Roots & Branches — Bloggen

Idag är det den 26 juli, och för 88 år sedan, den 26 juli 1928, gjorde svenskättlingen Bert ”Fish” Hassell ett första försök att flyga från Rockford, Illinois, till Stockholm. Det gick inte så bra.

Bertil ”Bert” Hassell var son till de värmländska utvandrarna Elis och Elisabeth Hassell, född 1893 och uppvuxen i Marinette, Wisconsin. Senare flyttade familjen till Rockford, Illinois, där föräldrarna drev en hatt- och damklädesbutik. Bert blev pionjär inom flyget. Han lärde sig att flyga av Glenn Curtiss (en rival till flygarbröderna Wright), gjorde sin första flygtur på egen hand den 15 juni 1914, och fick det 20:e flygcertifikatet som utfärdades i USA. Tidigt deltog han i flyguppvisningar, så kallad barnstorming. Dock var det inte i en sådan han i mars 1915 flög någon meter över Lake Michigan en bit norr om Chicago, träffade en våg och dök i sjön med plan och allt. Stelfrusen klarade inte Bert av att ta sig upp i roddbåten som kommit ut för att plocka upp honom, utan han fick bogseras in till land. Han lät sig dock inte förfäras: ”Jag fick se mer siklöja än de lokala fiskarna någonsin visste fanns i sjön!” var hans kommentar. Efter den episoden fick han smeknamnet ”Fish”. Det finns uppgifter om att han själv stavade det ”Fisk”, svenskättling som han var.

Under Första världskriget blev han flyginstruktör inom armén, och efter kriget återvände han till sina flyguppvisningar. Ofta använde han lantbrukares gärden som landningsbanor, och tog lokalbefolkningen upp på hisnande flygturer. Luftvägen levererade han kostymer till kunder från en lokal tillverkare i Chicago, och släppte ner tidningar från himlen till prenumeranter. Under Förbudstiden flög han till Kanada och smugglade sprit tillbaka till USA.

Samtidigt funderade han på om det inte skulle kunna vara smidigare att flyga till Europa från USA via Grönland istället för rakt över Atlanten, som andra hade börjat göra. Han hävdade att den nordliga rutten till Europa vore både kortare och säkrare, då det fanns platser att mellanlanda på om det skulle behövas. Han skrev artiklar och en bok, The Hiking Viking om sina teorier. I mitten av 1920-talet beslutade han sig för att testa sina idéer. Han skulle flyga från Rockford via Grönland och Island till Stockholm. Han bad en vän, Eddie Stinson, att bygga ett flygplan av modellen Detroiter enligt hans specifikationer. Det skulle ha plats för sex personer och ha en extra stor tank. Han kontaktade också William Hobbs, en professor vid University of Michigan som planerade en expedition till Grönland 1928. Bert bad honom ordna en landningsbana vid forskningsbasen, så att han skulle kunna gå ner där och tanka.

Hemma i Rockford började folk intressera sig för Berts planer. Den lokala handelskammaren sponsrade äventyret. En tävling om att döpa planet anordnades i den lokala tidningen, där det vinnande namnet blev ”The Greater Rockford”. Förhoppningen var att planet skulle bli lika känt och sprida stadens namn som ”Spirit of St Louis”, planet som Charles Lindbergh hade flugit från New York till Paris med i april 1927. The Greater Rockford målades i blått och gult, efter den svenska flaggan.

Som andrepilot valde Bert Parker ”Shorty” Cramer, som med flygcertifikat nr 4 var minst lika erfaren som Bert. Cramer arbetade dessutom för Handelsdepartementet, som till en början inte ville låta Hassel genomföra sin planerade flygning. Elmer Etes blev deras mekaniker. Tanken var att även han skulle med på planet, men radioutrustningen visade sig vara så tung att Etes fick ta sig till forskningsstationen på Grönland per båt i stället.

Under försommaren 1928 flög Bert omkring över hela USA och testade planet under olika förhållanden. Efter att dagen för avfärden skjutits upp flera gånger på grund av tekniska problem och dåliga väderförhållanden, inföll så den 26 juli 1928, den stora dagen, då The Greater Rockford skulle lyfta från Machesney Airport i Rockford. En stor skara människor hade samlats på flygplatsen för att se den spektakulära avfärden. Jublande såg de planet ta fart på startbanan av gräs och lämna marken. Nästa gång Bert och Parker skulle vara nere på jorden igen var på Grönland. Men…riktigt så långt kom de inte. De kom faktiskt inte längre än över floden Rock River, som flöt längs med flygplatsen. På andra sidan floden kraschlandade de i ett majsfält, en knapp mil från flygfältet de startade från. Flygarna klev ur planet oskadda, men The Greater Rockford hade fått några skråmor.

 

Bert Hassell var dock inte den som gav upp i första taget. Han skickade tillbaka planet till Eddie Stinson, som lagade det i rekordfart. Tre veckor senare var det dags för ett nytt försök, och det återkommer vi till på årsdagen för den avfärden, den 16 augusti!

Idag är det den 21 juli, och för 233 år sedan, den 21 juli 1783, avled 12-årige Jonas i småländska Myresjö socken av en ovanlig åkomma.

”Julii d 27 begrofs gossen Jonas Johans:n från nÿa Torpet Bredkull ünder Biädesiö Kull död d 21 ejusd. af en inbildad orm i lifwet, eljest häftig magplåga 12 och ½ år på några dagars när gl.” (ejusdem = dennes, den här månaden; lifwet = livet, magen; gl = gammal)

Stackars Jonas hade alltså lidit av svåra magplågor, och föreställt sig att de berodde på att han hade en orm i magen. Alla dödsorsaker skulle rapporteras av prästen till Tabellkommissionen, för att införas i Tabellverket, Sveriges första befolkningsstatistik. En titt i statistiken, som finns på http://rystad.ddb.umu.se:8080/Tabellverket/Tabverk , bekräftar att statistikern infört en extra dödsorsak i Myresjö socken 1783, utöver de ordinära: ”AF EN ORM I MAGEN”, antal döda av orsaken: 1 av manligt kön.

”Orm i magen” är en vandringssägen som är särdeles seglivad. En artikel i Läkartidningen 1998 berättar om flera fall: ”läkekonstens fader” Hippokrates, som levde 400 år f Kr, påstås ha sett en patient som dött av en orm som krupit in i magen genom munnen när han sovit ruset av sig. Medicinarhelgonen Cosmas och Damianus, som led martyrdöden år 287 e Kr, hade genom intensiv bön drivit en orm ur magen på en bonde, som också fått i sig den genom munnen när han sov. Så sent som på 1980-talet dök historien upp i tidningarna, då dels en kvinna i Syrien påstods ha drabbats, dels en flicka i Ryssland.

Man får ändå ge lite heder åt prästen i Myresjö församling, som såg igenom den fantasifulla historien och noterade ”inbillad orm” i dödboken, med tanke på de informationsresurser man hade på den tiden.

Hur det nu än var med den där ormen är det ingen tvekan om att Jonas plågor, såväl fysiska som psykiska, måste ha varit outhärdliga.

Källor: ”Ormen i magen en seglivad vandringshistoria” av Jan Bondeson, Läkartidningen, volym 95, nr 8 1998. http://www.lakartidningen.se/OldArticlePdf/#!/1998/17149, läst 2016-07-18.

Tabellverksdatabasen ägs av CEDAR, Demografiska databasen, Umeå universitet.

Idag är det den 9 juli, och för 197 år sedan, den 9 juli 1819, annonserade en ensam medelålders man i Post- och Inrikes Tidningar efter halvpension med uppassning på landet. Han ville också lägga sig i egendomens drift och skötsel, men helst inte betala för mycket för vistelsen.

”En ensam medelålders Man önskar få inaccordera sig på Landet, 4 à 6 mil från Stockholm, ett för allt med 1 à 2 Rum, städning och uppassning samt 2:ne rätter god Husmanskost. Denna öfwerenskommelse kan ske på 6 månader, och på längre tid efter omständigheterna. För att få noga kännedom om Landtbruket, önskades få wara behjelplig så wäl uti räkenskaper som andra göromål, hwilka kunna förefalla wid en större Landtegendom. Det billigaste priset önskas måtte blifwa utsatt uti förseglad billet till N:o 7 R., som inlemnas uti Fru Brantings CommissionsContor wid Drottninggatan, midt emot Källaren Kejsarkronan.”

Idag är det den 1 juli, och för 153 år sedan, den 1 juli 1863, inleddes slaget vid Gettysburg. Slaget medförde det största antalet döda och skadade i hela det amerikanska inbördeskriget, och beskrivs ofta som avgörande för krigets utgång.

Det var på fälten och kullarna runt det lilla samhället Gettysburg i Pennsylvania som nordstatsarméns general George G Meade, som sedan tre dagar ledde Army of the Potomac, drabbade samman med sydstatsarméns general Robert E Lee och hans Army of Northern Virginia, och därmed hindrade sydstatarna från att invadera nordstaterna.

På slagets första dag, den 1 juli, drabbar några av de båda arméernas trupper samman på åsarna nordväst om staden. Sydstatsarmén är här starkare, och nordstatarna tvingas retirera söderut genom Gettysburgs gator.

På eftermiddagen dagen efter har sydstatarna omringat nordstatarna söder om Gettysburg, men nordstatarna håller strategiska platser och har goda möjligheter att försvara sig. Svåra strider står på den västra flanken, och dagen blir en av krigets blodigaste.

På morgonen den 3 juli anfaller general Lee general Meades trupper från öster, men nordstatarna lyckas försvara sig i de hårda striderna, dock med svåra förluster. Den eftermiddagen har sydstatarna bara en utvilad division kvar: den som leds av genearal George Pickett. Sydstatarna med Picketts division anfaller från väst igen, och de har 1,5 kilometer av öppna fält framför sig, här och där korsade med staket och andra hinder att ta sig över för att nå nordstatsarméns ställningar. Anfallet har gått till historien som ”Pickett’s Charge”, Picketts attack. Strategiskt placerade på åsen framför dem, Cemetery Ridge, står nordstatsarmén och skjuter rakt emot dem. Vid kanten på åsen står en stenmur i vinkel, ”the Angle”, och de sydstatare som når längst kommer dit, men inte längre. Efter hårda strider får de sydstatare som kan, retirera.

Samtidigt strider de båda kavallerierna någon kilometer längre österut.

Man har räknat med att upp till omkring 51 000 soldater antingen dog, sårades, togs tillfånga eller försvann på annat sätt i striderna under de tre dagarna. På nordstatssidan dödades 3 155 soldater, omkring 14 530 sårades och nästan 5 370 tillfångatogs eller försvann. På sydstatssidan är siffrorna svårare att uppskatta, men mellan 20 000 och 28 000 dödade, sårade och tillfångatagna eller saknade brukar nämnas. Totalt sett förlorades omkring en tredjedel av alla som deltog i striderna. Slaget räknas som ett av de dödligaste i amerikansk historia.

Det tog tre veckor innan nyheterna om slaget vid Gettysburg rapporterades i svenska tidningar. I Tidning för Wenersborgs Stad och Län fanns följande artikel den 21 juli: 

”Underrättelserna från Newyork af den 3 och 4 d:s meddela, att en stor slagtning stått den 2 och 3 wid Gettysburg mellan de konfedererades hufwudarmé under general Lee samt Potomac-arméen under general Meade. Det war den i flera dagar wäntade batalj, om hwilken Times’ Newyorker-korrespondent och flera med honom förutsagt, att den skulle tillintetgöra unionens stridskrafter i öster och lemna dess hufwudstab i de konfedererades wåld. Utgången har dock icke besannat profetian. Ännu föreligga endast telegrammer från London om denna slagtning, af hwilka man erfar, att densamma warit en seger för unionens wapen, ehuru det är twifwelaktigt, om segern warit afgörande. Den 2 dennes angrepo de konfedererade en wid Gettysburg under general Reynolds’ befäl stående kår. Reynolds stred i början med lycka, men när det lyckats fienden kringgå hans wenstra flygel, måste han draga sig tillbaka för öfwermakten. Gettysburg besattes af de konfedererade, och Reynolds förenade sig med hufwudarméen under general Meade. Följande dag började den stora bataljen. Meades officiella rapport, daterad den 3 om aftonen, bekräftar, att de konfedererade började angreppet den 2, men att de slutligen, efter stor manspillan å ömse sidor, blifwit på alla punkter tillbakaslagna. – Mot slagets slut syntes de begge arméerna hafwa innehaft ungefär samma positioner som före dess början. Emellertid har president Lincoln utfärdat en kungörelse, som på grund af en rapport från general Meade talar om större fördelar, som unionsarméen wunnit.

Det är sannolikt, att denna batalj skall återgifwa nordstaterna något af deras starkt skakade förtroende till egen kraft, och att af de 50,000 veteraner, som uttjenat sin tid, många åter skola skynda till unionens fanor, för att förstärka Potomac-arméen. Man kan åtminstone antaga, att utgången af bataljen den 2 och 3 juli skingrat alla faror för Washingtons och Baltimores säkerhet. Deremot synes den ej warit nog afgörande, för att hindra Lee werkställa ett ordnat återtåg öfwer Rappahannock.”

Det amerikanska inbördeskriget skulle pågå i nästan två år till, efter slaget vid Gettysburg.

För den som är intresserad av mer information rekommenderas Gettysburg 360 och den animerade kartan om striderna.