web analytics

Browsed by
Dag: 1 april, 2018

1 april: De Bruce, Eggby sockenmän, och altartavlan

1 april: De Bruce, Eggby sockenmän, och altartavlan

Idag är det den 1 april, och för 236 år sedan, den 1 april 1782, var det sockenstämma i Eggby kyrka utanför Skara. Det var en exercis som i socknarna ägde rum ett par, eller vid behov fler, gånger om året, då man rutinmässigt gick igenom kyrkans och fattigkassans räkenskaper, eventuella reparationer av kyrkan och prästgården, understöd till de fattiga och övriga frågor som rörde socknen. I Eggby hade man sedan flera decennier varit upptagna med kyrkans renovering, reparation och underhåll, och den här gången skulle en fråga på det här temat bli mer brännande än de flesta var beredda på.

I protokollet läser vi att ledamöterna vid mötet efter högmässan i april 1782 var ”talrikt församlade”, och den här gången var även Hovrättsrådet, välborne herr Johan Fredrik de Bruce på Ölanda, närvarande i egen hög person. När man betat av kyrkans och fattigkassans räkenskaper samt en punkt om prästgårdens reparation, begärde hovrättsrådet de Bruce ordet. Han hade författat en mångordig skrivelse som han ville föra till protokollet, och denna läste han nu upp för den församlade skaran. Den skulle inte lämna någon av de närvarande oberörd. Den handlade om den nya altartavlan som sockenmännen beställt till kyrkan ett par år tidigare, och vad han hade att säga var ord och inga visor.

De Bruces avhyvling

De Bruce var upprörd på flera plan.

Dels hade han själv inte varit med i beslutsprocessen; vare sig hans ställning i socknen ”såsom ägare till Sätesgården Ölanda med dess tillhörigheter här i Församlingen” och ”såsom Ledamot och Frälseman i Församlingen”, eller hans kunskaper i lagen ”såsom Öfver Domare […] att betracktas såsom den blindas ledare”, i arkitekturen ”såsom kännare af Architectura Civilis, genom inhämtad Theoretisk kunskap af farmledne H:r Baron och Öfver Intendenten Hårleman, och sedermera practique, vid flere tillfällen i min ungdom” eller i konsten hade beaktats. Hänsyn hade inte ens tagits till hans bidrag till delar av kyrkan: ”Sacristian, att nu allenast tillfälligt nämnas, bekostade jag: och eho kan väl annars mer säga sig hafva något öfver den gemensamma skyldigheten, till kyrkans förmån, då bidragit?”

Sakristian vid Eggby kyrka, bekostad av de Bruce. Foto: Camilla Ek, februari 2018
Sakristian vid Eggby kyrka, bekostad av de Bruce.
Foto: Camilla Ek, februari 2018

Dels hade altartavlan beställts innan andra, mer akuta brister i själva kyrkobyggnaden blivit åtgärdade. Något behövdes till exempel göras åt uppgången till klockorna i kyrktornet, som han liknade vid ”en grof missgerningsmans plågoställe”. Det största problemet var emellertid yttertaket, som varit nytt 1759 men redan 1778 varit uppe på sockenstämman då det ”af indrifven och upplöst snö på vinden, vat[te]n tvingar sig öfver alt genom tråssbotten, däraf då redan Bjälkar och Bräder fått skada, samt till sig tagit röta, icke utan det innanredet för lika äfventyr utstäldes”.

Dels var altartavlan alldeles för dyr. Enligt kontraktet skulle arbetet kosta 108 riksdaler och 16 skilling specie, varav hälften utbetalas när träarbetet var klart, och hälften när själva tavlan var färdig. Dessutom skulle konstnären, Johan Hammardahl från Falköping, underhållas med kost och logi hos klockaren till en kostnad av 12 skilling per dag under arbetets gång. Om socknen var nöjd med tavlan skulle konstnären få förtroendet att utföra även predikstolen och annan utsmyckning på kyrkan. De Bruce var övertygad om att Hammardahl duperat församlingen till ett ”oskäligt och oförståndigt accord”, genom att han ”under sitt vistande någon tid här å orten, skall nyttjat tillfälle, att bereda för sig, till denna förtjänst, på kyrkans eller den tredjes bekostnad, deras vänskap och benägenhet”. Själv skulle de Bruce minsann ha kunnat förhandla fram ett mer fördelaktigt avtal till mindre än halva priset.

Dels var kvaliteten på själva materialet i altartavlan undermåligt; träet bestod ”dels af rådt, dels af lös, omogen blå- och utanved med åtskillige grofva rämnor och sprickor”, ja förvisso var träverket inget mindre än ”svart och sprucken svedjefälle bråte”.

Dels var konstnärens skicklighet under all kritik. Det var tydligt att han inte enligt den romerska undervisningen kunde göra en riktig ritning, att han inte enligt de venetianska och brabantiska vetenskaperna kunde komponera färger, och att han saknade kunskaper i hur man enligt den franska skolan utformade en målning. Det var bara alltför tydligt att någon skiss inte blivit presenterad för och godkänd av ”hans kongliga Majestät”, vilket bröt mot ”Vår Store Allernågigste konungs” förordning om kyrkors inredning.

Inte mindre än 25 gånger hänvisar de Bruce till ”hans kongl Maj:t” och hans förordningar, som sockenmännen i sitt ”högmod och självsvåld” brutit mot. Kungen hade fått sin makt av Gud, och sockenmännens initiativ ”af sjelftagen myndighet” till att beställa en ny altartavla utan att tillfråga vare sig de Bruce eller hans kongl Maj:t, bröt därmed inte bara mot kungens förordningar, nej, man hade därmed också ”kongl. Maj:ts Höghet för nära trädt, och deremot sig svårligen förgripit”, och den som så gör, ”förbryter sig mot Guds Egen vilja och Ordning”.

Det oerhörda slöseriet med kyrkans medel som beställningen av altartavlan innebar, sågs minsann inte på med blida ögon från högre ort. Enligt kongl Maj:ts resolutioner från 1682, 1686 och 1695 skulle den som förslösat kyrkans medel betala dubbelt tillbaka. De ”odugliga” och med ”sjelfsvåld och Lagbrott besvärande undersåtare och kyrko-medlens nitiske förstörare” i Eggby skulle nu få betala tillbaka de ”afhände och bortslöste medel” som gått åt till altartavlan.

De Bruce avslutade med att två sina egna händer, till synes nöjd med att själv undgå straff för de oerhörda brott sockenmännen begått ”under skydd af Församlingens namn”.

Efter den avhyvlingen är det lätt att tänka sig att stämningen i kyrkan blev tämligen spänd.

Sockenmännens genmäle

Skrapan från de Bruce var svårsmält. Man kan lätt föreställa sig att detta var samtalsämnet i Eggby under veckorna som följde. Det här skulle sockenmännen inte stå med mössan i vacker hand och ta emot! Man skulle inte vänta ett halvår till nästa sockenstämma, nej, redan månaden därpå hade man hämtat sig så pass att man var redo för svar på tal. Man kallade återigen till sockenstämma i kyrkan, vilken hölls direkt efter gudstjänsten den 19 maj, och närvaron var enligt protokollet ”talrik”.

Man lämnar in ett skriftligt svar att föras till protokollet, och det läses upp vid mötet. I all sin ödmjukhet lär det ha tagit ner de Bruce, som man genomgående refererar till som ”HofRättsRådet”, något på jorden igen.

Man inleder med att fastställa att ”Altare Taflan här uti Eggby kyrka, är till kyrkans behof och prydnad uppbyggd; men ej för att därmed missvörda Vår Nådiga och Ordenteliga Öfverhet, långt mindre att missbruka Dess Högstbepriseliga, hälsosamma och Nådiga Förordningar.” Sedan påminner man de Bruce om att det från början faktiskt var han själv som tagit upp frågan om en ny altartavla. Vid en sockenstämma redan 1774 hade han informerat socknen om att vissa inventarier, däribland altartavlan, skulle säljas från Adolf Fredriks kyrka i Stockholm, och att man kanske skulle kunna komma över den för en billig penning, om sockenmännen ”skulle blifva hogade att förse sin kyrka med några dylika prydnader”. ”Huru kan Herr HofRätts[Rådet] då sig befria från deltagande råd uti Altare Taflans förfärdigande?”, frågar man sig.

Sedan tar man upp huruvida man borde ha rådfrågat de Bruce om altartavlan. Man frågar sig då vems fel det är att han inte varit informerad, ”under Herr HofRättsRådets ständiga bortovarelse” från sockenstämman? Man jämför med Höjentorp, där gårdens inpektor alltid är närvarande vid sockenstämmorna och representerar kungsgården, ”emedan både ett, två år och mera, kunnat gå förbi, som vi icke haft den äran se Herr HofRättsRådets höga, sluga och nyttiga Person uti detta Guds hus”. Man konstaterar att hade alla ledamöterna i sockenstämman varit lika frånvarande som de Bruce, hade ”kunnat hända, att kyrkan varit så förfallen att Guds heliga ord här nu näppeligen kunnat utspridas.”

Med andra ord drar man slutsatsen att de Bruce egentligen borde skylla sig själv, för sockenmännen kan inte anses ha varit skyldiga att ”föra correspondence, långt mindre vågat anlägga någon brefväxling af kyrkans medel.”

Det kan hända, fortsätter man, att sockenmännen inte har samma kunskaper om lagar och förordningar som Herr HofRättsRådet har, men denna brist ”kan väl aldrig rättvisligen gifvas namn af nitisk förstörelse”. Det var nämligen så – och här kommer sockenmännens starkaste kort – att det var självaste biskopen i Skara som hade kallat till en särskild sockenstämma, sommaren 1780, och föreslagit att en ny altartavla skulle tillverkas. Konstnären Johan Hammardahl hade varit närvarande på mötet, och erbjudit sig utföra arbetet enligt en ritning. Kamrer Bengt Hellstadius hade utsetts att upprätta ett kontrakt med Hammardahl, och han förvarade även ritningen med sitt sigill på, så att ingen skulle kunna byta ut den. ”Ehuruväl detta både var nyttigt, förnuftigt och väl tänkt, blifver Herr Cammereraren Hellstadius likafullt därföre af Herr HofRättsRådet otillborligt hotad, så väl som de öfrige Socknemännen, fastän de det ej på minsta sätt förtjänt, eller vållat; alt derföre om Herr HofRättsRådet skulle finna sig befogad härom vidare iterera, behagade då hålla sig till Högvördige Herr Doctorn och Biskopen, som accordet afslutadt, och ej så ohemult tilltala Socknemännen.” Med andra ord, hade de Bruce några invändningar mot avtalet med Hammardahl gick det bra att vända sig direkt till biskopen!

Sedan fortsätter man med att ta upp de Bruces bidrag till ombyggnaden av kyrkan, sakristian, som tillkommit 1759. Samtidigt hade nämligen de Bruce även sett till att få sig ett gravkor under golvet till sakristian. Under 1700-talet hade man i Sverige av hygieniska skäl börjat ifrågasätta möjligheten att köpa sig en grav inuti kyrkan. Sockenmännen skriver: ”Beträffande den kostnad, som Herr HofRättsRådet behagar nämna sig gjort med Sacristian, villja vi icke undandraga oss att efter upprättad verificerad Räkning betala; hvarigenom Grafstället kan komma kyrkan till bättre nytta, och det så mycket mer, som det är stridande mot Lag, att bygga Grafvar uti kyrkorne vid kyrkors ombyggnad.” Den kulan visste var hon tog!

Alla de fjorton ledamöterna i sockenstämman skriver under inlagan. Utöver denna bifogar även Anders Nilsson i Snickaregården under Sandtorp en inlaga. Han hade känt sig orättfärdigt utpekad av de Bruce på förra mötet, och ville nu rentvå sig.

Sedan Anders Nilsson föregående skrift uppläsit, iternerade Anders Nilsson hos Herr HofRättsRådet att få veta dess sagesman, men Herr HofRättsRådet lämnade hvarken härpå, eller till de uppläste och framgifne skrifter, något svar.”

Hammardahls altartavla har nu prytt sin plats i Eggby kyrka i snart 240 år.

Altartavlan av Johan Hammardahl i Eggby kyrka. Foto: Camilla Ek, februari 2018
Altartavlan av Johan Hammardahl i Eggby kyrka.
Foto: Camilla Ek, februari 2018

Epilog: Reparationen av Eggby kyrkas tak

Kyrktakets och tornets reparation skulle komma att bli de Bruces käpphäst. Han missade inte många sockenstämmor efter våren 1782, och enträget påminde han om nödvändigheten i att reparera taket. Sockenmännen höll med om att det behövdes, och det beslutades så småningom att så snart det fanns tillräckligt med pengar i sockenmagasinets kassa, skulle reparationen genomföras. Dock uppstod det ideligen problem som gjorde att reparationen sköts upp: om de Bruce var frånvarande bordlades ärendet, man hade svårt att få fram virke, det blev missväxt som tärde på kassan, det konstaterades att hela den södra väggen var så undermålig att även den skulle behöva repareras för att orka med taket, en vådeld i Sandtorps by förhindrade fokus på kyrkan, och dåligt väder i största allmänhet. Under tiden hann de Bruce avlida, den 9 februari 1789. Dödsorsaken var bröstfeber, men huruvida döden påskyndats av frustration med de senfärdiga Eggbyborna, som aldrig kom till skott med reparationen av kyrkan, förtäljer inte historien. Den 3 april blev han begravd i sitt gravkor under sakristan, inte långt från altartavlan som han retat sig så på.

"Här uti Ligger Kroppen Efter Vice Presidenten Wälborne HERR JOhAN FRIEDRIcH DE BRUCE Född Den år 1715. Död Den 9:de Februarij 1789. Foto: Camilla Ek, februari 2018
”Här uti Ligger Kroppen
Efter
Vice Presidenten Wälborne
HERR JOhAN FRIEDRIcH DE BRUCE
Född Den år 1715.
Död Den 9:de Februarij 1789.
Foto: Camilla Ek, februari 2018
J F de Bruces gravhäll i Eggby kyrka. Foto: Camilla Ek, februari 2018
J F de Bruces gravhäll i Eggby kyrka.
Foto: Camilla Ek, februari 2018

Något år efter de Bruces död konstaterade sockenstämman att det inte längre var akut med att reparera kyrktaket; det räckte med att täta det, så att snön inte skulle blåsa in. När frågan om en totalrenovering av taket återigen blev akut 1797, kunde man inte komma överens om vilket material som skulle användas. Beslutet sköts återigen upp. Det hjälpte inte ens att biskopen själv kom och höll i sockenstämman, och föreslog spån som en billig och bra lösning.

Våren 1804 beslutas att samma sorts spån som använts på taken till kronans byggnader vid Axevalla hed skall användas till kyrktaket. Inte förrän våren 1807 blev dock det nya taket klart, 25 år efter att Johan Fredrik de Bruce förde det på tal vid den där sockenstämman.

Eggby kyrka med sakristian till höger. Foto: Camilla Ek, februari 2018
Eggby kyrka med sakristian till höger.
Foto: Camilla Ek, februari 2018

Sockenstämmoprotokollet från den 1 april 1782 finns att läsa i ArkivDitgital: Eggby KI:2 (1782-1855) Bild 4 / sid 1.