5 september: Bert Hassell, del 10
Idag är det den 5 september, och för 88 år sedan, den 5 september 1928, stävade motorslupen Nakuak söderut mot Grönlands huvudstad Godthåb, numera Nuuk. Ombord fanns, förutom besättningen bestående av inuiter, hela forskningsexpeditionen som befunnit sig på Camp Lloyd och Mount Evans vid Søndre Strømfjord med personal om fyra man och sex ton utrustning. Ombord var även flygarna Bert Hassell och Parker Cramer samt deras mekaniker Elmer Etes.
I gryningen den 5 september vaknade männen ombord av ett våldsamt skakande och ett krasande oväsen. I en hastighet av sex knop hade båten gått på ett grund. Man kom snart av grundet, bara för att inse att fartyget tog in vatten och höll på att sjunka. Det började ryka från motorn, och kaptenen körde båten så hårt det gick in mot land för att hitta någonstans att stranda den. Han lyckades klämma in den mellan två klippor, och där satt den sedan stadigt.
Man hittade en lämplig klippavsats, och med hjälp av en jolle hjälptes alla ombord åt att lasta av forskningsutrustning och packning från fartyget. När solen sedan gick upp satt hela sällskapet kring en eld och värmde sig med soppa, omgivna av bråte, och gratulerade varandra till att man i alla fall hade klarat sig skapligt, med tält, sängutrustning och tillräckligt med mat för några dagar.
Skeppet hade inte ens kommit ut ur Søndre Strømfjord, men man visste att ungefär 4 mil söderut låg den lilla fiskebyn Kangaamiut. Man beslutade att skicka två ur inuitbesättningen, som kände kusten väl, mot Kangaamiut med jollen, med en önskan om att inuitbyns överhuvud skulle skicka en motorbåt till deras räddning.
Dagen gick, så även nästa. På tredje dagens förmiddag skickades en av inuiterna i sällskapet ut på jakt, och en av forskarna fick fiska för att de inte skulle bli utan mat. Plötsligt fick de strandsatta syn på en båt som var på väg uppför fjorden. Det var Nipisak som sänts från samhället Sukkertoppen, numera Maniitsoq, i närheten av där Hassells plan The Greater Rockford landat. Nipisak hade med sig både mat och dricka. I kvällningen den 7 september nådde sällskapet Kangaamiut.
På morgonen dagen efter gav man sig av till Sukkertoppen, dit man kom vid lunchtid. Man fick behålla Nipisak, och fick också en ny inuitbesättning. Den nye skepparen kände väl till de förrädiska vattnen och grunden de 20 milen man hade kvar av den grönländska västkusten. Man verkar inte ha haft någon bestämd plan för hur man skulle ta sig tillbaka till USA, och båtförbindelserna mellan USA och Grönland var sällsynta. Man hoppades dock nå Godthåb i tid för att kunna hinna med fartyget Disko, som skulle avgå mot Danmark.
Motorn på Nipisak visade sig snart krångla, och man fick ankra för att gå igenom den. Det var sent på eftermiddagen den 8 september när man äntligen kunde fara vidare. Skepparen beslutade att de skulle gå utomskärs för att komma undan grunden, för att senare hitta en hamn att ankra i för natten. Utomskärs gick det dock så höga dyningar att man inte kom inåt igen, och motorn fick gå för full maskin hela natten för att parera dem. De hade hamnat i ytterligare en mardröm, där kaptenen fick läsa sjökortet med ficklampa i natten och orientera sig med kompass. Strax före gryningen hamnade de i skummet runt ett grund, men en hög våg svepte dem över grundet utan att båten gick på det.
När de väl kom fram till Godthåb den 10 september var Disko just på väg att ge sig av. I hamnen låg dock ångfartyget Fulton, som man kunde få resa vidare med under förutsättning att man kunde stå för sin egen kost. Fulton skulle gå med last via Ivittuut på Grönland och Reykjavik på Island till Köpenhamn. Resan till Reykjavik gick bra, förutom en förskjutning i lasten av kryolit man hade ombord. Bert och de andra passagerarna hjälpte besättningen att få tillbaka lasten på plats. Efter att ha blivit mottagna som kungligheter i Reykjavik gick resan vidare mot Danmark och Köpenhamn.
Professor Hobbs rapporterade till The New York Times och Chicago Tribune att de hade det mycket komfortabelt ombord. Vad han inte nämnde var att han hade fått kaptenshytten medan de övriga i sällskapet fick sova så gott de kunde i sina sovsäckar, och att vädret var hårt under delar av sträckan.
Den 26 september var så Fulton med Bert Hassel och Parker Cramer framme i Köpenhamn.
Fortsättning följer den 26 september…
Detta blogginlägg är till största delen baserat på William Hobbs rapport till The New York Times och Chicago Tribune, ”Flyers off for Denmark after Arctic Mishaps”, som publicerades i Chicago Tribune den 14 september 1928.