web analytics
26 augusti: Ett äkta kärlekstecken

26 augusti: Ett äkta kärlekstecken

Idag är det den 26 augusti, och för 210 år sedan, den 26 augusti 1807, gifte sig soldaten Magnus Hjelm med pigan Maria Jonasdotter i Hjälmseryd. Magnus skulle iväg till Karlskrona på kommendering, och det nygifta paret var oroliga för att han inte skulle komma tillbaka.

Källa: ArkivDigital: Hjälmseryd C:3 (1780-1809) Bild 30 / sid 47.
Källa: ArkivDigital: Hjälmseryd C:3 (1780-1809) Bild 30 / sid 47.

”Den 26 ejusdem blefvo soldaten för No 61 Magnus Hjelm och Pigan Maria Jonasdr i Bjärknäs sist tjänande, christ-lofligen copulerade. Efter förut afhandladt vilkor och fördrag, att som mannen är commenderad till garnizon i Carlscrona, vill han till äkta kärleksteckn, gifva hustrun all den lilla egendom, torpets gröda och hvad annat han lämnar i hennes omvårdnad hemma. Såsom yttersta Testamente, i fall han under denna commendering skulle bortkomma, genom död eller fångenskap.”

Magnus Svensson Hjelm i Rinkalyckan hade blivit antagen att som soldat nr 61 representera Hjälmseryd vid Kalmar regemente ett knappt år tidigare. När han gifte sig med Maria i augusti 1807 var de båda 24 år. Hans far hade varit dragon, och Magnus visste att soldatlivet inte bara bestod av spännande äventyr att berätta om när man kom hem. Det kunde lika gärna sluta med ond bråd död. Krig och örlog pågick i Europa, och Sverige var inblandat på flera fronter vid den här tiden. Kriget i Pommern var visserligen inne på sluttampen; bara några dagar före vigseln, den 20 augusti, hade de svenska trupperna kapitulerat i Stralsund. Ett par veckor senare skulle soldaterna vara på hemväg. Faran var dock inte över för det: i februari året därpå skulle Ryssland komma att invadera Finland, som var en del av Sverige, och tre veckor efter det förklarade även Danmark-Norge krig mot Sverige.

Magnus och Maria hade dock inte behövt oroa sig. Magnus skulle komma att bli långvarigare än de flesta i kronans tjänst. Han deltar i fälttågen 1808, 1809, 1813 och 1814 samt vid alla generalmönstringarna, utom den 1826 som han missar på grund av feber.

Källa: ArkivDigital: Generalmönsterrullor - Kalmar regemente 420 (1826-1826) Bild 95.
Källa: ArkivDigital: Generalmönsterrullor – Kalmar regemente 420 (1826-1826) Bild 95.

”Att soldaten vid kgl Calmare-Regemente Västra Härads Compagnie No 61 Magnus Hjelm, i Hjelmsryd sokn boende, är så besvärad af en långvarig fross-feber och krafterna däraf så medtagne, att han icke kan inställa sig till nu instundande Regements-möte i Hultsfred, det intygar i Hjelmsryd prästgd den 7  Juni 1826 – S. N. Hjelmgren, Pr. et Past.”

Magnus överlever även frossfebern, och fortsätter soldatlivet. Inte förrän 1843 begär han avsked, då han enligt läkares attest är ”otjenstbar”. Han är då 61 år gammal, har tjänat utmärkt väl som soldat i över 36 år, och anmäls till underhåll.

Magnus och Maria får åtta barn tillsammans: Jonas, Anna Caisa, Lena, Lisa, Christina, Greta, Sven Magnus och Anders Johan. Christina avlider plötsligt vid 6,5 års ålder av ”slag”, och Lena bryter axelbenet i tioårsåldern, vilket besvärar henne efteråt. Utöver soldattorpet Rinkalyckan brukar Magnus även Nybygget. Maria avlider 1846. Magnus är det dock segt knektvirke i. På ålderns höst är han inhyst hos dottern Greta med familj på Södergårdens utjord i Hjälmseryd. Han avlider den 23 november 1868, två månader före sin 86-årsdag, och en bra bit äldre än han vågade tro att han skulle bli, den där dagen i augusti 1807.

23 augusti: Stadsbränder, del 3

23 augusti: Stadsbränder, del 3

Idag är det den 23 augusti, och för 298 år sedan, den 23 augusti 1719, brann i princip hela Skara ner, så när som på några större gårdar och mindre byggnader.

Tack vare kyrkoherden Harald Ullenius levande beskrivning av branden från den 4 september samma år, finns detaljer om händelsen bevarade. Det framgår dock inte om Ullenius, som verkade i Timmele, varit i Skara vid tillfället eller fått förloppet berättat för sig. Hela hans redogörelse finns i slutet av detta inlägg. Siffrorna hänvisar till kartan från 1720, som beskriver ”Tompter i det skick staden war innan han blef afbränd 1719”.

”Tompter i det skick staden war innan han blef afbränd 1719”. Källa: Lantmäteriets historiska kartor.
”Tompter i det skick staden war innan han blef afbränd 1719”.
Källa: Lantmäteriets historiska kartor.

Sommaren 1719 hade varit varm och torr. Halmen och torven på de 108 tomternas trähus i Skara var torra som fnöske, och under ladutaken låg skörden bärgad, också den torr och eldfängd. Den 23 augusti blåste det kraftigt; samtida källor uppger att det var storm. Det var söndagsförmiddag, så de flesta i staden var på gudstjänst i Domkyrkan, där kyrkportarna på grund av blåsten var ordentligt igendragna. Klockan 9 på morgonen upptäcktes att det brann i en lada (85) söder om torget (A), och borgaren Collins hustru, Ingrid Larsdotter, som av någon anledning inte var i kyrkan, sprang för att varsko gudstjänstbesökarna. När hon inte lyckades få upp de tunga kyrkdörrarna ropade hon så högt hon kunde utanför den västra porten, men då hon inte fick någon respons sprang hon iväg på kyrkogården och hittade ett människoben, som hon dunkade mot dörren samtidigt som hon fortsatte att skrika.

"...lopp sedan bortt på Kyrkiogården, ther hon fick i hast ett menniskioben, med hvilket hon klappade..."
”…lopp sedan bortt på Kyrkiogården, ther hon fick i hast ett menniskioben, med hvilket hon klappade…”

Därinne hade domprostens son, pastor Benedictus Bredberg, klarat av ”Fader vår”, och folket stod upp i bänkarna för att höra evangeliet enligt Lukas. Då fick några i de bakre raderna höra oväsendet, öppnade dörrarna, och skaraborna strömmade ut för att se vad som var å färde. De möttes av en eld, som redan spridit sig från magister Wahlbergs lada, på gården som beboddes av Oluf Kämpe (85) till fältskäraren von Sannens gård (79). Alla begav sig mot branden för att försöka släcka de båda brinnande gårdarna och rädda lösöre. Strax spred sig dock elden till skolan (C) vid kyrkan (B), vidare till domprostens (51) och framlidne magister Brodds gårdar, för att sedan antända alla de övriga husen utmed Skolgatan, som sträcker sig åt sydöst från kyrkan. Därifrån antändes tullaren Tranas kölna nere vid Skara källa, och därpå även hans gård (40).

Medan Skolgatan brann, skolan från 1642 blivit helt nedbrunnen och skolklockan helt smält av värmen, hade rådman Nils Ambjörnssons gård (76) mittemot Domkyrkan klarat sig. Nu spred sig elden även dit, och så vidare mot själva Domkyrkan (B), där taket och de tre tornen fattade eld. Först rasade det norra tornet med storklockan som Drottning Christina skänkt 1635, och sedan det södra med de tre andra klockorna. Storklockan slogs sönder i tre delar, medan de tre övriga inte hade återfunnits ens två veckor senare. Dock skonades Domkyrkans interiör till större delen, mycket tack vare magister Hasenmüller, som rådigt tog sig in i kyrkan och med hjälp av några andra personer släckte elden, som dock hann bränna ner den norra sångläktaren och skranket vid den västra dörren.

"Men, ährad vare Gud, som sit herliga huses invertes prydnad ifrå thenna häftiga wådeld nådeligen bevarade!"
”Men, ährad vare Gud, som sit herliga huses invertes prydnad ifrå thenna häftiga wådeld nådeligen bevarade!”

Medan kyrkan brann spred sig elden vidare i staden. Rådstugan mitt på torget (A) brann och dess klocka smälte, och medan magister Hasenmüller räddade Domkyrkan, brann hans egen gård (8) mittemot Domkyrkans västra port ner. Stora torghällen sprack i bitar av hettan, och så gjorde även många av gatstenarna. I den starka sydvästliga vinden blåste brinnande flagor ett par-tre kilometer utanför staden, och antände en gärdesgård mellan Västtorp och Brunsbo. Runt 16-17-tiden på eftermiddagen började branden ge med sig. De sista husen som brann var magister Sidrenius mangård (20-21), och Kämpagården (57) söder om centrum. Som tur var hade ingen människa omkommit.

De enda gårdarna som klarade sig var Kungshuset, magister Ahlbergs (11-12) och framlidne prosten Scarins (13) gårdar, framlidne rådman Jöns Månssons gård (117-118), samt ett dussintal mindre hus och lador såsom Sven Orres (22), Lars Andersson Hööks (23) och Prosten Dahlins (114-115) fastigheter. Några mindre byggnader utmed nuvarande Klostergatan klarade sig också. Nils Ambjörnsson upprättade senare en förteckning över brandskadornas omfattning. Enligt den totalförstördes tre fjärdedelar av de 108 tomterna. Om man ser till antalet förstörda boningsrum och kök, förstördes 460 eller 83 procent av stadens 556 salar, stugor, kamrar och kök.(a) Ett annat mått på hur hårt drabbad staden blev är mantalslängderna. 1719 års mantalslängd, som upprättades före branden, upptar drygt fem sidor. Där finns invånare över 15 år med, och man räknar till 214 personer, varav 73 män och 98 hustrur. 1720 års mantalslängd, upprättad efter branden, tar bara två sidor i anspråk, och räknar 83 personer, varav 29 män och 35 hustrur.

Som man kan se i gamla bouppteckningar ägde många inte mer lösöre än det allra nödvändigaste vid den här tiden: lite möbler och husgeråd, något ombyte kläder, de verktyg man behövde om man hade ett yrke, samt säd och jordbruksredskap om man var bonde. En del skarabor lyckades rädda undan några av sina tillhörigheter, men fem personer, som hade lite mer ägodelar, blev av med mer än de flesta. Bokbindaren mäster Jakob Falck (48) fick endast undan lite av sin verkstad, magister Wahlberg (32, 38) fick ut två kistor, och de hemmavarande i hushållet hos tullare Lars Trana, som själv befann sig i Gudhem, kunde endast rädda några få tillhörigheter. Än värre var det för domprosten, Magnus Bredberg (51) (känd för sin stränghet (b)), som befann sig i Bjärka kyrka och predikade när det brann. Hans familj, som var kvar i Skara, fick endast ut lite husgeråd, några böcker, och några tapeter som vårdslöst slets ner från väggarna. Alla domprostens manuskript och utkast, kartor, församlingens kyrkböcker och annat blev lågornas rov, liksom sju skåp och allting i rustkammaren. En bryggpanna som klarade sig då den var full med spisöl fick de dock med sig, men det var också det enda familjen hade att stilla sin hunger och törst med den kvällen.

Om domprosten förlorade mycket av intellektuellt värde, hade det som boktryckare Herman Möller förlorade så mycket större jordiskt värde. Allt han ägde brann upp, vilket inkluderade en kista som sades innehålla mycket silver och inte mindre än 50 guldringar. Den räddades till att börja med, men när man körde den framåt Skolgatan gick plötsligt vagnsaxeln av, och där blev kistan stående tills den fattade eld ”så att icke thet ringaste fanns ther efter”. En kista som hustrun hade räddat undan och placerat under skolhusväggen för att den skulle stå i säkerhet, förintades när skolhustaket rasade ner.

"En Kista, som var mycket silfver, samt 50 gullringar uthi, kördes up åth Schole-gatun, men rett som the kommo emellan H:r DomProstens och Broddens gårdar, brast vagn-axeln utaf och blef kistan ther stående, eldenom til byte, så at icke thet ringaste fanns ther efter. "
”En Kista, som var mycket silfver, samt 50 gullringar uthi, kördes up åth Schole-gatun, men rett som the kommo emellan H:r DomProstens och Broddens gårdar, brast vagn-axeln utaf och blef kistan ther stående, eldenom til byte, så at icke thet ringaste fanns ther efter. ”

Hur elden uppstått kände man i början av september 1719 inte till. Det var olika bud om ifall det var en vådeld eller mordbrand. Dock arresterades en finne och en dansk och fördes till Lidköping där de häktades. Det som hölls emot dem var följande: Finnen arbetade i gården där branden startade, och han var arg på sin husbonde, Oluf Kämpe, som ”warit något elack och swår mot honom”. Han hade svurit på att ge igen innan Mickelsmäss. Samma morgon som branden ägde rum hade han setts bära eld i närheten av ladan där branden började. Till någon hade han efter branden sagt att han inte trott att branden skulle sprida sig utanför Kämpes gård. Dagen efter branden hade man hittat tändredskap vid en rishög på Snippen (92), och senare samma eftermiddag hade man sett lågor under borgmästarens lada (1) samtidigt som finnen och dansken stått där. När de blivit upptäckta hade de skyndat därifrån. Detta såg man som tecken på att den som tänt på hyste agg mot borgmästaren, och att de byggnader som klarat sig också skulle brinna ner. Finnen och dansken arresterades på dessa misstankar, men man hade fortfarande inte fått någon bekännelse ur dem i början av september.

Av någon anledning uppges Oluf Kämpe, som bodde i gården där branden startat, ”ej widare tillåtas byggia och bo i staden” längre, i protokollet för den första sockenstämman som hölls i staden efter branden, den 19 april 1720.(c) Kan det betyda att något av skulden lades på honom? I kartan ovan står det noterat vid hans bostad ”Oluff Kämpe Orolig Karl bör intet lijdas i staden”; skaraborna borde inte låta honom vara kvar i staden.

"...Oluf Kiempe, ej widare tillåtas byggia och bo i staden...” Källa: ArkivDigital: Skara stadsförsamling C:2 (1719-1726) Bild 89 / sid 169
”…Oluf Kiempe, ej widare tillåtas byggia och bo i staden…”
Källa: ArkivDigital: Skara stadsförsamling C:2 (1719-1726) Bild 89 / sid 169

En del av de bostadslösa skaraborna fick inhysas hos de få vars bostäder räddats, men de flesta reste ut på landet och fick tak över huvudet hos vänner och bekanta.

Fortfarande ett par veckor efter branden rök det från tomterna, och då och då slog lågor åter upp. Den sura, stickande stanken av de kolnande resterna av staden var förfärlig.

Samma dag som kyrkoherde Ullenius skrev ner sin berättelse, utgick ett nyhetsbrev från Stockholm, som någon dag senare nådde greven på herrgården Stora Bjurum, halvannan mil utanför Skara. Där stod följande att läsa: ”Sistl:ne Söndag 8 dagar som var d 23 passato, har Wåd elden uti Skara Stad giort stor skada, så att ei allenast domb Kyrkian och gymnasiihusen äro afbrände och alldeles ruinerade, utan ock mäst hela Staden är i aska lagder.”(d) Den informationen hade han nog redan fått från annat håll vid den tiden, och förmodligen till och med själv varit där och tittat på eländet.

”Sistl:ne Söndag 8 dagar som var d 23 passato, har Wåd elden uti Skara Stad giort stor skada, så att ei allenast domb Kyrkian och gymnasiihusen äro afbrände och alldeles ruinerade, utan ock mäst hela Staden är i aska lagder.”
”Sistl:ne Söndag 8 dagar som var d 23 passato, har Wåd elden uti Skara Stad giort stor skada, så att ei allenast domb Kyrkian och gymnasiihusen äro afbrände och alldeles ruinerade, utan ock mäst hela Staden är i aska lagder.”

Tills det nya skolhuset blivit invigt 1722 härbärgerades studenterna i Lidköping, där de fick husera i Rådhuset, Magnus Gabriel de la Gardies gamla jaktslott som fortfarande står mitt på torget. Den 8 oktober 1719 höll magister Swen Wahlberg, ägaren till den lada där branden startat, ett bedrövat anförande för studenter och kolleger, vilka han kallade den ”efter wådelden flychtiga studerande Societeten utur SKARA”. Anförandet gav han den pampiga titeln ”Giötha Rikes Forne Hufvud-Stad SKARA, In Flore & Cinere, Uti Welstånd och Undergång”. Han berättar vad han hade förlorat: ”hus och annan befintlig egendom, alt mitt bokförråd blef afbrendt, hwilket jag uppå fremmanda longt aflägsna orter upkiöpt, med mödo och kostnad in i Fäderneslandet inbracht hade, i mening, at sielf i lifstiden hafwa något nöije, ro och nytto ther utaf, och efter döden thet androm til tienst lemna”. Hans enda tröst var det gamla latinska talesättet ”Tantum scimus quantum memoria tenemus”: vi vet inte mer än vi kan minnas.

”Hwad man ur minnet tar, thet sägz man rettslig weta, Än ringa konst then har, som alt ur Bok skal leta.”
Swen Wahlberg

Wahlberg berättar att den nytillträdda Drottning Ulrika Eleonora gett Skara åtta års ”Skattfrihet til Stadsens uprettelse”, och att kollekter samlades in i hela landet till renovering av Domkyrkan. Även skolan fick kollekt från hela landet; i stiftet fick man dessutom tillstånd att samla in två årliga kollekter till skolan, och kommersrådet Sebastian Tham samt assessorn Petter Giöthenstierna skänkte medel till skolans återuppbyggnad.

När staden byggdes upp igen behöll man den gamla stadsplanen, där gatorna löper ut från kyrkan som ekrarna på ett hjul. Som visas på kartan ovan rätades gatorna dock upp något, och man byggde dessutom ett par nya tvärgator. Landshövdingen gav direktiv om att långgatorna skulle vara 14 alnar och tvärgatorna 12 alnar breda. Mer plats gjordes också runt Domkyrkan. Vidare bestämdes att taken i fortsättningen skulle ha tegelpannor, som skydd mot bränder. Dessutom skulle lador läggas utanför stadens staket. Där räckte det dock med förhållningsorder för Skaras borgare. Redan det att gatorna skulle rätas ut, vilket ledde till att vissa tomter blev stympade, hade retat upp några av dem. Sina lador fortsatte Skaraborna att ha inom stadens staket.(e)

 

Tack till Sven-Olof Ask på forskaravdelningen vid Stifts- och landsbiblioteket i Skara för hjälp med källor!

(a) ”Skara i agrarsamhället”, Lars Göran Tedebrand, Skara II 1700-1970, Staden i länet, s 17
(b) Skara stifts herdaminne 1871, ss 55-56, http://runeberg.org/skarahe1/0062.html
(c) ArkivDigital: Skara stadsförsamling C:2 (1719-1726) Bild 89 / sid 169
(d) Soopska arkivet, brev nr 111
(e) ”Ekonomi och politik i 1700-talets Skara”, Göran Anderberg, Skara II 1700-1970, Staden i länet, ss 83

 

 

”En kort berettelse om then grufveliga eldzvåda, som sig tildrog med Skara Stad then 23 Aug. åhr 1719 tå Domkyrkian, Scholan, Rådstugan, Domkyrkiogården, och alle private hus, större och smerre, undantagande 4 förnähme gårdar och några små kyffen, inom 7 timars tid i asko lades.

Ifrå then tid Skara brendes uthaf the Danske åhr 1611, tådaen folk plägat sin ålder rekna, at han var så och så gammal, när Skara brann, var staden nu vackert med Trähus upbyggd, och stod i bettre flor, än någor kan minnas tilbaka. Men tog then 23 Augusti, tå 13 Söndagen efter Trinitatis inföll, en ynckelig enda. Elden yppades uthi en lado, som stod söder om Torget uthi en Tomt, som fordom kallades Mester Ulrichs gård, nu Magist. Wahlbergs gård, ther uthi en borgare, vid namn Oluf Kämpe, bodde. Straxt man blef elden varse, lopp Borgarens Collins hustru, Ingrid Larsdotter, up till Domkyrkion, at gifva sådant tilkenna. Kyrkiodörarne voro tå, i then starcka och häftiga stormen, igenstängde. Thy gaf hon et anskri uthanför vestra dören, thet någre, borttest i bencharne sittande, hörde; lopp sedan bortt på Kyrkiogården, ther hon fick i hast ett menniskioben, med hvilket hon klappade hårdt på dören, och åther ropade. Led tå med Gudztiensten så vida, at ”Fader vår” var läsit, foklet af Bönene upståndet, och Predikanten, H:r Benedictus Bredberg, tänckte upläsa Evangelium. Men rätt som han sagt ”Söndagsens heliga Evangelium beskrifver Evangelisten Lucas”, öpnades dörarne, och folket stormade uth; at ingen widare Predikan blef utaf.

Elden hade nu redan itendt Feltskierarens von Sannens gård. Allt folket begaf sig thit, dels at släcka elden, dels at undanberga egendomen uthu the 2:ne itende gårdarne, tådan man ock alt löst uthfick. I medel tid hade elden antendt Kyrkiobalken in vid Scholan, gint emot Domkyrkiogården, så at balken på en alns lengd stod i brand, men blef uthsläckt af M. Petro Rydhenio. Doch, innan man viste ordet uthaf, flög eld uthu von Sannens gård, öfver Nils Ambiörnssons Tomt, på Scholetaket, och straxt tådan, uthi Herr DomProstens Bredbergs och salig M. Brodds gårdar och så öfver hela Schole-gatan, ther alle husen först afbrunno, och the ther boende, måsta skadan togo; hafvandes elden i medel tid fluguit ned uthi Tullnerens Lars Tranas Kölno, som stod ned på hagan, som vetter åth Skara-Kello, så att kölnan var mäst nedbrunnen, innan Tranas gård aldeles itend war.

Medan Schole-gatan brann, och Scholan (som til then prydnad, han nu stod uthi, upbyggd var åhr 1642, i Drotning Christinas tid) alldeles afbrunnit, var och elden kommen uthi Nils Ambiörnssons lado, som stod gint emot Dom-kyrkion å södra sidan, tådan Domkyrkio-taket och Kule-Tornet, som mitt på kyrkion stod, antendes, och brann så hela kyrkian utaf, i stor heftighet. Benc:te Torn föll intet öfver enda, uthan brann så häftigt, at bränderne slogo ned på hvalfvet och sammanlunda skedde med the tu andra stora Tornen, som klockorna hengde uthi. Thet norra Tornet, som Stor-Klockan (gutin i Stockholm then 2Maji 1635, och hit skänckt af Drotn. Christina) hengde uthi, slog först neder i Torn-muren, och straxt thet södra Tornet, som the 3 Klockorna hengde uthi, sammaledes. Stor-Klockan standnade vid ingången til Orgewerket, men i 3 stycken sönderslogs. The andra 3 Klockorna finner man intet igen efter, utan lära antingen vara aldeles försmällte, eller något framdeles, vid eftersökiande, kan igenfinnas ibland sten och brander nedre i Torn-muren.

Thenna herliga Dom-kyrkia, som i K. Oluf Sköt-Konungs tid, emot slutet på Sec. X grundades, hade nu så nähr och inwertes blifvit afbrend; alltehnstund elden inkommen var på tu ställen, dels i norra Song-lechtaren, som nedbrann, dels uthi Skranket omkring funten bortt vid vestra dören. Men, ährad vare Gud, som sit herliga huses invertes prydnad ifrå thenna häftiga wådeld nådeligen bevarade! Warandes stor orsak at beröma Magist. Hasenmüller, som uthi thenna stora eldzfara wågade sig, at tillika med några få personer, the han öfvertalte, at med sig gå in i Kyrkian, ther han, tillika med them, elden utsläckte, med thet vatn, som the uthu Kyrkio-brunnen upvogo.

Medan Kyrkian brann, hade elden vidgadt sig til alla Kanter i Staden, så at Tomt efter Tomt afbrann. Uthu Bistomten kastades elden på Rådstugun, som mycket häftigt och hastigt afbrann, och tådan uthi M. Hasenmüllers gård, fordom Hans Isers, sedan Mest. Olufz, samt Bryngels gård kallad. Stora Torg-hällen sprack i monga stycker sönder. Schole-Klockan och Rådstugu-Klockan försmältes aldeles. Stenstoden i Schohlan slogs neder och synes intet quart efter henne mehr än bara foten, som ser rödachtig uth. Norre Scholegafvelen föll omkull Odensdagen efter åth, i thet starka storm och regnvädret. Scholetullen och porten brunno aldeles bort, och elden häftade jemväl uthi giärdzgårde uthanför. Then ene stolpen till ledet på Brunsbogatan brann ock af, men intet ledet, som uplåtit var, och intill giärdzgården stod. The siste husen som brunno woro Mag. Sidrenii mangård och Kempagården.

Ifrå Thenna vådeld, som påstod i frå kl. 9 före middag, til kl emellan 4 och 5 vid pass efter middag, blefvo allenast Kongshuset, M. Albergs och Salig Prostens Scarins gårdar, på Hans Benchts gato, samt salig Jöns Månssons gård, i hörnet emellan Iemmer-Jöns och Björn Smeds gator, och sedermera några små kyffen, såsom kölnan vid Kongshuset, skoflickarens eller Sven Rafvels Tomt, nähr intil M. Dahlins gård; Gunnar Monssons, Anders Vilhelmssons, Ryggens, Grefve-Tomten och Anders Arfvidssons lada vid Jeppe-gatun; Vassenden, Snippen, Iemmer-Jöns och Johan Perssons, vid Jemmer-Jons eller Jon Hanssons gatu; kannemakare-stugan eller stötens vid Hans Bencts gatu, Finnens, Orrens, Hökens, Trägården, M. Sidrenii och M. Victorins lador vid Malmgatun; M. Wahlbergs kölna, som står norr om Staden och Brunsbogatan, ned emot lilla becken; samt en kölna bort vid Kempens dammar. Alt thet andra gick ned.

The som största skadan vid thenna brand ledo voro 1:o Boktrykaren Herman Möller, som satt velförmögen, men fick ingen ting undan, utan allt för honom brann up. En Kista, som var mycket silfver, samt 50 gullringar uthi, kördes up åth Schole-gatun, men rett som the kommo emellan H:r DomProstens och Broddens gårdar, brast vagn-axeln utaf och blef kistan ther stående, eldenom til byte, så at icke thet ringaste fanns ther efter. I samma kisto var en silfskål til 3 stops mått, innan förgylld. Then andra Kistan, som tillika med en hop Sengkleder, fattes efter Hustruns enstrendiga påstående, på Schole-Torget, in under Schole-veggen, i tankar, thet skulle ther stå uthan fahra, gick ock med, när Schole-taket ramlade ned.

2:o. Bokbindaren Mest. Jacob Falck som fögo mehr fick undan, än något af sin verkstad.

3:o. Högt Ehrevyrd. H:r DomProsten M. Magnus Bredberg, som nu war uti Biercka och predikade, och intet kom hem, förrn alt med Staden var så när öfvergångit. När Fru DomProstinnan var uthu Kyrkion hemkommen, och hade läst up alla dörarna, och tänckte til at med Barnen berga något undan, var elden redan kommen i gården, så at the eij hindte med at få mehra uth igenom salig Broddens gård undan, än en hop af Biblioteket och en hop andra husgerådz saker, med några Tapeter, som illa foro, vid man slet them neder af wäggarna. Men alla H:r DomProstens Concepter, Manuscripter, Chartequer, Kyrkio-böckren, 7 Skåp, allt hvad i Rustkammaren war, och otahligt annat blef eldenom upoffradt, så at om aftonen eij fanns, thet the kunde släckia sin hunger med. En erdmurad Brygge-panna blef conserverad, emedan hon stod full med spisöl.

4:o. Magister Wahlberg, som fögo mehr, än 2 Kistor, fick uth.

Och 5 Tullneren Lars Trana, som nu uthi Gudhems kyrkio var, och the hema warade litet undanberga kunde.

Stormen var så häftig, at eld fördes up til en giärsgård emellan Westorp och Brunsbo, ther giärsgården i tendes, och et stycke afbrann. Trä-vercken under Likstenarne på Dom-kyrkiogårdem afbrendes och åtskillige stenar sprucko sönder. Salig Filtmakarens Mest. Sven Jonsson Bergs och hans hustrus, salig Britta Kebbenås lik, som lågo i en graf, straxt uthanför södra kyrkiodören, brunno up, at allenast någor ben sågos igen efter them. The två ferska Rönnar, som på kyrkiogården stodo, brunno så häftigt en stund, som torr ved, doch brunno the intet neder. Brunnskaret kring Prubbe-brunnen, så vel som kring andra brunnar i Staden och på Torget, brann ock bortt.

In summa: Elden war så stark och häftig, så utaf den ogemena blåsten, som at alt war torrt uthaf then starka solheta en tid warit, och ännu påstod, at knapt någon Tomt var, ther man efter branden kunde finna så monga brander som en motte kunna läggia engång uthi en ugn. Monge, som sin egendom uthburit, miste en del ther uthaf, igenom tiufva händer, som vid slika olyckliga händelser gemenligen plägar ske. Kyrkio-folket i Härlunda blef uthropadt, när tidningar kommo om thenna brand, rett som Presten höllt på at siunga Epistelen för Altaret, tå the straxt sprungo uth, och lupo fortast the hindte, hvad ginväg hvar wisste. Men stod intet til at redda, när the kommo fram. The 2:ne gårdarne på norra sidon uthom Staden, Prostegården och Brogården, som syntes stå i stor fahra, togo, Gudi lof! ingen skada.

Huru thenne eld uthkommit, är man ännu intet kommen til någon wisshet om, anten thet skedt uthaf wåda, som någre, eller igenom mordbrennare hand, som andre mena. I medel tid äro 2:ne personer, en Finne, som tiente hos Oluf Kämpe, ther elden först yppades, och en Juthe, fasttagne, och til Lideköping afförde, ther the i förwahr hollas. Warandes emot them fölljande skjähl.

1:o at Finnen skolat tilförne undsagt sin husbonde, han skulle innan Michaëlis betala honom, för thet han warit något elack och swår emot honom.

2:o at man samma morgon, innan folcket gick i Kyrkion, sedt honom bära eld i gården vid ladon, som elden först antände.

3:o at han skolat sagt, sedan branden war öfverstånden, för en annan, at han tänkte intet, thet skulle gådt vidare öfver flera, än öfver Kämpens gård.

4:o at man dagen efteråth, som war Bartholomaei dag, kl 3 efter Middag, fann eld, svafvel, och annat Tendetyg uthi en Rishög på Snippen, när in til gatun, instuckit, och

5:o kl 5 efter Middag samma dag en Eldbrand instucken under Borgmestarens lado, och ofvan nemnde pasoner ther när ståndande, hvilke, så snart the fingo se folcket thit åth komma, skynde undan. Och när man såg til, vardt man warse en stor Eldbrand under lotildet instucken, och när man tog honom uth var redan så i Tilljan in under brunnit, at man fick kohl uth, sedan thet med watn släckt war. Thetta war tekn til, dels at the thet giordt, icke haft gott sinne emot Borgmestaren, dels, at han velat, the öfrige små koijorne, med the andre så förnehmare husen, skulle ock gå med. Uppå thessa skiähl blefvo samme karlar fasttagne. Men vid förhöret kunde man intet komma them til at thetta wercket bekenna. Hvad bekennelse man framdeles kan få uthaf them, gifver tiden.

Invånarena, så högre, som lägre, hafva nu i medel tid dels fått inrymme hos them, som sina fattiga hyddor oskadda behöllo, dels til större dehlen farit uth på Landet, och här och ther tagit sig hos gott folck herberge til widare.

Elliest, Gudi lof! brann ingen Menniskia inne vid thenna olyckliga händelse, som letteligen kunnat ske, theräst thenne häftige och hastige wådeld timmadt om nattetid. Ryker ännu på alla Tomter, och elden logar up, så snart någon wäderpust kommer. Och kennes en ond stanck, eij allenast uthe, utan ock in uthi husen, hälst af then myckna kåhlen, som nu efter branden uhlnar. Stenarne på gatorne äro til en stor dehl sönderspruckne. Skorstenarne til större dehlen kullfallne, och Teglet mäst afbrendt och förderfvadt. The hvelfde kellare, såsom uthi M. Wahlbergs gård, (förr Omoenii, och sedermera Victorins samt Broddens gård, kallad) och i M. Hasenmüllers gård, begingo sig, at the intet föllo neder. Men Kyrkiobalckarne äro öfver allt afbrende, så wel som store Timstenen på Kyrkiogården.

Staden har tycktz liggia mycket sanckt, men nu efter branden ser man, huru alla Tomterne warit mycket wackert uphögde, samt at han mycket större warit, än man tyckt honom wara.

För Ungdomen, at Studierne icke skola här igenom förfalla, är redan anstalt gjord i Lideköping, at få ther herberge både för Docentibus och Discentibus, vil Gud! straxt efter Michelsmesso-marknad.

Thenne branden är så mycket swårare at rekna, emot then, som 1611 sig tilldrog, at tå blef Dom-kyrkian, med några andra få Hus, förskont, men nu icke så.

”När tu en menniskio straffar, så moste man bekenna tig, at tu redo äst til at straffa andra flere.” Psalm. 76 II. Men, ”Tänck icke uppå wåra förra missgierningar: förbarma tig öfver oss snarliga ty vi äre fast fattige wordne. Hielp tu oss, Gud wår hjelpare, för tins Namns ähro skull: frels oss och förlåt oss Wåra synder, för titt Namn skull!” Ps. 79: 8. 9.

Har. Ullenius

Timelh. 4 Sept. 1719. H. U.”

 

Källa: Handskrifterna Sundholms samling nr 106, ss 99 och Carlmarks samling nr 6: Handlingar rörande Skara stad, nr 43, ss 57, vid Stifts- och landsbiblioteket, forskaravdelningen, Skara.

8 augusti: Mordet i Karshult, del 4

8 augusti: Mordet i Karshult, del 4

Idag är det den 8 augusti, och för 191 år sedan, den 8 augusti 1826, stod Johannes Andersson från Hjälmseryd inför Häradsrätten i Vrigstad, åtalad för att den 9 juni ha givit Anders Svensson ett slag i huvudet med en granstör, med följden att Anders Svensson nio dagar senare avled. För att göra hela denna tragiska händelse rättvisa återges här domstolsprotokollet från åtalet i sin helhet.

”År 1826 den 8 Augusti förrättades Urtima Ting uti Gästgifvaregården Wrigstad, af undertecknad ordinarie Domare i orten samt Nämndemännen

Thor Holm i Holm
Gerton Fagerlind i Komstad
Petter Pettersson i Släthult
Johannes Israelsson i Haraldstorp
Johan Klein i Morliden
Johannes Hafström i Holkarp
Johannes Elmqvist i Åkerhult

till ransakningsföretagande uti nedanståend brottmål.

KronoLänsmannen Herr Landsfiskalen Reinhard Agarth tilltalar den från Slottsarresten hit utförde Drängen Johannes Andersson från Karshult Norregård som blifvit häktad och angifven för det han om Söndagsaftonen den 9. sistl[idna] Juli med en stake eller stör tillfogat Bonden Anders Svensson derstädes Södergård ett svårt slag i hufvudet och derigenom skall vållat denne senares den 18. i samma månad timade död.

Den tilltalade Johannes Andersson stäldes inför Rätten och säger sig vara 22 år gammal och befinnes lång till växten af stark kroppsbygnad med ljuslätt ansikte, ljust hår, blå ögon samt klädd i blå tröja, randig väst, blå byxor, hvita ullstrumpor och skor; upgifvandes att han med flere andra personer infunnit sig om Söndagsaftonen den 9 sistl[idna] Juli uti Karshults Södreg[år]d der Anders Svensson ute på gården utan någon anledning kallat den tilltalade tjuf för det han af Anders Svenssons Dr(äng?) handlat ett par ströfflar (=stövlar?), hvarföre den tilltalade på lika sätt kallat Anders Svensson för tjuf derföre att han bedragit folk ifrån sin ungdom, under ordväxling hvarom den tilltalade fattat Anders Svensson i västen, då denne senare deremot gripit den tilltalade uti strupen under yttrande, att han skulle ända vända och forsla den tilltalade omkring väggarne. Den tilltalade har slutligen förmådt skilja sig från Anders Svensson men förbredad öfver (?) förhållande fattat uti en stake på vedkasten, der med han slagit Anders Svensson ett slag i hufvudet deraf han kullfallit. Han kan ej med säkerhet påminna sig att han gifvit Anders Svensson flera slag.

"...fattat uti en stake på vedkasten, der med han slagit Anders Svensson ett slag i hufvuded deraf han kullfallit." Källa: ArkivDigital: Västra häradsrätt AI:178 (1826-1826) Bild 10220.
”…fattat uti en stake på vedkasten, der med han slagit Anders Svensson ett slag i hufvudet deraf han kullfallit.” Källa: ArkivDigital: Västra häradsrätt AI:178 (1826-1826) Bild 10220.

(Den stake eller stör hvarmed den tilltalade slagit) Anders Svensson förevistes Domstolen och befanns 2 ½ aln lång samt 6 tum tjock af gran. Den tilltalade medgifver att det är samma stake men försäkrar att slagsmålet skett af förhastande och uti rusigt tillstånd.

Den af Herr Prov[incial] Medic[ine] Doctor Wulff, som besiktigat Anders Svenssons döda kropp, utgifne (?) Besiktnings attest uplästes sålydande: Lit R.

Åklagaren företedde härefter tvänne så lydande af Herr Prosten och kyrkoherden Hjelmgren utgifne attester öfver den tilltalades och Anders Svenssons lefverne och ålder, hvilka uplästes och intogos i Protocollet så lydande: Lit. B och C.

Efter tillfrågan säger den tilltalade att han är född i Karshult Norregård och att hans fader Andreas Persson för 2 år sedan med döden aflidit och att hans moder Stina Danielsdotter ännu lefver samt jemte fyra barn är ägare af 3/16 uti förenämnde Hemman.

Det anmältes, att Stina Danielsdotter nu är närvarande, hvarföre hon framstod och berättade att hennes son den nu tilltalade Johannes Andersson varit begifven på starka drycker, deraf han sig ofta öfverlastat och under hvilket tillstånd det ofta hänt att han upfört sig mindre beskedligt både med henne och andra. Hon beklagar nu under gråt sin sons olycka och upgifver att hon med sin afl[idne] man i lifstiden sammanaflat fyra barn två gossar och två döttrar af hvilka den tilltalade är det andra barnet i ordningen och att hennes man efterlemnat sig 3/16 Karshult Norrgård deraf i arvf tillfallit den tilltalade 1/24 del hvarpå skall vara skuld till 53 Riksdaler 16 silfvermynt Riksgälds.

"Hon beklagar nu under gråt sin sons olycka...". Källa: ArkivDigital: Västra häradsrätt AI:178 (1826-1826) Bild 10230.
”Hon beklagar nu under gråt sin sons olycka…”. Källa: ArkivDigital: Västra häradsrätt AI:178 (1826-1826) Bild 10230.

Anders Svenssons efterlemnade hustru Lena Persdotter var nu äfven tillstädes och förklarar att hennes man sedan han blifvit slagen af den tilltalade, blifvit inburen uti sin stuga och lagd i sin säng der han legat sanslös till långt fram på natten, då han efter tillfrågan af Lena Persdotter sagt sig ej vara sjuk, men fram på morgonen har han velat up ur sängen och beklagade sig hafva ganska ondt uti hufvudet. Sedan han blifvit uphjelpt utur sängen och förd ut på gården, har mycket blod runnit utur högra örat och han blifvit så svag att hon ej förmodat annat än att han skulle genast med döden aflida, hvarföre han åter blef inburen i stugan och lagd i sängen, der blodflödet fortfarit ur örat 2:ne dygn, och han legat för det mesta utan sansning till dess han den 18 sistl[idna] Juli aflidit, dock har han här under på frågan flere gånger förklarat sig icke vara ond på den tilltalade.

Åklagaren begärde härefter vittnesmål utaf hustrun Anna Larsdotter, Anders Jansson och Johannes Mickelsson i Karshult, Johannes Pettersson och Johan Andersson i Slättö, hvilka ojäfvige lemnade, efter aflagd ed och erhållen varning, serskilt hörde berättade:

1:o: Johannes Pettersson att vittnet och Johan Andersson, Slättö, med flera andra personer varit samlade om Söndagsaftonen den 9. sistl[idna] Julii uti Karshult Norregård och de fleste derifrån sig begifvit utom vittnet och Johan Andersson som sent på aftonen efter begjäran af den tilltalade (blifvit?) honom följaktig till Karshult Södregård för att utbekomma ett halft stop bränvin utaf Drängen Magnus Andersson därstädes, hvilken varit i tjenst hos nu afl[idne] Anders Svensson. Wid ankomsten har Drängen Magnus Andersson nekat att lemna den tilltalade bränvinet, men denne senare deremot ingåt uti Anders Svenssons stuga och därifrån utkommit med ½ stop bränvin och dermed begifvit sig ett litet stycke från gården utmed en bod, der han trakterat vittnet och Johan Andersson i Slättö och Dr[ängen] Magnus Andersson med hvarsin sup bränvin, hvarunder Anders Svensson kommit till stället och Dr[ängen] Magnus Andersson då tillsagt den tilltalade att han äfven skulle gifva honom en sup, hvilket den tilltalade vägrat och Anders Svensson därpå yttrat att den tilltalade vore en Svinhund för det han skämt menlöst blod äfter vittnets ord, hvarefter Anders Svensson och den tilltalade fattat uti och hållit hvarandra i kragen, der under de förebrått hvarandra, den förre att den tilltalade skadat och bedragit Drängen Magnus Andersson uti handel om stöflar och den sednare, att att Anders Svensson ifrån ungdom skämt och bedrog honom. Efter en liten stunds förlopp hafva de släppt hvarandra lösa och den tilltalade begifvit sig till en närbelägen vedbacke, der han tagit den här för Domstolen upviste granstör, dermed han begifvit sig tillbaka till stället der Anders Svensson och de öfrige varit och utan att yttra något ord med staken gifvit Anders Svensson ett slag i hufvudet, hvaraf denne senare genast omkullfallit på marken, hvarefter den tilltalade ytterligare med staken gifvit And. Svensson ett slag på högra låret, men blifvit hindrad från vidare slagsmål af Anders Svenssons hustru som tillkommit och tagit staken från den tilltalade, hvilken efter en stunds förlopp begifvit sig från stället, tillika med vittnet och Johan Andersson hvilka sednare blifvit anmodade af den tilltalade att följa honom hem. Fram på natten har vittnet och Johan Andersson begifvit sig från den tilltalade och på hemvägen gått in i Anders Svenssons stuga där denne sendare legat i sängen och wittnet funnit mycket blod rinna ur hans högra öra, samt han sjelf vara utan sansning.

"...men blifvit hindrad från vidare slagsmål af Anders Svenssons hustru som tillkommit och tagit staken från den tilltalade...". Källa: ArkivDigital: Västra häradsrätt AI:178 (1826-1826) Bild 10250.
”…men blifvit hindrad från vidare slagsmål af Anders Svenssons hustru som tillkommit och tagit staken från den tilltalade…”. Källa: ArkivDigital: Västra häradsrätt AI:178 (1826-1826) Bild 10250.

Efter tillfrågan säger vittnet att genast efter slaget och under det Anders Svensson legat på backen (har) mycket blod runnit öfver hela ansiktet. Något öppet sår i hufvudet efter slaget kunde ej skönjas. Wittnet kunde ej finna att den tilltalade och Anders Svensson vid åtalade tillfället varit öfverlastade ehuru de fått väl till bästa. Under det vittnet varit den tilltalade följaktig efter slagsmålet till denne senares hemvist, har Den tilltalade omtalat, att han handlat en klocka af Anders Svensson, hvilken senare sådant oaktat ej velat aflemna klockan och att Anders Svensson ofta varit den tilltalade till förargelse, som föranlåtit den tilltalade till slagsmålet, men den tilltalade har då aldeles icke förestält sig någon elak påföljd af samma slagsmål, för öfrigt intygar vittnet att den tilltalade varit begifven på starka drycker och ofta varit i slagsmål.

Efter tillfrågan af Åklagaren upgifver vittnet, att den tilltalade anmodat Drängen Magnus Andersson att ingå till Samuel Jonasson i Karshult Norregård och där hämtat ett halfstop brännvin, hvilket Magnus Andersson fullgjortdt och burit samma bränvin uti Anders Svenssons stuga i Karshults Södregård der den tilltalade tagit samma bränvin. Upläst och vidk[änt].

2:o. Johan Andersson som på en gång med förra vittnet varit närvarande vid åtalade tillfället, gjör lika (?) med samma wittne, (endast?) med den skilnad, att vittnet blott sett den tilltalade med den nu vittnet föreviste granstake gifva Anders Svensson ett slag i hufvudet, emedan vittnet derefter af rädsla genast begifvit sig något afsides från stället, så att vittnet ej sett den tilltalade gifva Anders Svensson något slag på låret; dock har vittnet genast derpå gått tillbaka till stället, och wittnes målet reder för öfrigt riktigheten af Johannes Pettersons wittnesmål, som upplästes.

"...blott sett den tilltalade med den nu vittnet föreviste granstake gifva Anders Svensson ett slag i hufvudet, emedan vittnet derefter af rädsla genast begifvit sig något afsides från stället...". Källa: ArkivDigital: Västra häradsrätt AI:178 (1826-1826) Bild 10260.
”…blott sett den tilltalade med den nu vittnet föreviste granstake gifva Anders Svensson ett slag i hufvudet, emedan vittnet derefter af rädsla genast begifvit sig något afsides från stället…”. Källa: ArkivDigital: Västra häradsrätt AI:178 (1826-1826) Bild 10260.

Desse bägge vittnen kunna ej upgifva antingen den tilltalade eller och Anders Svesson först fattat uti hvarannan eller börjat slagsmålet. Efter tillfrågan af Åklagaren säga desse vittnen att Anders Svensson och den tilltalade först om aftonen vid ifrågavarande tillfälle varit tillsammans uti Karshult Norregård, der de haft samtal om en klockhandel, och den tilltalade begärt att ärhålla den sig tillhandlade klockan hvartill Anders Svensson yttrat att han ej lemnar klockan förr än han får penningar; och har vittnet Johannes Petterson härvid hört den tilltalade yttra att Anders Svensson var värd stryk, som ej ville lemna klockan.

3:o. Anna Larsdotter vet ej något om ifrågavarande slagsmål, men intygar att den tilltalade är begifven på starka drycker och uti rusigt tillstånd öfverdådig och ostyrig. Vid ett tillfälle har vittnet sett, att den tilltalade uti sin moders stuga varit i oenighet med flere derstädes varande personer som han skuffat, hvilket hans moder sökt hindra då hon äfven blef af den tilltalade skuffad.

4:o. Anders Jansson att den tilltalade är begifven på starka drycker samt öfverdådig till sinnes och ofta varit i oenighet med sine grannar.

5:o. Johannes Mickelsson att den tilltalade varit mycket begifven att utöfva slagsmål, som vittnet sett honom flere gånger werkställa, och att vittnet en gång sett den tilltalade uti rusigt tillstånd, fatta sin moder i armen och föra henne till en kammare i hennes stuga för att åt honom framskaffa föda. Upläst och vidkändt.

Nämndemannen Petter Pettersson i Slätthult och Johannes Hjelmbing i Huluboda upgifva att de gjort arfskifte uti Boet efter den tilltalades fader, och att den tilltalade i arf bekommit 1/24 i Karshult Norregård med 53 Riksdaler 16 silfvermynt Riksgälds skuld och derpå obetald ränta för 2 år.

Afl[idne] Anders Svenssons efterlämnade Enka förklarade att hon icke under sin mans sängliggande efter slaget fann något sår eller åkomma i hufvudet, utan endast att en mängd af blod utflutit ur hans högra öra, hvilket blodflöde fortfarit i 2:ne dagar, men hvarefter blodvatten runnit ur näsan. Under sjukdomen har Lena Persdotter efter ordination af Herr kyrkoherden Pontén badat hufvudet på den sjuka med surt dricka i ställe för ätticka.

Den tilltalade har ej något att påminna emot vittnesmålen, utom det han påstår sig vetandes och villjandes ej hafva förolämpat sin moder.

Åklagaren hemstälde härefter målet till Domstolens pröfning.

Den tilltalade hade ej vidare att anföra utan begär all möjlig förskoning.

"Den tilltalade hade ej vidare att anföra utan begär all möjlig förskoning." Källa: ArkivDigital: Västra häradsrätt AI:178 (1826-1826) Bild 10280.
”Den tilltalade hade ej vidare att anföra utan begär all möjlig förskoning.” Källa: ArkivDigital: Västra häradsrätt AI:178 (1826-1826) Bild 10280.

Åklagaren begärde ersättning af den tilltalade efter en så lydande räkning. Lit. D.

Någon kostnadsräkning var ej bifogad ofvan intagne Läkare Besiktning.

"9. §. Slår man annan med sten, stång, trä, stör, käpp, hand eller annat, så at han dör theraf; eller tager man annan i hals eller halsduk, at han strypes; gifwe lif för lif." XXIV Cap. 9§ Missgärningabalken.
”9. §. Slår man annan med sten, stång, trä, stör, käpp, hand eller annat, så at han dör theraf; eller tager man annan i hals eller halsduk, at han strypes; gifwe lif för lif.” XXIV Cap. 9§ Missgärningabalken.

Utslag.

Genom egen frivillig bekännelse och vittnesmål utaf Johannes Pettersson och Johannes Andersson i Slättö som den tilltalade Johannes Andersson från Karshult (?) riktigheten ärkänt är bemälte Johannes Andersson förvunnen att hafva den 9. sistl[idna] Juli om aftonen efter föregången ordväxling emellan honom och Anders Svensson derstädes af berådt mod med en granstör eller stake tillfogat denne senare ett svårt slag i hufvudet, så att han genast omkullfallit och blod utrunnit ur högra örat, hvarefter Anders Svensson blifvit inburen i sin stuga och derstädes varit sängliggande under det blodflöde ur örat och äfven ur näsan fortfarit, till dess han den 18. i samma Månad med döden aflidit; och som den af Herr Provincial Medicus Doctor Wulff öfver besiktningen af Anders Svenssons döda kropp utgifne attest, att förenämnde uti hufvudet honom åbragte åkomma, som till beskaffenheten utaf attesten blifvit beskrifven, endast varit orsaken till Anders Svenssons död, helst något annat sjuklighetstecken ej varit för handen som kunnat bidraga till döden; altså och i förmåga af 24. Cap 9.§ M[iss]g[ärning]s B[al]k[e]n, pröfvar (?) Härads Rätten rättvist förklara Johannes Andersson skyldig, att sig sjlef till välförtjent straff och andra till varnagel lif sitt mista medelst hallshuggning; skolandes Herr Provincial Medicus Doctor Wulffs kostnadsersättning för Anders Svenssons besiktigande, hvarpå någon räkning till Domstolen ej blifvit ingifven, gäldas af Johannes Anderssons egendom till det belopp hvartills han Lagligen kan anses berättigad; äfvensom Åklagaren, kronoLänsmannen Agarth skall af samma egendom utbekomma de af honom fordrade En Riksd[aler] 20 skilling Banco för den kostnad han haft till Johannes Anderssons afförande från Karshult till kronoarresten här i Wrigstad.

"..., pröfvar (?) Härads Rätten rättvist förklara Johannes Andersson skyldig, att sig sjlef till välförtjent straff och andra till varnagel lif sitt mista medelst hallshuggning...". Källa: ArkivDigital: Västra häradsrätt AI:178 (1826-1826) Bild 10300.
”…, pröfvar (?) Härads Rätten rättvist förklara Johannes Andersson skyldig, att sig sjlef till välförtjent straff och andra till varnagel lif sitt mista medelst hallshuggning…”. Källa: ArkivDigital: Västra häradsrätt AI:178 (1826-1826) Bild 10300.

Dock blifver detta utslag jemlikt 25 Cap. 5§ R[ätte]g[ång]s B[al]k[e]n (?) öfverlemnadt till Kungl[iga] Maj[estäte]ts och Rikets Höglofl[iga] Götha HofRätts pröfning; hvaremedlertid Johannes Andersson skall afföras till Jönköpings Länshäkte och der förblifva till dess slutlig Dom faller. Den tilltalade begärde del af Protocollet emot lösen.”

"Kostnads Räkning För drängen Johannes Anderssons forslande från Karshult till Wrigstad krono arrest den 11:te sistledne Julii. [Skjutts?] efter En häst från Karshult till Starrhult utgörande 1 mil --- 16 s[killing]. Dito från Starrhult till Wrigstad 1 1/4 mil --- 20. Dags Traktamente för undertecknad --- 32. Summa B[anco] R[iksdaler] 1:20. Wrigstad den 8 Augusti 1826. Reinhard Agardh." Källa: ArkivDigital: Västra häradsrätt AI:178 (1826-1826) Bild 10280.
”Kostnads Räkning
För drängen Johannes Anderssons forslande från Karshult till Wrigstad krono arrest den 11:te sistledne Julii.
[Skjutts?] efter En häst från Karshult till Starrhult utgörande 1 mil — 16 s[killing].
Dito från Starrhult till Wrigstad 1 1/4 mil — 20.
Dags Traktamente för undertecknad — 32.
Summa B[anco] R[iksdaler] 1:20.
Wrigstad den 8 Augusti 1826.
Reinhard Agardh.”
Källa: ArkivDigital: Västra häradsrätt AI:178 (1826-1826) Bild 10280.
2 augusti: Mordet i Karshult, del 3

2 augusti: Mordet i Karshult, del 3

Idag är det den 2 augusti, och för 191 år sedan, den 2 augusti 1826, skrev prästen i Hjälmseryd, Sven Niclas Hjelmgren, sitt omdöme om den för mord häktade Johannes Andersson och hans offer Anders Svensson. Det framgår att de båda lämnade en hel del i övrigt att önska när det gällde det kristliga levernet, och säkerligen hade orsakat prästen en hel del bekymmer.

Johannes Andersson hade gått och läst inför konfirmationen i fyra år, och ändå endast med ett nödrop klarat den vid 21 års ålder. I ”ondska” hade han däremot uppnått närmast imponerande färdigheter.

”I anledning af det utaf Johannes Andersson [i] Karshult af Hjelmseryd sockn å Anders Svensson ibidem föröfvade mord, har i behörig ordning vederbörligt Prästbevis rörande den förre blifvit mig affordradt. På sådan grund vitsordas härigenom bemälte Johannes Andersson, som är född 1804 30/11, först i anseende till dess kunskap i Christendomen, att den är ganska svag, att han de fyra senare åren varit under beredelse för sin första nattvardsgång, hvartill han, i anseende till en vårdslöshet och försummelse utan like, icke förrän sistl[idna] Christi himmelsfärdsdag (dock äfven då villkorligen och med största svårighet) hunnit blifva admitterad.

Och hvad därnäst angår Hans Christendoms utöfning, så har denna likväl varit mycket sämre. Tidigt ägnade han sig åt en lättjefull, liderlig och lastbar lefnad, hvarunder jag, icke utan hjertlig bedröfvelse, måste beklaga, att mina idkeligen förnyade försök och bemödanden, att, genom öma och alfvarliga förmaningar, förmå honom till återvändande på dygdens och gudfruktighetens väg, voro förgäfves.

I det onda har han allt därföre, ehuru ännu i yngre åren, uphunnit en förvånande mognad och ett alldrig nog beklagadt öfverdåd, hvilket han, synnerligen genom sin nu i fråga varande rysliga mordgärning, fulltygat, och med detsamma, att han är en för personliga säkerheten och allmänna sammanlefnaden ganska vådlig samfundsmedlem, hvilken bör därifrån aflägsnas.

Attesterar i Hjelmseryd den 2 Augusti 1826

S N Hjelmgren
Pr. och P.”

"I det onda har han allt därföre, ehuru ännu i yngre åren, uphunnit en förvånande mognad och ett alldrig nog beklagadt öfverdåd..." Källa: ArkivDigital: Västra häradsrätt AI:178 (1826-1826) Bild 10200.
”I det onda har han allt därföre, ehuru ännu i yngre åren, uphunnit en förvånande mognad och ett alldrig nog beklagadt öfverdåd…”
Källa: ArkivDigital: Västra häradsrätt AI:178 (1826-1826) Bild 10200.

Inte heller var prästen särskilt imponerad av Anders Svenssons leverne.

”Sedan för detta HemmansEgaren Anders Svensson i Karshult af Hjelmseryd Sockn, i följd af den å honom utaf den häktade och till Jönköpings Slotts-arrest afförde Johannes Andersson ibidem föröfvade vuldsvärkan, den 18 sistl[idna] Julii med döden afgått, får sig härigenom, på vederbörligen därom gjord anhållan, lämna om den afledne Anders Svenssons frägd och lefnadsförhållanden behörigt Prästbetyg.

Anders Svensson föddes 1798 10/3, ägde en någorlunda försvarlig Christendoms kunskap; men i hans vandel saknades icke sällan den stadga, den fullighet och det nyktra förhållande, som utmärka en rättskaffens Christen och Medborgare.

Attesterar i Hjelmseryd den 2 Augusti 1826.

S N Hjelmgren
Pr. och P. l.”

"...men i hans vandel saknades icke sällan den stadga, den fullighet och det nyktra förhållande, som utmärka en rättskaffens Christen och Medborgare." Källa: ArkivDigital: Västra häradsrätt AI:178 (1826-1826) Bild 10210.
”…men i hans vandel saknades icke sällan den stadga, den fullighet och det nyktra förhållande, som utmärka en rättskaffens Christen och Medborgare.”
Källa: ArkivDigital: Västra häradsrätt AI:178 (1826-1826) Bild 10210.
21 juli: Mordet i Karshult, del 2

21 juli: Mordet i Karshult, del 2

Idag är det den 21 juli, och för 191 år sedan, den 21 juli 1826, genomförde provincialmedicus doktor C Wulff (sannolikt provinsialläkare Carl Eric Wulf från Eksjö) obduktionen av Anders Svenssons döda kropp. Som berättats i föregående inlägg blev Anders Svensson slagen i huvudet med en granstör av sin granne Johannes Andersson den 9 juli, och avled den 18:e. Obduktionsprotokollet återges härmed. Känsliga läsare varnas å det bestämdaste.

”Protocoll vid Besiktningen å aflidne Bonden Anders Svensson från Södra Karshult uti Hjelmseryds Socken, hållet vid Hjelmseryds kyrka den 21. Juli 1826.

Att det till Besiktning förestälde liket i Lifstiden var ofvannämnde Anders Svensson intygades af undertecknade, hvilka lemnade följande underrättelse: att Anders Svensson och Drängen Johannes Andersson uti Karshult Söndagsaftonen den 9. dennes klockan emellan 10. och 11. först kommit uti ordväxling, sedermera tagit hvarandra uti kragen hvarefter de åtskilts, då Johannes Andersson, under hotelser sprungit inn uti en vagnbod och tagit en stake omkring 3 a 4 alnars längd och en grof störs tjocklek, med hvilken han sedan slog Anders Svensson, först ett slag bakom högra örat hvarvid Anders Svensson föll omkull och afdånade, men erhöll af Johannes Andersson detta oaktadt 2:ne slag, ett öfver skuldrorna och ett öfver låren. Johannes Andersson skall vid tillfället varit något uphetsad af bränvin. Åldera å Anders Svensson skall vara 28 år. Alltid varit något begifven på Spirituosa, skall alltid ägt en god hällsa och äfven varit fullkomligt frisk den afton då han blef öfverfallen af Johannes Andersson, men måste från [stället?] der han fick slagen bäras inn uti stugan hvarefter han dels med och dels utan sans lefde till Tisdagsmorgon den 18 dennes kl. ½ 2. Inga medel till dess räddning hafva blifvit använde. Besiktningen företogs i anledning af H:r Contrakts Prosten Hjelmgrens gjorde reqvisition, uti underteknade personers närvaro.

Inspecta Cadaveris

Kroppskonstitution stark. Ansiktet mycket upsvullet och svartblått, samt blod utflutit genom mun, näsa och öron. Epidermis på flere ställen och af ryggen skiljd från huden. Armar, rygg ooch sidorne blå. Bröst, buk och scrotum mycket updrifne och svartblå. Några yttre åbragte våldsamheter uptäcktes ej.

Obductio Cadaveris

Wid updisectionen af hufvudskålens /cran[iets?]/integument/ Galea Aponeurotica fanns en stor mängd extravaserad Blod och högra orab, samt en spricka å högra os Bregmatica börjande nära sömmen mellan båda dess ben /Sutura Sagittalis/ och dess förening med os frontis /Sutura coronalis/ sträckande sig omkring 1 kum sucdt bakåt och görande der en vinkel, samt gående sedan framåt och ned till corpus af os temporum å samma sida. Sedan hufvudskålen blifvit afsågad (?) emellan cranium och Dura mater, vid högra örat, under ofvannämnde spricka en mängd af coagulerad blod. Hjernan mycket blodsprängd, men öfrigt uti naturligt tillstånd. Cranium af vanlig tjocklek, utom den större sprickan, som var sådan att man efter Cranii afsågande kunde vrida den ena benkanten från den andra, utgick äfven från dess vinkel en finare tills omkring 1 ½ tums längd, sträckande sig bakåt.

Uti bröstcaviteten circa 1. stop blodvatten. Lungorne friske utom att uti den högra samt dess främre Lob befanns en kalkaktig hård concretion af en liten ärts storlek. Hjertat slappt. Hjertkamrarne tomma. Magen och tarmarne utspände af Luft. Uti intestina crassa något excrementer alla öfrige partier uti naturligt tillstånd. Inga anledningar till njutet gift kunde uptäckas ej eller misstänktes dylikt. Svulnaden uti scrotum fanns bestå, utom att vänstra Testiclen var något större än den högra, endast uti väder.

Hjelmseryd ut Supra.

J. Nilsson, Comminister Loci
Reinhard Agardh, KronoLänsman
A. Rystrand, Orgelnist
J. M. Dahl, LoGarfvare”

Några dagar senare lägger Wulf till följande intyg:

Attestatum

Enligt visum repertum har inga sådane omständigheter sig företedt, som kunna gifva anledning dertill att ofvannämnde Anders Svensson aflidit utaf föregående sjuklighets tillstånd, utan är efter min öfvertygelse den honom uti hufvudet åbragte våldsamhet orsaken till dess död, hvilket intygas å aflagd embetsed, samt med denna lifliga förpliktelse: Så sant mig Gud hjelpe till lif och Själ, bekräftas.

Ekesjö den 31 Juli 1826.

C. Wulf
provinc. Medic.

"Så sant mig Gud hjelpe till lif och Själ. Källa: ArkivDigital: Västra häradsrätt AI:178 (1826-1826) Bild 10200.
”Så sant mig Gud hjelpe till lif och Själ.”
Källa: ArkivDigital: Västra häradsrätt AI:178 (1826-1826) Bild 10200.
18 juli: Mordet i Karshult, del 1

18 juli: Mordet i Karshult, del 1

Idag är det den 18 juli, och för 191 år sedan, den 18 juli 1826, avled Anders Svensson i Karshult, Hjälmseryd. Den grova misshandel han råkat ut för av sin granne Johannes Andersson nio dagar tidigare blev därmed ett mord.

Prästen skriver i dödboken:

Källa: ArkivDigital: Hjälmseryd C:4 (1809-1834) Bild 248 / sid 487.
Källa: ArkivDigital: Hjälmseryd C:4 (1809-1834) Bild 248 / sid 487.

”Den 18 julii afled mannen Anders Svensson i Karshult i följd af våldswärkan, föröfvad 9 dygn tillföran af Drängen Johannes Andersson ibidem, hvilken häktad och till Jönköpings Slotts arrest afförd förvaras, för att behörigen ansvara för sitt rysliga brott. Anders Svenssons döda kropp obducerades den 21 af prov[incial] Med[icus] Doct[or] Wulff, som därvid befann den aflidne icke genom förgift eller annan egen åtgärd hafva ljutit döden, hvadan han blef den 30 julii på vanligt sätt begrafven. Han var 28 år gammal.”

Johannes och Anders hade onyktra råkat i luven på varandra, och det hela slutade med att Johannes slog en granstör i huvudet på Anders. Anders låg mer eller mindre medvetslös i sängen i nio dygn, innan han avled av skadorna. De följande inläggen kommer att presentera dokument som rör händelsen. Den 21 juli publiceras provincialmedicus doktor Wulfs obduktionsprotokoll, den 2 augusti prästens vitsord om Johannes och Anders, och den 8 augusti protokollet från rättegången.

2 juli: Stadsbränder, del 2

2 juli: Stadsbränder, del 2

Idag är det den 2 juli, och för 152 år sedan, den 2 juli 1865, brann hela Karlstad ner.

Branden startade någon gång vid halv tolv på söndagsförmiddagen, och liksom i fallet med branden i Lilla Edet 23 år senare, var det i ett bageri det började brinna. Även sommaren 1865 var torr, och trots att det inte rådde särskilt stark vind spred sig elden snabbt i de tättbyggda trähusen utmed Tingvalla- och Skeppargatorna. Den nådde snart torget, där marknadsstånd hade rests i förberedelse inför Persmässomarknaden. Området var fullt med varor som blev lågornas rov, och dessutom hade man där ställt upp möbler från fastigheter som ännu ej blivit antända, vilka nu blev till ett stort bål. Därifrån spred sig elden vidare till resten av staden. Landshövdingen och borgmästaren sades ha lett arbetet med att släcka elden till en början, men brandredskapen var undermåliga och gick snart sönder. Efter hand som elden spred sig avvek de som hjälpt till att släcka den till sina egna hem för att rädda det som räddas kunde.

Framemot eftermiddagen drog ett kraftigt regn in över staden. Det hjälpte dock knappt till med släckningen; däremot förstörde det mycket av de föremål som räddats undan branden.

Elden rasade fram till 1-tiden på natten.

I gryningen kunde man konstatera att nästan hela staden var nerbrunnen, så när som på några enstaka byggnader. Domkyrkan, residenset, landskansliet, rådhuset där telegrafen fanns, bankerna, frimurarelogen, apoteket, postkontoret, gästgivaregården, teatern och de båda boktryckerierna fanns bland de byggnader som brunnit.

Karlstads domkyrka i bakgrunden, med komministergården och hospitalet framför samt gymnasiet till höger. Bild från Värmlands museum/DigitaltMuseum. Fotograf okänd.
Karlstads domkyrka i bakgrunden, med komministergården och hospitalet framför samt gymnasiet till höger. Bild från Värmlands museum/DigitaltMuseum. Fotograf okänd.

Endast biskopshuset, fängelset, gymnasiet, hypoteksföreningens hus, lasarettet, några hus utefter Klarälvens västra arm samt, enligt Tidning för Wenersborgs stad och län den 4 juli, ”några gamla rucklen” söder om centrum hade klarat sig. Enligt tidningarnas rapportering hade det funnits omkring 600 hus i centrum, och enligt Nödhjelpskommitteen (se nedan) räddades endast elva större och femton mindre av dem. ”Stor och obeskriflig war den jämmer och förtwiflan som rådde. […] [A]llt, allt blef lågornas rof.”, skrev tidningen Kalmar.

Ruiner efter branden i Karlstad 1865. Bild från Värmlands museum/DigitaltMuseum. Fotograf okänd.
Ruiner efter branden i Karlstad 1865. Bild från Värmlands museum/DigitaltMuseum. Fotograf okänd.

Karlstad hade vid den här tiden omkring 5 000 invånare. Lyckligtvis omkom ingen av dem; i stadens dödbok finns ingen hänvisning till någon brandrelaterad död kring tiden för branden. Antalet ”husvilla” uppskattades dock till omkring 4 500.

”Tillståndet är förfärligt, hjertslitande sorg och djup nöd hwart man ser.”
Tidningen Kalmar, 1865-07-08

Omgående startade nödhjälpen till de drabbade. Redan på måndagen avgick ett ångfartyg fullt med förnödenheter till Karlstadsborna från Kristinehamn, och fartyget tog med sig så många personer tillbaka som fick plats. På fälten utanför staden slogs tält upp för de hemlösa invånarna.

Tältläger för hemlösa Karlstadbor efter branden. Bild från Värmlands museum/DigitaltMuseum. Fotograf okänd.
Tältläger för hemlösa Karlstadbor efter branden. Bild från Värmlands museum/DigitaltMuseum. Fotograf okänd.

En nödhjälpskommitté bildades, som genom ett upprop i landets tidningar vädjade om gåvor till de nädställda. Regeringen bistod med 4 000 riksdaler, Kung Karl XV gav 1 000 riksdaler, Änkedrottning Josefina 500 riksdaler, och Hertigen av Värmland, 7-årige prins Gustaf (sedermera Gustaf V), gav genom sina föräldrar Oscar (sedemera Oscar II) och Victoria 400 riksdaler. Flera tidningar och organisationer startade insamlingar.

Upprop från Nödhjelpskommitteen för de brandskadade, som publicerades i svenska tidningar. Källa: Jönköpingsbladet 1865-07-11
Upprop från Nödhjelpskommitteen för de brandskadade, som publicerades i svenska tidningar.
Källa: Jönköpingsbladet 1865-07-11

På några år byggde man upp hela staden igen, nu efter en modernare stadsplan. Raka gator hade man redan innan branden, men man gjorde dem nu bredare och hade mer luft mellan kvarteren, för att förhindra en liknande katastrof igen.

Källor:
Tidning för Wenersborgs stad och län, 1865-07-04
Kalmar, 1865-07-08

Mer om Karlstadsbranden 1865:
Karlstads kommun har skapat en särskild webbplats om branden.
Föreningen Värmländsk kultur publicerade en särskild tidning om branden inför 150-årsminnet av den.

 

 

25 juni: Stadsbränder, del 1

25 juni: Stadsbränder, del 1

Idag är det den 25 juni, och för 129 år sedan, midsommardagen 1888, brann nästan hela Sundsvall ner. Och Umeå. Och Lilla Edet.

Försommaren 1888 hade varit torr i stora delar av landet. Vid Hushållningssällskapets mätstation utanför Umeå hade inte en enda millimeter regn mätts upp i juni, medan de meteorologiska observationerna i Tidning för Wenersborgs stad och län hade rapporterat om 46,9 mm fram till midsommar, varav tre fjärdedelar fallit den 4-5 juni. Redan klockan 8 på morgonen den 25 juni var det 23,6 grader i Vänersborg. Utmed norrlandskusten rådde det dessutom stark vind. På flera olika platser i landet rasade skogsbränder.

Det verkar som att det var en gnista från ångslupen Selånger, som stävade upp genom Sundsvall på Selångersån, som fångades av vinden och fick fäste i ett brygghus. Branden började vid 12-tiden på dagen, och i vad Tidning för Wenersborgs stad och län rapporterades som ”den orkanliknande stormen”, for gnistor över hela staden. Detta gjorde att det ett par timmar senare brann i två ändar av staden, medan mellanliggande gårdar då fortfarande hade klarat sig. Det dröjde dock inte länge innan kyrkan, mitt emellan brandhärdarna, också fattade eld, och framemot eftermiddagen stod Enskilda banken, apoteket och Hôtel du Nord i full låga. På kvällen brann alla magasinen utefter södra stranden och hela övriga staden söder om ån, men järnvägsstationen hade klarat sig. Hettan förstörde brandredskapen, och vattenledningen slutade fungera vid 18-tiden; ”Den hade blifvit alldeles läns.”

Dagen efter skickades ett telegram från Sundsvall till trafikstyrelsen med följande meddelande:

”Eldsvådan synes nu begränsad, sedan Sundsvalls stad i det närmaste är med jorden jämnad. Förutom stadsdelarne Stenhammaren och Norrmalm finnas i den egentliga staden norr om järnvägsspåret endast kvar skolhuset, båda bryggerierna i västligaste änden af staden, fattighuset äfvensom fängelset, som dock till en del antändts, samt båda järnvägsstationerna. […] [A]lla äro uttröttade och likgiltiga. Många olyckor och spilda människolif omtalas.”

Landshövding Ryding, som anlänt till Sundsvall mitt i natten, skickade ett telegram till civilministern, som lydde:

”En gräslig syn. Endast skolhuset, cellfängelset, järnvägsstationerna, Norrmalm, Stenhammaren, bryggerierna, fattighuset ännu kvarstående. Eljest hela staden nedbrunnen. Kanske närmare 9,000 personer husvilla. Var god ombestyr tält, lifsmedel, pengar jämte 100 sappörer*. Kunna kanske hitkomma med morgondagens bantåg eller ångbåt. Flera människor sägas ha omkommit. Två lik förda till lasarettet. Sammanträde kl. 12 idag.”

Sundsvall efter branden 1888. Foto från Sundsvalls museum/Digitalt museum. Fotograf okänd.
Sundsvall efter branden 1888. Foto från Sundsvalls museum/DigitaltMuseum. Fotograf okänd.

Kyrkan, rådhuset, telegrafen, posthuset, apoteket, ångkvarnen, gasverket, alla banker, butiker och varulager låg i aska.

Kungen hölls informerad om branden genom telegram, och bestämde sig för att resa till Sundsvall. Ett extratåg beställdes, och tillsammans med medlemmar ur regeringen och några myndighetschefer samt en av Dagens Nyheters journalister reste kungen norrut. Med på tåget fanns också 70 tält och 500 uppsättningar sängkläder. Drottningen, å sin sida, skickade med 200 buteljer vin ”att ställas till den i Sundsvall bildade nödhjälpskommitténs förfogande.”

Sundsvall efter branden 1888. Foto från Sundsvalls museum/Digitalt museum. Fotograf okänd.
Sundsvall efter branden 1888. Foto från Sundsvalls museum/DigitaltMuseum. Fotograf okänd.

Även i Umeå blåste det stormstyrka på midsommardagen. Redan på morgonen uppstod en brand i ett sågverk i Holmsund, ett par mil söder om Umeå, och hela samhället brann ner, så när som på telegrafstationen. Ungefär samtidigt som branden i Sundsvall startade, började det brinna på vinden till ett bryggeri i Umeå, där man förvarade torr säv och kork. Trots snabbt agerande lyckades man inte bemästra elden, och brinnande takspån började flyga över staden. Elden spred sig i de västra delarna av staden och utmed älven, och skar av vattentillförseln till brandsprutorna. Brinnande flagor förde elden till Ön och ett par skeppsvarv på andra sidan älven. Länsresidenset, rådhuset, apoteket, telegrafen, posten, tullkammaren och sparbanken förstördes, liksom alla magasin där förnödenheter förvarades. Mer än 2 500 av stadens 3 000 invånare blev hemlösa, men ingen människa omkom.

Umeå efter branden 1888. Foto från Umeå stadsarkiv/Wikipedia. Fotograf okänd.
Umeå efter branden 1888. Foto från Umeå stadsarkiv/Wikipedia. Fotograf okänd.

Vid halv tvåtiden på eftermiddagen, strax efter att bränderna i Sundsvall och Umeå tagit fart, utbröt brand hos en bagare i Lilla Edet. Några gnistor från bakugnen föll ner och antände hyvelspån som låg på golvet i bageriet. Orten vid Göta Älv hade vid den här tiden omkring 1 800 invånare. Tidning för Wenersborgs stad och län lämnade följande dramatiska rapport:

”Under rådande blåst spred sig elden med förfärande hastighet till samtlige hus på bägge sidor om Storgatan, som snart var ett enda eldhaf. Ehuru man hade vatten snart sagdt ända inpå sig, bedrefs släckningsarbetet lamt, enär brandattiraljen var i hög grad otidsenlig och otillräcklig. Platsens bästa spruta lär hafva brunnit inne. Från främmande håll kunde ingen hjälp erhållas; man telegraferade visserligen till Göteborg med begäran om sådan, men vederbörande ansågo platsen vara för långt aflägsen för att våga skicka bort brandredskapen. Elden rasade ända till kl. 2 natten till i tisdags. Inalles lades 76 hus i aska. […] Pappersbruket räddades.”

Bland de fastigheter som brann ner i Lilla Edet fanns gästgivaregården, apoteket, postkontoret och ett garveri. Telegrafstationen förstördes vid sjutiden på måndagskvällen, och därmed bröts förbindelsen med omvärlden. 800-900 personer förlorade sina hem. Förutom pappersbruket blev endast några fastigheter i utkanterna av orten räddade. Gemensamt med Umeå var att stora träd hejdade eldens framfart där. I Umeå skulle man vid stadens återuppbyggnad komma att plantera björkar som skydd mot brandspridning. I Sundsvall blev konsekvensen att man byggde upp staden i sten. I Sundsvall blev fem personer eldens offer, medan inga personer omkom i Umeå och Lilla Edet.

*Sappör: ingenjörssoldat med uppgift att utföra befästningsarbeten eller röjningsarbeten och dylikt för att underlätta eller förbereda de stridande förbandens framryckning. (Källa: SAOB).

Källor:

Tidning för Wenersborgs stad och län 1888-06-28
https://sv.wikipedia.org/wiki/Sundsvallsbranden
https://sv.wikipedia.org/wiki/Stadsbranden_i_Umeå
http://www.allehanda.se/kultur/bocker/den-fruktansvarda-branden-i-sundsvall

16 juni: Båtsman Malörts trångmål

16 juni: Båtsman Malörts trångmål

Idag är det den 16 juni, och för 229 år sedan, den 16 juni 1788, fann båtsman Malört i När socken ingen annan utväg på sin situation än att ta ett rep med sig till närmaste björk.

Källa: ArkivDigital: När CI:3 (1777-1860) Bild 2040 / sid 197.
Källa: ArkivDigital: När CI:3 (1777-1860) Bild 2040 / sid 197.

”Den 16. Junii var den beklagelige dagen, då ordin[arie] Krono-Båtsmannen Per Larsson Malört, som bodde vid vägen åt Nybro på Gangvide grund, men hade sin Rote i Stenkumla, om morgonen, medan hustrun var borta at mjölka sin ko, hängde sig i en björk uti Gangvide enge, ett litet stenkast från stugdören. Den 19 besicktigades han af Herr Doctor Hjort, och samma dag skedde undersökning på Tinget (el vid skogs?) om Malörten, som af rackaren nederskars och begrofs på samma ställe, hvaräst han hängt sig. Han var född här i När 1741 d[en] 11 Jun[i] och således 47 år gammal. N[ota] B[ene] 1787 blef han upfordrad at göra tjänst; men då köpte sig fri. I år eller i våras likaledes: hvartil, såsom det sades, han användt hela innevarande årets lön. Det oacktadt blef han nu ånyo på det strängaste upbådad til tjänstgöring. At nu utrusta sig själf, hade han ingen förmögenhet. Et hinc illa’ lacrima’, zelotypia uxoris comitatae.”

Vilket dilemma han hade hamnat i! Någonting gjorde det omöjligt för honom att tjänstgöra när han fick inkallelsen. Året innan hade han haft medel att köpa sig fri från tjänstgöringen, och när en ny inkallelse kom under våren skrapade han ihop hela sin årslön och betalade återigen för att slippa dra ut i kronans tjänst. När en tredje inkallelse kom hade han fortfarande samma skäl till att inte tjänstgöra, men inga pengar att köpa sig fri med, och ingen möjlighet att utrusta sig.

Och hans stackars hustru, som möttes av den förfärliga synen när hon kom hem från morgonmjölkningen. Som fick leva med att se den där eländiga björken utanför stugknuten varje dag i fortsättningen, under vilken makens grav fanns till en evig påminnelse om hans vånda och dess konsekvenser.

Härav dessa tårar.

19 maj: En laddad bössa

19 maj: En laddad bössa

Idag är det den 19 maj, och för 212 år sedan, den 19 maj 1805, skulle den gamle knekten i Gigaryd, Hjälmseryds socken, stila med ett gevär. Att han hade gjort klokt i att först se till att det inte var laddat är lärdomen av den tragiska utgången.

Källa: ArkivDigital: Hjälmseryd C:3 (1780-1809) Image 262 / page 507.
Källa: ArkivDigital: Hjälmseryd C:3 (1780-1809) Image 262 / page 507.

”Den 19:de Maji dödde på 50 året Jonas Håkansson Sjöberg i Gigaryd af en bes[ynne]rlig vådahändelse. För ro skull tagande en laddad bössa af en nykommen gårdmans Anders Jonassons hand, ville han såsom afskedad krigsman (Dragon) låta honom med de undertecknade se huru han kunnat exercera, stöter så (bland andra tempo) bössan ned till jorden, då skottet aflossades, genomträngde hufvudet ifrån w[änstra] ögat med hjernan utfallande störtade kroppen baklänges i hast död till jorden. Detta bevittna, för begrafningen d[en] 26 d[ennes] jämte det Anders bedit Jonas akta sig, Sven Svensson i Gigaryd, Johan Pärsson i Gigaryd.”

Det hela torde ha varit en minst sagt chockartad upplevelse för de närvarande grannarna.