web analytics

Browsed by
Författare: admin

20 mars: Svenskarna som ersatte slavar, del 17

20 mars: Svenskarna som ersatte slavar, del 17

Idag är det den 20 mars, och för 153 år sedan, den 20 mars 1866, berättade den svensk-amerikanska avisan Hemlandet om situationen för några svenska familjer som nyss lyckats komma ifrån Virginia, där de bokstavligen under slavliknande förhållanden utnyttjats av plantageägare. I bitande vinterkyla nådde de Chicago, utblottade och klädda i trasor.

”I Lördags morse, midti en ny bister winterkyla, kommo upp till ”Pastor Carlson”* 26 af wåra stackars lansmän från Richmond. Från NewYork hade de fått sig resan hit företrädt af Emigrantkompaniet**, de som hade sådana på pant af sina saker. Wi woro i förlägenhet hwad wi skulle göra för dem. Pastorn följde dem ned till ”county-agenten”, hwilken försåg dem med bröd och andra födwaror, och Mr Larsen wid Illinois-agenturen gick att skaffa dem billigt qwarter öfwer Söndagen och möjligen arbete i påföljande wecka. Efter uppgift af Kapt. Jaenson synas de höra till fyra familjer. De fyra husfäderna med några af barnen hade infunnit sig wid högmessan i Söndags, der wi woro glade att se dem. När nykomlingar wistats här i Western några weckor eller månader, hafwa de gememlegen hunnit kläda upp sig. Dessa hade ej annat än de tarfliga kläder som de syntes hafwa slitit redan under dagsarbetet i Swerige. Det stackars folket hade warit i rebelldömet med dess ”fattige hwite”, och med nöd kommit derifrån, fattigare, än de kommit dit.”

I anslutning till artikeln finns dessutom en annan artikel med anknytning till Virginiasvenskarna. Olof Brinck var en av de första som anlände till plantagerna utanför Richmond, och den förste vars brev med böner om hjälp att ta sig därifrån som uppmärksammades i Hemlandet. Med hjälp av medel insamlade av tidningen hade han lyckats ta sig därifrån, och anlände till Chicago med sin mor kring nyåret. Nu har han själv möjlighet att så gott det går hjälpa en annan svensk utvandrare som råkat ut för en allvarlig olycka.

”Olycka och nöd.

En del landsmän hafwa under wintern wid Inwoodstation, Ind[iana], warit sysselsatta med wedhuggning, under Mr Rådström som bas eller förman. Bland dessa war äfwen P. Petterson som med sin hustru Lisa och ett barn kom hit öfwer i medlet af sistl[idna] September och sedan wistades i Chicago till d. 18 Dec. då han med de sina gick ut till Inwood. Den 1 dennes kom han med gruståget från Plymouth. Ehuru tåget icke stannade wid stationen, försökte han dock hoppa af, men föll och fick en så hård stöt, att han blef liggande orörlig. Då de andre sågo att han ej stod upp hoppade en af dem äfwen af, lyckades bättre och hade tid nog att draga honom från jernwägsspåret. Han har alltsedan legat sanslös och är der föga hopp att han kan wederfås. Wedhygget är slut och Olof Brink, som warit med derom, har stannat qwar och sköter honom. På platsen gjordes af mr Rådström straxt en liten insamling för den nödställda familjen och anwändes äfwen för densamma några dollars som egentligen warit ämnade att skickas till Chicago för landsmännen i Richmond, men nu behöfdes på stället. Emellertid behöfwes ytterligare hjelp.

Petterson är från Runbackens by i Åkerbo*** socken, Gestrikland. Han skall hafwa en farbror någorstädes i landet, wid namn Nils Petterson, hwilken för 8 år sedan kom från Stelsjöns by i samma socken. Denne har tre gossar och tre flickor, men wore dock måhända i tillfälle att skicka brorsonen någon hjelp.”

Enligt en notis i tidningen den 4 april samma år, överlever dock Petterson olyckan, om än med nöd och näppe.

Ur Hemlandet den 3 april, 1866.

”Den landsman, P. Petterson, hwilken efter hwad som berättades i n:o 11 i förra månaden gjorde det swåra fallet wid försöket att hoppa af trainen wid Inwood, är sedan någon tid tillbaka i Chicago. Han är så till wida återställd, att han går ute, dock åtföljd af Olof Brinck, som ännu sköter honom och har hans uteslutande förtroende. Den stackars mannen har dock ej reda på sig, wet hwarken tid eller rum, påstår hwarje dag att det är Söndag samt att han aldrig warit här. Han har troligen fått en blodstockning åt hjernan, och wilja wi hoppas att han ännu kunde blifwa återställd, helst om han finge skicklig läkarewård.”

*Pastor Carlson, som flera gånger omnämns i artiklar och blogginlägg i samband hjälp till Virginiasvenskarna, var pastor Erland Carlson, som under 20 år förestod den svenska Immanuelsförsamlingen i Chicago.

**American Emigrant Co, som drevs av kapten R E Jeansson, själv emigrant från Sverige. Biljett-och bankrörele som sålde och förmedlade biljetter till Sverige, samt växlade och förmedlade pengar mellan USA och Sverige.

***Kan det vara Rönnbacken och Stensjön i Ockelbo socken som avses?

14 mars: Svenskarna som ersatte slavar, del 16

14 mars: Svenskarna som ersatte slavar, del 16

Idag är det den 14 mars, och för 153 år och 1 dag sedan publicerade den svensk-amerikanska tidningen Hemlandet en artikel i anslutning till det brev som Gustaf Kyllander hade skrivit (se gårdagens blogginlägg). Det har visat sig vara många som gör anspråk på de pengar som skickats till tidningen till hjälp åt de nödställda i Virginia.

Tidningen skriver:

”Chicago den 13 Mars.

En Inf[ormatör] lemnar idag särdeles rediga, underhållande och gripande upplysningar om wåra landsmäns bortförande till Richmond. I en sak misstager han sig då han säger sig hafwa sett af Hemlandet att betydliga summor samlats för att hjelpa de mest behöfwande der nere. Allt hwad wi emottagit för ändamålet utgör, såsom setts af tidningen, $147,10, deraf $51,00 genast, efter anwisning afsändes till Olof Brinck. Af de återstående, intill d. 9 Jan[uari] erhållne bidragen, $96,10 har följande anwändts:

Redogörelse för hur de insamlade medlen till de nödställda svenskarna använts.

1865, Dec 18. Carl Fredrikson (nu i Knoxville), med sällskap, till matwaror: 81,30
Dec. 21. Arl Fredrikson med familj för resa till Knoxville, mot revers: 21,00
S[amma] d[ag] E. G. Pettersson, d:o: 7,00
S[amma] d[ag] Jöns Nilson, d:o: 7,00
S[amma] d[ag] Till proviant: 0,75
1866, Jan. 23. Sändt till Sahlström i Richmond: 5,00
Återstå odisponerade: 54,05
[Summa:]$96,10

Resten förslår ej att hjelpa mer än twå personer från Richmond till Chicago. Resten är ock på sitt sätt redan mer än upptagen, om wi skola utbetala en summa af $58,50 hwarpå Emigrantkompaniet* hos oss gjort anspråk, hwilket wi dock ännu icke gjort. Af enahanda missförstånd som Mr Kyllanders, att wi här hade en betydlig kassa samlad till hjelp för de behöfwande i Richmond samt ännu det misstaget att hwem som helst egde att på den kassan draga wexel hade Carl Fredrikson med sällskap under anwisning på [p]astor Carlson härstädes i resbiljetter hit fått sig af Emigrantkompaniet de penningar $58,50 förskjutne som ofwan nämnts. Emigrantkompaniet som ej är något wälgörenhets-sällskap, har derjemte bland i New York boende landsmän fått borgen för det förskjutna. Wi twifla ej att Carl F. och öfrige skola så snart de förmå honorera både emigrantkompaniet och oss; under wintern hafwa de nätt och jemt kunnat förtjena födan. Wi hoppas, att det ädelmodiga kompaniet will wänta i det längsta och ej ansätta borgesmännen på platsen; wi för wår del tro oss ej böra erkänna krafwet, på det att man icke framdeles må behaga draga wexel på oss utan wårt hörande.

Wi finna af Inf[ormatörens] bref (hwad wi ock förut wisste) att i Richmond och trakten deromkring ännu finnas många som önska blifwa hulpna derifrån, hwilket ock nu snart borde ske. Några hafwa, såsom wi hafwa hört af kapt. Jaensson i N.Y., kommit derifrån utom de oss bekanta, men kaptenen har ock beklagande berättat oss, att landsmän ännu i Januari ditlockats af den bekante Erikson eller hans utliggare. Efter hwad kapenen berättat oss måste der dock finnas några i Richmondtrakten eller annorstädes i Södern, som hafwa sig sjelfwa att skylla, då de från New York begifwit sig dit mot hans uttryckliga warning. Då kaptenen en gång kom ned till Castlegarden och der träffade några swenskar, som ämnade sig åt Södern, föreställde han dem tillståndet i rebellstaterna och bad dem afstå från resan. Följden war att en af dem slutligen blef otidig och förklarade, att det måtte wäl wara flera än kaptenen som kände ställningen i landet.

Wi få emellertid, då flertalet icke wisste hwad de gjorde, när de i sin nöd togo arbetsbeting i Södern, uppmana landsmännen till nya bemödanden att hjelpa dessa olyckliga. Wi tänka emellertid att benägenheten att hjelpa skulle blifwa större, om wi från Richmond fingo uppgift på de orter i Swerige hwarifrån de bortförde äro, tiden för deras ankomst dit och andra omständigheter. Wi uppmana härmed, för den goda sakens skull, Hrr Ch[arle]s Lundin och Bergqvist och andre wälwillige landsmän dernere att lemna sådana uppgifter med det aldrasnaraste som ske kan.

Af Måndagens Tribune finna wi att förhållandet med wåra landsmäns bortförande till Virginia ändtligen winnit någon uppmärksamhet i amerikanska tidningar. Den omtalar efter Richmond Enquirer att 21 swenska emigranter som i somras passerade Richmond för att söka arbete i det inre af staten nu återkommit, mycket missnöjde med sin behandling, föda och betalning. Deribland omnämndes särskilt det par, som blef bedraget af pastorn-farmaren. De skola alla wara på wäg direkte till Chicago.

Fortsättning följer den 20 mars.

*American Emigrant Co som drevs av kapten R E Jeansson, själv emigrant från Sverige. Biljett-och bankrörele som sålde och förmedlade biljetter till Sverige, samt växlade och förmedlade pengar mellan USA och Sverige. Firman ägde också mark i Kossuth, Iowa, som man sålde till svenska nybyggare och därigenom startade svenskkolonin Svea.

13 mars: Svenskarna som ersatte slavar, del 15

13 mars: Svenskarna som ersatte slavar, del 15

Idag är det den 13 mars, och för 153 år sedan, den 13 mars 1866, publicerade den svensk-amerikanska tidningen Hemlandet ett långt brev från en av de svenskar som lurats att ta slavarnas arbete i närheten av Richmond, Virginia. Brevet är skrivet av Gustaf Kyllander, en av de första som lurades dit. Till skillnad från de flesta andra i gruppen är Gustaf akademiker, utbildad till underlärare vid universitetet i Uppsala.

Gustaf föddes i Vist socken utanför Ulricehamn 1834. Trots att han hade adligt påbrå – farmor var född Ribbing – var barndomen ingen dans på rosor. Inte nog med att föräldrarna skildes; Gustaf var bara 3 år när modern strax därpå avled i lungsot, några veckor före sin 27-årsdag. 1845 flyttar Gustaf och fadern till farbrodern, löjtnanten, sedermera majoren och riddaren, Anders Kyllander, som bor med sin hustru i Hejdeby på Gotland. Ett par år senare flyttar hela hushållet till Västerhejde, och där skrivs Gustaf som fosterson till sin farbror och faster, trots att också fadern bor på gården. De flesta i socknen har som vanligt god frejd, men familjen Kyllander är särskilt skötsam: alla har ”hedrande uppförande” i betyget.

Gustaf Kyllanders betyg i kyrkboken: Berömlig i kristendomskunskap, hedrande uppförande. Studerande vid Upsala Accademie. Bilden är redigerad.
Källa: ArkivDigital: Västerhejde (I) AI:6 (1857-1861) Bild 800 / sid 71.

Det är i slutet på 1850-talet som Gustaf får möjlighet att studera vid ”Upsala Accademie”. Han hinner sedan undervisa en termin på Sundsholms lantbruksskola i Gladhammar, som Emil Key drev 1865-1872. Under det dryga halvår han är där hinner Gustaf säkerligen träffa familjens dotter, den framtida författarinnan mm Ellen Key, då 16 år. Sommaren 1865 packar Gustaf kofferten, och den 19 juni skriver han ut sig ur socknen för emigration till Nordamerika. Han anländer i New York den 18 augusti.

När han skriver brevet till Hemlandet är Gustaf medveten om den uppmärksamhet de utsatta svenskarna i Virginia fått i tidningen, och han fruktar att läsarna börjar bli ”uppledsna” på historierna därifrån. Han anser dock att saken är så angelägen att den måste delges. Roots & Branches – Bloggen kan bara hålla med.

Här följer Gustaf Kyllanders brev:

”Återigen en liten berättelse om flyktingarne från Virginia.

Kanhända Hemlandets läsare redan äro, eller måhända snart blifwa uppledsna wid de täta sorgeberättelserna från wåra dyre landsmän i V[irginie]n, men då saken är af sådan wigt, så kan underdecknad ej underlåta att, så godt sig göra låter, medelst insättande af några rader i Tidningen, söka om möjligt öppna ögonen både på swenskarne här i Amerika och i synnerhet på de från wårt kära fädernesland kommande, på det att ett sådant illistigt bedrägeri mot de wåra snart måtte upphöra.

Den första emigrationen till V[irginie]n skedde, om jag ej missminner mig, i Juli månad 1865.

Såsom fallet ofta är, att wåra landsmän resa från Swerige med för små kassor, eller kanhända också under den långa resan ibland ”Creti och Pleti” blifwa litet plockade som man i hwardagligt tal säger, så hände äfwen nu med några familjer från Dahlsland att, då de ankommo till New York, deras penningar woro slut. Ack hwad war att göra! Men, ”hast du mir gesehen”, hjelp kom snart; en Norrman, hörande att Swenskar woro komna, gick till Castle Garden* och sporde dem hwart de wille styra sin kosa? Till Chicago och sedan till Minnesota wardt swaret. Denne deras s.k. wän, utan att det ringaste betänka sig huru syndigt det är att så, med berådt mod och fri wilja, bedraga sina i nöd stadde landsmän, bad dem följa sig till jernwägsstationen, hwarifrån train går till Chicago, och lofwade han dem resa till en plats 6 mil nära ofwannämnde stad, der de skulle stanna tills de arbetat utaf frakten, och sedan kunde de erhålla arbetsförtjenst så länge det dem behagade. Mina läsare! ett godt förslag i nöden, och hwem skulle ej med uppräckta händer wilja emottaga ett sådant. Således i denna glada öfwertygelse lagade wåra wänner sig i ordning och satte sig upp i wagnarne; men o läsare! tänk sjelf deras förwåning, då de i stället för att, såsom dem lofwadt war, komma nära Chicago, kommo till ett land som de kalla ”Wilsons land”, omkring 12 mil från Richmond. Saken är nemligen den, att Norrmannen af en egendomsegare, boende på ”Wilsons land”, erhållit uppdrag att skaffa honom swenska arbetare, men kanhända troende, att de ej woro så [b]enägna att gå in på hans förslag ifall han talade sanning, så begagnade han sig af en sats i Romersk Katolska läran: ”Ändamålet helgar medlet”.

Ankomne till farmen blefwo de wisserligen lofwade guld och gröna skogar, men då löftena ej uppfylldes, så begåfwo sig några af sällskapet till Richmond, ledsagade af en hederlig swensk. Anlända till staden träffade de en der bosatt swensk, mr. Eriksson, som sedan han hört deras belägenhet genast reste ut till en Doctor Walter, boende 11 mil från staden, och bad honom förbarma sig öfwer hans landsmän och lemna dem arbete, hwilket de äfwen erhöllo.

Nu uppgick en ljus idee i mr E:s hjerna: här kan man förtjena penningar: bilda ett kompani i Richmond och en resande agent. Kompaniet war snart bildadt, agenten gifwen, och således reste han till New York för att förbarma sig öfwer sina landsmän.

Insändaren jemte flera andra swenskar råkade straxt efter ankomsten till New York ut för denne gynnare. Medhafwande twenne bref ifrån Dr. W[alter]s swenskar, i hwilka stod huru rart och präktigt de hade allting, war det ej så swårt att narra andra att nappa på kroken. Hwem som skrifwit brefwen må läsaren sjelf gissa. Wi skulle redan i New York underskrifwa ett kontrakt på ett år, och blef mannen lofwad 150 dollars, qwinnan 100 och barn, som woro under 15 år men dugtiga till lättare arbete, skulle erhålla föda och kläder; i parenthes sagdt utlofwades: att wi skulle komma till godt folk, och god mat ej tryta. Således inskeppades jemte mig omkring 50 andra mina landsmän på en ångbåt gående till Richmond. Mr E[riksso]n stannade i New York för att se hwem han mera uppsluka månde, troligen mycket glad öfwer att redan i början hafwa haft så god framgång med att wärfwa folk och förtjena penningar. Ankomne till Richmond på middagen ena dagen, måste wi wid hamnen tillbringa natten under bar himmel i det wärsta hällregn, och kommo ej från staden förr än sent på e. m. andra dagen. Nu ändtligen fingo wi bära wåra saker ombord på en eländig fraktbåt, och efter ännu några timmars wäntan sattes den i gång af en mager och usel mulåsna. Uthärdande många swårigheter, såsom hunger och törst, och fullkomligt genomwåta af ett ösregn, anlände wi först till en mr. Hobson, boende ungefär 2 mil från ofwannämnde stad, der 15 män (förutom qwinnor och barn) stannade; der uttogs äfwen Olof Brink med moder samt en annan yngling, som skulle arbeta hos en Dr. W[alter]s fordne slafpiskare. Tagande afsked af dem alla, fortsatte wi öfrige färden, och stannade sexton af oss hos en öfwerste H[a]rrison, 48 mil från staden. Så snart wi anländt till wåra bestämmelseorter kommo de fordne slafegarne emot oss, sägande sig ej hafwa hunnit få allt så komfortabelt som de welat, men att de med aldra snaraste skulle få det. I förlitande härpå gingo wi in i de gamle slafkojorna, som mera liknade gamla ladugårdar än boningar för menniskor. Hungriga, som wi woro, war wår första önskan att få mat, och erhöllo wi tjernmjölk och litet corn- eller hwetebröd, men redan andra dagen efter wårt inträde hos farmern erhöllo wi wår ranson pr. wecka bestående af härsket fläsk, rutten sill, cornmjöl och på somliga ställen äfwen litet hwetemjöl, samt hwarje dag tjernmjölk, ganska betydligt utspädd med watten.

Käre läsare! sätt dig nu i wåra förållanden: nyligen komna från det sw[enska] klimatet, lång och swår sjöresa, och att sedan genast i en hetta (wi ankommo till Virginien d. 23 Augusti), som jag ej kan beskrifwa, arbeta i sällskap med negrerne, som woro wana wid klimatet och den högst dåliga födan. Följden war naturlig: sjukdom och missnöje bland swenskarne, så att en del af de ogifta efter 14 dagar begåfwo sig till Richmond, hwarest de som woro handtwerkare genast fingo arbete, och de öfrige efterhand.

Läsaren har förut sett mr. E[riksson]s löften, men ankomne till farmare wisste desse ej det ringaste derom, utan måste han sjelf komma ut för att bilägga twistgiheterna[sic!]. Ankommen till somliga farmer uppgjorde han i kompani med egarne kontrakt ememellan swenskarne och de förre, genom hwilka swenskarne förbundo sig att arbeta ett år med en lön af 150 dollars, men skulle 2 månaders lön innestå till årets slut, då de skulle utbekomma hela återstoden; hos andra åter uppgjorde han kontrakt så lydande: att arbetarne skulle få en femtedel af grödan, som såldes på market, äfwensom rättighet att för egen del uppföda kycklingar och ha en liten kålgårdstäppa. Det säger sig sjelft att wi swenskar, okunnige i engelska språket och främmande för de nye förhållandena, måste sätta wår tillit till wår landsman, och genom att inbilla oss det wi genom ingående i ett sådant kontrakt, som det ofwannämnda, skulle erhålla mycket mera än hwad som war öfwerenskommet i New York, lyckades det honom få oss att underskrifwa detsamma. Utan twifvel war det mycket lätt för wår bedragare att utmåla farmerna såsem[sic!] gifwande utomordentligt hög afkastning af hwarje slag, och att ju mera wi slafwade dess mera skulle kunna säljas på market, och i följd däraf wår winst blifwa större. Mr E[riksson] sade också: att wi när som helst kunde erhålla penningar i förskott. Men äfwen detta war en stor osanning, ty när man begärde penningar blef man wisad på dörren. Då öppnades ögonen på oss, och efter några dagar lyckades wi hämta oss från wår yrsel och funno wi, att mr. E. i stället för att wara oss till hjelp, stjelpte oss ännu mera, tjenade farmarne hwarföre han säkerligen ej gick olönad. Då wi sålunda sågo oss fullkomligt bedragna, så beslöto wi derföre att på annat håll söka arbete; maten war äfwen så dålig att wi af matthet ej orkade arbeta.

De nämnde kontrakterna woro så illistigt hopspunna att, om det lyckats honom binda oss wid desamma, en del af oss troligen ej förtjent en enda dollar, utan kanhända i det stället blifwit skyldiga. Äfwen är att anmärka: att kontrakterna woro i farmarnes händer, och hade wi ej några motswarande, utan wid årets slut kunde ju farmarne helt simpelt wägra att uppfylla desamma. Det war riktigt löjligt att se huru wår hjelpare, nej jag wille säga stjelpare (hos Walter), gick ifrån den ene till den andre för att öfwertyga dem om den stora winst, de genom kontraktets underskrifwande skulle erhålla. Han bad äfwen mig försöka få de ”dumma bönderna, som ej förstå sitt eget bästa” att skrifwa under; men emedan wi en gång förut blifwit narrade af samme man, så war det ej så lätt att lura oss nu. Icke desto mindre kom han ner till oss på Söndagen den 21 Januari för att försöka få oss i fällan; men förgäfwes. Irländarne, som blifwit lofwade, som jag hörde, 2 gallon brännwin om det lyckats dem öfwertyga oss att skrifwa under, togo naturligtwis sina namn tillbaka.

Man ser således att då de löften brötos som blifwit oss gjorda i New York, wi ej kunde qwarstanna så länge, utan måste wi utswultna och utan penningar åter bege oss ut på wandring. Af öfwerste Harrisons swenskar erhöll endast undertecknad och en skräddare betalning för sitt arbete; en stackars sjuk familj, C Larson med 3 barn, måste stanna qwar någon tid sedan wi lemnat farmen, men ehuru mannen och hustrun ej woro fullkomligt tillfrisknade, så utfördes de dock i regn, och anlände till Richmond, der de måste tillbringa natten på gatan. Emedan det war omöjligt att få arbete i staden, så kommo de till W[alter]s, men förgäfwes. Sjuka, utledsna och trötta läto de sin kista, som war för tung för dem att bära någonstädes, stå på kanalbanken, och em[e]dan det började regna måste de söka skydd i en ”barn” (lada) ett stycke derifrån, då under nattens mörker tjufwar togo deras kläder, och de således wid uppwaknandet sågo sig alldeles utblottade. De begåfwo sig sedan tillbaka till Richmond, och sedan har man ej hört af dem. En annan ung swensk war på ett ställe 5 månader (deraf sjuk 2 månader och 10 dagar) och för sin arbetstid erhöll han 50 cent, och om man dertill lägger den högst [d]åliga och otillräckliga föda han erhöll, så må man medge att det war rätt hederligt betaldt. En familj Nilson (deraf twå karlar och en flicka arbetade i 5 månader) erhöll endast 15 dollars. Swenskarne hos dr. Shultice har mig weterligen ej erhållit några penningar. Och så war fallet med de flesta af wåra landsmän, om man undantager mr. Hobsons samt dr. W[alter]s, som erhöllo sin del. Om C. Johnson, som af en prest erhållit ”Confedrate” penningar, äfwensom om flera andra hafwen I läst i Hemlandet, och behöfwer jag derföre ej nu ånyo upprepa detsamma.

När man sålunda betraktar saken i sin helhet, så kan man ej undra på, att wi så snart som möjligt wille derifrån. Bref afgingo derföre till pastor E. Carlson i Chicago och till slägtingar och wänner derstädes och i Minnesota, och har genom deras godhetsfulla hjelp, äfwensom genom andra kärleksrika menniskors, en del af swenskarne lyckats taga sig derifrån.

Som jag sett i tidnin[g]en Hemlandet, har betydliga summor samlats för att till wåren hjelpa de mest behöfwande, och will jag deribland nämna: C. Larson, C. Johanson och skräddaren Sahlström.

Således har tid efter annan mr. E[riksson] mer och mer blifwit känd, så att han funnit för godt låta en annan swensk, som insupit samma dåliga karakter, resa till New York och wärfwa så många af wåra fattiga landsmän han kan, och dessutom tyskar och irländare.

Jag har kanhända warit något widlyftig, men meningen med dessa rader är: att framförallt lägga wännerna i det gamla Swerige på hjertat att litet mera än hitintills skett, tänka öfwer huruwida det är nyttigt eller ej för dem att sälja sin egendom och, måhända med knapp nöd, taga sig öfwer till Amerika om hwilket de hysa allt för höga tankar. Men skolen I komma hit, så resen för all del ej till de fordna slafstaterna. Ett gammalt ordspråk säger: menniskan spår och Gud rår; men det sanna är att emigranterna de första åren måste utstå en hård pröfwotid, och derföre wänner: I, som törhända ären på 60 talet eller deröfwer; I, som hafwen många småbarn; i som ären sjukliga; I gören klokast uti att qwarstanna wid eder gamla jordtorfwa, ty söker först efter Guds rike och hans rättfärdighet, så faller eder allt detta till.

Jamestown d 1 Mars 1866.

G. Kyllander

När Gustaf väl klarat sig från vedermödorna i Virginia verkar hans liv ha tagit en bana som mer liknade den många andra svenska emigranter strävade efter och fick. Han gifter sig hösten 1870 med Maria Olsdotter från Transtrand, och de bosätter sig i Minnesota. Här blir Gustaf lantbrukare på de orter familjen bor: i Sibley, Severance county på 1870-talet, och i Bear Park, Norman county, från mitten av 1880-talet. Gustaf och Maria får två söner och en dotter. 1888 köper Gustaf en bit mark på 160 acres (65 hektar, se Homestead act i blogginlägget den 18 oktober 2018 ) i Bear Park. Han blir kvar i Norman county i resten av sitt liv, som blir långt. Hustrun Maria avlider sommaren 1922, och Gustaf följer henne tre år senare.

En artikel från tidningens redaktion, även den införd den 13 mars 1866, refereras i nästa inlägg.

*Castle Garden var USA:s första immigranthamn, som tog emot immigranter mellan 1820 och 1892, innan Ellis Island tog över rollen.

8 mars: Utvidgandet af qvinnans rättigheter

8 mars: Utvidgandet af qvinnans rättigheter

Idag är det den 8 mars, och internationella kvinnodagen. För 153 år sedan fick svenska kvinnor inte studera på universitet, men det skulle det bli ändring på! Under riksdagsåret 1865-1866 lämnade nämligen riksdagsledamöterna Carl Johan Svensén ur bondeståndet och Carl Fredrik Ridderstad ur borgareståndet in motioner om ”utvidgandet af qvinnans medborgerliga rättigheter”, vilka behandlades under våren 1866.

Carl Johan Svensén och Carl Fredrik Ridderstad.
Okända upphovsmän.
Carl Johan Svenséns motion om kvinnors rätt till examina och statliga tjänster.
Källa: Hedervärda bonde-ståndets protokoll vid den lagtima riksdag, som började i Stockholm den 16 oktober år 1865. Första bandet s 169.

Ridderstad ansåg att kvinnor skulle få ”inträde i statens telegrafverk, samt i befordrings- och löneväg få sig tillerkända samma rättigheter och skyldigheter som mannen”, och kunde även tänka sig att ”utsträcka denna underdåniga anmälan ännu längre”.1) Svenséns motion gick också längre. Han föreslog

Ur Carl Johan Svenséns motion om nya rättigheter för kvinnan.
Källa: Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, 1866-01-25.

”att svensk qvinna, liksom man, må vara berättigad blifva offentligen examinerad vid rikets universiteter icke allenast uti fullständig studentexamen, utan ock för erhållande af filosofie- och medicine doktorsgrad, samt jemväl i de delar af rättsvetenskapen med dertill hörande ämnen, som berättiga till kansliexamen; att inom post- och telegrafverken qvinnan må åtnjuta samma tur och befordringsrätt, som komma männen till del; att qvinnan jemväl må vara berättigad att söka och vinna anställning vid statens jernvägstrafik; och att qvinnan i öfriga för henne passande befattningar på den civila tjenstemannabanan förklaras berättigad till inträde, då hon visar sig dertill ega erforderliga kunskaper och skicklighet”.1)

Problemet var nämligen inte endast att kvinnor inte ägde tillträde till universiteten, utan även att enligt grundlagens §28 ”endast svenske män” hade rätt till statliga tjänster.2) Efter viss debatt, där framför allt adeln och prästerskapet ställde sig tveksamma till idén, röstades förslaget igenom av ekonomiutskottet. Av utskottets 48 ledamöter reserverade sig 8 adelsmän och 9 präster mot beslutet, enligt vilket rikets ständer skulle:

Ur Allmänna besvärs- och ekonomiutskottets betänkande om utvidgandet af qvinnans medborgerliga rättigheter.
Källa: Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, 1866-01-25.

”i underd[ånig] skrifvelse till K[ungliga] M[ajestäte]t, med anmälan, att rikets ständer anse befordringsrätt till tjenster och befattningar, hvartill qvinna kan profvas lämplig, händanefter böra henne tillkomma, när hon visar sig dertill ega erfoderliga kunskaper och skicklighet, och för den skull rättighet böra medgifvas qvinna att såväl vid de högre elementarläroverken undergå s. k. afgångsexanen, som vid rikets universiteter och tillhörande anstalter deltaga i undervisningen och aflägga inom de verldsliga fakulteterna förekommande examina, anhålla, att K[ungliga] M[ajestäte]t täckes vidtaga de åtgärder, som för genomförande af en sådan förändring i hittils bestående förhållanden finnas erforderliga.”1)

När sedan förslaget behandlades inom de fyra stånden, röstade bondeståndet igenom det utan förändringar – ivrigt påhejade av den liberala pressen. Ridderskapet och adeln röstade igenom en annan, svagare skrivning. Prästerskapet, däremot, både avslog utskottets förslag och förkastade Ribbings svagare skrivning med 31 röster mot 17. Borgareståndet återremitterade frågan, varpå de olika förslagen som röstats igenom sammanjämkades till ett nytt förslag, som tog hänsyn till dem som inte ansåg att alla yrken var lämpliga för kvinnor, och att kvinnor inte var lämpliga för alla yrken. Förslaget godkändes, och den slutliga skrivelsen beslöt:

Källa: Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, 1866-03-26.

”att i skrifvelse till Kongl[iga] Maj[estäte]t anmäla, att rikets ständer anse anställning i tjenster och befattningar, hvartill qvinnan kan pröfvas lämplig, och hvarifrån hon ej genom grundlag eller civillag är utestängd, hädanefter böra henne tillkomma när hon visar sig dertill ega erforderliga kunskaper och skicklighet, samt fördenskull tillfälle böra beredas qvinna[n] att aflägga de för dylik anställning föreskrifna kunskapsprof; hvarföre rikets ständer anhålla, att Kgl. Maj:t måtte vidtaga och, der så nödigt finnes, hos riksdagen föreslå de åtgärder, som för genomförande af en sådan förändring i hittills bestående förhållanden må befinnas erforderliga.”3)

Det skulle dock dröja till 1870 innan kvinnor fick rätt att avlägga studentexamen, och till 1873 innan kvinnor blev tillåtna att studera vid universiteten. Det hindrade dock inte Betty Pettersson, som 1871 blivit första kvinnan att avlägga studentexamen, från att begära dispens från kungen om att få studera vid Uppsala universitet redan 1872, och hon blev därmed Sveriges första kvinnliga student.

Betty Pettersson.
Okänd fotograf.

Inte förrän 1909 ändrades dock grundlagens §28, så att även kvinnor fick möjlighet att söka statliga tjänster.

1)Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, 1866-01-25.
2)”Akademikeryrken”, Göteborgs universitetsbibliotek,
http://www.ub.gu.se/kvinn/portaler/arbete/akademiker/
3)Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, 1866-03-26.

 

10 februari: En bön för fattige Johannes Holmqvest

10 februari: En bön för fattige Johannes Holmqvest

Idag är det den 10 februari, och för 149 år sedan, den 10 februari 1870, bad Johannes Svensson i Södra Sandsjö prästen allra ödmjukast om ett prästbetyg till Johannes Holmqvist.

Källa: ArkivDigital, Södra Sandsjö (G) HI:1 (1796-1905) Bild 76.

”Holmahult den 10 Februarj 1870

Goda Härr Pastor. Jag kan intet unsleppa att bedja En bön För, Fattige Johannes Holmqvest under Hämningsmåla, att Härr Pastor welle af nåd och Barmhartiget jälpa honom med ett sådant präst-Betyg så att han kan komma nogonstans och fåsig arbete, jag tror och hoppas att ingen Förargelse kan förrekomma om han Finge Ett betyg så att vi kunde sleppa honom. Jag beder En bön för honom och förynkas mig storligen, här fårhan intet nogot arbete utan Fryssa och svälte, ingen kan hjelpa saken utan Härr Pastor. Jag får äfven bedja omursekt för met Dristiga Företag Teknat i Hast af

Joh.  Svensson”

Hela det korta brevet andas omtänksamhet om Johannes Holmqvist…om det inte vore för det lilla ordet ”sleppa”, som smugit sig in. Vill Johannes Svensson sin namne väl, eller vill han egentligen bli av med honom…?

Johannes Holmqvist hade ett tufft liv. Han var född i en backstuga i Södra Sandsjö 1828, och var inte ens ett år gammal när hans far, Magnus Petersson, avled hastigt av slag, 40 år gammal. Mamma Maja blev nu änka vid 37 års ålder, och stod ensam med fem barn på mellan tolv och knappt ett år. 1834 gifter dock modern om sig, med den tolv år yngre artilleristen Nils Olsson Sturle, som själv förlorat sin unga hustru ett år tidigare. Han flyttar in i backstugan med sin lilla dotter. Nu blir det trångt, och Johannes bror, 17-årige Samuel, flyttar ut. Samma sak gör 15-åriga Cajsa året därpå. När Johannes lämnar hemmet och vart han tar vägen vet vi inte; när den nya husförhörslängden påbörjas 1841 finns han inte längre skriven med resten av familjen. Sannolikt har han dock inspirerats av styvfadern, och tillbringar några år som gardist och artillerist.

1853 dyker han upp igen i Södra Sandsjö, från obestämd ort, och förs in på listan med sockenbor utan bestämd bostad. Bestämd bostad har han dock, vilket visar sig i marginalanteckningen: ”f.d. marinsoldat – varit häktad för delaktighet i stöld -53 enl egen uppgift på fästning.” Han sitter på Karlsborgs fästning till 1856, då nästa anteckning förs in i husförhörslängden: ”ankom 56 fr. Carlsborg med betyg, och bevis julii 56, att han är straffad för 1. resan stöld och på fästningen f[ör]hållit sig oredligt.” Ajajaj Johannes, det där låter inte bra!

Källa: ArkivDigital: Södra Sandsjö (G) AI:13 (1851-1856) Bild 443 / sid 429.

I november 1857 gifter han sig med änkan Eva Tall, som är ett par år äldre än han själv. Tre år tidigare hade hon förlorat både maken och den halvårsgamle sonen till rödsoten inom loppet av två veckor. In i äktenskapet med Johannes har hon med sig femåriga dottern Mathilda Charlotta, som Johannes nu blir styvfar till. Tillsammans får Johannes och Eva dottern Emma Carolina i maj 1859. Som stadgad familjefar har Johannes nu all anledning i världen att sköta sig, men icke. I februari 1860 blir han dömd för fylleri, vilket till råga på allt tilldragit sig en söndag, och han blir därför dessutom dömd för sabbatsbrott; en överträdelse som lägger till tio daler på straffet för fyllan, i enlighet med 1734 års lag.

Sonen Carl Edvard föds hösten 1863, och det verkar faktiskt som att Johannes sköter sig. Hustrun Eva är dock inte riktigt kry. Hon plågas av maglidande, och åkomman tar hennes liv i april 1869. Nu rasar Johannes liv samman. Styvdottern Mathilda Charlotta, nu 17 år gammal, stannar hemma i backstugan ytterligare halvtannat år, och hjälper förmodligen till med hushållet och halvsyskonen, nu 10 och 6 år gamla. Det är nu Johannes Svensson ber prästen om ett gott betyg till Johannes Holmqvist, så att han kan lämna socknen och skaffa arbete och försörjning. Johannes får sitt betyg, och far iväg. Han kan dock inte ta hand om Emma Carolina och Carl Edvard i sin frånvaro, och de blir fosterbarn hos olika familjer i Södra Sandsjö.

Johannes synder glöms inte bort. Här husförhörslängden från 1861-1870, med anteckningar om när han fått arbetsbetyg, bland annat den 10/2 70.
Källa: ArkivDigital: Södra Sandsjö (G) AI:15 (1861-1870) Bild 85 / sid 72.

Johannes får arbetsbetyg nästan varje år framöver, och kan på det sättet försörja sig. Det oregerliga sinnet verkar han kunna hålla i schack under decennier, men 1894 bränner det till igen. Johannes har hunnit bli 66 år, klarat sig igenom kolera- smittkopps- och rödsotsepidemier, undvikit att supa ihjäl sig, och levt längre än de flesta vid den här tiden. Då hamnar han i slagsmål, och döms i februari för ”misshandel med lifsfarligt vapen till straffarbete under 1 år”, som det står i husförhörslängden. Han blir dock frigiven redan i november samma år.

”dömd för misshandel med lifsfarligt vapen till straffarbete under 1 år 23/2 94. frigifven 29/11 94.”
Källa: ArkivDigital: Södra Sandsjö (G) AI:21 (1891-1895) Bild 84 / sid 69.

När han kommer ut från fängelset hamnar han på Västra Veramåla fattighus i Södra Sandsjö socken. Där avslutas hans dagar den 13 september 1898.

Vad ska man då dra för slutsatser om Johannes Svenssons intentioner den där gången 1870? Förmodligen hade hans bön om arbetsbetyg till Johannes Holmqvist dubbla syften. Dels genuin omtanke om att Johannes skulle få ordning på sitt liv och kunna försörja sig, dels att få ”sleppa” en av socknens olycksfåglar, som kanske inte alltid var så lätt att ha att göra med.

23 januari: Svenskarna som ersatte slavar, del 14

23 januari: Svenskarna som ersatte slavar, del 14

Idag är det den 23 januari, och för 153 år sedan, den 23 januari 1866, publicerade tidningen Hemlandet i Chicago ytterligare öden rörande svenskarna som lurats att ta slavarnas arbeten i Virginia. Den här gången är det Charles Lundin, handlaren som nämns i artikeln den 20 december, som berättar om ett svenskt par som han tolkat åt, vilka blivit lurade av en pastor. Genomgående i historierna som publicerats är hur utlämnade de utnyttjade emigranterna är till hjälp och välvilja från sina landsmän för att klara sig ur situationen, och hur engagerade några av de mer etablerade svenskarna faktiskt är för att hjälpa dem.

”Landsmännen i Richmond.

I ett bref som mr Ch:s Lundin tillskrifwit oss, säger han i slutet:

’Jag får wid detta tillfälle berätta ett sätt hwarpå de nyligen ankomna emigranterna behadlas af wissa ”farmers”. Jag will hoppas att detta är ett undantag från den allmänna regeln. För ungefär en wecka sedan blef jag efterskickad af hr emigrant-agenten att göra tjenst som tolk för ett par swenskar (man och hustru) som nyligen återkommit från en farm. Jag förnam då att de hade haft tjenst hos ”a minister of the Gospel” som, efter att hafwa begagnat dem under elfwa (11) weckor och endast gifwit dem den uslaste föda, helt twärt afwisade dem, och så måste de begifwa sig i wäg. Han war dem för hela tiden skyldig ungefär några och tjugo dollars, enligt öfwerenskommelse, och betalade denna skuld med ”en confederate tio dollars sedel” (som ej är wärd en enda cent). Mannen hade sålt ett par byxor till en dansk medarbetare, som hade tjenst på samma ställe, för hwilka han skulle erhålla 5 doll[ar]. Dessa 5 doll. skulle naturligtwis erhållas från husbonden. För dessa 5 doll. erbjöd han (husbonden) sig att skjutsa dem till jernwägsstationen och att sända deras kista, innehållande allt hwad de hade, till Richmond – men när tiden kom att de skulle begifwa sig åstad, blef ej någon skjuts utaf och de måste till fot wandra ungefär tjugo mil* till stationen. Den medlidsamme dansken, som wisste att de ej hade mycket penningar, begärde att förskott af tio doll. för att låna dem på deras färd. – Äfwen han fick af husbonden en sedel af samma wärde, hwilken han lånade dem (stackars karl han trodde säkert att den war god). Det stackars folket, troende att de hade goda penningar anlände uttröttade till stationen och framwisade sina penningar för att köpa biljetter till Richmond. Conductorn skrattade först och gjorde min af att sönderslita sedeln och kasta den i elden, men när hustrun då började gråta, började han förstå händelsen och gaf dem fri passage till Richmond. Några medlidsamme passagerare gåfwo dem litet att äta. – Sådan är historien. Det stackars folket är nu här utan en enda cent, utom sina kläder &c. Fru Miller, som har warit mycket god emot dem alla, behöll dem öfwer natten, och jag tror att wi snart må kunna få plats för dem, åtminstone för det närwarande. Fru Millers man har laggt saken för provast marchalle** och wi afwakta nu slutet på affären.

”Fru Millers man har laggt saken för provast marchalle och wi afwakta nu slutet på affären.” Typerna råkade hamna uppochner i ”slutet”.

Nästan alla swenskar som nu äro här hafwa något att göra så att de kunna till en del försörja sig men alla längta de härifrån. – Jag ser att hr Bergqwist har skrifwit till Tit. angående gubben Eklund och familjen Hanson Här är också en familj Sahlström i mycket swåra omständigheter. Hustrun har warit och är ännu mycket sjuk; den äldsta sonen dog i förra weckan af typhusfeber. Wi samlade tillhopa och fingo honom begrafwen, ty sjelfwa hade de ej råd dertill. Det är mycket swårt för dem och hjelp behöfwa de, om den och blefwe liten.’”

Fortsättning följer den 13 mars.

*20 amerikanska mil = 32 km.
**Provost marshal = militärpolischef.

9 januari: Svenskarna som ersatte slavar, del 13

9 januari: Svenskarna som ersatte slavar, del 13

Idag är det den 9 januari, och för 153 år sedan, den 9 januari 1866, publicerade Hemlandet en ny artikel om hur det gick för svenskarna som försökte ta sig från Richmond, Virginia.

Den här gången handlar det om Olof Brink, som var en av de första att slå larm om olyckan de hamnat i, och vars brev publicerats i tidningen och här på bloggen den 3 september, 1865 respektive 2018. Olof och hans mor har lyckats ta sig från Virginia med de medel hans bekanta i Iowa skickat, men befinner sig snart ur askan i elden. Vart ska de som lyckas ta sig från de slavliknande förhållandena hän, hur ska de försörja sig, och hur ska de kunna börja om, helt barskrapade som de är?

”Flyktingarne.

Ännu en af de till Richmond bortförde har anländt straxt på nyåret, nemligen Olof Brink med sin moder. Med den hjelp som skickades till honom från hans bekanta och wänner i Iowa, hade han kunnat fortskaffa sig och sin moder till Chicago, men det war också allt. Här stodo de alldeles utblottade, och här är fortfarande ondt om arbete.

Af de hittills lemnade bidragen äro redan något mer än 37 dollars bortskänkte eller utlånte. För det återstående kunna icke tre personer resa från Richmond till Chicago; och hit framkomne skulle de åter wara i förlägenhet. Det är således ringa utsigt nu att hjelpa dem. Då emellertid bref nu på nyåret ingått från skomakaren John Bergqvist i Richmond, wilja wi meddela hwad han skrifwer och så må landsmännen se till hwad de kunna göra för de nödställdes hjelp, icke allenast att komma från R[ichmond] inåt Western, utan ock med anwisande af plats der de kunna få arbete, om de först hulpits hitåt.

Mr B[ergqvist] skrifwer till swar på wåra frågor: ’Här äro flera landsmän som behöfwa hjelp, men jag har sagt dem att jag kan ingenting swara dem, förrän jag fått swar på mitt bref (det som här läses): här är en som heter Johannes Hanson med hustru och tre små barn, det äldsta som jag tror intet mera än sex år. Jag sände honom till stenkolsgrufworna, tretton (eng[elska]) mil härifrån. Jag hörde ifrån honom för några dagar sedan och han hade då efter en weckas dervaro icke kunnat börja att arbeta, ty han war sjuk. Samme man har förut warit uppe i landet hos en doktor under tre månader och har icke fått någon betalning alls; han har icke förtjent någonting sedan han blef sänd till Virginia. Så är här en gammal man som heter Eklund, omkring femtiofem år. Han har warit sjuk nära hela tiden han warit här och är i ganska behöfwande omständigheter. Fru Miller har försökt att få honom in på fattig-lazarettet, men der tages ingen in nu, utan att hafwa warit här i Richmond ett år. Mr Lundin har wäl skrifwit om Hammarström. Här är ock en som heter Larson med hustru och tre små barn, i samma omständigheter som Johannes Hanson.’ Om den till Norfolk bortförda familjen och en Swensson, som förswann i New-York har B[ergqvist] fåfängt gjort förfrågningar.

Hwad är att göra? Skaffa anwisning hwar arbete kan fås och medel att föra dem dit. Illa nog är det ställdt i Richmond. Der finnes ett sjukhus för fattige, men endast för dem som warit der ett år. Är det så man i Sydstaterna inbjuder hwite arbetare att komma? – I fråga om arbetsförtjenst ha wi wisserligen från ett håll fått ett tillbud just med hänseende till de nödlidande i Richmond. Det är en landsman i Montgomery, Alabama, Hr bokhandlare Ohlander, som skrifwer att han och en annan landsman på samma plats behöfwa fem män och twå qwinnor för skötande af huset eller för landtbruk. God betalning, kläder, föda och läkarewård utlofwas. Ehuru wi alls icke betwifla att dessa landsmän skulle behandla sitt folk hederligt, helt såsom ock swenskar, kunna wi dock ej rekommendera någon att begifwa sig dit, då orten är belägen i en f. d. slafstat, ännu föga reformerad, och dertill fjerran från ordets predikan. En af de swåraste skador som wanliga emigrantagenter åstadkomma är den grufliga förskingringen af wårt folk och till den wilja wi ingalunda bidraga.”

Fortsättning följer den 23 januari.

2 januari: Svenskarna som ersatte slavar, del 12

2 januari: Svenskarna som ersatte slavar, del 12

Roots & Branches – Bloggen tog tydligen ett uppehåll efter nyårsfirandet! Inlägget som skulle ha publicerats den 2 januari lades inte ut, och kommer istället här, en vecka försenat.

Idag är det den 2 januari, och för 153 år sedan, den 2 januari 1866, publicerade den svensk-amerikanska tidningen Hemlandet ytterligare några öden från svenskarna som hamnat i Richmond. I det första brevet nämns Mr Erikson, som tidigare figurerat i berättelserna om hur folk lurats till att ta slavarbeten i Virginia.

”Några ord om de nödlidande i Richmond.

Jonas Andersson i Marine Minn[esota] ankom för twå år sedan från Swerige med hustru och barn och bosatte sig här i Marine. Wid sin afresa från fäderneslandet lemnade han sin återstående förmögenhet till sin bror Lars Anderson, för att hjelpa honom och hans familj hitöfwer följande året. Med denna till hjelp hjelpte L[ars] Andersson sig till New York, dit han med sin familj med flera ankom förliden sommar. På nämde ställe blefwo de på ett omedwetet sätt förda till Richmond, der de nu befinna sig. Lars Andersson skrifwer till sin bror följande:

’Min kära broder Jonas Anderson! Den 13. Aug[usti] 1865 skref jag till dig och lemnade brefwet till en swensk, Mr Erikson, för att widare levereras, men efter jag ej afhört något swar, så fattar jag åter pennan för att underrätta dig, att wi hafwa helsan så [g]odt det ohelsosamma klimatet här i Virginien tillåter. – Resan från Swerige till New-York gick lyckligt, men der blefwo wi lurade ganska reelt, i det wi af en Norrman blefwo lofwade att komma nära Chicago och der få arbeta för $20 i månaden, och sedan kunde wi med lätthet komma till Minnesota; men i det stället blefwo wi förda åt södra staterna nära Richmond, der wi måste taga arbete hos D:r Walter på Dover, der wi nu befinna oss. Jag och de mina utgöra sex personer. En kär helsning från alla de mina. Din tillgifne broder Lars Anderson.’”

Lars Andersson beskriver inte i så många ord situationen hans familj befinner sig i, men i samma kuvert passar några av hans olycksbröder på platsen att skicka med ett brev där desperationen hos de nödställda framgår tydligt.

”Några ord ifrån Lars Andersons res[esäll]skap i samma bref:

’Wi undertecknade som äfwen äro bosatta på samma ställe som L[ars] Anderson, passa nu på tillfället att i samma bref skrifwa några rader till dit Jonas Andersson, för att af allt hjerta bedja dig höra efter hos Swen W. Anderson (Swen W. Anderson en af deras bekanta bor i Marine) eller hos någon annan, som du känner, om wi, om möjligt, kunde få låna penningar, så att wi kunde komma härifrån. Hur stor summa wi behöfwa är swårt för oss att säga, men wi wilja nämna: att Mattis Hansons hushåll består af 8 personer, Carl Jonassons af 6 pers., deribland August Erikson och en annan swensk G. Kyllander, som kan tala engelska och har studerat, hwilka wi gerna wilja hafwa i wårt sällskap.

Wi få nu till slut bedja dig wara så god att så fort som möjligt skrifwa till oss, huruwida wi kunna få någon hjelp eller ej, och wilja wi lofwa att gå i borgen en för alla och alla för en, så att man alls icke behöfwer twifla på betalningen.’ Så långt ur brefwet.

För Lars Andersons familj ha blifwit subskriberade i Sw[enska] Luth[erska] församl[ingen] i Marine $65,87, i Chicago Lake 35,05 och i Afton 7,05. Dessa gåfwomedel ämna wi sända med det första. Kanske någon af de andre äfwen kunde blifwa hulpen af dessa penningar. Någon som läser detta, torde äfwen hafwa de andra 14 personer i åtanka, hwilka befinna sig i samma jemmerliga elände. Låtom oss icke förtröttas att göra wäl, wi hafwa ju Guds löfte, att få uppskära utan återwändo.

Lars Andersons adress är: Richmond Dover Goodeland, Virginia.

Marine i Dec. 1865. A. L.”

G. Kyllanders historia kommer vi att få ta del av längre fram.

Fortsättning följer den 9 januari.

27 december: Svenskarna som ersatte slavar, del 11

27 december: Svenskarna som ersatte slavar, del 11

Idag är det den 27 december, och för 153 år sedan, den 27 december 1865, berättade tidningen Hemlandet kortfattat om hur det hade gått för Carl Fredrikson med familj från Ukna, C.G. Petterson från Hjerserum och Jöns Nilsson från Fjälkinge, som kommit med tåget till Chicago den 17 december.

”Flyktingarne från Richmond.

De landsmän som den 17 ankommo hit från Richmond och New-York, qwarstannade till den 21 då de, i sällskap, begåfwo sig till Knoxville. De gåfwo förbindelse på hwad de för resan och den förutnämnda liqviden på ”boardinghuset” behöfde, tillsammans $35,00, lånade ur sammanskjutna undsättningsmedlen.”

De insamlade medlen kommer alltså till nytta, och en och annan dollar till undsättandet av de nödställda svenskarna i Virginia trillar fortfarande in.

”Till landsm[ännen] i Richmond: Från en landsman i Knoxville, $1,00.” Ur Hemlandet den 27 december 1865.
Det visar sig dock inte bara vara till trakten av Richmond i Virigina som godtrogna svenskar lurats i sitt nya hemland. Även i Kentucky har man blivit av med sina slavar och behöver arbetskraft.

”Nya flyktingar från Södern.

Åter hafwa wi att för landsmän framställa till slaf- eller rebelldömet bortförda landsmäns öden, omsider undsluppna, denna gång en familj från Kentucky.

Skräddaren Landfors från Ukna hade beslutit sig till utflyttning med swärfader, hustru och twå barn, det äldsta en flicka om fyra år. Han hade skrifwit till agenten Nilson i Göteborg och kom hit för att afgå med segelfartyg, men när han efter framkomsten förnam att öfwerfarten med ett sådant kunde taga en obestämd tid af flera weckor, beslöt han sig att gå med ångfartyg, ehuru derigenom hela hans kassa skulle wara slut wid landstigningen i New York.

Agenten lofwade dock att hjelpa honom genom ett rekommendationsbref till agenten Jansson derstädes, hwarigenom Landfors skulle blifwa befordrad hwart han önskade och der få arbete.

Kommen till New York skickades han af agenten der, jemte bortåt tjugo andra landsmän, barnen – ty der woro flera familjer – oberäknade, till en liten plats, Shelbyville i Kentucky. De skulle ha, männen $15,00 och qwinnorna $10,00 jemte födan i månaden. (Det har dock icke warit mer än en som fått $15,00; andre 10 eller till och med 5.) Der, sade N.Y. agenten, kunde han på en månad eller twå förtjena nog att komma till Chicago, dit (Landfors wille och) från Shelbyville icke war särdeles långt.

Den som beställt arbetare dit ned – en ”domare” som L[andfors] kallar honom – skulle dock ej ha dem sjelf, utan war blott agent för andra. Wåra landsmän inhystes i en ”förstuga”. Nu kommo arbetsgifwarena och besigtigade de nykomne arbetarena, arbetsdjuren hade wi så när skrifwit, ty beskrifningen påminner om en slafmarknad. Så tog farmaren en eller par ur högen och gaf sig i wäg.

Så gick det dag för dag och efter tre dagar war L[andfors] och ändå en familj qwar. Då tog en skräddare honom till sig, ty L[andfors] war skräddare. Dock, om det war för okunnigheten i språket eller annan orsak, nog af L[andfors] fick icke en dag stanna hos skräddaren. Efter åtta dagar wid pass fick han hyra sig in hos en annan amerikanare, der han med familj fick bo och äta för 1 doll[ar] i weckan och hustruns arbete. Det blef honom dock odrägligt och han hyrde sig för en tid ett rum, men måste för att förtjena nog åt de sina först ensam gå till det stora Louisville, der han fick rätt god förtjenst och således, om han ej sökt annat, gerna skulle stannat – men utan Guds Ord och dertill bokstafligen i en mördarekula. Läsaren har hört talas om Nashville, Tenn[essee] m. fl. orter. Sammaledes i Louisville, K[entuck]y; folk mördas på ljusa dagen, och när mörkt är wågar åtminstone ingen fremmande gå ensam ut. Från Louisville har nu Landfors ändtligen kunnat hjelpa sig hit.”

Fortsättning följer den 2 januari.

17 december: Svenskarna som ersatte slavar, del 10

17 december: Svenskarna som ersatte slavar, del 10

Idag är det den 17 december, och för 153 år sedan, den 17 december 1865, anlände ett tåg med emigranter till Chicago. Bland de svenska resenärerna fanns några personer som hade lyckats ta sig ifrån eländet de råkat ut för i trakten av Richmond, Virginia.

Tidningen Hemlandet skriver den 20 december:

”Flyktingar från Richmond

Såsom merändels är förhållandet med emitranttågen, inkom ett sådant på sistlidne Söndags morgon. Det medförde twenne från Richmond undsluppne, den ene med familj. De hade warit der sedan den 22 Aug. då de foro från New-York söderut. Mannen med familj, hustru och fyra barn, war Carl Fredrikson från Ukna i Calmare län. Hade warit sjuk och war ännu blek. Den andre war C. G. Petterson, Bruksbokhållare från Hjerserum i samma trakt. Med dem war i sällskap från New-York Jöns Nilsson från Fjelkinge i Skåne.

Petterson war i Richmond alldeles utan arbete och hade derför för sig och familj fått respenningar af Handl. Lundin af de medel, som nedskickats af pastor Witting. Han fick gå före Hammarström*, emedan denne med sin son hade temligen god arbetsförtjenst.”

Tidningsredaktören befinner sig numera i en situation som han delar med många andra som på eget initiativ samlat in pengar till ett behjärtansvärt ändamål, utan att i förväg ha någon genomtänkt plan eller ett bestämt mål för pengarna.

”Wi hafwa ännu icke afskickat några af de medel landsmän insändt till oss, utom de till Olof Brinck bestämda. När de flyktige komma hit, äro wi nemligen i ny förlägenhet, hwart wi skola wisa dem för att få arbete. Kan sådan anwisning gifwas, skola wi straxt afsända respenningar för Hammarström eller andre. Eljest wänta wi otåligt på wårt bref till mr Bergqwist, skomakaren i Richmond hwilket wi weta wara framkommet.”

Det var dock inte alla skandinaver som hade råkat illa ut i Virginia. C.G. Petterson, som var med på tåget till Chicago, hade fått anställning hos en lyckosam norrman.

”Petterson hade haft plats hos norrmannen Soop, hwilken jemte aktier i en kolgrufwa hade en butik. P[etterson] tjenade för en rätt wacker lön, men den 15 Now. dog Soop och P[etterson] war ej allenast utan plats, utan äfwen i saknad af medel, då han först efter boets utredning kan utfå sin fordran. Att han utfår den, bör ej lida twifwel, då Soop som warit i landet fyra a fem år derunder samlat en betydlig förmögenhet, hwilken skickas till hans familj i Norge, dit återskickad wid krigets utbrott. P[etterson] hade emellertid måst resa hit på förpantning af ett par tillhörigheter, som tillswidare kunde undwaras.

Följeslagaren från New-York, Nilson, hade warit i tjenst hot en tysk, tolf mil från nämde stad, men hade haft det föga bättre än de till Richmond bortförde. Han hade tjenat i tre månader för en lön af 12 doll[ar] i månaden, men sedan blifwit sjuk och nästan lika lång tid legat på ett sjukhus der han betalade för sig och hans lilla behållning på 5 doll. när åtgick.”

Ur askan i elden, kan man säga om Pettersons och Nilsons första kontakt med Chicago, men de insamlade medlen börjar komma till nytta.

”De hade illa nog inkommit på Michigan Southern, illa nog säga wi, ty der fick ”Challie” fatt i dem och förde dem till sitt tyska kroghål med sitt kroglarm, skojeri och prejeri. De hade dock gått undan mera helskinnade än somlige andra, warande blott skyldige 80 cents personen för twå måltider mat. Penningar måste föresträckas dem till betalande af denna skuld och de herbergerades nu i skolhuset. Widare hjelp till föda måste de hafwa, tills de kunna får förtjenst. Wi hafwa tagit och tänka taga hwad som behöfwes af det sammanskjutna.

Emellertid har den öfwertygelsen alltmer mognat hos oss, att hjelpen borde åtminstone icke helt och hållet bortskänkas, utan såsom lån återbetalas, när de behöfwande blifwa i tillfälle. Borde icke hwad som sammanskjutits, och som wi hoppas ännu skall tillkomma, blifwa en grundfond för den föreslagna lånekassan för emigranter? På sådant sätt kunde hjelpen i tidens längd räcka till för flere. I afseende på de hulpne wore detta wäl också billigt. Månge hafwa tillförne fått icke obetydlig hjelp, isynnerhet i Chicago, af hwilka somliga nu samlat förmögenhet, utan att återbära en cent, hwilket icke heller begärts. Wi hafwa ock förr uttalat och widhålla wår öfwertygelse, att wi ej böra locka folk att från Swerige flytta hit i den galna, dock icke sällsynta, öfwertygelsen att ’man här kan få allt för intet.’”

*Carl Hammarströms historia berättas i blogginlägget den 1 november.

De senaste pengarna som kommit in i insamlingen till de nödställda i Virginia redovisas också i Hemlandet den 20 december. Utöver de 51,50 dollar som gick direkt till Olof Brinck har nu inkommit 89,40 dollar. De senaste slantarna kommer från svenskar i Mendon Township, Iowa, förmedlade av Steph Pederson i McGregor, Elise S-b-g i Springfield, Iowa, och kollekt upptagen under Tacksägelsedagen i Svenska Lutherska församlingen i Moline.

Insamlade medel till svenskarna i Richmond redovisas i Hemlandet den 20 december 1865.

Fortsättning följer den 27 december.