Roots & Branches — Bloggen

Idag är det den 6 november, och för 158 år sedan, den 6 november 1860, blev Abraham Lincoln vald till president i USA. Han hade inte stöd från en enda sydstat. Valet av Lincoln var en av de faktorer som skulle leda till att sydstaterna bröt sig ur unionen som bildade USA, och inledningen på det Amerikanska inbördeskriget.

Det Richmond i Virginia som svenskarna hamnade i 1865, var en stad svårt märkt av det Amerikanska inbördeskriget. I maj 1861, redan några veckor innan Virginia gick med i sydstaternas Konfederation (Confederate States of America, CSA), valde de övriga sydstaterna i Konfederationen Richmond som sin huvudstad. Det amerikanska inbördeskriget hade inletts den 12 april, 1861. Virginia gick ur USA den 17 april, och gick med i CSA den 19 juni.

Som Konfedreationens huvudstad var Richmond strategiskt viktig på många sätt. 1860 hade staden haft nästan 38 000 invånare, och var därmed en av de större städerna i Nordamerika. Dess läge vid James River var idealiskt för industrier som behövde vattenkraft, och järnverk som Tredegar Iron Works tillverkade krigsmateriel till Konfederationen. Allt som behövdes i krigföringen, från stålet i krigsfartyget USS Virginia, artilleripjäser och bomber, via svärd, bajonetter och rustningar, till tält och uniformer, tillverkades i Richmond.

Richmond var också en viktig knutpunkt för transporter. James River var en viktig transportväg till Atlanten, och inte mindre än fem järnvägar hade Richmond som slutstation. Det som producerades i stadens industrier och Virginias plantager kunde smidigt fraktas vidare till sina destinationer.

Närheten till kriget gjorde att staden automatiskt blev ett centrum för såväl sjukhus för krigsskadade som fängelser och läger för krigsfångar.

Under tiden som Sydstaternas huvudstad var också den politiska makten koncentrerad till staden. Där fanns Konfederationens president Jefferson Davis, och hela hans regering, liksom den förvaltning som krävdes. Där fanns också guvernören och styret för Virginia, liksom Richmonds borgmästare och dess förvaltning.

Under kriget ökade befolkningen i Richmond kraftigt. Från de cirka 38 000 invånarna 1860, av vilka en dryg fjärdedel var slavar som arbetade i industrier och hem, till mer än 100 000 1863. Kanske var invånarantalet så högt som 150 000 personer 1865. Och staden drog till sig alla typer av människor. Polisstyrkan var inte tillräcklig för de spelhålor, den prostitution och den kriminalitet som frodades. Bostadsbristen var enorm, vilket ledde till höga hyror för de husrum som fanns. Sjukdomar spred sig, mat och bränsle tröt, och inflation ledde till att priserna 1863 var 700 procent högre än 1861. Spänningarna ledde till brödkravaller i april 1863.

Richmonds ställning gjorde staden till en självklar måltavla för nordstatsarmén, och det faktum att den endast låg 16-17 mil från Unionens huvudstad Washington, var en nagel i ögat på nordstaterna. ”On to Richmond!”, ”Mot Richmond!”, blev slagordet för dess armé. Staden utsattes för ideliga stormningsförsök, och lokalbefolkningen pratade om att förstöra allt av värde i Richmond om den riskerade att bli invaderad. Stadens och Konfederationens styren var dock oroliga för att även bostadsområden skulle förstöras, om det skulle komma till det.

När nordstatsarmén, ledd av Ulysses S Grant, slutligen närmade sig Richmond våren 1865 och dess fall ansågs nära förestående, beslutades att militären och President Davis med sin regering skulle lämna staden. När sydstatsarmén utrymde Richmond den 2 april, satte den också eld på broar, vapenförråd, och lager- och förrådsbyggnader. Elden spred sig till stora delar av centrum, som brann tills stadens borgmästare, Joseph C Mayo, dagen efter överlämnade staden till nordstatsarmén. En vecka senare, den 9 april 1865, kapitulerade General Lee till General Grant vid Appomattox tingshus.

Den 15 april avled president Lincoln av de skottskador han fått av sydstataren John Wilkes Booth på Ford’s Theatre i Washington kvällen innan.

Det var alltså i efterdyningarna av de här händelserna som de nyanlända svenskarna lurades att resa till trakten av Richmond och ta de arbeten slavarna tidigare hade utfört.

 

 

Idag är det den 1 november, och för 153 år sedan, den 1 november 1865, publicerade den svensk-amerikanska tidningen Hemlandet ytterligare ett nödrop från de svenskar som lurats till trakten av Richmond, Virginia, för att arbeta under slavliknande förhållanden.

”Ännu ett nödrop från swenskarne i Richmond.

Richmond d. 14 Okt. 1865.

Min goda Sw. Swenson.

Wi skrefwo till dig, när wi woro i New York om wår stora nöd och den är nu icke mindre. Wi woro (härnere) hos en slafherre i sex weckor; der blefwo wi behandlade som slafwar och när wi wille hafwa penningar, så blef swaret att alla swenskar skulle bort från egendomen, och inom en dag blefwo wi skickade till Richmond. Husrum ha wi fått hos en swensk handlande, men icke något arbete. Jag har gått en hel wecka och sökt, men förgäfwes. Min söta Swenson, war god och förbarma dig öfwer oss, annars förgås wi af hunger i detta fremmande land. Om du icke förbarmar dig öfwer oss, så kunna wi aldrig hjelpa oss härifrån med lifwet. Wi ha bjudit ut kläder för att få penningar, men fåfängt. Om någon möjlighet är, så hjelp oss med det allra snaraste som ske kan. Det är en familj som fått löfte om penningar från slägtingar i Minnesota som wi kunde få ressällskap med. Söta Swenson, war god och underrätta oss härom hwad utsigt det är omkring Chicago att berga sig. Jag har ingenting mera att skrifwa om, utan en oändeligen kär hälsning från hustru och fyra barn.

Tecknar

Carl Hammarström.”

Tidningen lägger till en kommentar, och det är uppenbart att redaktören lider med de utsatta svenskarna i Virginia. Man våndas dock över att själv behöva ta ansvar för att lösa situationen.

”Anm. Orsaken att denne man icke erhöll swar på sitt bref från New-York war, att den här på platsen tillskrifne wid brefwets ankomst ej befann sig hemma. Emellertid kom äfwen Hammarström med familj och kanske flera åstad till det olycksbringande Södern. Der äro de och många landsmän i nöd, kanske snart fallne ett offer för hungern – och ingen förbarmar sig öfwer dem! ’En kan icke hjelpa alla, men alla kunna hjelpa en,’ ja, en hel del. Nog kunna, nog wilja landsmännen hjelpa, det måste blott fattas den som sätter sig i spetsen för hjepens insamlande och säkra ofwerstyrande till de nödställde. Utwäg dertill måste finnas. Hemlandets utgifware känner den icke, men wilja landsmän betro oss med gåfwomedlens hopsamlande, så äro wi, om ingen bättre erbjuder sig, williga mottaga dem, och wi skola söka bästa råd för deras anwändning till det afsedda kärleksändamålet.

Sändebudet, Fädrelandet och Emigranten täcktes obserwera wår uppmaning och se wi helst om något af dessa skandinaviska organer anstaltade om medlens insamling och anwändning.”

Fortsättning följer den 8 november.

Idag är det den 18 oktober, och för 153 år sedan, den 18 oktober 1865, hade de svensk-amerikanska tidningarna Sändebudet och Hemlandet börjat reagera på rapporter som började trilla in om svenskarnas belägenhet i Virginia.

Hemlandet berättar den 18 oktober att Swen Jacobsson från Färgelanda, som var den förste vars berättelse om de slavliknande förhållandena i Virginia nått tidningarna, och med sin son blivit hjälpt av missionär Andreen i New York att ta sig till Chicago, nu efter en tid på sjukhus hade börjat återhämta sig från strapatserna i Virginia, men ännu inte var fullt återställd. Jacobsson och hans 16-årige son var de första som kommit undan från södern, medan resten var kvar i Richmondtrakten.

Man publicerar också ett brev med ett nödrop, författat av Olof Brink i Virginia den 3 september, vilket även publicerats i Sändebudet.

”Virginia d. 3 Sept. 1865.

Käraste kusin Olof i Swede-Bend, Iowa.

Jag will nu teckna några rader till dig min älskade wänskapsbroder och kusin och i min ensamhet skrifwa för att underrätta dig huru jag mår.

Jag har, Gudi ware lof, till närwarande stund helsan, och har nu ändtligen kommit till Amerika på sitt underliga wis. Wi kommo till New-York och hade ej en enda cent att reda oss med, och jag wisste icke ej något sätt hwarpå wi skulle komma derifrån. Ingen förtjenst fanns der att tillgå; men så kom der en swensk herre och lofwade oss arbete. Han war så fin och så snäll samt lofwade att låta oss följa med honom och få förtjenst. Platsen skulle wara så nära Iowa, att wi kunde resa dit på 3 eller högst 4 timmar. (Iowa war min bestämmelseort.) Wi skulle således lätteligen kunna komma dit. Men i dess ställe förde han oss till de södra staterna. Först kommo wi till staden Richmond, der krigets härjningar gått fram, och derifrån förde man oss utefter en kanal 40 mil [=amerikanska miles, c:a 65 km], och slutligen kommo wi fram der wi fingo stanna. När wi woro i New-York lofwade han oss att wi skulle få fri kost, husrum och sängkläder samt doktor om wi blefwo sjuka, och jag skulle få 13 dollars i månaden och min hustru 8 dollars; men i stället får jag 10 dollars och min hustru 2.

– Wi äro tolf swenskar med qwinnor och barn; wi få ej fullt 12 kannor tjernmjölk om dagen på 12 personer, dertill majs-mjöl som wi få grädda pannkakor af, i stället för bröd, samt litet fläsk. Detta är hela wårt dagtraktamente. Wi få gå i strängt arbete hela dagen igenom, och när qwällen kommer, så få wi sofwa på hårda tegelgolfwet, och en timme före soluppgången skola wi wara i fullt arbete. Ja, slafwarne äro fria, men wi äro nästan som slafwar i-deras ställe; derför ser jag mig ingen möjlighet att kunna uthärda med de mina att wara här tills jag hunnit förtjena något så att wi kunna komma härifrån, ty jag fruktar innan den tiden kommer, orkar jag icke gå fot om fot, om jag skulle lefwa. Och nu käraste kusin, beder jag dig, att du, om möjligt är, på något sätt och wis hjelper oss härifrån ur detta högst betänkliga elände, bedrägeri och slafweri. Hjelp oss, käre du, om det är möjligt.

Med wänskap tecknar,

Olof Brink.
Adress: Richmond, Ben Lemond* (county?), Goochland, Virginien.”

Sändebudets avgående redaktör Ericson avrundar sin gärning med ett upprop, som citeras i Hemlandet:

”Af detta bref framstår de bedragna landsmännens tillstånd i Virginien högst betänkligt och den skälmen som narrat dem har gjort sig förtjent af allas rättmätiga förakt. Kunde ingenting göras för på skyndande af denna högst öskliga flyttning? Finnes det ingen menniskoälskande och förståndig landsman, som kunde taga hand om saken och samla medel till bestridande af deras reseomkostnader? Utan twifwel finnes det hundradetals bland landsmännen i Western, som skulle skatta sig lyckliga att gifwa sin skärf till dessa bedragnas hjelp. Wi för wår del äro mer än williga dertill och erbjuda oss sjelfwa att bland wåra wänner göra hwad som kan göras för saken. Den som kan och will genomföra detta förslag, torde med görligaste första anmäla sig i de swenske tidningarne.”

Enligt lagen The Homestead Act från 1862, kunde amerikanska medborgare och immigranter som hade ansökt om amerikanskt medborgarskap, få rätt att bosätta sig på och odla upp upp till 160 acres [65 hektar] av federalt ägd mark, som framför allt fanns väster om Mississippi. Efter att ha byggt ett hus, bott på och odlat marken i fem år fick nybyggaren full äganderätt till markområdet mot en låg inregistreringsavgift. Detta lockade naturligtvis svenska torpare och småbönder med små utsikter om att få ett gott liv på sina små tegar i Sverige. I Virginia hade dock stora plantager sedan länge anspråk på marken, och möjligheter att gratis få land fanns inte där på samma sätt. Detta varnar Hemlandet om i en vidstående artikel:

”Bosättningstillfällena i Virginia.

Att det ej mycket kan båta för jordbrukare att spekulera på flyttning; åtminstone till den sydstaten, framgår af Richmonds Handelstidning (Commercial Bulletin). Den säger, att Virginia icke kan med den stora Nordwestern täfla uti inbjudande af fremmande immigration. De billiga länderierna där äro för magra att skaffa uppehälle åt den som intet annat kapital eger än sin arbetsduglighet. Landet har blifwit uppröjdt i stora slängor; boningshusen lågo alla i midten och skoglandet ligger wanligen i klump. Utskiftandet af dessa landstycken i farmar på 40, 80 eller 160 acres skulle icke lemna bebyggarne wirke och eldbrand, ja i många fall icke ens jord duglig att plöja. Der finnes ej några sträckor af fruktbar jord, liggande tillsammans tillräckligt stora för anläggande af nybyggen. Timmer- och byggnadsmaterialier äro i landet knappa och kostsamma. Af dessa sakförhållanden will följa, att den klass av immigranter, hwilka Virginierne motsett med förhoppningar, så wälkomna de skulle wara, icke skulle blifwa i stånd att betala det land och de byggnader som de behöfwa för sin ’settling’.

– Hwad en Virginiatidning sjelf säger om landet måste ju anses tillförlitligt.”

Fortsättning följer den 1 november…

 

*Ben Lomond var en plantage i Goochland county, Virginia. Läs om plantagen på https://goochlandhistory.wordpress.com/tag/ben-lomond/ .

Idag är det den 20 september, och för 153 år sedan, den 20 september 1865, kom den första indikationen om att allt inte stod rätt till med de svenska emigranterna som under sommaren rest till trakten av Richmond, Virginia, där de utlovats, om inte guld och gröna skogar, så rejäl lön och ordentligt boende i en ”wacker liten by” som uppförts för deras skull och döpts till ”Stockholm”.

Missionären A Andreen, vars brev i den svensk-amerikanska tidningen Hemlandet berättade om det elände många svenska emigranter mötte när de nådde New York, skriver ett nytt brev den 7 september, vilket publiceras i Hemlandet den 20 september. Han berättar om några svenskar som fått hjälp att ta sig till Chicago, och fortsätter: ”I samma sällskap war en man återkommen från Richmond, Virginia, som säger att att swenskarne der behandlas som slafwar, att öfweruppsyningsmannen sitter till häst och drifwer dem, och att de önska komna derifrån så fort de kunna. Tala med honom, och i hans namn warna för den resan i tidn. om, som jag tror, allt är sannt hwad han säger. Mannens namn är Swen Jacobson från Fergelanda socken Elfsborgs län. Jag måste för den stackaren och hans son, 16 år, som dock fick resa för halft pris lägga ut 11,40, som han med hand och mun lofwade betala till pastor Carlson i Chicago.”

Fortsättning följer den 18 oktober…

Idag är det den 13 september, och för 153 år sedan, den 13 september 1865, publicerades en artikel i den svensk-amerikanska tidningen Hemlandet, baserad i Chicago, som blev början på en märklig historia som skulle rullas upp under de närmaste månaderna.

1865 hade den svenska emigrationen till Amerika inte riktigt fått fart ännu. Innan statistiken började föras 1851 uppskattar man antalet utvandrade svenskar till Amerika till ungefär 5 000 personer. Under 1850-talet tog ungefär 15 000 modiga svenskar båten över till Amerika, och mellan 1861 och 1865 ytterligare 20 000. Det var först i samband med missväxten och de därpå följande nödåren 1867-1869 som emigrationen tog fart ordentligt.

På försommaren 1865 avslutades det amerikanska inbördeskriget, och under sommaren reste ett antal förväntansfulla svenskar över till Amerika, med förhoppningar om ett bättre liv. Hur det där livet skulle skapas hade man dock endast en vag uppfattning om. En svensk missionär i New York, pastor A Andreen, skriver i Hemlandet den 20 september om de utblottade och vilsna nyanlända svenskarna han träffar på i staden varje dag. ”På Castel-garden* ligga mellan tjugu och trettio personer, som icke hafwa en cent, och då jag kommer dit draga de i rocken och klappa på axeln, ropande: ’pastor, hjelp mig härifrån, så att vi slippa komma till fattighuset.’”. Han hjälper dem så gott han kan, och har fullt upp med att skriva brev till deras tidigare emigrerade anförvanter runt om i USA och be dem ta sig an sina nödställda släktingar.

Till några av de vilsna nyanlända svenskarnas lättnad, stöter de dock strax efter landstigningen i New York på en skandinav, som de kan kommunicera med. I vissa av berättelserna är han norrman, i andra svensk. Gemensamt är dock att han är välklädd, proper, och hjälpsam. Olof Brink skriver den 3 september 1865 från Richmond, Virginia, ett brev till sin kusin i Iowa, vilket publiceras i Hemlandet den 10 oktober: ”Wi kommo till New-York och hade ej en enda cent att reda oss med, och jag wisste icke ej något sätt hwarpå wi skulle komma derifrån. Ingen förtjenst fanns der att tillgå; men så kom der en swensk herre och lofwade oss arbete. Han war så fin och så snäll samt lofwade att låta oss följa med honom och få förtjenst. Platsen skulle wara så nära Iowa, att wi kunde resa dit på 3 eller högst 4 timmar. (Iowa war min bestämmelseort.)”

Vad gör då Olof Brink i Virginia?

Den 13 september citerar Hemlandet en artikel från Sändebudet om svenskar som just anlänt till Richmond, Virginia.

”Swenska emigranter i Richmond, Virginia.

En korrespondent till en tidning i Baltimore skrifwer från Richmond den 21 Aug. följande. ’En owanlig syn bewittnades i går afton på kanalstranden wid Tenth Street. Öfwer 100 swenskar, män, qwinnor och barn, friskt och kraftfullt folk, med röda kinder och spetsiga skor, stodo och wäntade på båten som skulle föra dem till en farm i Grochland. De första emigranterna – 22 personer – från Swerige ankomme hit den 15 Maj, och nästkommande skara antages skall belöpa sig till flera hundra(?). De afgå till en farm, der en wacker liten by allaredan uppförts för deras räkning och på en af de hwita kojorna läses ordet ”Stockholm” i stora bokstäfwer, ett namn som skall glädja dem att se.’”

Tidningen rapporterar vidare att en skara före detta slavar som nyligen blivit fria och som anses vara rädda för konkurrens, samlats kring nykomlingarna och ”tycktes wara särdeles missnöjda med den wändning tingen tagit. Många anmärkningar gjordes i afsigt att afskräcka swenskarne, men enär de ej förstodo ett ord engelska, hade anmärkningarne ingen inwerkan på dem.”

Svenskarna skulle få ”12 dollars i månaden för mansarbete och 8 dollars för qwinnoarbete, förutom kost. Ingen af mankönet får betalning såwida han ej är öfwer 15 år.”

Tidningen antyder att det nästan låter för bra för att vara sant, men den har ”fått skäl att sätta tro till uppgiftens sannfärdighet.”

Det skulle dock visa sig att svenskarna hade anledning att lyssna på de före detta slavarnas varningar.

Fortsättning följer den 20 september.

 

*Castle Garden var USA:s första immigranthamn, som tog emot immigranter mellan 1820 och 1892, innan Ellis Island tog över rollen.

Idag är det den 30 juli, och i vår serie om dr Christian August Strubes råd på Nödhjelps-Taflan från 1800 kallt, har vi kommit fram till det fjärde och sista kapitlet: hur man behandlar misstänkt dödfödda barn. Känsliga läsare varnas, och har du eller någon närstående drabbats av att förlora ett barn, ska du nog sluta läsa här och surfa vidare till något roligare.

Om du skulle råka ut för en förlossning utanför sjukhuset, FÖLJ INTE RÅDEN FRÅN 1700-TALET! RING 112 OCH KALLA PÅ AMBULANS, OCH RING SEDAN FÖRLOSSNINGSAVDELNINGEN OCH FÅ RÅD OCH GUIDNING AV EN BARNMORSKA.

Huru man behandlar nyfödda, efter utseende, döda Barn.

1. Rensa munnen från slem, reta tungan och munnen med lite salt.
2. Et ljumt bad, skärpt med win eller bränwin.
3. Wefta frisk luft til barnet.
4. Spruta från afstånd med någon styrka kallt watten på hjertgropen. Efter hwarje sprutning, låter man barnet hwila litet, och gnider derpå ryggraden, hjertgropen och låren lindrigt med warma dukar eller flanell, doppade i bränwin eller win, skakar det sackta hit och dit, slår det med flathanden på bakänden; borstar ryggrad och fotblad, och retar huden i näsan med en pennfjäder.
5. Håll krossad rödlök eller hwitlök, eller Salmiac-Spiritus, Stink-Spiritus, under näsan; häll twå til tre droppar smärtstillande Spiritus eller win i barnet.
6. Klistir(*) af salt, watten och olja.

Lifstecken: En liten rörelse i kekarne, läpparnes rodnande, ögonens upslående, bröstets höjning, suckande, qwidande. Man må ej hålla et barn för dödt, för det at dödstecken wisa sig och barnbecket afgår.

(*klistir = lavemang)

Om någon skulle behandla ett barn enligt dr Strubes råd idag, hade denne blivit anmäld både till IVO och för barnmisshandel.

Dr Strubes råd var säkert skrivna i all välmening, så man får iallafall ge honom en eloge för hans goda vilja, hur makabra några av hans råd än ter sig idag. Han ska också ha all heder för att han inte ger upp. Överst i dokumentet finns ”Några Hufwud-Regler”, och den femte och sista är att ”Man måste til det minsta fortfara med hjelpen i sex timmar, och ej hwila förr än menniskan fullkomligen lefwer.” Som avslutning på Nödhjelps-Taflan står att:

”Menniskan är ej werkligen död, förr än tecken till förruttnelse inställa sig. Många menniskor, som man hållit för döda, hafwa efter lång tid återwunnit lifwet, eller omkommit ömkeligen i grafwen.”

Idag är det den 23 juli, och i vår serie om hur man räddade livet på folk vid det förr-förr-förra sekelskiftet, har vi idag kommit fram till hur man återupplivar någon som hängt sig. Känsliga läsare varnas redan nu, och har någon närstående tagit livet av sig ska du nog sluta läsa här och surfa vidare till något roligare!

Det är alltså den tyske Dr Christian August Strubes råd på Nödhjelps-Taflan från 1800 vi går igenom.

Innan vi börjar med kapitel III, är ytterligare en varning på plats. Dr Strubes råd är långt över 200 år gamla; FÖLJ DEM INTE! STÖTER DU PÅ NÅGON SOM HÄNGER I EN SNARA, TA OMEDELBART NER PERSONEN OCH PÅBÖRJA OMGÅENDE MODERN HJÄRT-LUNGRÄDDNING!

Huru man återkallar en hängd till Lifwet.

1. Hwem som ser en hängd, det ware wän eller owän, och ej genast utan dröjsmål nedskär honom, gör stor synd (undantagandes då han blifwit hängd på Öfwerhetens befallning.) Men nedtag honom warsamt, at han ej må falla för hårdt på jorden.
2. Såsnart han ligger, måste man genast lossna repet och alla kläder som trycka, t. ex. halsduk, wäst, byxlining, strumpband, lifstycke.
3. Lämna honom i friska luften, eller för honom i en swal, ej fucktig stuga.
4. Bär honom warsamt, så at hufwud och bröst ligga högre än fötterna.
5. Lägg honom litet på högra sidan, så at han ligger uprätt med bröst och hufwud.
6. Inweckla honom i warma lakan, dynor eller halm.
7. Bespräng och twätta ansicktet med kallt watten och ättika. Wefta luft til honom.
8. Bestryk tinningarne med ättika eller bränwin.
9. Linda dukar, doppade i warm ättika, brännwin eller linolja, om halsen.
10. Såsnart hjertat rörer sig, gnider man lidrigt och warsamt ansickte, hals, mage, rygg och fötter, liksom man gör wid drunknade. Man kan äfwen slå warma eller i warm ättika eller bränwin blötta dukar om kroppen; men mun och näsa bli fria.
11. Sätt honom derunder i et ljumt bad eller fotbad.
12. När den sjuke kan swälja (men ej förr), så gif honom esomoftast et skedblad kallt watten eller winättika blandad med watten.

För fältskären.

Åderlåtning är på hängda ofta genast nödig, och bör förrättas på samma sätt, som på drunknade, Men man må ej aftappa mycket blod på en gång, utan heldre i flera portioner. Will ej blodet flyta, så gnider man bröstet med yllna, warma eller i warm winättika blötta lappar. Tobaksrök och tobaksklistirer(*) äro i synnerhet skadlige för hängde. Hwad luftinblåsningen angår, gäller det som är sagt om drunknade. Den är här mindre ofta nödig.

(*klistir = lavemang)

Återigen ska det bäras omkring på den olycklige, snarare än att omedelbart hjälpas på plats. Liksom i fallen med den drunknade och den ihjälfrusne ska det baddas med ättika och brännvin. I alla tre fallen ska mer av samma vara hjälpa den nödställde: den drunknade ska sänkas ner i ett bad, den ihjälfrusne ska naken grävas ner i en snödriva, och på den hängde ska dukar lindas runt halsen. Den ihjälfrusne och den hängde slipper dock lavemanget. Medan den drunknade och den ihjälfrusne i bästa fall kan slippa åderlåtningen, är den på den hängde oftast nödvändig. I förbifarten nämns mot slutet att ”inblåsning af Lifs-luft är det säkraste medlet” till räddning av den drunknade och den ihjälfrusne, däremot är det mindre angeläget på den hängde.

Det hade varit intressant att veta hur många som räddades av dr Christian August Strubes råd, och hur många som kunde ha räddats men som gick en för tidig död till mötes på grund av dem.

Nästa gång ska vi avrunda serien med hur man behandlar misstänkt dödfödda barn. Känsliga varnas redan nu.

Idag är det den 16 juli, och i förra blogginlägget beskrevs hur man i slutet av 1700- och början av 1800-talet trodde sig kunna ”återställa lifwet hos en Drunknad”. Den här gången ska vi gå igenom hur doktor Christian Albert Strube ansåg att man skulle rädda en ihjälfrusen, enligt råden på Nödhjelps-Taflan.

Återigen är en liten varning på plats innan vi går vidare:

FÖLJ INTE RÅDEN I ARTIKELN VID TILLBUD DÄR NÅGON HAR KÖLDSKADOR ELLER FÖRFRUSIT!
FÖLJ MODERNA RÅD ANGÅENDE KÖLDSKADOR!

Har någon närstående frusit ihjäl ska du nog sluta läsa här och surfa vidare till något roligare!

Nu är vi redo att ta oss an en förfrusen person.

Huru man räddar en ihjälfrusen.

1. En förstelnad må ej bringas i warm stuga, ej til elden: deraf dör han ganska säkert. Man må endast småningom uptöa honom, liksom man uptöar frusna äplen. Ihjälfrusna blifwa ofta återkallade til lifwet om de ock warit stelnade i flere dagar.
2. Bär honom skyndsamt, med hufwudet uprätt, i närmaste hus. För honom til en kall ort. Är intet hus i granskapet, så behåll honom under fri himmel.
3. Drag eller skär snarare kläderna af honom.
4. Nedgräf honom efter hela längden i snö, och laga så, at han kommer at ligga något på högra sidan och med uprätt hufwud, och betäck honom sedermera öfwer hela kroppen med en half alen hög snö (ansigtet blir endast fritt). Är ingen snö tilhands, så sätt honom i et kallt bad, eller linda i kallt watten doppade säckar eller dukar omkring kroppen och hufwudet, til dess han blir warm, och lederna låta böja sig. Men gör tillika hwad widare läres, nemligen:
5. Äro kindbenen ihoptryckta, så gnider man dem, likwäl ej för hårdt, med bränwin, med winättika, eller med snö och is.
6. Gnid lindrigt hela kroppen, i synnerhet händer och fötter och ryggraden nedåt med snö eller is, eller med dukar doppade i kallt watten. Man blandar något bränwin til det kalla watnet.
7. Är han därigenom blifwen warm, så aftorka honom, och lägg honom i en säng, hwari twenne andra personer en på hwar sida kunna äfwen lägga sig, för att hålla honom warm. Behåll honom ännu beständigt i en kall stuga.
8. Beträffande åderlåtningen och luftinblåsningen, så gäller hwad som är sagt om drunknade.
   Märk: Man bör ej taga bränwin, då man reser i sträng winter. Bränwinet gör en sömnig; förtär heldre warm soppa eller warmt dricka; det är ock nyttigt at gnida in fötterna med talg eler olja. Tag ej för trånga skor eller stöflar på. Sök at röra dig, så mycket du kan; sätt dig ej ned för at hwila. Den som insomnar, stelnar och upwaknar ofta aldrig mera.

Att ytterligare kyla ner en redan förfrusen person verkar absurt. Ändå var det att gnugga den förfrusna kroppsdelen som förespråkades fram till mitten av 1900-talet, och inte förrän 1983 kom doktor Robert L McCauley med de föreskrifter som gäller idag: att snabb uppvärmning i kroppstemperatur är den bästa metoden. Man ska heller inte gnugga det köldskadade området, då det kan leda till vävnadsskador.

Det intressanta med de äldre råden är att de ofta tillskrivs Dominique Jean Larrey, även känd som Baron de Larrey. Han var sin tids störste franske militärkirurg, och deltog i alla Napoleons fälttåg. Han omorganiserade och förbättrade krigssjukvården, och författade flera skrifter inom krigskirurgins område. Han såg till att de skadade soldaterna kom snabbt i vård, och var expert på snabba amputationer, vilket uppskattades av de olyckliga soldaterna då bedövning och narkos saknades.

Baron de Larrey sägs ha noterat under krigsvintern 1812, att då soldaterna värmde upp sina förfrusna händer och fötter mot elden på kvällen, för att nästa dag åter förfrysa dem, ledde det till obotliga vävnadsskador. Han började därför istället förespråka den ryska metoden: långsam värmning genom gnuggning med snö och is, eller nedsänkning i kallt vatten.

Då Nödhjelps-Taflan med doktor Christian August Strubes råd är tryckt i Lund 1800, och är en översättning av den åttonde tyska upplagan, bör råden om nedkylning ha varit kända i Västeuropa redan på 1700-talet, långt innan Baron de Larrey började praktisera dem.

Moderna råd vid köldskador hävdar faktiskt, att om förfrysningen är allvarlig och det är långt till medicinsk vård, är det bättre att låta den kalla kroppsdelen förbli kall, tills man når hjälp. Att tina upp en djup köldskada, för att sedan låta den förfrysa igen (till exempel om man är ute i vildmarken) innan man når vård, kan göra skadan värre. Att dra kläderna av någon som varit stel i flera dagar, för att sedan gräva ner stackaren i tre decimeter snö, enligt dr Strubes råd, torde dock vara att gå för långt.

Det är tydligt att Dr Strube i det här kapitlet verkligen följde de råd som var aktuella vid den tiden och mer eller mindre giltiga till mitten av 1900-talet – han var kanske till och med tidigt ute med dem. Och hans sista råd, att inte dricka alkohol, inte ha för trånga skodon, och att röra på sig, kan man skriva under på även idag. Trots det – chansa inte på att det var bättre förr: FÖLJ MODERNA RÅD ANGÅENDE KÖLDSKADOR!

Idag är det den 10 juli, och i förrförra blogginlägget beskrevs ”Några regler att följa vid bad i öppen sjö” från 1888. Noterbart var frånvaron av råd för att undvika drunkning. Omkring ett århundrade tidigare verkar drunkningar dock inte ha varit något större problem. Drunknade personer som inte visat något livstecken på flera timmar kunde lätt återupplivas, genom att man följde Dr Christian August Strubes råd.

För att inga missförstånd ska uppstå är dock en liten varning på sin plats innan vi går vidare:

FÖLJ INTE RÅDEN I ARTIKELN VID DRUNKNINGSTILLBUD!
FÖLJ MODERNA RÅD I FÖRSTA HJÄLPEN/HJÄRT-LUNGRÄDDNING!

Har någon närstående drunknat ska du nog sluta läsa här och surfa vidare till något roligare!

Nu är vi redo att ta oss an en drunknad person.

Huru man återställer lifwet hos en Drunknad.

1. Uptag en sådan menniska snart och warsamt. Men ställ henne ej på hufwudet, rulla henne ej öfwer ett fat. At skaka henne något och gifwa henne en måttelig rörelse, är likwäl godt.
   Märk: En menniska kan och måste hjelpas, om hon ock legat några timmar och längre i watnet.
2. Rena mun och näsa från slem med en lapp, eller med en pennfjäder doppad i olja.
3. Bringa henne skyndsamt med uprätt hufwud i närmaste hus, men för all ting ej til elden, ej i en warm stuga, ej i dragluft.
4. Lägg henne något på högra sidan med kroppen sluttande och med hufwudet uprätt.
5. Drag fort de wåta kläderna af, skär dem af.
6. Aftorka henne warsamt; men agta dig för at det ringaste gnida henne. Gnidning är i början skadelig.
7. Weckla warma, torra kläder om henne, eller täcken, dynor, lakan, hö eller halm (ansicktet blir endast fritt); lägg warma, torra, eller i warmt watten doppade dukar omkring bröstet, magen och fötterne. Dukarne böra beständigt upwärmas å nyo.
   Märk: Man måste i början wärma henne lindrigt, och endast småningom starkare.
8. Bespräng och bestryk ansicktet och tinningarne, också bak om öronen med ättika, brännwin, win, eller med någon slags Spiritus.

   

9. Inspruta något bränwin eller ljum mjölk, ljumt watten eller ljum ättika i ändtarmen, eller sätt henne et klistir(*) af ljumt watten och salt.
   Märk: Man bör så litet som möjeligt, under hjelpen blotta den drunknade.
10. Så snart man känner at hjertat börjar röra sig, gnider man kroppen, isynnerhet händer och fötter, ryggraden nedåt, och hjertgropen med warma, torra dukar eller med Flanell, eller med borstar doppade i olja. Piskning med brännässlor är ganska nyttig, den sätter det stelnade blodet i rörelse.

    

    Märk: Man måste gnida warsamt, ej för fort eller för hårdt, i synnerhet i början. Det är godt at man därwid sätter den drunknade i et ljumt bad eller fot-bad, hwilkets warma man underhåller genom tilslagit warmt watten. Så snart man tager honom ur badet, måste man efter skedd aftorkning inswepa honom warmt.
    Märk: Men skulle endast et ganska swagt lif wisa sig, så måste man under det man sackta gnider, också inblåsa luft, och ofta uphöra för et ögonblick, med bägge delarne på en gång, och fortsätta detta så länge tils menniskan kommer til sig.

11. Waknar den Drunknade, så fortfar man likwäl med lindrig gnidning och upwärmning. Mången som började få lif, dog åter, emedan man för tidigt uphörde med hjelpen.
12. Kan han swälja (men ej förr), så häller man litet thee, blandadt med ättika, bränwin eller win, uti honom, men småningom och ej mycket på en gång, gifwer honom warmt dricka, eller warm soppa, sätter klistirer af hälften hafresoppa och hälften mjölk.
    Märk: Man måste utan at hwila åtminstone fortfara med hjelpen i sex timmar, och ej förr uphöra därmed än menneiskan antingen är wid lif, eller ingen räddning är mera möjlig. Mången menniska blir under hjelpen först återkallad til lifwet efter two til tre timmar, ja först efter en half dag.

Wid någre drunknade hade man anwändt alt det som här är beskrifwit, och hwilket man altid måste anwända, ändtligen betäckte man dem öfwer hela kroppen (ansicktet blir fritt) med warm gjödsel, eller med warm aska, eller warm sand, eller warma klier, och lät dem på det wiset ligga någre timmar, och de återfingo lifwet!

Tecken till Lif.

Huden blir småningom mjukare, enkla delar blifwa warma, bröstet rörer sig, man märker en ryckning i ansicktet och i ögonlocken, hjertat börjar at klappa sakta, läpparne och kinderna få färg. Ändtligen följer suckande, höjning af bröstet, hjertklappning, ryckning i fötterna, darrning i hela kroppen, hosta, nysning, skum för munnen, bullrande i tarmarna – Lif.

Märk: Är en menniska drunknad i wintern, och därwid stelnad, så bör man behandla henne som en ihjälfrusen.

Man kan rädda sig från att drunkna, om man håller andan. Man wänje sig i tide hålla andan.

Alla Gossar borde under upsyn lära at simma.

För Badaren eller Fältskären.

Åderlåtning på drunknade är merändels skadlig, likwäl är ansicktet blått, och stå halsådrorne spända, hwilket ganska sällan inträffar, så kan man tappa af den yttre högra halsådern eller af den högra armen, fyra til sex unts blod, men ej mera; såret betäckes, endast med et häftplåster. Tobaks klistirer och starkt luktande saker äro skadlige. Läkaren bör dessutom gifwa ackt på at hjelpmedlen anwändas ricktigt, i synerhet de under No 8 och 9.

Se min korta upgift af räddningsmedlen i hastiga olyckshändelser, til bruk för Fältskärer.

Inblåsningen af luft sker genom munnen, eller om den är tilsluten, genom näsan, medelst en blåsbälg, hwilkens spets man omwecklar med en wåt lapp, och däri wäl fäster et rör. En står wid den Förolyckades hufwud, förer röret genom munnen i matstrupen, trycker med den andra handen lindrigt på den utstående delen af wäderstrupen, (strup-knölar) [och] en annan inblåser derpå luft, och, så ofta den Förolyckades lungor utwidga sig, trycker och stryker han på en gång lindrigt på bröstet, nedifrån upåt, i synnerhet emot wänstra sidan. Man uphörer mellanåt en minut med inblåsningen, til dess hjertat rörer sig. I nödfall kan man inblåsa luft med munnen. Inblåsande af Lifs-luft är det säkraste medlet.

(*klistir = lavemang)

Frågan är om råden någonsin fått en drunknad att återupplivas. Man undrar ju om metoder som lavemang med brännvin eller ljummen ättika, piskning med brännässlor och kroppsinpackning i varm gödsel kunde få en drunknad att vakna till liv av själva chocken av behandlingen? Inblåsning av luft via munnen var ju i och för sig ett steg i rätt riktning, men att köra ner ett rör i strupen och blåsa med bälg, medan en annan person trycker varsamt på adamsäpplet, var kanske inte bästa metoden. Vaknade den drunknade sedan till liv, var det kanske inte te med ättika denne var som mest pigg på just då, framför allt inte i kombination med ett lavemang på havresoppa och mjölk. Inte heller torde ytterligare bad efter att man just blivit uppdragen vara det en mer eller mindre drunknad längtade efter som mest.

Ett lovvärt råd, som även gäller alla töser, är att alla gossar borde under uppsyn lära sig simma. Ett sämre råd är, att man kan rädda sig från att drunkna, om man håller andan.

Det kan inte nog upprepas:

FÖLJ INTE RÅDEN I ARTIKELN VID DRUNKNINGSTILLBUD!
FÖLJ MODERNA RÅD I FÖRSTA HJÄLPEN/HJÄRT-LUNGRÄDDNING!

Nästa gång ska vi lära oss hur man återupplivar en ihjälfrusen. Eller inte.

Idag är det den 9 juli, och i de följande inläggen kommer doktor Christian August Strubes Nödhjelps-Tafla att presenteras. Vi börjar med en introduktion till tavlan, innan vi ger oss in på de konkreta råden.

I husförhörslängden för Veddige åren 1774-1777 finns följande dokument instucket:

Nödhjelps-Tafla
för
Drunknade, Ihjälfrusne, Hängde
och för
nyfödda, efter utseende, döda Barn,
af
Docktor Christian August Strube

Det är tryckt i Lund 1800, och uppges vara en översättning efter den åttonde tyska upplagan. Doktor Strube är inte närmare bekant, men runt 1800 gav han också ut skriften Wie können Schwangere sich gesund erhalten, und eine frohe Niederkunft erwarten?, dvs ”Hur kan gravida hålla sig friska, och förvänta en lycklig nedkomst?”. Efter att ha gått igenom hans råd om återupplivning i olika situationer kan nog även gravida vara tacksamma över att han inte längre är i branschen.

Nödhjälpstavlan inleds med en dikt, vars innebörd trots allt får anses som tidlös:

War alltid redo at hjelpa i nöden;
wi äro ju Menniskor och Bröder!
och den, hwars lif du i dag räddar,
får du kan hända i morgon att tacka för ditt.

Sedan följer ett översiktligt råd som gäller alla situationer dokumentet handlar om:

”Alt onödigt folk moste blifwa borta. En bör genast hämta Doctoren.”

Överst på tavlan finns också två faktarutor. Överst till höger står:

Några Hufwud-Reglor.

1. Det är nog at sex eller sju menniskor hjelpa til; för mång hindra hwarandra.
2. För många af räddningsmedlen böra ej på en gång anwändas, utan ordentligen efter hwarandra, eller med hwarandra, som de äro beskrifna.3
3. Gnidningen är i början skadelig, och bör ej ske förr än hjertat rörer sig; men man gnide ej för hårdt.
4. Förrän menniskan kan swälja, bör man ej ingjuta något i hennes mun, följagteligen icke heller Kräkmedel.
5. Man måste til det minsta fortfara med hjelpen i sex timmar, och ej hwila förr än menniskan fullkomligen lewer.

Ja, det låter ju rimligt. Det där med max sex till sju personer är i synnerhet aktuellt i dagens läge, då folk har börjat prioritera mobilfoton och till och med vara i vägen för räddningstjänsten när de försöker hjälpa nödställda. Köldskador ska inte masseras, då det kan skada vävnaden, men lite massage kan säkert vara trevligt efter hand som man börjar kvickna till i de övriga fallen. Att inte föra in mat och vätska i en medvetslös person, vare sig det är kräkmedel eller ätbart, verkar också vara ett gott råd. Likaså att inte ge upp för tidigt. Så långt allt väl.

Överst till vänster står:

Hvad som öfwer hufwud genast bör anskaffas.

1. Täcken, Dynor, Lakan, Halm och Hö at upwärma med.
2. Små Rör, Knifwar, Pennfjädrar och Blåsbälg.
3. Warmt watten, också kallt wattn, jämte et Badkar.
4. Brännwin, Ättika, Olja.
5. Klistirspruta(*), Klistirblåsa, eller någon annan slags Spruta.
6. Borstar, Lappar, Kläde eller Flanell at gnida med.

(*klistir = lavemang)

Täcken, dynor, lakan, halm och hö fanns säkert i de flesta torpstugor redan vid slutet av 1700-talet. Små rör, knivar, pennfjädrar och blåsbälg…får vi se hur de används. Badkar kan ju ha varit svårt att alltid ha tillhands. Brännvin, ättika och olja…att rengöra sår med, kanske…? Men lavemangsspruta…att återuppliva drunknade, ihjälfrusna, hängda och till synes dödfödda barn med…?

Med början i morgon ska vi se hur de här hjälpmedlen skulle rädda folk till livet i slutet av 1700- och början av 1800-talet, om de så ”legat några timmar och längre i watnet” vid drunkning, ”warit stelnade i flere dagar” vid ihjälfrysning, ”ware wän eller owän” som hängt sig, eller är ”nyfödda, efter utseende, döda Barn”.

Den som har någon anhörig som har råkat ut för de nämnda olyckorna bör kanske överväga att läsa något roligare än de följande fyra inläggen.