Roots & Branches — Bloggen

Idag är det den 18 augusti, och för 88 år sedan, den 18 augusti 1928, var det dags för Bert ”Fish” Hassell och Parker ”Shorty” Cramer att flyga vidare från mellanlandningen i Cochrane, Ontario, Kanada till Grönland, på sin resa mot Stockholm i planet The Greater Rockford.

Bert hade hoppats att de skulle kunna flyga vidare redan dagen efter att de landat i Cochrane, men väderförhållandena ändrades och avresan fick skjutas upp. För att nå Grönland på sin tank var de tvungna att ha gynnsamma vindar, helst medvind. Med tanken full av flygbränsle, var planet dessutom svårmanövrerat den första biten efter start. Till sin besvikelse men invånarnas stora förtjusning blev de därmed tvungna att tillbringa ytterligare en natt i den lilla staden mitt i ödemarken. Varhelst de gick på gatorna i Cochrane drog de uppmärksamheten till sig. När planet var inspekterat från vingspets till vingspets och propeller till stjärtfena, hade flygaressen så många inbjudningar till olika middagar och tillställningar att de kunde gå från ställe till ställe resten av dagen. Återigen gick de dock till sängs tidigt för att vara utvilade.

På lördagsförmiddagen den 18 augusti ringde Bert hem till hustrun Rosalie och meddelade att de var på väg att ge sig av igen. Han lugnade henne med ”Don’t worry darling, we’ll make it alright.”. Vid lunchtid var Bert, Parker och The Greater Rockford redo att lyfta. Torontos väderbyrå hade förespått gynnsamt väder nästan hela vägen till Grönland. Klockan 12.13 lämnade det tunga planet Cochranes startbana, och blev avvinkat av hela stadens invånare som återigen slutit upp. Framför sig hade Bert och Parker nästan 260 mils flygning över ödemark, ishav och glaciär innan de skulle landa på Grönland nästa dag.

Ombord på planet hade de modern radioutrustning, och kommersiella stationer såväl som amatörsändare skulle hålla kontakten med dem hela vägen. Varken Bert eller Parker kunde egentligen sända radio, så enligt en i förväg uppgjord plan skulle flygarna över radion bara uppge planets anropsbokstäver KHAH och en bokstav som motsvarade en förutbestämd punkt på kartan. De började med att ställa sikte mot Moose Factory, söder om Lake Hudsons södra vik James Bay. Därifrån siktade de in sig på Fort George, på James Bays nordöstra kust, där Parker två timmar efter start kunde meddela att planet passerade vid floden Nottaways utlopp, drygt 30 mil från Cochrane. Man flög vidare mot Clearwater Lake, och styrde sedan mot Koksoakfloden, söder om Ungava Bay. Nu närmade de sig havet, och styrde mot Cape Chidley, den sista utposten på Kanadas fastland. Då och då hade Parker hört av sig över radion med deras positioner, som radioamatörer och radiostationer ivrigt väntade på. Vid anropet kl 18.04 hade de avverkat en tredjedel av sträckan. Sedan hördes inget ifrån planet på tio timmar, vilket förmodligen berodde på att en stor radiostation sände ut starka signaler som störde kommunikationen. Mitt i natten mot söndagen uppfattades dock bokstaven ”R” av radioamatörer på flera ställen in Nordamerika, vilket betydde att Bert och Parker hade passerat Cape Chidley på Labradorkustens nordspets och var 12 mil ut över Davis sund.

Det var det sista man hörde av The Greater Rockford.

Fortsättning följer den 20 augusti…

Idag är det den 16 augusti, och för 88 år sedan, den 16 augusti 1928, gjorde Bert ”Fish” Hassell sitt andra försök att flyga från Rockford, Illinois, till Stockholm i sitt gul- och blåmålade plan The Greater Rockford. Den här gången kom han iväg.

Den 26 juli berättade jag om Bert Hassel och hans första försök att flyga från USA till Sverige via Grönland och Island snarare än tvärs över Atlanten. Den gången hamnade han i ett majsfält i närheten av flygfältet han startade från. Den 16 augusti hade planet blivit reparerat, och nu hade han och andrepiloten Parker ”Shorty” Cramer planerat in ett extra stopp i Kanada för att tanka, så att de inte skulle behöva starta så tungt.

Tidigt på morgonen torsdagen den 16 augusti gjorde Bert och Parker sig återigen redo för att lyfta. Bert hade kommit till flygplatsen redan vid kvart i sex på morgonen i sällskap med sin fru Rosalie. Deras tre små barn hade fått stanna hemma i sängen. Bert småpratade med sin fru och poserade för fotograferna, men Rosalie, som ”inte ville bli inblandad i flygningen” höll sig utanför bild. Parker kom några minuter senare tillsammans med sin mor, som också följt med för att vinka adjö.

Uppemot 10 000 åskådare hade tagit sig till Machesney Airport i Rockford för att beskåda avfärden i den tidiga morgontimman, och polisen fick kämpa för att hålla publiken på säkert avstånd från startbanan. Efter att ha sagt adjö till sina anhöriga gick flygarna direkt till hangaren, rullade ut planet och hoppade in. Det låg spänning i luften. Strax innan de skulle lyfta kraschade ett annat litet plan in i ett staket på flygplatsen, men det var ingen större fara med det. Bert och Parker själva hade så mycket att tänka på att de glömde ta med sina lunchlådor. Klockan var strax före 6.40 då planet rullade ut på startbanan. Motorerna vrålade igång, planet tog fart, och efter 300 meter lämnade Bert och Parker marken i en perfekt start. Planet tog en sväng över åskådarna på flygplatsen, och efter att ha nått en höjd av 1 000 fot tog det av mot nordöst och försvann ur sikte. I sällskap hade det flera andra mindre plan som startat strax efter, som i de flesta fall hade reportrar och fotografer ombord. Det lilla planet som nyss kraschat var bland dem som eskorterade planet tills det försvunnit vid horisonten. Den privata flygplatsens ägare, Fred Machesney, satt i ett annat plan som följde med. Klockan 7.20 återvände han, och kunde meddela att han endast med svårighet hade kunnat hänga med i The Greater Rockfords hastighet.

Det var till Cochrane, Ontario i Kanada, som den första flygsträckan gick. Bert hade valt ut platsen för att den låg på en direkt linje från Rockford till forskningsbasen han skulle till på Mount Evans intill Søndre Strømfjord, numera Kangerlussuaq, på Grönland, och för att det var det sista stället på sträckan där han kunde få flygbränsle. Flygbränslet hade de fått sända från USA, och det hade blivit lite försenat i tullen, men ändå kommit fram i tid.

Dagen till ära hade den lilla landsortsstaden utropat till helgdag, och alla butiker var stängda. Solen lyste från en klarblå himmel, och nästan alla invånarna var ute för att se när planet kom. Frampå eftermiddagen, runt kl 14.30 lokal tid och efter 6 timmar och 45 minuters flygning, syntes det vid horisonten. The Greater Rockford cirklade ett varv, och landade sedan på landningsbanan, som för ändamålet blivit anlagd på havreodlaren J Kyles marker. Bert och Parker togs emot av borgmästaren och en välkomstkommitté till tonerna från en lokal orkester. Flygarna log mot kamerorna, och kunde rapportera att de hade haft perfekt väder den första halvan av sträckan. Den andra hälften av de hundra milen hade varit bökigare, med stormvindar och regnskurar, men resan hade ändå gått bra.

Landningsbanan är värd en egen kommentar. Den hade stadens invånare förberett för hand, under överinseende av Parkers bror, Bill Cramer. Alla som kunde hantera en hacka eller spade hade ägnat två veckor åt att röja undan sly och annan vegetation och släpat bort stenar som legat i vägen, på en nästan 1,4 km lång sträcka. Bert och Parker var ödmjuka inför insatsen stadens invånare gjort för ett par flygare de tidigare aldrig hört talas om.

På kvällen blev de bjudna på middag med underhållning av stadens handelskammare, men de ville vara utvilade ifall vädret skulle vara gynnsamt dagen därpå, och drog sig tillbaka redan innan underhållningen tog vid.

Fortsättning följer den 18 augusti…

Idag är det den 15 augusti. För 186 år sedan, den 15 augusti 1830, hölls sockenstämma i Södra Sandsjö. Ordföranden, Bengt Oseen, hade blivit ombedd av häradsrätten att lämna ett omdöme om en av socknens invånare, och bad stämman hjälpa honom med utlåtandet. Stämman var enig i sin uppfattning om honom, och man kan ana lång tids tillbakahållen frustration som nu fick sitt utlopp.

”Eftersom Konga Härads Vällofl. Domstol har anmodat undertecknad Ordförande att lemna ålders och frejdebetyg öfver Häcktade Emanuel Sandells förhållande och hemsedor, hvilka Ordföranden ej få fullkomligt kände, så, för att kunna sätta dem i klar dag begärde undertecknad Församlingens upplysning här utinan och hvilkens nu ganska öppet och enhålligt intygade följande:

Utom det Emanuel Sandell lefvat ganska okärligt med med sin hustru och ofta behandlat henne både hårdt och grumt, så är församlingen ganska missnöjd och ledsen vid honom, så mycket mer, som han sjeligen misstänkes för flere stölder, och dess utom hotar en och var med döden som kan komma i ovänskap med honom eller vilja upptäcka hans brott. Sandell är alltid beväpnad med Bössa och en farlig hund hvarföre ingen och minstone vältänkt vill eller törs besöka honom.

Som lättjan är alltid en fruktsam Moder till alla laster, så syslosatte Sandell sig icke med något lofligt och nyttigt arbete utan mestadelen gick gangslös och använde både nätter och dagar till sine lastbare utvandringar.

Församlingen som är nog olycklig att hysa en så fördarfvad medlem inom sitt eget sköte, önskar och anhåller ödmjukast det Vällofl. Domstolen täcktes, om möjeliget är för alltid befria församlingen från en så vådelig person. Likaledes tillkännagaf Församlingen att så snart Sandell för 2:ne år sedan kom på fri fot begagnade han genast sitt olyckliga handtverke och flere gånger har man sett tydeliga sporr efter hans fötter till hans näste då de som förlorat sine varor gjort sig mödan att eftersöka dem, men som ingen af fruktan för misshandling har vågat intränga i hans hus har man blott suckande och hermsen åtnöjs med skadan.

Ut Supra, B. Oseen.”

Idag är det den 10 augusti. För 100 år sedan, sommaren 1916, annonserades i Vestkusten, den svenskspråkiga tidningen för utvandrade svenskar på den amerikanska västskusten, om biljetter för båtresa över till Sverige. Växelkursen gjorde det förmånligt att köpa både tur- och returbiljetterna i USA, eller köpa biljetter i USA och skicka över till släktingar i Sverige som skulle komma och hälsa på. Detta var mitt under Första världskriget, och krigskontraband fick icke medföras ombord.

$100 skulle i dagens penningvärde bli ungefär $2 100, och en tredjeklassbiljett för $44 skulle idag gå på ungefär tusen dollar.

Idag är det den 3 augusti. För 100 år sedan, den 3 augusti 1916, kunde Vestkusten, den svenskspråkiga nyhetstidningen för svenskar på den amerikanska västkusten, meddela att en sista uppgörelse blivit gjord varvid man kommit överens om det slutliga skadeståndet som White Star Line skulle betala till de anhöriga till avlidna i Titanicolyckan. De anhöriga hade krävt 18 miljoner dollar i skadestånd, men efter att målet legat i träda hos domstolen i fyra år, kom man överens om en slutsumma på 665 000 dollar, och alla andra anspråk avskrevs därmed.

I dagens penningvärde skulle summan 665 000 dollar motsvara ungefär 14,7 miljoner dollar.

Idag är det den 26 juli, och för 88 år sedan, den 26 juli 1928, gjorde svenskättlingen Bert ”Fish” Hassell ett första försök att flyga från Rockford, Illinois, till Stockholm. Det gick inte så bra.

Bertil ”Bert” Hassell var son till de värmländska utvandrarna Elis och Elisabeth Hassell, född 1893 och uppvuxen i Marinette, Wisconsin. Senare flyttade familjen till Rockford, Illinois, där föräldrarna drev en hatt- och damklädesbutik. Bert blev pionjär inom flyget. Han lärde sig att flyga av Glenn Curtiss (en rival till flygarbröderna Wright), gjorde sin första flygtur på egen hand den 15 juni 1914, och fick det 20:e flygcertifikatet som utfärdades i USA. Tidigt deltog han i flyguppvisningar, så kallad barnstorming. Dock var det inte i en sådan han i mars 1915 flög någon meter över Lake Michigan en bit norr om Chicago, träffade en våg och dök i sjön med plan och allt. Stelfrusen klarade inte Bert av att ta sig upp i roddbåten som kommit ut för att plocka upp honom, utan han fick bogseras in till land. Han lät sig dock inte förfäras: ”Jag fick se mer siklöja än de lokala fiskarna någonsin visste fanns i sjön!” var hans kommentar. Efter den episoden fick han smeknamnet ”Fish”. Det finns uppgifter om att han själv stavade det ”Fisk”, svenskättling som han var.

Under Första världskriget blev han flyginstruktör inom armén, och efter kriget återvände han till sina flyguppvisningar. Ofta använde han lantbrukares gärden som landningsbanor, och tog lokalbefolkningen upp på hisnande flygturer. Luftvägen levererade han kostymer till kunder från en lokal tillverkare i Chicago, och släppte ner tidningar från himlen till prenumeranter. Under Förbudstiden flög han till Kanada och smugglade sprit tillbaka till USA.

Samtidigt funderade han på om det inte skulle kunna vara smidigare att flyga till Europa från USA via Grönland istället för rakt över Atlanten, som andra hade börjat göra. Han hävdade att den nordliga rutten till Europa vore både kortare och säkrare, då det fanns platser att mellanlanda på om det skulle behövas. Han skrev artiklar och en bok, The Hiking Viking om sina teorier. I mitten av 1920-talet beslutade han sig för att testa sina idéer. Han skulle flyga från Rockford via Grönland och Island till Stockholm. Han bad en vän, Eddie Stinson, att bygga ett flygplan av modellen Detroiter enligt hans specifikationer. Det skulle ha plats för sex personer och ha en extra stor tank. Han kontaktade också William Hobbs, en professor vid University of Michigan som planerade en expedition till Grönland 1928. Bert bad honom ordna en landningsbana vid forskningsbasen, så att han skulle kunna gå ner där och tanka.

Hemma i Rockford började folk intressera sig för Berts planer. Den lokala handelskammaren sponsrade äventyret. En tävling om att döpa planet anordnades i den lokala tidningen, där det vinnande namnet blev ”The Greater Rockford”. Förhoppningen var att planet skulle bli lika känt och sprida stadens namn som ”Spirit of St Louis”, planet som Charles Lindbergh hade flugit från New York till Paris med i april 1927. The Greater Rockford målades i blått och gult, efter den svenska flaggan.

Som andrepilot valde Bert Parker ”Shorty” Cramer, som med flygcertifikat nr 4 var minst lika erfaren som Bert. Cramer arbetade dessutom för Handelsdepartementet, som till en början inte ville låta Hassel genomföra sin planerade flygning. Elmer Etes blev deras mekaniker. Tanken var att även han skulle med på planet, men radioutrustningen visade sig vara så tung att Etes fick ta sig till forskningsstationen på Grönland per båt i stället.

Under försommaren 1928 flög Bert omkring över hela USA och testade planet under olika förhållanden. Efter att dagen för avfärden skjutits upp flera gånger på grund av tekniska problem och dåliga väderförhållanden, inföll så den 26 juli 1928, den stora dagen, då The Greater Rockford skulle lyfta från Machesney Airport i Rockford. En stor skara människor hade samlats på flygplatsen för att se den spektakulära avfärden. Jublande såg de planet ta fart på startbanan av gräs och lämna marken. Nästa gång Bert och Parker skulle vara nere på jorden igen var på Grönland. Men…riktigt så långt kom de inte. De kom faktiskt inte längre än över floden Rock River, som flöt längs med flygplatsen. På andra sidan floden kraschlandade de i ett majsfält, en knapp mil från flygfältet de startade från. Flygarna klev ur planet oskadda, men The Greater Rockford hade fått några skråmor.

 

Bert Hassell var dock inte den som gav upp i första taget. Han skickade tillbaka planet till Eddie Stinson, som lagade det i rekordfart. Tre veckor senare var det dags för ett nytt försök, och det återkommer vi till på årsdagen för den avfärden, den 16 augusti!

Idag är det den 21 juli, och för 233 år sedan, den 21 juli 1783, avled 12-årige Jonas i småländska Myresjö socken av en ovanlig åkomma.

”Julii d 27 begrofs gossen Jonas Johans:n från nÿa Torpet Bredkull ünder Biädesiö Kull död d 21 ejusd. af en inbildad orm i lifwet, eljest häftig magplåga 12 och ½ år på några dagars när gl.” (ejusdem = dennes, den här månaden; lifwet = livet, magen; gl = gammal)

Stackars Jonas hade alltså lidit av svåra magplågor, och föreställt sig att de berodde på att han hade en orm i magen. Alla dödsorsaker skulle rapporteras av prästen till Tabellkommissionen, för att införas i Tabellverket, Sveriges första befolkningsstatistik. En titt i statistiken, som finns på http://rystad.ddb.umu.se:8080/Tabellverket/Tabverk , bekräftar att statistikern infört en extra dödsorsak i Myresjö socken 1783, utöver de ordinära: ”AF EN ORM I MAGEN”, antal döda av orsaken: 1 av manligt kön.

”Orm i magen” är en vandringssägen som är särdeles seglivad. En artikel i Läkartidningen 1998 berättar om flera fall: ”läkekonstens fader” Hippokrates, som levde 400 år f Kr, påstås ha sett en patient som dött av en orm som krupit in i magen genom munnen när han sovit ruset av sig. Medicinarhelgonen Cosmas och Damianus, som led martyrdöden år 287 e Kr, hade genom intensiv bön drivit en orm ur magen på en bonde, som också fått i sig den genom munnen när han sov. Så sent som på 1980-talet dök historien upp i tidningarna, då dels en kvinna i Syrien påstods ha drabbats, dels en flicka i Ryssland.

Man får ändå ge lite heder åt prästen i Myresjö församling, som såg igenom den fantasifulla historien och noterade ”inbillad orm” i dödboken, med tanke på de informationsresurser man hade på den tiden.

Hur det nu än var med den där ormen är det ingen tvekan om att Jonas plågor, såväl fysiska som psykiska, måste ha varit outhärdliga.

Källor: ”Ormen i magen en seglivad vandringshistoria” av Jan Bondeson, Läkartidningen, volym 95, nr 8 1998. http://www.lakartidningen.se/OldArticlePdf/#!/1998/17149, läst 2016-07-18.

Tabellverksdatabasen ägs av CEDAR, Demografiska databasen, Umeå universitet.

Idag är det den 9 juli, och för 197 år sedan, den 9 juli 1819, annonserade en ensam medelålders man i Post- och Inrikes Tidningar efter halvpension med uppassning på landet. Han ville också lägga sig i egendomens drift och skötsel, men helst inte betala för mycket för vistelsen.

”En ensam medelålders Man önskar få inaccordera sig på Landet, 4 à 6 mil från Stockholm, ett för allt med 1 à 2 Rum, städning och uppassning samt 2:ne rätter god Husmanskost. Denna öfwerenskommelse kan ske på 6 månader, och på längre tid efter omständigheterna. För att få noga kännedom om Landtbruket, önskades få wara behjelplig så wäl uti räkenskaper som andra göromål, hwilka kunna förefalla wid en större Landtegendom. Det billigaste priset önskas måtte blifwa utsatt uti förseglad billet till N:o 7 R., som inlemnas uti Fru Brantings CommissionsContor wid Drottninggatan, midt emot Källaren Kejsarkronan.”

Idag är det den 1 juli, och för 153 år sedan, den 1 juli 1863, inleddes slaget vid Gettysburg. Slaget medförde det största antalet döda och skadade i hela det amerikanska inbördeskriget, och beskrivs ofta som avgörande för krigets utgång.

Det var på fälten och kullarna runt det lilla samhället Gettysburg i Pennsylvania som nordstatsarméns general George G Meade, som sedan tre dagar ledde Army of the Potomac, drabbade samman med sydstatsarméns general Robert E Lee och hans Army of Northern Virginia, och därmed hindrade sydstatarna från att invadera nordstaterna.

På slagets första dag, den 1 juli, drabbar några av de båda arméernas trupper samman på åsarna nordväst om staden. Sydstatsarmén är här starkare, och nordstatarna tvingas retirera söderut genom Gettysburgs gator.

På eftermiddagen dagen efter har sydstatarna omringat nordstatarna söder om Gettysburg, men nordstatarna håller strategiska platser och har goda möjligheter att försvara sig. Svåra strider står på den västra flanken, och dagen blir en av krigets blodigaste.

På morgonen den 3 juli anfaller general Lee general Meades trupper från öster, men nordstatarna lyckas försvara sig i de hårda striderna, dock med svåra förluster. Den eftermiddagen har sydstatarna bara en utvilad division kvar: den som leds av genearal George Pickett. Sydstatarna med Picketts division anfaller från väst igen, och de har 1,5 kilometer av öppna fält framför sig, här och där korsade med staket och andra hinder att ta sig över för att nå nordstatsarméns ställningar. Anfallet har gått till historien som ”Pickett’s Charge”, Picketts attack. Strategiskt placerade på åsen framför dem, Cemetery Ridge, står nordstatsarmén och skjuter rakt emot dem. Vid kanten på åsen står en stenmur i vinkel, ”the Angle”, och de sydstatare som når längst kommer dit, men inte längre. Efter hårda strider får de sydstatare som kan, retirera.

Samtidigt strider de båda kavallerierna någon kilometer längre österut.

Man har räknat med att upp till omkring 51 000 soldater antingen dog, sårades, togs tillfånga eller försvann på annat sätt i striderna under de tre dagarna. På nordstatssidan dödades 3 155 soldater, omkring 14 530 sårades och nästan 5 370 tillfångatogs eller försvann. På sydstatssidan är siffrorna svårare att uppskatta, men mellan 20 000 och 28 000 dödade, sårade och tillfångatagna eller saknade brukar nämnas. Totalt sett förlorades omkring en tredjedel av alla som deltog i striderna. Slaget räknas som ett av de dödligaste i amerikansk historia.

Det tog tre veckor innan nyheterna om slaget vid Gettysburg rapporterades i svenska tidningar. I Tidning för Wenersborgs Stad och Län fanns följande artikel den 21 juli: 

”Underrättelserna från Newyork af den 3 och 4 d:s meddela, att en stor slagtning stått den 2 och 3 wid Gettysburg mellan de konfedererades hufwudarmé under general Lee samt Potomac-arméen under general Meade. Det war den i flera dagar wäntade batalj, om hwilken Times’ Newyorker-korrespondent och flera med honom förutsagt, att den skulle tillintetgöra unionens stridskrafter i öster och lemna dess hufwudstab i de konfedererades wåld. Utgången har dock icke besannat profetian. Ännu föreligga endast telegrammer från London om denna slagtning, af hwilka man erfar, att densamma warit en seger för unionens wapen, ehuru det är twifwelaktigt, om segern warit afgörande. Den 2 dennes angrepo de konfedererade en wid Gettysburg under general Reynolds’ befäl stående kår. Reynolds stred i början med lycka, men när det lyckats fienden kringgå hans wenstra flygel, måste han draga sig tillbaka för öfwermakten. Gettysburg besattes af de konfedererade, och Reynolds förenade sig med hufwudarméen under general Meade. Följande dag började den stora bataljen. Meades officiella rapport, daterad den 3 om aftonen, bekräftar, att de konfedererade började angreppet den 2, men att de slutligen, efter stor manspillan å ömse sidor, blifwit på alla punkter tillbakaslagna. – Mot slagets slut syntes de begge arméerna hafwa innehaft ungefär samma positioner som före dess början. Emellertid har president Lincoln utfärdat en kungörelse, som på grund af en rapport från general Meade talar om större fördelar, som unionsarméen wunnit.

Det är sannolikt, att denna batalj skall återgifwa nordstaterna något af deras starkt skakade förtroende till egen kraft, och att af de 50,000 veteraner, som uttjenat sin tid, många åter skola skynda till unionens fanor, för att förstärka Potomac-arméen. Man kan åtminstone antaga, att utgången af bataljen den 2 och 3 juli skingrat alla faror för Washingtons och Baltimores säkerhet. Deremot synes den ej warit nog afgörande, för att hindra Lee werkställa ett ordnat återtåg öfwer Rappahannock.”

Det amerikanska inbördeskriget skulle pågå i nästan två år till, efter slaget vid Gettysburg.

För den som är intresserad av mer information rekommenderas Gettysburg 360 och den animerade kartan om striderna.

Idag är det den 22 juni, och för 171 år sedan, den 22 juni 1845, hölls sockenstämma i Nordmark. En av punkterna på stämman rörde vaccinatören.

Smittkoppor var en av de stora farsoterna innan vaccinet mot sjukdomen utvecklades. Redan 1769 blev blivande Kung Gustav III och hans syskon skyddsympade mot sjukdomen, vilket innebar att smittämnen från en sjuk person läggs på en frisk persons hud, varpå huden rispas. Man får då en mildare infektion, och blir sedan immun, men det fanns också risker med metoden.

Man upptäckte att personer som smittats av kokoppor inte blev sjuka i smittkoppor, och det första vaccinet framställdes av vätska från kor sjuka i kokoppor. Den förste att bli vaccinerad var en pojke i England 1796. Redan 1801 utfördes den första smittkoppsvaccinationen i Sverige, och 1816 blev det obligatoriskt att vaccinera alla barn mot sjukdomen före 2 års ålder. Varje socken skulle ha en vaccinatör och en eller två vaccinationsföreståndare, vilka jämte kyrkoherden såg till att barnen blev vaccinerade. I kyrkböckerna noterades noggrant vilka som hade haft sjukdomen, vilka som var vaccinerade och vilka som var ovaccinerade.

Många barn var nog då som nu rädda för själva vaccinationen, som fortfarande gick ut på att huden rispades. I Nordmarks socken räckte inte det. Vid sockenstämman som hänvisas till ovan finns följande punkt i protokollet:

”§ 10. Då nu, såsom ofta tillförne, allmänt klagades deröfwer, att vaccinatören Johannes Berg, oaktadt erhållne warningar, merendels är af starka drycker oredig vid vaccineringen, hwarigenom denna icke som sig bör kan wärkställas, så ansåg Församlingen sig icke kunna eller böra längre bibehålla honom utan walde till waccinatör skolläraren H:r N. Hedlund.”