Roots & Branches — Bloggen

Idag är det den 27 december, och för 153 år sedan, den 27 december 1865, berättade tidningen Hemlandet kortfattat om hur det hade gått för Carl Fredrikson med familj från Ukna, C.G. Petterson från Hjerserum och Jöns Nilsson från Fjälkinge, som kommit med tåget till Chicago den 17 december.

”Flyktingarne från Richmond.

De landsmän som den 17 ankommo hit från Richmond och New-York, qwarstannade till den 21 då de, i sällskap, begåfwo sig till Knoxville. De gåfwo förbindelse på hwad de för resan och den förutnämnda liqviden på ”boardinghuset” behöfde, tillsammans $35,00, lånade ur sammanskjutna undsättningsmedlen.”

De insamlade medlen kommer alltså till nytta, och en och annan dollar till undsättandet av de nödställda svenskarna i Virginia trillar fortfarande in.

Det visar sig dock inte bara vara till trakten av Richmond i Virigina som godtrogna svenskar lurats i sitt nya hemland. Även i Kentucky har man blivit av med sina slavar och behöver arbetskraft.

”Nya flyktingar från Södern.

Åter hafwa wi att för landsmän framställa till slaf- eller rebelldömet bortförda landsmäns öden, omsider undsluppna, denna gång en familj från Kentucky.

Skräddaren Landfors från Ukna hade beslutit sig till utflyttning med swärfader, hustru och twå barn, det äldsta en flicka om fyra år. Han hade skrifwit till agenten Nilson i Göteborg och kom hit för att afgå med segelfartyg, men när han efter framkomsten förnam att öfwerfarten med ett sådant kunde taga en obestämd tid af flera weckor, beslöt han sig att gå med ångfartyg, ehuru derigenom hela hans kassa skulle wara slut wid landstigningen i New York.

Agenten lofwade dock att hjelpa honom genom ett rekommendationsbref till agenten Jansson derstädes, hwarigenom Landfors skulle blifwa befordrad hwart han önskade och der få arbete.

Kommen till New York skickades han af agenten der, jemte bortåt tjugo andra landsmän, barnen – ty der woro flera familjer – oberäknade, till en liten plats, Shelbyville i Kentucky. De skulle ha, männen $15,00 och qwinnorna $10,00 jemte födan i månaden. (Det har dock icke warit mer än en som fått $15,00; andre 10 eller till och med 5.) Der, sade N.Y. agenten, kunde han på en månad eller twå förtjena nog att komma till Chicago, dit (Landfors wille och) från Shelbyville icke war särdeles långt.

Den som beställt arbetare dit ned – en ”domare” som L[andfors] kallar honom – skulle dock ej ha dem sjelf, utan war blott agent för andra. Wåra landsmän inhystes i en ”förstuga”. Nu kommo arbetsgifwarena och besigtigade de nykomne arbetarena, arbetsdjuren hade wi så när skrifwit, ty beskrifningen påminner om en slafmarknad. Så tog farmaren en eller par ur högen och gaf sig i wäg.

Så gick det dag för dag och efter tre dagar war L[andfors] och ändå en familj qwar. Då tog en skräddare honom till sig, ty L[andfors] war skräddare. Dock, om det war för okunnigheten i språket eller annan orsak, nog af L[andfors] fick icke en dag stanna hos skräddaren. Efter åtta dagar wid pass fick han hyra sig in hos en annan amerikanare, der han med familj fick bo och äta för 1 doll[ar] i weckan och hustruns arbete. Det blef honom dock odrägligt och han hyrde sig för en tid ett rum, men måste för att förtjena nog åt de sina först ensam gå till det stora Louisville, der han fick rätt god förtjenst och således, om han ej sökt annat, gerna skulle stannat – men utan Guds Ord och dertill bokstafligen i en mördarekula. Läsaren har hört talas om Nashville, Tenn[essee] m. fl. orter. Sammaledes i Louisville, K[entuck]y; folk mördas på ljusa dagen, och när mörkt är wågar åtminstone ingen fremmande gå ensam ut. Från Louisville har nu Landfors ändtligen kunnat hjelpa sig hit.”

Fortsättning följer den 2 januari.

Idag är det den 17 december, och för 153 år sedan, den 17 december 1865, anlände ett tåg med emigranter till Chicago. Bland de svenska resenärerna fanns några personer som hade lyckats ta sig ifrån eländet de råkat ut för i trakten av Richmond, Virginia.

Tidningen Hemlandet skriver den 20 december:

”Flyktingar från Richmond

Såsom merändels är förhållandet med emitranttågen, inkom ett sådant på sistlidne Söndags morgon. Det medförde twenne från Richmond undsluppne, den ene med familj. De hade warit der sedan den 22 Aug. då de foro från New-York söderut. Mannen med familj, hustru och fyra barn, war Carl Fredrikson från Ukna i Calmare län. Hade warit sjuk och war ännu blek. Den andre war C. G. Petterson, Bruksbokhållare från Hjerserum i samma trakt. Med dem war i sällskap från New-York Jöns Nilsson från Fjelkinge i Skåne.

Petterson war i Richmond alldeles utan arbete och hade derför för sig och familj fått respenningar af Handl. Lundin af de medel, som nedskickats af pastor Witting. Han fick gå före Hammarström*, emedan denne med sin son hade temligen god arbetsförtjenst.”

Tidningsredaktören befinner sig numera i en situation som han delar med många andra som på eget initiativ samlat in pengar till ett behjärtansvärt ändamål, utan att i förväg ha någon genomtänkt plan eller ett bestämt mål för pengarna.

”Wi hafwa ännu icke afskickat några af de medel landsmän insändt till oss, utom de till Olof Brinck bestämda. När de flyktige komma hit, äro wi nemligen i ny förlägenhet, hwart wi skola wisa dem för att få arbete. Kan sådan anwisning gifwas, skola wi straxt afsända respenningar för Hammarström eller andre. Eljest wänta wi otåligt på wårt bref till mr Bergqwist, skomakaren i Richmond hwilket wi weta wara framkommet.”

Det var dock inte alla skandinaver som hade råkat illa ut i Virginia. C.G. Petterson, som var med på tåget till Chicago, hade fått anställning hos en lyckosam norrman.

”Petterson hade haft plats hos norrmannen Soop, hwilken jemte aktier i en kolgrufwa hade en butik. P[etterson] tjenade för en rätt wacker lön, men den 15 Now. dog Soop och P[etterson] war ej allenast utan plats, utan äfwen i saknad af medel, då han först efter boets utredning kan utfå sin fordran. Att han utfår den, bör ej lida twifwel, då Soop som warit i landet fyra a fem år derunder samlat en betydlig förmögenhet, hwilken skickas till hans familj i Norge, dit återskickad wid krigets utbrott. P[etterson] hade emellertid måst resa hit på förpantning af ett par tillhörigheter, som tillswidare kunde undwaras.

Följeslagaren från New-York, Nilson, hade warit i tjenst hot en tysk, tolf mil från nämde stad, men hade haft det föga bättre än de till Richmond bortförde. Han hade tjenat i tre månader för en lön af 12 doll[ar] i månaden, men sedan blifwit sjuk och nästan lika lång tid legat på ett sjukhus der han betalade för sig och hans lilla behållning på 5 doll. när åtgick.”

Ur askan i elden, kan man säga om Pettersons och Nilsons första kontakt med Chicago, men de insamlade medlen börjar komma till nytta.

”De hade illa nog inkommit på Michigan Southern, illa nog säga wi, ty der fick ”Challie” fatt i dem och förde dem till sitt tyska kroghål med sitt kroglarm, skojeri och prejeri. De hade dock gått undan mera helskinnade än somlige andra, warande blott skyldige 80 cents personen för twå måltider mat. Penningar måste föresträckas dem till betalande af denna skuld och de herbergerades nu i skolhuset. Widare hjelp till föda måste de hafwa, tills de kunna får förtjenst. Wi hafwa tagit och tänka taga hwad som behöfwes af det sammanskjutna.

Emellertid har den öfwertygelsen alltmer mognat hos oss, att hjelpen borde åtminstone icke helt och hållet bortskänkas, utan såsom lån återbetalas, när de behöfwande blifwa i tillfälle. Borde icke hwad som sammanskjutits, och som wi hoppas ännu skall tillkomma, blifwa en grundfond för den föreslagna lånekassan för emigranter? På sådant sätt kunde hjelpen i tidens längd räcka till för flere. I afseende på de hulpne wore detta wäl också billigt. Månge hafwa tillförne fått icke obetydlig hjelp, isynnerhet i Chicago, af hwilka somliga nu samlat förmögenhet, utan att återbära en cent, hwilket icke heller begärts. Wi hafwa ock förr uttalat och widhålla wår öfwertygelse, att wi ej böra locka folk att från Swerige flytta hit i den galna, dock icke sällsynta, öfwertygelsen att ’man här kan få allt för intet.’”

*Carl Hammarströms historia berättas i blogginlägget den 1 november.

De senaste pengarna som kommit in i insamlingen till de nödställda i Virginia redovisas också i Hemlandet den 20 december. Utöver de 51,50 dollar som gick direkt till Olof Brinck har nu inkommit 89,40 dollar. De senaste slantarna kommer från svenskar i Mendon Township, Iowa, förmedlade av Steph Pederson i McGregor, Elise S-b-g i Springfield, Iowa, och kollekt upptagen under Tacksägelsedagen i Svenska Lutherska församlingen i Moline.

Fortsättning följer den 27 december.

Idag är det den 13 december, och för 153 år sedan, den 13 december 1865, fortsatte tidningen Hemlandet att redovisa de penningsummor som samlats in till hjälp åt svenskarna som försökte ta sig från slavägarna i Virginia.

Några utvandrade svenskar i Inwood, Indiana, hade samlat ihop 2,50 dollar, bokhandlare A Ohlander i Montgomery, Alabama, hade skänkt 1 dollar, församlingen i Andover hade fått ihop 12,35 dollar och Olof Peterson i New Sweden hade skänkt 1 dollar. Totalt har nu 125,10 dollar samlats in, och efter att de 51,50 dollar som redan sänts till Olof Brinck räknats bort återstår 73,60 dollar.

Som jämförelse tjänade en arbetare i Massachusetts ungefär 6 dollar i veckan 1861. 1864 räknade man med att en familj på sex personer i New York hade utlägg på 18,50 dollar i veckan. Den här budgeten inkluderade kött, mjöl, smör, potatis, socker, kaffe, te, mjölk, grönsaker, torkade äpplen (”för att främja barns hälsa”), ister, tvål, stärkelse, peppar, salt, vinäger mm. Maten gick på 12,56 dollar, och husrum och annat 5,94 dollar.*

Fortsättning följer den 17 december.

 

*Källa: The American and his Food, Richard Osborn Cummings, s 243-244. The University of Chicago Press, Chicago, Illinois, 1940.

Idag är det den 6 december, och för 153 år sedan, den 6 december 1865, redovisade tidningen Hemlandet medlen som kommit in till de nödställda svenskarna i Virginia.

J Dufva i Moline har skänkt 1 dollar. N Anderstrom i Milwaukee har likaledes skänkt 1 dollar, och hoppas att alla som har ett medlidande hjärta för sin nästa måtte göra sammaledes. Utvandrade svenskar i Boone och Webster county, Iowa, har genom C J A Erikson i Mineral Ridge skänkt 51,50 dollar till Olof Brinck, som sänts till honom direkt. Olof Brinck var en av de första att slå larm om förhållandena för svenskarna som lurats att ta slavarnas arbete utanför Richmond. Hans historia publicerades här på bloggen den 18 oktober.

Tillsammans med de 56,75 dollar som tidigare redovisats har nu 108,25 dollar samlats in. I dagens penningvärde motsvarar det ungefär en köpkraft på 1 680 dollar; med en växelkurs på 9 kronor blir det ungefär 15 000 kronor.

Fortsättning följer den 13 december.

 

Referens för penningvärdet: “$108.25 in 1865 → 2018 | Inflation Calculator.” U.S. Official Inflation Data, Alioth Finance, 5 Dec. 2018, https://www.officialdata.org/1865-dollars-in-2018?amount=108.25 .