Roots & Branches — Bloggen

Idag är det den 25 mars, och vi har just vridit fram klockorna en timme till sommartid. Första gången sommartid prövades i Sverige var 1916. Den 30 april det året infördes Sommerzeit i Tyskland för att spara kol under kriget. Flera andra europeiska länder hakade på. För Sveriges del kom en propå från Danmark, enligt en notis i Dalpilen från den 28 april 1916:

”Frågan om införande af sommartid i Sverige

har nu ställts inför sitt afgörande. Till järnvägsstyrelsen har nämligen från generaldirektoratet för de danska statsbanorna inkommit en skrifvelse, i hvilken meddelas, att Danmark kommer att införa sommartid om Sverige och Norge vilja följa exemplet. Man utbeder sig meddelande om järnvägsstyrelsens och den svenska regeringens ståndpunkt härtill. Järnvägsstyrelsen, som fört skrifvelsen vidare till civilministern har på uppmaning af denne gjort en del utredningar, hvari reformen lifligt tillstyrkes, särskildt med tanke på den besparing, som härigenom skulle kunna göras beträffande belysningen på stationerna och i järnvägsvagnarna.

Afgörande beslut i frågan torde vara att vänta inom den allra närmaste tiden.”

Värt att notera är att det framför allt är järnvägen man beaktar i sammanhanget. Kanske har det att göra med att just järnvägen var anledningen till att landet fick en enhetlig tid från första början. Sverige hade inte någon fastställd tid för hela landet innan järnvägen kom. Klockan var helt enkelt 12 på dagen när solen stod högst på himlen där man befann sig. Eftersom det blev opraktiskt med olika tid på olika järnvägsstationer, införde många järnvägsbolag en egen järnvägstid för tågen. Det ledde till att stationsklockorna hade två minutvisare: en för den lokala tiden och en för järvägstiden. Det gjorde dock inte saken mindre komplicerad, och den 1 januari 1879 införde Sverige normaltid, som gällde i hela landet, vilket man var först i världen att lagstifta om.(1)

Redan ett par veckor efter propån från Danmark kom en kungörelse från kungl maj:t om sommartidens införande i Sverige (SFS 1916:124). Fredagen den 12 maj meddelas att redan på måndagen, den 15 maj, införs sommartid. Att det var snabba ryck vittnar följande notis i Dalpilen från den 16 maj 1916 om:

”Sommartid i Sverige

På fredagen utfärdade kungl m:t förordning om införande af sommartid i Sverige från och med den 15 maj till och med den 30 september 1916. Måndagen den 15 maj ansågs börja 1 timme tidigare än enligt nuvarande tidsberäkning, och den 30 sept. anses sluta en timme senare.

Igår började således allt arbete i vårt land en timme tidigare. Detta dygn kommer att räkna endast 23 timmar, medan dygnet den 30 september kommer att räkna 25 timmar.

Hvad järnvägen beträffar har man löst frågan så, att samtliga tåg, som afgingo före kl 11 på kvällen den 14 och ej nått sin destinationsort, innan tidframflyttningen ägde rum, anses vara en timme försenade.”

Den 15 maj började med andra ord en timme tidigare än normalt, redan kl 23.00 den 14 maj, och den 30 september skulle sluta en timme efter sommartidens midnatt den 30 september, dvs kl 01.00 den 1 oktober.

Varje gång vi ändrar klockorna till sommartid och normaltid nuförtiden uppstår diskussionen om dess vara eller icke vara. Så också efter sommartiden 1916. Dalpilen igen, från den 16 mars 1917:

”Få vi åter sommartid?

Inom civildepartementet har verkställts en grundlig utredning om den så kallade sommartidens verkningar för Sverige. Av denna framgår, att befolkningen på landsbygden i allmänhet varit missnöjd med sommartiden, men befolkningen i städerna i allmänhet belåten. Några stora besparingar av bränsle och lyse har den ej medfört.

Frågan om sommartidens införande i år bör få bero på besluten i Norge, Danmark och Tyskland. Kommer sommartid att införas, vore det fördelaktigt, synnerligast ekonomiskt, om den utsträckes under en något längre tid än i fjol. Varken under de första vårmånaderna eller under oktober torde sommartiden i samma grad som under skörden ha ett menligt inflytande på jordbruket.”

Sommartiden återinfördes den 6 april 1980, och fram till 1995 varade den till den sista söndagen i september. Sedan 1996 varar sommartiden mellan den sista söndagen i mars och den sista söndagen i oktober.

(1) https://sv.wikipedia.org/wiki/Normaltid

Idag är det den 7 mars, och för 195 år sedan, den 7 mars 1823, begravdes kontraktsprosten i Västra Tommarps och Skegrie församlingar, Nils Bruzelius, som även var häradsprost över Skytts härad. Hans dödsnotis från den 16 februari finns införd i Västra Tommarps kyrkobok.

Intill noteringen finns ett tryckt blad från begravningen instucket, och det visar sig innehålla en dikt tillägnad Bruzelius, skriven av skalden Esaias Tegnér.

Esaias Tegnér var en av sin tids mest betydande kulturpersonligheter, och räknas fortfarande som en av landets främsta poeter. Med tanke på att både Tegnér och Bruzelius var präster kan diktens tema på den nordiska mytologin tyckas vara ett udda val. Detta var dock ett ämne som intresserade Tegnér och som han ofta återkom till i sina dikter. Vid den här tiden höll han också på att skriva verket Frithiofs saga, som utspelas under vikingatiden. I en text på den Bruzelianska släktföreningens webbplats nämns Nils Bruzelius stora intresse för fornminnen, och att han själv ska ha haft en stor samling av dem. Han beskrivs också som en på äldre dagar ”fryntlig och munter gubbe som var förtjust i att ordna kalas i prästgården.”(1) Han hade förmodligen inget emot att nämnas i samma sammanhang som Balder och Asa-Tor. Hans grav på Västra Tommarps kyrkogård består dessutom mycket riktigt av en gravhög med en ”bautasten” på, som Tegnér nämner i dikten.

Det måste ha varit oerhört hedrande att få sig ett epigram tillägnat av Esaias Tegnér, och man kan bara beklaga att Bruzelius själv inte lär ha kunnat ta del av hyllningsdikten.

”Åttioårig tro och heder,
som den fordom fanns i Nord,
forntids kraft och forntids seder
ha vi myllat ned i jord.
Gubben sofver: nattens väkter
gå förbi med dofva slag,
söfva sekler, söfva slägter:
när han vaknar är det dag.

Valhalls gamla Gudar drogo
väl ur templen, men likväl,
älskande sin Nord, de togo
plats i mången nordisk själ.
I hvart fromt och ädelt sinne
än ljuslockig Balder bor,
och hvar mod och kraft är inne
der är äfven Asa-Thor.

Döpta äro nu de Gudar,
tro på hvita Christ som vi,
men i egna toner ljudar
deras stämma, djerf och fri.
Lät oss lyssna till de Store
hvar den stämman käns igen!
O att intet sämre vore
qvar af hedendomen än!

Hördes ej de stämmor hviska
ständigt ur den gamles bröst,
såsom nordanvindar friska,
enkla som en sagoröst?
Derför gömmas och med rätta
i en ättehög hans ben,
och med fog hans söner sätta
deruppå en Bautasten.

Kommer då med pilgrimsstafven
till hans hög en vandringsman,
undrar hvem som bor i grafven
der han ingen urna fann,
inga vapen som i Norden
kämpen fordomdags dem bar; –
hör, då klingar det ur jorden
som en runosång till svar:

”Liksom himlens salar, Minnets
äro öppna för en hvar.
Ej blott klingans stål, men sinnets
äfvenväl sin runsten har.
Sök ej uti Nordens grifter
minnet blott af kamp och krig,
äfven fredliga bedrifter
hvälfde högen öfver sig.

Vårsol skiner, vågor döna
nu som förr kring gyllne slätt,
men i ättekullar gröna
slumrar det en bättre ätt.
Gå till häfderna och läna
deras anda, om du kan,
och en sten, lik min, förtjena,
åt ditt stoft, du vandringsman.” –

Nils Bruzelius var för övrigt farfar till författarinnan Victoria Benedictsson. Fotot på gravvården ovan kommer från webbplatsen om hennes liv och gärning, http://victoriabenedictsson.se , och publiceras med vänligt tillstånd av fotografen.

(1)http://bruzelius.org/uploaded/PDF/bruzelius.pdf