Roots & Branches — Bloggen

Roots & Branches – Bloggen tog tydligen ett uppehåll efter nyårsfirandet! Inlägget som skulle ha publicerats den 2 januari lades inte ut, och kommer istället här, en vecka försenat.

Idag är det den 2 januari, och för 153 år sedan, den 2 januari 1866, publicerade den svensk-amerikanska tidningen Hemlandet ytterligare några öden från svenskarna som hamnat i Richmond. I det första brevet nämns Mr Erikson, som tidigare figurerat i berättelserna om hur folk lurats till att ta slavarbeten i Virginia.

”Några ord om de nödlidande i Richmond.

Jonas Andersson i Marine Minn[esota] ankom för twå år sedan från Swerige med hustru och barn och bosatte sig här i Marine. Wid sin afresa från fäderneslandet lemnade han sin återstående förmögenhet till sin bror Lars Anderson, för att hjelpa honom och hans familj hitöfwer följande året. Med denna till hjelp hjelpte L[ars] Andersson sig till New York, dit han med sin familj med flera ankom förliden sommar. På nämde ställe blefwo de på ett omedwetet sätt förda till Richmond, der de nu befinna sig. Lars Andersson skrifwer till sin bror följande:

’Min kära broder Jonas Anderson! Den 13. Aug[usti] 1865 skref jag till dig och lemnade brefwet till en swensk, Mr Erikson, för att widare levereras, men efter jag ej afhört något swar, så fattar jag åter pennan för att underrätta dig, att wi hafwa helsan så [g]odt det ohelsosamma klimatet här i Virginien tillåter. – Resan från Swerige till New-York gick lyckligt, men der blefwo wi lurade ganska reelt, i det wi af en Norrman blefwo lofwade att komma nära Chicago och der få arbeta för $20 i månaden, och sedan kunde wi med lätthet komma till Minnesota; men i det stället blefwo wi förda åt södra staterna nära Richmond, der wi måste taga arbete hos D:r Walter på Dover, der wi nu befinna oss. Jag och de mina utgöra sex personer. En kär helsning från alla de mina. Din tillgifne broder Lars Anderson.’”

Lars Andersson beskriver inte i så många ord situationen hans familj befinner sig i, men i samma kuvert passar några av hans olycksbröder på platsen att skicka med ett brev där desperationen hos de nödställda framgår tydligt.

”Några ord ifrån Lars Andersons res[esäll]skap i samma bref:

’Wi undertecknade som äfwen äro bosatta på samma ställe som L[ars] Anderson, passa nu på tillfället att i samma bref skrifwa några rader till dit Jonas Andersson, för att af allt hjerta bedja dig höra efter hos Swen W. Anderson (Swen W. Anderson en af deras bekanta bor i Marine) eller hos någon annan, som du känner, om wi, om möjligt, kunde få låna penningar, så att wi kunde komma härifrån. Hur stor summa wi behöfwa är swårt för oss att säga, men wi wilja nämna: att Mattis Hansons hushåll består af 8 personer, Carl Jonassons af 6 pers., deribland August Erikson och en annan swensk G. Kyllander, som kan tala engelska och har studerat, hwilka wi gerna wilja hafwa i wårt sällskap.

Wi få nu till slut bedja dig wara så god att så fort som möjligt skrifwa till oss, huruwida wi kunna få någon hjelp eller ej, och wilja wi lofwa att gå i borgen en för alla och alla för en, så att man alls icke behöfwer twifla på betalningen.’ Så långt ur brefwet.

För Lars Andersons familj ha blifwit subskriberade i Sw[enska] Luth[erska] församl[ingen] i Marine $65,87, i Chicago Lake 35,05 och i Afton 7,05. Dessa gåfwomedel ämna wi sända med det första. Kanske någon af de andre äfwen kunde blifwa hulpen af dessa penningar. Någon som läser detta, torde äfwen hafwa de andra 14 personer i åtanka, hwilka befinna sig i samma jemmerliga elände. Låtom oss icke förtröttas att göra wäl, wi hafwa ju Guds löfte, att få uppskära utan återwändo.

Lars Andersons adress är: Richmond Dover Goodeland, Virginia.

Marine i Dec. 1865. A. L.”

G. Kyllanders historia kommer vi att få ta del av längre fram.

Fortsättning följer den 9 januari.

Idag är det den 27 december, och för 153 år sedan, den 27 december 1865, berättade tidningen Hemlandet kortfattat om hur det hade gått för Carl Fredrikson med familj från Ukna, C.G. Petterson från Hjerserum och Jöns Nilsson från Fjälkinge, som kommit med tåget till Chicago den 17 december.

”Flyktingarne från Richmond.

De landsmän som den 17 ankommo hit från Richmond och New-York, qwarstannade till den 21 då de, i sällskap, begåfwo sig till Knoxville. De gåfwo förbindelse på hwad de för resan och den förutnämnda liqviden på ”boardinghuset” behöfde, tillsammans $35,00, lånade ur sammanskjutna undsättningsmedlen.”

De insamlade medlen kommer alltså till nytta, och en och annan dollar till undsättandet av de nödställda svenskarna i Virginia trillar fortfarande in.

Det visar sig dock inte bara vara till trakten av Richmond i Virigina som godtrogna svenskar lurats i sitt nya hemland. Även i Kentucky har man blivit av med sina slavar och behöver arbetskraft.

”Nya flyktingar från Södern.

Åter hafwa wi att för landsmän framställa till slaf- eller rebelldömet bortförda landsmäns öden, omsider undsluppna, denna gång en familj från Kentucky.

Skräddaren Landfors från Ukna hade beslutit sig till utflyttning med swärfader, hustru och twå barn, det äldsta en flicka om fyra år. Han hade skrifwit till agenten Nilson i Göteborg och kom hit för att afgå med segelfartyg, men när han efter framkomsten förnam att öfwerfarten med ett sådant kunde taga en obestämd tid af flera weckor, beslöt han sig att gå med ångfartyg, ehuru derigenom hela hans kassa skulle wara slut wid landstigningen i New York.

Agenten lofwade dock att hjelpa honom genom ett rekommendationsbref till agenten Jansson derstädes, hwarigenom Landfors skulle blifwa befordrad hwart han önskade och der få arbete.

Kommen till New York skickades han af agenten der, jemte bortåt tjugo andra landsmän, barnen – ty der woro flera familjer – oberäknade, till en liten plats, Shelbyville i Kentucky. De skulle ha, männen $15,00 och qwinnorna $10,00 jemte födan i månaden. (Det har dock icke warit mer än en som fått $15,00; andre 10 eller till och med 5.) Der, sade N.Y. agenten, kunde han på en månad eller twå förtjena nog att komma till Chicago, dit (Landfors wille och) från Shelbyville icke war särdeles långt.

Den som beställt arbetare dit ned – en ”domare” som L[andfors] kallar honom – skulle dock ej ha dem sjelf, utan war blott agent för andra. Wåra landsmän inhystes i en ”förstuga”. Nu kommo arbetsgifwarena och besigtigade de nykomne arbetarena, arbetsdjuren hade wi så när skrifwit, ty beskrifningen påminner om en slafmarknad. Så tog farmaren en eller par ur högen och gaf sig i wäg.

Så gick det dag för dag och efter tre dagar war L[andfors] och ändå en familj qwar. Då tog en skräddare honom till sig, ty L[andfors] war skräddare. Dock, om det war för okunnigheten i språket eller annan orsak, nog af L[andfors] fick icke en dag stanna hos skräddaren. Efter åtta dagar wid pass fick han hyra sig in hos en annan amerikanare, der han med familj fick bo och äta för 1 doll[ar] i weckan och hustruns arbete. Det blef honom dock odrägligt och han hyrde sig för en tid ett rum, men måste för att förtjena nog åt de sina först ensam gå till det stora Louisville, der han fick rätt god förtjenst och således, om han ej sökt annat, gerna skulle stannat – men utan Guds Ord och dertill bokstafligen i en mördarekula. Läsaren har hört talas om Nashville, Tenn[essee] m. fl. orter. Sammaledes i Louisville, K[entuck]y; folk mördas på ljusa dagen, och när mörkt är wågar åtminstone ingen fremmande gå ensam ut. Från Louisville har nu Landfors ändtligen kunnat hjelpa sig hit.”

Fortsättning följer den 2 januari.

Idag är det den 17 december, och för 153 år sedan, den 17 december 1865, anlände ett tåg med emigranter till Chicago. Bland de svenska resenärerna fanns några personer som hade lyckats ta sig ifrån eländet de råkat ut för i trakten av Richmond, Virginia.

Tidningen Hemlandet skriver den 20 december:

”Flyktingar från Richmond

Såsom merändels är förhållandet med emitranttågen, inkom ett sådant på sistlidne Söndags morgon. Det medförde twenne från Richmond undsluppne, den ene med familj. De hade warit der sedan den 22 Aug. då de foro från New-York söderut. Mannen med familj, hustru och fyra barn, war Carl Fredrikson från Ukna i Calmare län. Hade warit sjuk och war ännu blek. Den andre war C. G. Petterson, Bruksbokhållare från Hjerserum i samma trakt. Med dem war i sällskap från New-York Jöns Nilsson från Fjelkinge i Skåne.

Petterson war i Richmond alldeles utan arbete och hade derför för sig och familj fått respenningar af Handl. Lundin af de medel, som nedskickats af pastor Witting. Han fick gå före Hammarström*, emedan denne med sin son hade temligen god arbetsförtjenst.”

Tidningsredaktören befinner sig numera i en situation som han delar med många andra som på eget initiativ samlat in pengar till ett behjärtansvärt ändamål, utan att i förväg ha någon genomtänkt plan eller ett bestämt mål för pengarna.

”Wi hafwa ännu icke afskickat några af de medel landsmän insändt till oss, utom de till Olof Brinck bestämda. När de flyktige komma hit, äro wi nemligen i ny förlägenhet, hwart wi skola wisa dem för att få arbete. Kan sådan anwisning gifwas, skola wi straxt afsända respenningar för Hammarström eller andre. Eljest wänta wi otåligt på wårt bref till mr Bergqwist, skomakaren i Richmond hwilket wi weta wara framkommet.”

Det var dock inte alla skandinaver som hade råkat illa ut i Virginia. C.G. Petterson, som var med på tåget till Chicago, hade fått anställning hos en lyckosam norrman.

”Petterson hade haft plats hos norrmannen Soop, hwilken jemte aktier i en kolgrufwa hade en butik. P[etterson] tjenade för en rätt wacker lön, men den 15 Now. dog Soop och P[etterson] war ej allenast utan plats, utan äfwen i saknad af medel, då han först efter boets utredning kan utfå sin fordran. Att han utfår den, bör ej lida twifwel, då Soop som warit i landet fyra a fem år derunder samlat en betydlig förmögenhet, hwilken skickas till hans familj i Norge, dit återskickad wid krigets utbrott. P[etterson] hade emellertid måst resa hit på förpantning af ett par tillhörigheter, som tillswidare kunde undwaras.

Följeslagaren från New-York, Nilson, hade warit i tjenst hot en tysk, tolf mil från nämde stad, men hade haft det föga bättre än de till Richmond bortförde. Han hade tjenat i tre månader för en lön af 12 doll[ar] i månaden, men sedan blifwit sjuk och nästan lika lång tid legat på ett sjukhus der han betalade för sig och hans lilla behållning på 5 doll. när åtgick.”

Ur askan i elden, kan man säga om Pettersons och Nilsons första kontakt med Chicago, men de insamlade medlen börjar komma till nytta.

”De hade illa nog inkommit på Michigan Southern, illa nog säga wi, ty der fick ”Challie” fatt i dem och förde dem till sitt tyska kroghål med sitt kroglarm, skojeri och prejeri. De hade dock gått undan mera helskinnade än somlige andra, warande blott skyldige 80 cents personen för twå måltider mat. Penningar måste föresträckas dem till betalande af denna skuld och de herbergerades nu i skolhuset. Widare hjelp till föda måste de hafwa, tills de kunna får förtjenst. Wi hafwa tagit och tänka taga hwad som behöfwes af det sammanskjutna.

Emellertid har den öfwertygelsen alltmer mognat hos oss, att hjelpen borde åtminstone icke helt och hållet bortskänkas, utan såsom lån återbetalas, när de behöfwande blifwa i tillfälle. Borde icke hwad som sammanskjutits, och som wi hoppas ännu skall tillkomma, blifwa en grundfond för den föreslagna lånekassan för emigranter? På sådant sätt kunde hjelpen i tidens längd räcka till för flere. I afseende på de hulpne wore detta wäl också billigt. Månge hafwa tillförne fått icke obetydlig hjelp, isynnerhet i Chicago, af hwilka somliga nu samlat förmögenhet, utan att återbära en cent, hwilket icke heller begärts. Wi hafwa ock förr uttalat och widhålla wår öfwertygelse, att wi ej böra locka folk att från Swerige flytta hit i den galna, dock icke sällsynta, öfwertygelsen att ’man här kan få allt för intet.’”

*Carl Hammarströms historia berättas i blogginlägget den 1 november.

De senaste pengarna som kommit in i insamlingen till de nödställda i Virginia redovisas också i Hemlandet den 20 december. Utöver de 51,50 dollar som gick direkt till Olof Brinck har nu inkommit 89,40 dollar. De senaste slantarna kommer från svenskar i Mendon Township, Iowa, förmedlade av Steph Pederson i McGregor, Elise S-b-g i Springfield, Iowa, och kollekt upptagen under Tacksägelsedagen i Svenska Lutherska församlingen i Moline.

Fortsättning följer den 27 december.

Idag är det den 13 december, och för 153 år sedan, den 13 december 1865, fortsatte tidningen Hemlandet att redovisa de penningsummor som samlats in till hjälp åt svenskarna som försökte ta sig från slavägarna i Virginia.

Några utvandrade svenskar i Inwood, Indiana, hade samlat ihop 2,50 dollar, bokhandlare A Ohlander i Montgomery, Alabama, hade skänkt 1 dollar, församlingen i Andover hade fått ihop 12,35 dollar och Olof Peterson i New Sweden hade skänkt 1 dollar. Totalt har nu 125,10 dollar samlats in, och efter att de 51,50 dollar som redan sänts till Olof Brinck räknats bort återstår 73,60 dollar.

Som jämförelse tjänade en arbetare i Massachusetts ungefär 6 dollar i veckan 1861. 1864 räknade man med att en familj på sex personer i New York hade utlägg på 18,50 dollar i veckan. Den här budgeten inkluderade kött, mjöl, smör, potatis, socker, kaffe, te, mjölk, grönsaker, torkade äpplen (”för att främja barns hälsa”), ister, tvål, stärkelse, peppar, salt, vinäger mm. Maten gick på 12,56 dollar, och husrum och annat 5,94 dollar.*

Fortsättning följer den 17 december.

 

*Källa: The American and his Food, Richard Osborn Cummings, s 243-244. The University of Chicago Press, Chicago, Illinois, 1940.

Idag är det den 6 december, och för 153 år sedan, den 6 december 1865, redovisade tidningen Hemlandet medlen som kommit in till de nödställda svenskarna i Virginia.

J Dufva i Moline har skänkt 1 dollar. N Anderstrom i Milwaukee har likaledes skänkt 1 dollar, och hoppas att alla som har ett medlidande hjärta för sin nästa måtte göra sammaledes. Utvandrade svenskar i Boone och Webster county, Iowa, har genom C J A Erikson i Mineral Ridge skänkt 51,50 dollar till Olof Brinck, som sänts till honom direkt. Olof Brinck var en av de första att slå larm om förhållandena för svenskarna som lurats att ta slavarnas arbete utanför Richmond. Hans historia publicerades här på bloggen den 18 oktober.

Tillsammans med de 56,75 dollar som tidigare redovisats har nu 108,25 dollar samlats in. I dagens penningvärde motsvarar det ungefär en köpkraft på 1 680 dollar; med en växelkurs på 9 kronor blir det ungefär 15 000 kronor.

Fortsättning följer den 13 december.

 

Referens för penningvärdet: “$108.25 in 1865 → 2018 | Inflation Calculator.” U.S. Official Inflation Data, Alioth Finance, 5 Dec. 2018, https://www.officialdata.org/1865-dollars-in-2018?amount=108.25 .

Idag är det den 29 november, och för 153 år sedan, den 29 november 1865, publicerades i Hemlandet en detaljerad berättelse om förhållandena för svenskarna som råkat i händerna på före detta slavägare utanför Richmond, Virginia.

Tidningen berättar att C Gustafsson, som berättats om i Hemlandet och här på bloggen den 8 november, nåtts av den hjälp ”Pastor L” sänt honom, och under veckan passerat Chicago med sin familj, på väg till Knoxville. En reskamrat till Gustafson blir intervjuad, ”Bergqwist från Stockholm som det föreföll en pålitilig man, hwilken warit klok nog att lemna sin familj i Swerige, tills han kom i ordning här”.

Tidningen berättar under rubriken ”Nya direkta underrättelser från wåra betryckta landsmän i Richmond”:

”Han war bland den stora skara, som af bedragaren Ericson först lockades ned till Virginien. De woro der den 18 Augusti och fördes, för widare transport inåt landet, ombord på några öppna pråmar, der de under dagen, efter berättarens uttryck, höllo på att smälta af hetta. Den påföljande natten war regnig och kall, och stor jemmer war bland qwinnorna och barnen. En i Richmond bosatt swensk, som också heter Bergqwist och drifwer en skomakarewerkstad, har både då och sedermera betett sig på det mest hedrande och hjelpsamma sätt mot de bortförde. Han skaffade qwinnor och barn tak öfwer hufwudet i närheten – männerna måste stanna hos sakerna – blef hos dem till kl. 3 på natten och kom åter till dem efter ett par timmars hwila.”

”Wåra landsmän fördes till olika ”farmare”. Bland desse har blott en, som skall heta Walter, så behandlat sina swenske arbetare, att de kunnat qwarstanna, så obetydlig lönen ock är. Blott en hade lemnat honom – ty wärr en som dernere satt en fläck på wårt goda namn. Efter ett par weckors wistelse hos sin husbonde, begärde och fick han 20 doll[ar] i förskott, under föregifwande att skola skicka penningarne till sin hustru i Swerige. När han fått detta förskott, packade han tillhopa och begaf sig bort. Skam ware öfwer honom!

Hos de öfrige farmarena fingo wåra landsmän sådan kost att de ej derwid kunde härda ut. Som sofwel intet annat än fläsk, härskt och fullt af mask; dertill majsbröd, bakadt som pannkakor af en gammal gumma, som ej mycket lär hafwa förstått sin konst, förmodligen en fordom negerkokerska. I början tillsattes något litet hwetemjöl, som gjorde det drägligare, men det drogs snart in. En gång i weckan bestods dem något mjölk, men icke fullt ett swenskt qwarter på person. I första daggryningen måste de wara uppe och gå till arbete. Missnöjde beslöto de sig hwar efter annan att lemna farmarena och begifwa sig in till Richmond. De hade dock bortackorderat sig för längre tid och nu nekades dem betalning för den tid de arbetat, hwilken för somlige gick till sex weckor.

Inkomne till Richmond fingo somlige arbete, wår berättare med några andra på ett jernbruk eller gjuteri. Arbetet skaffades dem genom den förutnämnde Bergqwist, hwilken under sex weckor skall i hwar wecka hafwa derför uppoffrat twå dagar. Detta är desto hederligare, som mannen sjelf genom kriget förlorat sitt och är i knappa omständigheter. För anskaffandet af arbetet wid gjuteriet fick B[ergqwist] anwisning af en annan landsman Nyström, hwilken någorstädes i närheten af Richmond skall ega en kolgrufwa och derifrån till gjuteriet levererade kol. Arbetslönen war ytterst knapp, blott 8 doll. i weckan och ”boarden” kostade 5, men war god, åtminstone i jemförelse med farmare-kosten. Såsom förr är nämndt, fingo icke alla arbete och hafwa nödgats begifwa sig ut åt ladet igen, så usla willkor der ock bjudas.

En ensam person, som fått arbete i Richmond, kan då, som wår berättare, skrapa ihop resekostnaden till New-York, 8 doll. Berättaren weterligt, hade blott twå till utom Gustafsson, kommit derifrån. (Den sjuke mannen med son, som war Hemlandets förste berättare, war B[ergqwist] obekant.) Hit från New-York hade B[ergqwist] rest på pant af sina saker, hwilka han således har att utlösa. Gud gifwe honom helsa och arbetskraft!”

Tidningens redaktör ömmar verkligen för de nödställda svenskarna, men är rådvill angående hur de bäst kan hjälpas. Pengar börjar visserligen trilla in, men vem kan ta emot pengarna i Virginia och se till att de kommer i rätta händer? Och vart ska de som kommer iväg från Richmond resa för att inte hamna ur askan i elden? Han fortsätter:

”Men kunna nu ock ensamme personer, om de är o friska – hwarenda angreps af frossa dernere – hjelpa sig från träldomen och eländet, en som har familj kan det omöjligen. De borde således hjelpas. Wi hafwa ock redan förnummit willigheten till att bispringa dem. Till de förut redowiste $35,50 har fogats under weckan insamling från annat håll. Af Sändebudet finna wi att bland methodistbröderna insamlingar pågå och en summa ingått, icke obetydlig i betraktande af gifwarenas fåtal. Wi hafwa också knappast förnummit annat än allmän willighet att hjelpa. Kanske skall dock willigheten befrämjas och man, såsom behöfwes, dess fortare gå till werket, då utgifwaren nu kan låta weta att han börjat sätta sig i brefwexling, för att finna reda på bästa person dernere för penningarnes mottagande och de mest lidandes uppsökande och forthjelpande ur eländet. De böra först och främst hjelpas till New-York. Der böra de dock ej gerna stadna, utan hjelpas widare, i wärsta fall såsom mången förut på sina saker. Men hwart skola de anwisas att gå? Ingaludna till Chicago, hwarest redan är, och under wintern säkerligen än mer blir, knappt om arbetsförtjenst, då derjemte lefnadskostnaden derstädes är till alla delar dyr. De som härt[ill] kunna gifwa råd, de som kunna erbjuda eller anwisa dessa wärnlöse bostad och arbetsförtjenst, när de blifwit utlöste, de gifwe det snarast tillkänna, wi uppmana innerligen dertill.

Fö[r]st gäller dock att skaffa medel till förhjelpande ur eländet för så många derborta som möjligt, äfwen för en familj med wuxna döttrar, som på sednare tid blef snart sagdt stulen från Castle-Garden och förd än längre bort, ända ned till Norfolk, V[irgini]a, ifall den kan fås reda på. Gören nu ert bästa, på fördelaktigaste wäg, t. ex. genom uppbärande af gåfwosubscriptioner eller genom tecknande af större lånebidrag. Men hwad I gören, det gören snart!”

Hur angelägen han dock är om att pengar ska komma in till landsmännens hjälp, är det inte med lite ångest redaktören motvilligt tvingas konstatera att det kommer att falla på honom själv att förmedla dem.

”Hwad som tillsändes oss under tidningens adress, skola wi på bästa wis söka för ändamålet anwända och för anwändningen redowisa. Utgifw[aren] känner dock – i betraktande af de wanskliga förhållanderna här i landet, helst då orten är så aflägsen, och sin egen owana – sina skuldror nog swaga för den åtagna bördan, den han dock ej kunde låta blifwa liggande, när ingen synts wilja lyfta den. Han beder derför om wälwillig förbön och allas wälwilliga öfwerseende för hwad som kan brista, endast kunnande utlofwa redlighet.”

Fortsättning följer den 6 december.

Idag är det den 22 november, och för 153 år sedan, den 22 november 1865, hade medel börjat trilla in till de nödställda svenskarna som lurats att göra det arbete de nyss friade slavarna inte längre utförde på plantagerna i närheten av Richmond, Virginia. Den svensk-amerikanska tidningen Hemlandet i Chicago, som tillsammans med Sändebudet varit först med att uppmärksamma svenskarnas belägenhet, tillkännager de summor man tagit emot.

Peter Wiklund och Er. Troil skänker $1 var till insamlingen, som nu är uppe i $35. De sände pengarna i ett brev daterat den 14 november, och skriver:

”Emedan uppmaningar synas i båda tidningarna, Hemlandet och Sändebudet, till något understöd för våra förtryckta landsmän i Richmond, och det synes som ej någon bryr sig om saken, oaktadt vi tycka att det är af största nödvändighet att de bli hulpne derifrån, så sända vi underskrifne $1 hvardera och önska att flera måtte göra detsamma, ty många, som tidningen säger, kunna hjälpa en, men en kan icke hjelpa många.”

Det sista uttrycket blev något av en slogan för kampanjen. Det kom ursprungligen från en insändare publicerad i Hemlandet den 18 oktober, där brevskrivaren uppmanade svenskarna i Amerika att hjälpa de fattiga och nödställda emigranterna ”som icke ha medel att komma längre än till landstigningsplatsen.”. Förslaget var att samla in medel till en tjänst och en kassa i New York och en i Chicago, som skulle hjälpa fattiga svenska emigranter att klara sig den första tiden i det nya landet. Rubriken på insändaren var ”En kan icke hjelpa alla, men alla kunna hjelpa en.”

Fortsättning följer den 29 november.

Tyvärr publicerades inte detta inlägg den 8 november som det skulle. Roots & Branches — Bloggen ber om ursäkt för fördröjningen!

Idag är det den 8 november, och för 153 år sedan, den 8 november 1865, publicerade den svensk-amerikanska tidningen Hemlandet ett nytt brev från en svensk som på falska premisser lockats till Richmond, Virginia.

”Åter ett rop från dem, som kommit i röfwarehänder.

Richmond d. 16 Oct, 1865.

Kära pastor L.! I min stora nöd wander jag mig till Tit., för att om möjligt hjelpa mig och min familj upp till Kn. Jag är både murare och timmerman till handtwerk, så att Tit. ser nog, om der finns arbetsförtjenst åt mig. Jag will gerna betala Tit. öfwer och icke under, om Herren förlänar mig helsan och färdiga lemmar, men skola wi blifwa här något länge så är jag rädd, att wi blifwa förgångna både till kropp och själ, ty detta lijwets omsorger skola draga oss bort ifrån det sanna ljuset. (Brefskrifwaren skildrar herefter, huru de den 17 Aug. ankommit till New-York utan en cent qwar, blefwo lockade till Virginia af den förr i Hemlandet omtalade Ericson och på samma usla willkor, samt att de – liksom Hammarström säger i sitt i wårt förra nummer intagne bref – blifwit, då de efter sex weckor begärde betalning, drifna från plantagen och förda till Richmond, der dock en del erhållit arbete.) Brefskrifwaren fortsätter: Så kära pastor L, war god och hjelp mig för Jesu skull; ty här få wi ej heller höra ett enda Guds ord på wårt språk. Wi ha wäl Nya Testamentet och Psalmböcker, men då man kommer uti en sådan swår lekamlig nöd och ej har några lefwande kristna att umgås med, så är det ganska swårt.

– Jag beder om en kär helsning till A. samt till pastor Duwell om han träffas!

– En ringa kristendomsbroder i stor både andelig och lekamlig nöd.

C. Gustafson.”

Att de nödställda svenskarnas belägenhet väcker sympatier hos landsmännen i Nordstaterna visar engagemanget som så smått börjar gro. Dels hade Hemlandet redan efterlyst hjälp till dem, dels stöds uppropet av Pastor ”L”, som C. Gustafssons brev var ställt till. Han har själv förslag på hur hjälpen kan ordnas, i en kommentar till brevet i samma tidning:

”Den begärda hjelpen hoppas wi redan kommit denne lidande till undsättning. Men det är icke alldeles utan fara för förlust man kan sända penningar ned åt Södern till slika lidande. Och derföre, på det att förlusten ej skulle drabba på en, ifall någon olycka skulle hända med penningarna eller familjen, så förenade sig några wänner i att låna åt den nödställde än $20, än $10 och än $5, hwardera. Andra gåfwor mindre summor såsom skänker och snart hade man den summan, som behöfdes till hjelp åt denna familj. Men der äro många flera ännu, som behöfwa hjelp; och derföre wilja wi i kärleken säga till alla wåra wänner häruppe, som få sit meddelat de lidandes behof: ’Gack du och gör sammaledes!’

J. G. L.”

Tidningens egen kommentar följer därpå:

”Här är nu en ny bekräftelse på nöden bland desse bedragne landsmän och tillika ett föredöme och anwisning till dess afhjelpande. I Laporte håller man på att samla medel. Utan twifwel skall man gripa sig an på andra ställen, hwarför icke öfwerallt. Upp då, som en man! På hwad plats denna nöd behjertas, bör man ställa någon eller några i spetsen för insamlingen. Det tör ej wara tid dröja med hjelpen!

Redaktionen.”

Fortsättning följer den 22 november.

Idag är det den 6 november, och för 158 år sedan, den 6 november 1860, blev Abraham Lincoln vald till president i USA. Han hade inte stöd från en enda sydstat. Valet av Lincoln var en av de faktorer som skulle leda till att sydstaterna bröt sig ur unionen som bildade USA, och inledningen på det Amerikanska inbördeskriget.

Det Richmond i Virginia som svenskarna hamnade i 1865, var en stad svårt märkt av det Amerikanska inbördeskriget. I maj 1861, redan några veckor innan Virginia gick med i sydstaternas Konfederation (Confederate States of America, CSA), valde de övriga sydstaterna i Konfederationen Richmond som sin huvudstad. Det amerikanska inbördeskriget hade inletts den 12 april, 1861. Virginia gick ur USA den 17 april, och gick med i CSA den 19 juni.

Som Konfedreationens huvudstad var Richmond strategiskt viktig på många sätt. 1860 hade staden haft nästan 38 000 invånare, och var därmed en av de större städerna i Nordamerika. Dess läge vid James River var idealiskt för industrier som behövde vattenkraft, och järnverk som Tredegar Iron Works tillverkade krigsmateriel till Konfederationen. Allt som behövdes i krigföringen, från stålet i krigsfartyget USS Virginia, artilleripjäser och bomber, via svärd, bajonetter och rustningar, till tält och uniformer, tillverkades i Richmond.

Richmond var också en viktig knutpunkt för transporter. James River var en viktig transportväg till Atlanten, och inte mindre än fem järnvägar hade Richmond som slutstation. Det som producerades i stadens industrier och Virginias plantager kunde smidigt fraktas vidare till sina destinationer.

Närheten till kriget gjorde att staden automatiskt blev ett centrum för såväl sjukhus för krigsskadade som fängelser och läger för krigsfångar.

Under tiden som Sydstaternas huvudstad var också den politiska makten koncentrerad till staden. Där fanns Konfederationens president Jefferson Davis, och hela hans regering, liksom den förvaltning som krävdes. Där fanns också guvernören och styret för Virginia, liksom Richmonds borgmästare och dess förvaltning.

Under kriget ökade befolkningen i Richmond kraftigt. Från de cirka 38 000 invånarna 1860, av vilka en dryg fjärdedel var slavar som arbetade i industrier och hem, till mer än 100 000 1863. Kanske var invånarantalet så högt som 150 000 personer 1865. Och staden drog till sig alla typer av människor. Polisstyrkan var inte tillräcklig för de spelhålor, den prostitution och den kriminalitet som frodades. Bostadsbristen var enorm, vilket ledde till höga hyror för de husrum som fanns. Sjukdomar spred sig, mat och bränsle tröt, och inflation ledde till att priserna 1863 var 700 procent högre än 1861. Spänningarna ledde till brödkravaller i april 1863.

Richmonds ställning gjorde staden till en självklar måltavla för nordstatsarmén, och det faktum att den endast låg 16-17 mil från Unionens huvudstad Washington, var en nagel i ögat på nordstaterna. ”On to Richmond!”, ”Mot Richmond!”, blev slagordet för dess armé. Staden utsattes för ideliga stormningsförsök, och lokalbefolkningen pratade om att förstöra allt av värde i Richmond om den riskerade att bli invaderad. Stadens och Konfederationens styren var dock oroliga för att även bostadsområden skulle förstöras, om det skulle komma till det.

När nordstatsarmén, ledd av Ulysses S Grant, slutligen närmade sig Richmond våren 1865 och dess fall ansågs nära förestående, beslutades att militären och President Davis med sin regering skulle lämna staden. När sydstatsarmén utrymde Richmond den 2 april, satte den också eld på broar, vapenförråd, och lager- och förrådsbyggnader. Elden spred sig till stora delar av centrum, som brann tills stadens borgmästare, Joseph C Mayo, dagen efter överlämnade staden till nordstatsarmén. En vecka senare, den 9 april 1865, kapitulerade General Lee till General Grant vid Appomattox tingshus.

Den 15 april avled president Lincoln av de skottskador han fått av sydstataren John Wilkes Booth på Ford’s Theatre i Washington kvällen innan.

Det var alltså i efterdyningarna av de här händelserna som de nyanlända svenskarna lurades att resa till trakten av Richmond och ta de arbeten slavarna tidigare hade utfört.

 

 

Idag är det den 1 november, och för 153 år sedan, den 1 november 1865, publicerade den svensk-amerikanska tidningen Hemlandet ytterligare ett nödrop från de svenskar som lurats till trakten av Richmond, Virginia, för att arbeta under slavliknande förhållanden.

”Ännu ett nödrop från swenskarne i Richmond.

Richmond d. 14 Okt. 1865.

Min goda Sw. Swenson.

Wi skrefwo till dig, när wi woro i New York om wår stora nöd och den är nu icke mindre. Wi woro (härnere) hos en slafherre i sex weckor; der blefwo wi behandlade som slafwar och när wi wille hafwa penningar, så blef swaret att alla swenskar skulle bort från egendomen, och inom en dag blefwo wi skickade till Richmond. Husrum ha wi fått hos en swensk handlande, men icke något arbete. Jag har gått en hel wecka och sökt, men förgäfwes. Min söta Swenson, war god och förbarma dig öfwer oss, annars förgås wi af hunger i detta fremmande land. Om du icke förbarmar dig öfwer oss, så kunna wi aldrig hjelpa oss härifrån med lifwet. Wi ha bjudit ut kläder för att få penningar, men fåfängt. Om någon möjlighet är, så hjelp oss med det allra snaraste som ske kan. Det är en familj som fått löfte om penningar från slägtingar i Minnesota som wi kunde få ressällskap med. Söta Swenson, war god och underrätta oss härom hwad utsigt det är omkring Chicago att berga sig. Jag har ingenting mera att skrifwa om, utan en oändeligen kär hälsning från hustru och fyra barn.

Tecknar

Carl Hammarström.”

Tidningen lägger till en kommentar, och det är uppenbart att redaktören lider med de utsatta svenskarna i Virginia. Man våndas dock över att själv behöva ta ansvar för att lösa situationen.

”Anm. Orsaken att denne man icke erhöll swar på sitt bref från New-York war, att den här på platsen tillskrifne wid brefwets ankomst ej befann sig hemma. Emellertid kom äfwen Hammarström med familj och kanske flera åstad till det olycksbringande Södern. Der äro de och många landsmän i nöd, kanske snart fallne ett offer för hungern – och ingen förbarmar sig öfwer dem! ’En kan icke hjelpa alla, men alla kunna hjelpa en,’ ja, en hel del. Nog kunna, nog wilja landsmännen hjelpa, det måste blott fattas den som sätter sig i spetsen för hjepens insamlande och säkra ofwerstyrande till de nödställde. Utwäg dertill måste finnas. Hemlandets utgifware känner den icke, men wilja landsmän betro oss med gåfwomedlens hopsamlande, så äro wi, om ingen bättre erbjuder sig, williga mottaga dem, och wi skola söka bästa råd för deras anwändning till det afsedda kärleksändamålet.

Sändebudet, Fädrelandet och Emigranten täcktes obserwera wår uppmaning och se wi helst om något af dessa skandinaviska organer anstaltade om medlens insamling och anwändning.”

Fortsättning följer den 8 november.