Född å Kolsebro 1813, der fadren var Gästgifvaren Nils Nilsson, har varit mycket begifven på fylleri, tjent på många ställen, samt hos den till N. Amerika emigrerade bonden Lars Larsson i Kolsebro, lagfördes höstetinget 1849 vid Bankeryds Häradsrätt å Ö Göthland för stöld på marknaden i Åtved, hvarefter han sällan varit i Ukna socken, utan uppehållit sig med arbete i Linköping, der han å Läns Lazarettet åtogs d. 9 Nov. på aftonen, för att vårdas för de djupa sår i hufvudet, hvilka på öppen gata blifvit honom tillfogade af en vildsinnad och rusig arbetskarl, han lefte derefter till d. 23 Nov. och blef, efter skedd obduction och besigtning, Christeligen begrafven d. 7 December uti Linköpings stads begrafningsplats.”
En lapp instucken vid anteckningen citerar Östgöta Correspondenten ett år senare, där straffet för gärningen meddelas:
”Utdrag af Tidningen Ö. Götha Correspondenten för d. 29 Dec. 1852:
Drängarne Andersson och Lundström samt arbetskarlen Lindman vid rådhusrätten in Linköping tilltalade och dömde för det förledne år utanför gästgifvaregården begångne dråp å körsnärslärlingen Herlin och arbetskarlen Nilsson, hafva af Kongl. Maj:t blifvit slutligen dömde, Andersson till 40 par spö, uppenbar kyrkoplikt och lifstids fästning, samt Landström och Lindman till 28 dagars fängelse vid vatten och bröd, uppenbar kyrkoplikt och tio års fästning. Obarmhertigt nog tilldelades Andersson de ådömda 40 par spö på sjelfva julaftonen: onekligen en ganska grym parodi öfver de vanligt vis annars så kärkomna julklapparna.”
Idag är det den 22 december, och för 257 år sedan, den 22 december 1759, inleddes julen med en smäll.
Två dagar före julafton, strax efter midnatt, vaknar folk över hela södra Skandinavien av ett av de största jordskalven i områdets moderna historia. Det varar i flera minuter, och epicentrum ligger i havet utanför den svenska Västkusten. Från Danmark till Dalsland och ännu längre bort känner man marken skaka. Magnituden har beräknats till mellan 5,1 och 5,6 på Richterskalan. Detta var förmodligen det stora samtalsämnet när man träffades i kyrkan och på julkalasen det året, och prästerna fick gott om inspiration till predikningarna under den närmaste tiden som följde!
Lukas evangelium, kapitel 21, vers 11 i Karl XII:s bibel 1703.
11. Och stoor jordbäfning skal warda mångastädz / och hunger / och pestilentier; och förskräckelse / och stoor tekn skola skee vthaf himmelen.
Idag är det den 12 december, och för 100 år sedan, den 12 december 1916, sålde Danmark sina öar i Västindien till USA för 25 miljoner dollar.
Danska Västindien bestod av tre öar, Sankt Thomas, Sankt Jan (John) och Sankt Croix,
som det danska Västindiska kompaniet besatt. De första danskarna slår sig ner på Saint Thomas 1666 och ön blir en del av kompaniets koloni 1672. Samma år bosätter sig de första danskarna på grannön, som man döper till Sankt Jan, och som annekteras 1718. 1733 köper Danmark Saint Croix av det franska Västindiska kompaniet.
Syftet med en dansk koloni i Västindien var att få tillgång till exotiska varor såsom socker, tobak, kakao, kanel och bomull. Det var dock svårt att få danskar att vilja bosätta sig i Västindien och arbeta på plantagerna man anlade. Dels var överfarten vansklig, dels avled många av de som klarade sig dit i olika tropiska sjukdomar. Till slut började man att rekrytera fångar med långa straff, mot löfte av att de skulle bli fria efter sex års arbete på plantagerna. Få som följde med överlevde de sex åren. I stället började man åka till Guinea i Afrika och hämta slavar, och de första anlände redan 1673. Man klarade dock inte av att föra över så många slavar som behövdes för att driva plantagerna, och gjorde ett avtal med kurfursten av Brandenburg, som var mer effektiv. Brandenburgarna skulle få använda St Thomas som handelsplats för slavar, mot att danskarna skulle få ett antal slavar från varje sändning. Brandenburgarna kunde packa upp till 500 slavar ombord på ett skepp, och St Thomas blev därmed en av de största platserna för internationell människohandel vid slutet av 1600-talet. De flesta av slavarna som överfördes från Afrika den här vägen hamnade på olika västindiska öar.
Triangelhandeln med rom, vapen, krut och kläder från Danmark till Afrika som betalning för slavarna, slavar från Afrika till Västindien och exotiska varor från Västindien till Danmark visade sig lukrativ. Hundra år senare, i slutet av 1700-talet, fanns det officiellt 27 608 slavar i Danska Västindien, en siffra som anses ligga väl i underkant. De var dessutom bara en bråkdel av dem som förts över till andra delar av Västindien; totalt sändes omkring 100 000 slavar från Afrika till Danska Västindien under perioden 1672-1803, varav drygt hälften levererades från danska fort i Afrika. Importen av slavar förbjöds kring 1800, men slaveriet behölls till 1848 med ättlingar till de slavar som förts över tidigare.
Anledningen till att slavarna frigavs 1848 var att 8 000 av dem demonstrerade genom att marschera genom Frederiksted på St Croix och hota med att bränna ner hela staden om de inte omedelbart blev frigivna. Guvernören, som insåg faran, förklarade därmed att ”Alle de, der på De Danske Vestindiske Øer ikke er frie, kan fra i dag anse sig for at være frie.” Plantageägarna blev efter klagomål ersatta med 50 dollar per slav, men för slavarna själva fortsatte livet att vara hårt. De var nu tvungna att försörja sig själva, och de anställningar som erbjöds var ettårskontrakt på de plantager där de tidigare arbetat.
Efter slavarnas frigivning blev det inte längre lika ekonomiskt att driva plantager på de danska västidiska öarna, och landet försökte vid flera tillfällen att bli av med dem. Vid fredsförhandlingarna i Wien 1864 försökte man ge dem till Tyska förbundet mot att man skulle få behålla Slesvig och Holsten, men förslaget avvisades. 1867 förhandlade man med USA, som hade intresse av de strategiska hamnarna på St Thomas och St Jan, och man kom fram till en köpesumma på 7,8 miljoner dollar i guld för de två öarna. Strax efter att avtalet skrivits under drabbades dock öarna av orkan, jordskalv, tsunami och brand, och därmed var inte USA intresserat längre. 1902 hade man förhandlat på nytt med USA och kommit fram till ett pris på 5 miljoner dollar för alla tre öarna, men det blev stoppat i det danska parlamentet på grund av att man var missnöjd med de vidhängande villkoren. Efter första världskriget blev USA intresserat igen, på grund av öarnas strategiska läge som man befarade skulle hamna i tyska händer. Den här gången var priset 25 miljoner dollar, i kombination med att USA erkände Danmarks anspråk på Grönland. Efter folkomröstningar i både Danmark och på de danska västindiska öarna gick köpet igenom den 12 december 1916.
Den 31 mars 1917 halades Dannebrogen för sista gången på öarna, och ersattes av Stars and Stripes. Numera heter ögruppen Amerikanska Jungfruöarna, Virgin Islands.
