web analytics
18 oktober: Svenskarna som ersatte slavar, del 3

18 oktober: Svenskarna som ersatte slavar, del 3

Idag är det den 18 oktober, och för 153 år sedan, den 18 oktober 1865, hade de svensk-amerikanska tidningarna Sändebudet och Hemlandet börjat reagera på rapporter som började trilla in om svenskarnas belägenhet i Virginia.

Hemlandet berättar den 18 oktober att Swen Jacobsson från Färgelanda, som var den förste vars berättelse om de slavliknande förhållandena i Virginia nått tidningarna, och med sin son blivit hjälpt av missionär Andreen i New York att ta sig till Chicago, nu efter en tid på sjukhus hade börjat återhämta sig från strapatserna i Virginia, men ännu inte var fullt återställd. Jacobsson och hans 16-årige son var de första som kommit undan från södern, medan resten var kvar i Richmondtrakten.

Man publicerar också ett brev med ett nödrop, författat av Olof Brink i Virginia den 3 september, vilket även publicerats i Sändebudet.

”Virginia d. 3 Sept. 1865.

Käraste kusin Olof i Swede-Bend, Iowa.

Jag will nu teckna några rader till dig min älskade wänskapsbroder och kusin och i min ensamhet skrifwa för att underrätta dig huru jag mår.

Jag har, Gudi ware lof, till närwarande stund helsan, och har nu ändtligen kommit till Amerika på sitt underliga wis. Wi kommo till New-York och hade ej en enda cent att reda oss med, och jag wisste icke ej något sätt hwarpå wi skulle komma derifrån. Ingen förtjenst fanns der att tillgå; men så kom der en swensk herre och lofwade oss arbete. Han war så fin och så snäll samt lofwade att låta oss följa med honom och få förtjenst. Platsen skulle wara så nära Iowa, att wi kunde resa dit på 3 eller högst 4 timmar. (Iowa war min bestämmelseort.) Wi skulle således lätteligen kunna komma dit. Men i dess ställe förde han oss till de södra staterna. Först kommo wi till staden Richmond, der krigets härjningar gått fram, och derifrån förde man oss utefter en kanal 40 mil [=amerikanska miles, c:a 65 km], och slutligen kommo wi fram der wi fingo stanna. När wi woro i New-York lofwade han oss att wi skulle få fri kost, husrum och sängkläder samt doktor om wi blefwo sjuka, och jag skulle få 13 dollars i månaden och min hustru 8 dollars; men i stället får jag 10 dollars och min hustru 2.

…förde han oss till de södra staterna. Först kommo wi till staden Richmond, där krigets härjningar gått fram…
Ur Olof Brinks brev den 3 september 1865.

– Wi äro tolf swenskar med qwinnor och barn; wi få ej fullt 12 kannor tjernmjölk om dagen på 12 personer, dertill majs-mjöl som wi få grädda pannkakor af, i stället för bröd, samt litet fläsk. Detta är hela wårt dagtraktamente. Wi få gå i strängt arbete hela dagen igenom, och när qwällen kommer, så få wi sofwa på hårda tegelgolfwet, och en timme före soluppgången skola wi wara i fullt arbete. Ja, slafwarne äro fria, men wi äro nästan som slafwar i-deras ställe; derför ser jag mig ingen möjlighet att kunna uthärda med de mina att wara här tills jag hunnit förtjena något så att wi kunna komma härifrån, ty jag fruktar innan den tiden kommer, orkar jag icke gå fot om fot, om jag skulle lefwa. Och nu käraste kusin, beder jag dig, att du, om möjligt är, på något sätt och wis hjelper oss härifrån ur detta högst betänkliga elände, bedrägeri och slafweri. Hjelp oss, käre du, om det är möjligt.

Med wänskap tecknar,

Olof Brink.
Adress: Richmond, Ben Lemond* (county?), Goochland, Virginien.”

Rök kan fortfarande ses stiga från när Richmond brändes vid kapituleringen den 3 april 1865. När svenskarna kom dit några månader senare var staden märkt av inbördeskriget.
Publicerad i The Photographic History of The Civil War in Ten Volumes: Volume Four, The Cavalry. The Review of Reviews Co., New York. 1911. p. 260.
Fotograf okänd.
Publicerad i USA före 1923 och därför i public domain.

Sändebudets avgående redaktör Ericson avrundar sin gärning med ett upprop, som citeras i Hemlandet:

”Af detta bref framstår de bedragna landsmännens tillstånd i Virginien högst betänkligt och den skälmen som narrat dem har gjort sig förtjent af allas rättmätiga förakt. Kunde ingenting göras för på skyndande af denna högst öskliga flyttning? Finnes det ingen menniskoälskande och förståndig landsman, som kunde taga hand om saken och samla medel till bestridande af deras reseomkostnader? Utan twifwel finnes det hundradetals bland landsmännen i Western, som skulle skatta sig lyckliga att gifwa sin skärf till dessa bedragnas hjelp. Wi för wår del äro mer än williga dertill och erbjuda oss sjelfwa att bland wåra wänner göra hwad som kan göras för saken. Den som kan och will genomföra detta förslag, torde med görligaste första anmäla sig i de swenske tidningarne.”

Enligt lagen The Homestead Act från 1862, kunde amerikanska medborgare och immigranter som hade ansökt om amerikanskt medborgarskap, få rätt att bosätta sig på och odla upp upp till 160 acres [65 hektar] av federalt ägd mark, som framför allt fanns väster om Mississippi. Efter att ha byggt ett hus, bott på och odlat marken i fem år fick nybyggaren full äganderätt till markområdet mot en låg inregistreringsavgift. Detta lockade naturligtvis svenska torpare och småbönder med små utsikter om att få ett gott liv på sina små tegar i Sverige. I Virginia hade dock stora plantager sedan länge anspråk på marken, och möjligheter att gratis få land fanns inte där på samma sätt. Detta varnar Hemlandet om i en vidstående artikel:

”Bosättningstillfällena i Virginia.

Att det ej mycket kan båta för jordbrukare att spekulera på flyttning; åtminstone till den sydstaten, framgår af Richmonds Handelstidning (Commercial Bulletin). Den säger, att Virginia icke kan med den stora Nordwestern täfla uti inbjudande af fremmande immigration. De billiga länderierna där äro för magra att skaffa uppehälle åt den som intet annat kapital eger än sin arbetsduglighet. Landet har blifwit uppröjdt i stora slängor; boningshusen lågo alla i midten och skoglandet ligger wanligen i klump. Utskiftandet af dessa landstycken i farmar på 40, 80 eller 160 acres skulle icke lemna bebyggarne wirke och eldbrand, ja i många fall icke ens jord duglig att plöja. Der finnes ej några sträckor af fruktbar jord, liggande tillsammans tillräckligt stora för anläggande af nybyggen. Timmer- och byggnadsmaterialier äro i landet knappa och kostsamma. Af dessa sakförhållanden will följa, att den klass av immigranter, hwilka Virginierne motsett med förhoppningar, så wälkomna de skulle wara, icke skulle blifwa i stånd att betala det land och de byggnader som de behöfwa för sin ’settling’.

– Hwad en Virginiatidning sjelf säger om landet måste ju anses tillförlitligt.”

Fortsättning följer den 1 november…

 

*Ben Lomond var en plantage i Goochland county, Virginia. Läs om plantagen på https://goochlandhistory.wordpress.com/tag/ben-lomond/ .


Comments are closed.