web analytics

Browsed by
Dag: 23 januari, 2019

23 januari: Svenskarna som ersatte slavar, del 14

23 januari: Svenskarna som ersatte slavar, del 14

Idag är det den 23 januari, och för 153 år sedan, den 23 januari 1866, publicerade tidningen Hemlandet i Chicago ytterligare öden rörande svenskarna som lurats att ta slavarnas arbeten i Virginia. Den här gången är det Charles Lundin, handlaren som nämns i artikeln den 20 december, som berättar om ett svenskt par som han tolkat åt, vilka blivit lurade av en pastor. Genomgående i historierna som publicerats är hur utlämnade de utnyttjade emigranterna är till hjälp och välvilja från sina landsmän för att klara sig ur situationen, och hur engagerade några av de mer etablerade svenskarna faktiskt är för att hjälpa dem.

”Landsmännen i Richmond.

I ett bref som mr Ch:s Lundin tillskrifwit oss, säger han i slutet:

’Jag får wid detta tillfälle berätta ett sätt hwarpå de nyligen ankomna emigranterna behadlas af wissa ”farmers”. Jag will hoppas att detta är ett undantag från den allmänna regeln. För ungefär en wecka sedan blef jag efterskickad af hr emigrant-agenten att göra tjenst som tolk för ett par swenskar (man och hustru) som nyligen återkommit från en farm. Jag förnam då att de hade haft tjenst hos ”a minister of the Gospel” som, efter att hafwa begagnat dem under elfwa (11) weckor och endast gifwit dem den uslaste föda, helt twärt afwisade dem, och så måste de begifwa sig i wäg. Han war dem för hela tiden skyldig ungefär några och tjugo dollars, enligt öfwerenskommelse, och betalade denna skuld med ”en confederate tio dollars sedel” (som ej är wärd en enda cent). Mannen hade sålt ett par byxor till en dansk medarbetare, som hade tjenst på samma ställe, för hwilka han skulle erhålla 5 doll[ar]. Dessa 5 doll. skulle naturligtwis erhållas från husbonden. För dessa 5 doll. erbjöd han (husbonden) sig att skjutsa dem till jernwägsstationen och att sända deras kista, innehållande allt hwad de hade, till Richmond – men när tiden kom att de skulle begifwa sig åstad, blef ej någon skjuts utaf och de måste till fot wandra ungefär tjugo mil* till stationen. Den medlidsamme dansken, som wisste att de ej hade mycket penningar, begärde att förskott af tio doll. för att låna dem på deras färd. – Äfwen han fick af husbonden en sedel af samma wärde, hwilken han lånade dem (stackars karl han trodde säkert att den war god). Det stackars folket, troende att de hade goda penningar anlände uttröttade till stationen och framwisade sina penningar för att köpa biljetter till Richmond. Conductorn skrattade först och gjorde min af att sönderslita sedeln och kasta den i elden, men när hustrun då började gråta, började han förstå händelsen och gaf dem fri passage till Richmond. Några medlidsamme passagerare gåfwo dem litet att äta. – Sådan är historien. Det stackars folket är nu här utan en enda cent, utom sina kläder &c. Fru Miller, som har warit mycket god emot dem alla, behöll dem öfwer natten, och jag tror att wi snart må kunna få plats för dem, åtminstone för det närwarande. Fru Millers man har laggt saken för provast marchalle** och wi afwakta nu slutet på affären.

”Fru Millers man har laggt saken för provast marchalle och wi afwakta nu slutet på affären.” Typerna råkade hamna uppochner i ”slutet”.

Nästan alla swenskar som nu äro här hafwa något att göra så att de kunna till en del försörja sig men alla längta de härifrån. – Jag ser att hr Bergqwist har skrifwit till Tit. angående gubben Eklund och familjen Hanson Här är också en familj Sahlström i mycket swåra omständigheter. Hustrun har warit och är ännu mycket sjuk; den äldsta sonen dog i förra weckan af typhusfeber. Wi samlade tillhopa och fingo honom begrafwen, ty sjelfwa hade de ej råd dertill. Det är mycket swårt för dem och hjelp behöfwa de, om den och blefwe liten.’”

Fortsättning följer den 13 mars.

*20 amerikanska mil = 32 km.
**Provost marshal = militärpolischef.