Regler och råd vid bad i öppen sjö.
Källa: Norra Skåne, 1888-06-26.

Några regler att följa vid bad i öppen sjö

Då tiden för badning i öppna sjön nu är inne, torde några råd med afseende derpå ej anses ur vägen.

Hvilken temperatur skall vattnet hunnit antaga för att man utan fara må kunna bada deri?
Detta beror helt och hållet på individuella förhållanden. Friska och starka personer, unga såväl som äldre, kunna begynna sina sommarbad redan då, när vattnets värmegrad uppgår till 12° – 14° C. Dock bör badet de första gångerna inskränka sig till en hastig neddoppning och några simtag – alltsammans undangjort på ½ – 1 minut.

För svagare naturer må den regel gälla, att vattentemperaturen skall hafva uppgått till 18° – 20° C.

Huru länge skall badet räcka?
De flesta anse, att ett sjöbad är desto verksammare, ju längre det tages. Detta är ett fullkomligt misstag. Den egendomliga, nervstärkande och uppfriskande verkan, som ett flod- eller sjöbad medför beror just derpå, att man ej ligger länge uti vattnet. Mer än 5 minuter bör detta ej ske; 1 – 2 minuter äro enligt vår åsigt i många fall tillräckliga. Särskildt gäller detta om fruntimmer och flickor, som lida af bleksot, ty deras svaghet och trötthet ökas ovillkorligen genom ett förlängdt kallbad, i synnerhet om, såsom ej sällan sker, långa simturer härunder företages.

Såsom allmänt gällande torde äfven följande punkter böra till beaktande framhållas:

Gå aldrig frusen i badet, utan laga alltid, att kroppstemperaturen genom föregående rörelse eller genom att sitta en stund i solskenet, är normal. Att svettig gå ut i vattnet gör alls ingenting, men iakttag noggrant, att andhemtning, och hjertverksamhet genom den föregående kroppsrörelsen ej äro uppdrifna till onaturlig grad. Skulle så vara förhållandet, bör man dröja en liten stund och öfverhöljd afvakta en lämplig tidpunkt. Det samma gäller likaledes, om man ämnar taga en kall dusch.

Låt afklädningen hastigt gå för sig, och badet följa omedelbart derpå, medan ännu känslan af ett öfvermått i kroppsvärme är för handen.

Alla rörelser i vattnet skola ske kraftigt, men lugnt. Detta böra i synnerhet de ihågkomma, som lida af hjertklappning och svagt bröst.

Hufvudet bör, framförallt i stark solvärme, då och då blötas.

Efter badet tages alltid en kortare promenad i fria luften.

Lämpligaste tidpunkten för sjöbad är, då luften kännes som mest uppvärmd, d. v. s. vid pass kl. 1 – 3 e. m.

Låt ej ett bad följa på ett annat, innan verkan af det föregående gått öfver (således åtminstone 2 timmar passerat*) och bada aldrig efter starkare måltid, förrän ett par timmar förflutit.

 

*Mer än två gånger om dagen, och det endast på särdeles varma sommardagar, bör man icke bada. Detta är någonting, som vårt yngre slägte ej plägar iakttaga, men hvartill genom öfvertygande skäl eller magtspråk skulle förmås.

Badvettsregler finns förvisso fortfarande, numera förmedlade av Svenska Livräddningssällskapet, som räknar upp följande råd:

BADVETT – berättar hur du lär dig att känna frihet och trygghet vid badplatser

  • Bada alltid tillsammans med någon.
  • Simma längs med stranden.
  • Hoppa eller dyk inte på okänt vatten.
  • Knuffa aldrig i eller håll fast någon i vattnet.
  • Simma inte under bryggor och hoppställningar.
  • Spring inte på bassängkant eller brygga – du kan halka.
  • Ropa bara på hjälp om du är i nöd.
  • Undvik uppblåsbara leksaker i öppet vatten.
  • Lek inte med livräddningsmaterial.
  • Ha alltid något mellan dig och den nödställde, ”den förlängda armen”.
  • Meddela alltid var någonstans ni ska bada och när ni tänker komma tillbaka.
  • Undvik solens starka strålar mitt på dagen.

Värt att notera är att i inget fall är råden från 1888 och råden från 2018 överlappande. I ett fall till och med motstridiga: 1888 var lämpligaste tiden för ett sjöbad mellan kl 13 och 15, 2018 ska man undvika solens strålar vid just den tiden. Noterbart är även att den gamla myten om att inte bada direkt efter en måltid, ”för att man kan få kramp”, fanns redan 1888.

Säkerligen hade badaren 1888 haft större nytta av de moderna badråden. Enligt SCB:s Bidrag till Sveriges Officiella Statistik för år 1888, drunknade 956 personer det året, vilket i och för sig var en förbättring jämfört med de fem tidigare åren, då snittet legat på drygt 1 100 drunkningsfall per år. I en befolkning på knappt 4 750 000 personer, som Sverige hade 1888, ger 1 100 drunkningsfall per år 23 drunknade per 100 000 invånare. Detta kan jämföras med dagens siffror, där enligt Svenska Livräddningssällskapet 92 personer drunknade 2017, vilket med en drygt dubbelt så stor befolkning som 1888 ger 0,9 drunknade per 100 000 invånare. 1888 drunknade med andra ord mer än 20 gånger så många personer som 2017. Orsaken till detta var bland annat att simkunnigheten var så låg. Svenska Livräddningssällskapet berättar om en undersökning från 1899 där man tog reda på simkunnigheten bland landets skolungdom. Undersökningen visade att endast 12% av dessa kunde simma. 2010 låg simkunnigheten på drygt 90% bland landets femteklassare, enligt uppgift från Skolverket, och enligt läroplanen ska skolan se till att alla elever i årskurs 6 kan simma.

Var tid har sin sanning, även när det gäller badvett. Ett råd torde dock vara tidlöst: Simma lugnt!

2 juni: Ett förbund med Satan

2 juni: Ett förbund med Satan

Idag är det den 2 juni, och för 267 år sedan, den 2 juni 1751, fick den unge smeden Per Nilsson från Kävlinge genomgå uppenbar kyrkoplikt för att ha ingått ett förbund med Satan. Ett förbund, som han hade skrivit med sitt eget blod.

"Dom[enica] S. S. Trinitatis, efter utlofwad bättring, samt föregången dom och kroppsplikt, stod unga mannen och smeden (x) uppenbar skrift för det han ingådt förbund med Sathan, skrifwit med hans egit blod. Utherligare berättelse härom finns utj denna bok införd ibland de andra händelser. (x) Obs: Per Nilsson" Källa: ArkivDigital: Kävlinge CI:1 (1734-1831) Bild 250 / sid 39
”Dom[enica] S. S. Trinitatis, efter utlofwad bättring, samt föregången dom och kroppsplikt, stod unga mannen och smeden (x) uppenbar skrift för det han ingådt förbund med Sathan, skrifwit med hans egit blod. Utherligare berättelse härom finns utj denna bok införd ibland de andra händelser.
(x) Obs: Per Nilsson”
Källa: ArkivDigital: Kävlinge CI:1 (1734-1831) Bild 250 / sid 39
Prästen i Kävlinge skriver i kyrkoboken om den förskräckliga händelsen. Per Nilsson var son till en smed, och hade lärt sig sin faders hantverk. Våren 1751 var han 23 år, nygift med en piga från Östra Strö socken, och för tillfället boende i Stora Harrie. Under påskhelgen hade han dock gått hem till Kävlinge för att besöka sina föräldrar. På söndagen, när hans far, smeden Nils Wilhelmsson, som vanligt var borta i gästgivaregården på besök, tog Per fram ett ark, och skar ett snitt i det ”fremsta fingret på vänstra handen”. Han doppade pennan i blodet, och författade: ”Jag tilskrifwer detta Fahn med min[sic!] egen blod, om tu kan skaffa mig pgr, så lofvar iag tig igien min Siel och anda, när iag dör, om tu wille sienka mig till pgr så länge jag lefver”. Med andra ord, om Fan såg till så att han hade pengar under resten av sitt liv, skulle Per offra sin själ till honom när han dog.

”Jag tilskrifver detta Fahn med min egen blod, om tu kan skaffa mig pgr, så lofvar iag tig igien min Siel och anda, när iag dör, om tu ville sienka mig till pgr så länge jag lefver”. Källa: ArkivDigital: Kävlinge CI:1 (1734-1831) Bild 1660 / sid 385
”Jag tilskrifwer detta Fahn med min egen blod, om tu kan skaffa mig pgr, så lofvar iag tig igien min Siel och anda, när iag dör, om tu ville sienka mig till pgr så länge jag lefver”.
Källa: ArkivDigital: Kävlinge CI:1 (1734-1831) Bild 1660 / sid 385

När solen gick ner samma kväll, tog Per lappen med sig och gick till kyrkan. Där placerade han lappen mellan två stenar vid vapenhusdörren, dit han tänkte att Satan skulle komma under natten och hitta den. På måndagmorgonen låg dock lappen kvar, och några män som hade ärende till kyrkan hittade den. De visade lappen för klockaren, Johan Willroth, som i sin tur tog med den till prästen. Prästen läste lappen och blev förskräckt, då han kunde konstatera att alla i socknen hade tagit nattvard som de förväntades, och ändå skulle ”denna usla syndare” alltså finnas bland dem. Han frågade klockaren om han visste något mer om händelsen, och klockaren svarade att han kvällen innan hade sett Per Nilsson stå vid kyrkodörren. Mer visste han inte, men han kände dock till att Per hade begett sig till Västra Karleby, dit han hade tänkt flytta.

Prästen tog då klockaren med sig och reste genast till Västra Karleby, där de styrde kosan mot Prästgården. Väl där kallade de till sig Per, som efter förmaningar bekände sitt brott.

Vid det urtima ting som sedan följde dömdes Per, enligt §9 i Kongl. Maj:ts förnyade Stadga om Eder och Sabbatsbrott från 1687, till att mista sitt liv. Domen överklagades dock till Hovrätten, där den mildrades till 20 par spö och uppenbar kyrkoplikt. Det var den som ägde rum den 2 juni, söndagen efter Trefaldighet.

Ur Stadga om Eder och Sabbatsbrott §9: "Om någon med Förbindelse til Sathan / Skrift- eller Munteligen sig försyndar / så skal then / lijka som för Truldom / straffas til Lijfwet."
Ur Stadga om Eder och Sabbatsbrott §9: ”Om någon med Förbindelse til Sathan / Skrift- eller Munteligen sig försyndar / så skal then / lijka som för Truldom / straffas til Lijfwet.”

Uppenbar kyrkoplikt innebar att Per fick gå upp på kyrkans pliktpall under gudstjänsten, och inför församlingen erkänna sin skuld och betyga sin ånger. Han fick sedan förlåtelse och återupptogs i församlingen, vilket var ett krav för att han i fortsättningen skulle få ta emot nattvarden.

Det sades att Per hade tagit intryck och fått inspiration av en skräddare Ynsell, som några år tidigare hade blivit gripen för samma gärning och förd under arrest genom Kävlinge till fästningen.

Prästen avslutar sin redogörelse med ”Gud nådel[igen] bevara hvar och en!”