web analytics
29 november: Svenskarna som ersatte slavar, del 7

29 november: Svenskarna som ersatte slavar, del 7

Idag är det den 29 november, och för 153 år sedan, den 29 november 1865, publicerades i Hemlandet en detaljerad berättelse om förhållandena för svenskarna som råkat i händerna på före detta slavägare utanför Richmond, Virginia.

Tidningen berättar att C Gustafsson, som berättats om i Hemlandet och här på bloggen den 8 november, nåtts av den hjälp ”Pastor L” sänt honom, och under veckan passerat Chicago med sin familj, på väg till Knoxville. En reskamrat till Gustafson blir intervjuad, ”Bergqwist från Stockholm som det föreföll en pålitilig man, hwilken warit klok nog att lemna sin familj i Swerige, tills han kom i ordning här”.

Tidningen berättar under rubriken ”Nya direkta underrättelser från wåra betryckta landsmän i Richmond”:

”Han war bland den stora skara, som af bedragaren Ericson först lockades ned till Virginien. De woro der den 18 Augusti och fördes, för widare transport inåt landet, ombord på några öppna pråmar, der de under dagen, efter berättarens uttryck, höllo på att smälta af hetta. Den påföljande natten war regnig och kall, och stor jemmer war bland qwinnorna och barnen. En i Richmond bosatt swensk, som också heter Bergqwist och drifwer en skomakarewerkstad, har både då och sedermera betett sig på det mest hedrande och hjelpsamma sätt mot de bortförde. Han skaffade qwinnor och barn tak öfwer hufwudet i närheten – männerna måste stanna hos sakerna – blef hos dem till kl. 3 på natten och kom åter till dem efter ett par timmars hwila.”

Pråm på kanalen, Richmond, Virginia, 1865. Ur Library of Congress samlingar, Prints and Photographs Division, Washington, D.C. Bilden är beskuren.

”Wåra landsmän fördes till olika ”farmare”. Bland desse har blott en, som skall heta Walter, så behandlat sina swenske arbetare, att de kunnat qwarstanna, så obetydlig lönen ock är. Blott en hade lemnat honom – ty wärr en som dernere satt en fläck på wårt goda namn. Efter ett par weckors wistelse hos sin husbonde, begärde och fick han 20 doll[ar] i förskott, under föregifwande att skola skicka penningarne till sin hustru i Swerige. När han fått detta förskott, packade han tillhopa och begaf sig bort. Skam ware öfwer honom!

Hos de öfrige farmarena fingo wåra landsmän sådan kost att de ej derwid kunde härda ut. Som sofwel intet annat än fläsk, härskt och fullt af mask; dertill majsbröd, bakadt som pannkakor af en gammal gumma, som ej mycket lär hafwa förstått sin konst, förmodligen en fordom negerkokerska. I början tillsattes något litet hwetemjöl, som gjorde det drägligare, men det drogs snart in. En gång i weckan bestods dem något mjölk, men icke fullt ett swenskt qwarter på person. I första daggryningen måste de wara uppe och gå till arbete. Missnöjde beslöto de sig hwar efter annan att lemna farmarena och begifwa sig in till Richmond. De hade dock bortackorderat sig för längre tid och nu nekades dem betalning för den tid de arbetat, hwilken för somlige gick till sex weckor.

Inkomne till Richmond fingo somlige arbete, wår berättare med några andra på ett jernbruk eller gjuteri. Arbetet skaffades dem genom den förutnämnde Bergqwist, hwilken under sex weckor skall i hwar wecka hafwa derför uppoffrat twå dagar. Detta är desto hederligare, som mannen sjelf genom kriget förlorat sitt och är i knappa omständigheter. För anskaffandet af arbetet wid gjuteriet fick B[ergqwist] anwisning af en annan landsman Nyström, hwilken någorstädes i närheten af Richmond skall ega en kolgrufwa och derifrån till gjuteriet levererade kol. Arbetslönen war ytterst knapp, blott 8 doll. i weckan och ”boarden” kostade 5, men war god, åtminstone i jemförelse med farmare-kosten. Såsom förr är nämndt, fingo icke alla arbete och hafwa nödgats begifwa sig ut åt ladet igen, så usla willkor der ock bjudas.

En ensam person, som fått arbete i Richmond, kan då, som wår berättare, skrapa ihop resekostnaden till New-York, 8 doll. Berättaren weterligt, hade blott twå till utom Gustafsson, kommit derifrån. (Den sjuke mannen med son, som war Hemlandets förste berättare, war B[ergqwist] obekant.) Hit från New-York hade B[ergqwist] rest på pant af sina saker, hwilka han således har att utlösa. Gud gifwe honom helsa och arbetskraft!”

Tidningens redaktör ömmar verkligen för de nödställda svenskarna, men är rådvill angående hur de bäst kan hjälpas. Pengar börjar visserligen trilla in, men vem kan ta emot pengarna i Virginia och se till att de kommer i rätta händer? Och vart ska de som kommer iväg från Richmond resa för att inte hamna ur askan i elden? Han fortsätter:

”Men kunna nu ock ensamme personer, om de är o friska – hwarenda angreps af frossa dernere – hjelpa sig från träldomen och eländet, en som har familj kan det omöjligen. De borde således hjelpas. Wi hafwa ock redan förnummit willigheten till att bispringa dem. Till de förut redowiste $35,50 har fogats under weckan insamling från annat håll. Af Sändebudet finna wi att bland methodistbröderna insamlingar pågå och en summa ingått, icke obetydlig i betraktande af gifwarenas fåtal. Wi hafwa också knappast förnummit annat än allmän willighet att hjelpa. Kanske skall dock willigheten befrämjas och man, såsom behöfwes, dess fortare gå till werket, då utgifwaren nu kan låta weta att han börjat sätta sig i brefwexling, för att finna reda på bästa person dernere för penningarnes mottagande och de mest lidandes uppsökande och forthjelpande ur eländet. De böra först och främst hjelpas till New-York. Der böra de dock ej gerna stadna, utan hjelpas widare, i wärsta fall såsom mången förut på sina saker. Men hwart skola de anwisas att gå? Ingaludna till Chicago, hwarest redan är, och under wintern säkerligen än mer blir, knappt om arbetsförtjenst, då derjemte lefnadskostnaden derstädes är till alla delar dyr. De som härt[ill] kunna gifwa råd, de som kunna erbjuda eller anwisa dessa wärnlöse bostad och arbetsförtjenst, när de blifwit utlöste, de gifwe det snarast tillkänna, wi uppmana innerligen dertill.

Fö[r]st gäller dock att skaffa medel till förhjelpande ur eländet för så många derborta som möjligt, äfwen för en familj med wuxna döttrar, som på sednare tid blef snart sagdt stulen från Castle-Garden och förd än längre bort, ända ned till Norfolk, V[irgini]a, ifall den kan fås reda på. Gören nu ert bästa, på fördelaktigaste wäg, t. ex. genom uppbärande af gåfwosubscriptioner eller genom tecknande af större lånebidrag. Men hwad I gören, det gören snart!”

Hur angelägen han dock är om att pengar ska komma in till landsmännens hjälp, är det inte med lite ångest redaktören motvilligt tvingas konstatera att det kommer att falla på honom själv att förmedla dem.

”Hwad som tillsändes oss under tidningens adress, skola wi på bästa wis söka för ändamålet anwända och för anwändningen redowisa. Utgifw[aren] känner dock – i betraktande af de wanskliga förhållanderna här i landet, helst då orten är så aflägsen, och sin egen owana – sina skuldror nog swaga för den åtagna bördan, den han dock ej kunde låta blifwa liggande, när ingen synts wilja lyfta den. Han beder derför om wälwillig förbön och allas wälwilliga öfwerseende för hwad som kan brista, endast kunnande utlofwa redlighet.”

Fortsättning följer den 6 december.

Comments are closed.