Idag är det den 23 september, och för 60 år sedan, den 23 september 1956, ägde MATCHEN rum. Det finns fotbollsmatcher som har gått till historien, som till exempel de i VM 1958, IFK Göteborgs succé i Uefacupen 1982 och VM 1994. I Skara finns det dock bara en match som är störst. SI-ÖIS den 23 september 1956.
SI:s A-lag 1956. Ur Skara idrottshistoriska förenings samling.
Efter en serieomläggning fick Skara Idrottsförening, SI, en ”friplats” i division 2 Västra Götaland 1956. Storlag som Örgryte IF (ÖIS) och Elfsborg skulle komma på besök, och hemmaplanen Skaravallen rustades upp med nya läktare och extra vändkors.
Otroligt nog lyckades SI slå Elfsborg borta med 1-0 i öppningsmatchen, och man vann även de följande tre matcherna. Efter fyra omgångar toppade man tabellen! Publiken strömmade till, och när man mötte Oddevold kom inte mindre än 8 000 åskådare. De sex första matcherna hade sammanlagt 39 382 betalande!
Den 23 september var det så dags att möta ÖIS, med storspelare som Gunnar Gren och Agne Simonsson. En publikinvasion väntades.
I Skara byggdes läktare för allt vad tygen höll. Brädor lades över bockar, gymnastikbänkar lånades från skolorna, och skaraborna uppmanades att låna ut stolar och bänkar till evenemanget.
När förköpsbiljetterna släpptes skulle de börja säljas klockan 18.00, men redan klockan 06.00 stod förste man i kö. En stor del av de köande var hemmafruar som skulle köpa biljett åt sina arbetande män. Klockan 18.00 stod 500 personer i kön, som var 300 meter lång. Sittplatsbiljetterna kostade 4 kronor styck, men började snart säljas svart för uppemot 50 kronor.
På själva matchdagen sken solen från himlen, och publiken anlände i lämmeltåg. Till fots och cykel från hemstaden, med extratåg från Göteborg, och med bussar. Tåget från Lidköping gjorde ett extra stopp, 300 meter från Skaravallen och en kilometer före stationen, för att släppa av publik. Folk knödde sig in överallt, hängde i träden och satt på kiosktaket vid entrén. Ingen kunde efteråt säga hur många som varit inne på arenan, men man tog emot 12 857 betalande. Dessutom SI:s ungdomsspelare och andra som gick in gratis, och säkert en och annan plankare. Uppskattningsvis var där mellan 13 000 och 14 000 åskådare. Detta i en stad med lite drygt 8 000 invånare, en dag där dessutom en publik på 6 000 fanns på Axevallatravet, som nyss öppnats en mil bort.
SI-ÖIS på Skaravallen. Foto: Stig Rehn. Ur Skara Idrottshistoriska förenings samling.
Hur gick då själva matchen? Inte så bra, ur skarabornas synvinkel. Visserligen gjorde en av SI:s spelare en inledande tunnel på Gunnar Gren, till publikens jubel, men sex minuter in i matchen stod det 2-0 till ÖIS. Snart hade även 3-0 och 4-0 trillat in, och resultatet blev till slut 6-1 till besökarna. Några i publiken var allt besvikna, men de flesta var nöjda med att ha fått vara med om det största idrottsevenemanget i den tusenåriga stadens historia.
Det blev dock ingen fortsättning på SI:s sejour i division 2. Efter matchen mot ÖIS samlades förlusterna på hög, och man åkte ur serien.
Detta blogginlägg är baserat på artikeln ”Det hände för 60 år sedan” av Jan-Åke Ek och Lennart Karlsson, publicerad i Westgötarnas idrottshistoria nr 2, 2016.
P.S. Dagens Skaraborgs läns tidning har också en artikel om matchen, klicka här för att komma till den!
Idag är det den 22 september, och för 127 år sedan, den 22 september 1889, anordnades en stor folkfest i Båstad. Fyrverkeri och Vauxhall, dvs nöjesfält, utlovades, och som om inte det vore nog, var inträdesbiljetten à 50 öre dessutom en lott. Att man kan vinna på sin inträdesbiljett är ju en bonus som inte är helt ovanligt ens nuförtiden, det ovanliga med det här lotteriet var vinsterna. Hade man turen med sig kunde man vinna en häst eller något annat djur, som genast efter dragning skulle hämtas ut.
Här vill man gå och åka karusell och se på fyrverkeri och spektakel, och kommer hemsläpandes med ett kreatur som ska inhysas…
Idag är det den 19 september, och i år är det 102 år sedan lantbrukstidningen The Farmer 1914 publicerade en kartbok över Clayton county, Iowa. Den var detaljerad, och förutom kartor över samhällen fanns även kartor med gårdarnas gränser inritade, markerade med ägarnas namn. Där fanns också en katalog över jordägarna, med namn, gårdens belägenhet och storlek i acres, hustruns och barnens namn samt mannens antal år i countyt.
I den här typen av kataloger kunde även finnas annonser och samhällsinformation. I just den här upplagan bestod samhällsinformationen av uppgifter om Panamakanalen, som öppnades samma år, samt statistik över de tre senaste presidentvalen. Dessutom hade man lagt till information om de tio viktigaste ledarna i världen. Sju av dessa var, föga förvånande, USA:s president Woodrow Wilson, Storbritanniens kung George V, Frankrikes president Raymond Poincaré, Tysklands kejsare och Preussens kung Vilhelm II, Österrikes kejsare och Ungerns kung Frans Josef I, Rysslands tsar Nikolaus II och Kinas president Yuan Shikai. De övriga tre som räknades till vad man betecknade som ”Principal Rulers of the World”, var inga mindre än de nordiska kungarna: Danmarks kung Christian X, Norges kung Håkon VII och sist, men inte minst, Sveriges kung Gustav V.
Världens mäktigaste ledare 1914. Källa: Atlas of Clayton County, Iowa, 1914.
Idag är det den 5 september, och för 88 år sedan, den 5 september 1928, stävade motorslupen Nakuak söderut mot Grönlands huvudstad Godthåb, numera Nuuk. Ombord fanns, förutom besättningen bestående av inuiter, hela forskningsexpeditionen som befunnit sig på Camp Lloyd och Mount Evans vid Søndre Strømfjord med personal om fyra man och sex ton utrustning. Ombord var även flygarna Bert Hassell och Parker Cramer samt deras mekaniker Elmer Etes.
I gryningen den 5 september vaknade männen ombord av ett våldsamt skakande och ett krasande oväsen. I en hastighet av sex knop hade båten gått på ett grund. Man kom snart av grundet, bara för att inse att fartyget tog in vatten och höll på att sjunka. Det började ryka från motorn, och kaptenen körde båten så hårt det gick in mot land för att hitta någonstans att stranda den. Han lyckades klämma in den mellan två klippor, och där satt den sedan stadigt.
Man hittade en lämplig klippavsats, och med hjälp av en jolle hjälptes alla ombord åt att lasta av forskningsutrustning och packning från fartyget. När solen sedan gick upp satt hela sällskapet kring en eld och värmde sig med soppa, omgivna av bråte, och gratulerade varandra till att man i alla fall hade klarat sig skapligt, med tält, sängutrustning och tillräckligt med mat för några dagar.
Skeppet hade inte ens kommit ut ur Søndre Strømfjord, men man visste att ungefär 4 mil söderut låg den lilla fiskebyn Kangaamiut. Man beslutade att skicka två ur inuitbesättningen, som kände kusten väl, mot Kangaamiut med jollen, med en önskan om att inuitbyns överhuvud skulle skicka en motorbåt till deras räddning.
Dagen gick, så även nästa. På tredje dagens förmiddag skickades en av inuiterna i sällskapet ut på jakt, och en av forskarna fick fiska för att de inte skulle bli utan mat. Plötsligt fick de strandsatta syn på en båt som var på väg uppför fjorden. Det var Nipisak som sänts från samhället Sukkertoppen, numera Maniitsoq, i närheten av där Hassells plan The Greater Rockford landat. Nipisak hade med sig både mat och dricka. I kvällningen den 7 september nådde sällskapet Kangaamiut.
På morgonen dagen efter gav man sig av till Sukkertoppen, dit man kom vid lunchtid. Man fick behålla Nipisak, och fick också en ny inuitbesättning. Den nye skepparen kände väl till de förrädiska vattnen och grunden de 20 milen man hade kvar av den grönländska västkusten. Man verkar inte ha haft någon bestämd plan för hur man skulle ta sig tillbaka till USA, och båtförbindelserna mellan USA och Grönland var sällsynta. Man hoppades dock nå Godthåb i tid för att kunna hinna med fartyget Disko, som skulle avgå mot Danmark.
Motorn på Nipisak visade sig snart krångla, och man fick ankra för att gå igenom den. Det var sent på eftermiddagen den 8 september när man äntligen kunde fara vidare. Skepparen beslutade att de skulle gå utomskärs för att komma undan grunden, för att senare hitta en hamn att ankra i för natten. Utomskärs gick det dock så höga dyningar att man inte kom inåt igen, och motorn fick gå för full maskin hela natten för att parera dem. De hade hamnat i ytterligare en mardröm, där kaptenen fick läsa sjökortet med ficklampa i natten och orientera sig med kompass. Strax före gryningen hamnade de i skummet runt ett grund, men en hög våg svepte dem över grundet utan att båten gick på det.
När de väl kom fram till Godthåb den 10 september var Disko just på väg att ge sig av. I hamnen låg dock ångfartyget Fulton, som man kunde få resa vidare med under förutsättning att man kunde stå för sin egen kost. Fulton skulle gå med last via Ivittuut på Grönland och Reykjavik på Island till Köpenhamn. Resan till Reykjavik gick bra, förutom en förskjutning i lasten av kryolit man hade ombord. Bert och de andra passagerarna hjälpte besättningen att få tillbaka lasten på plats. Efter att ha blivit mottagna som kungligheter i Reykjavik gick resan vidare mot Danmark och Köpenhamn.
Professor Hobbs rapporterade till The New York Times och Chicago Tribune att de hade det mycket komfortabelt ombord. Vad han inte nämnde var att han hade fått kaptenshytten medan de övriga i sällskapet fick sova så gott de kunde i sina sovsäckar, och att vädret var hårt under delar av sträckan.
Den 26 september var så Fulton med Bert Hassel och Parker Cramer framme i Köpenhamn.
Fortsättning följer den 26 september…
Detta blogginlägg är till största delen baserat på William Hobbs rapport till The New York Times och Chicago Tribune, ”Flyers off for Denmark after Arctic Mishaps”, som publicerades i Chicago Tribune den 14 september 1928.
Idag är det den 3 september, och för 88 år sedan, den 3 september 1928, fick världen veta att Bert Hassell och Parker Cramer återfunnits på Grönland.
The New York Times hade stått i radiokontakt med forskningsstation på Mount Evans vid Søndre Strømfjord två gånger om dagen sedan planet med Bert och Parker försvunnit, för att höra efter om de kommit tillbaka. På kvällen söndagen den 2 september kunde professor William Hobbs meddela att de två flygarna hade kommit till basen, oskadda. Av en slump befann sig Parkers bror i New York efter att ha bett regeringen skicka plan från försvaret till Grönland för att leta efter piloterna, men hade fått ett negativt besked därifrån. Han kom upp till The New York Times redaktion och fick höra nyheten att hans bror och Bert hittats direkt.
Radioamatörer i flygaressens hemstad Rockford, Illinois, var de första som snappade upp nyheten där, och spred snabbt ordet i staden. På teatrar avbröt man föreställningarna för att meddela publiken den glada nyheten, och fick vänta flera minuter på att ta upp föreställningen igen medan publiken jublade. En del lämnade föreställningarna och gick ut på gatan för att fira med övriga Rockfordbor. Ute på sta’n var det fullt oväsen. Fabriksvisslor, sirener, tågvisslor, bilhorn, ja allt som kunde ge ljud ifrån sig gjorde det. Det var den på förhand uppgjorda signalen om att Bert och Parker var återfunna, oskadda. Firandet rapporterades endast kunna jämföras med det i samband med vapenstilleståndet vid Första världskrigets slut, tio år tidigare. Bert Hassels fru Rosalie och två av deras tre små barn anlände till lokaltidningen Rockford Morning Star. Med tårar av lättnad och glädje i ögonen utbrast hon att ”Jag hade haft hoppet uppe om de så hade varit borta ett år!”, men de senaste dagarna hade hon trots allt varit på gränsen till nervsammanbrott. Ute på gatan fortsatte firandet. Tusentals människor trängdes med varandra, obekanta personer kramades eller dunkade varandra i ryggen, hattar kastades i luften och man jublade åt den glada nyheten.
På måndagen deklarerade borgmästaren i Rockford, Bert Allen, att dagen då Hassel och Cramer återvände till staden skulle bli en lokal helgdag. När den skulle infalla visste man dock ännu inte, men när flygarna väl kom tillbaka skulle man ställa till med den största festen i stadens historia. På kvällen fortsatte firandet i Rockford med att folk tände stora brasor. Man samlades också utanför familjen Hassells hus för att dela glädjen med Rosalie och barnen.
Efter den första ordentliga natten sömn på två veckor stod Bert i radiokontakt med The New York Times över en dålig ledning, och berättade att planet, The Greater Rockford, landat säkert ungefär 10-15 mil från forskningsexpeditionen, och att det då varit oskatt. Dock hade hårda vindar dragit in strax efteråt, så det kunde ha blivit sönderslaget i efterhand. Sedan frågade han också om båtförbindelser till Grönland, och skickade en hälsning till sin fru att han hoppades att de snart skulle ses. Därpå hörde Bert av sig till Rockfords handelskammare, som hade hjälpt till att finansiera äventyret, och frågade hur de skulle göra med resten av resan till Stockhom. ”Det är upp till er att bedöma”, blev svaret. Bert och Parker sände också ett par meddelanden till styret på Grönland och Danmarks regering, där de tackade för deras insatser i sökandet efter dem.
Parker Cramer, William Hobbs och Bert Hassell. Ur Midway Village Museums samlingar, Rockford, Illinois, USA.
Båtförbindelser, ja, hur skulle nu Bert och Parker ta sig tillbaka till USA? Ganska snart stod det klart att de skulle ta följe med forskningsexpeditionen, som höll på att packas ihop. All utrustning stuvades ombord på motorslupen Nakuak, som det grönländska styret hade ställt till förfogande. Nakuak sägs betyda ”Sjunkande sten” på grönländska, vilket skulle visa sig vara ett olycksbådande namn. Den 4 september avgick båten söderut mot Grönlands huvudstad Godthåb, numera Nuuk.
Idag är det den 2 september, och för 88 år sedan, den 2 september 1928, hade Bert ”Fish” Hassell och Parker ”Shorty” Cramer fullständigt tappat både orken och geisten.
Bert och Parker hade kommit fram till vad de trodde var Søndre Strømfjord, och efter att ha vandrat upp och ner längs stranden under en timme kunde konstatera att det inte fanns någon möjlighet att kontakta civilisationen. Det började dessutom bli ont om tid: den 4 eller 5 september skulle professor Hobbs expedition, som var deras mål, packa ihop och lämna Grönland. De kunde inte ta sig över vattnet, det skulle inte gå att vandra runt Søndre Strømfjord, och de skulle inte överleva vintern där de var. De var inte ens säkra på om de skulle överleva en vecka till. Det fanns ingenting de kunde göra åt sin situation, och de beslöt att stanna där de var.
Som om det inte var illa nog blev de nu dessutom anfallna av myggor. Myggorna hade inte funnits över glaciären eller i bergen, men här, vid maderna runt Søndre Strømfjord, trivdes de. De anföll i svärmar, och flygarna fick dem i sina ögon, munnar, näsor och öron. De drog sina luvor tätt över huvudena och knöt näsdukar framför ansiktena, men myggorna fortsatte att sticka på händer, handleder och ben. Bert och Parker började dra ihop material till ett bål, för att hålla dem på avstånd. Tändstickorna hade klarat sig bra, och snart sprakade en stor brasa. Där stod de i röken, och begrundade sin situation. De bestämde sig för att göra ett sista försök att påkalla uppmärksamhet. När det blev helt mörkt skulle de skjuta de sista nödraketerna i luften och dra igång det värsta fyrverkeri Grönland någonsin skådat. Men tänk om något hänt på expeditionen, så att forskarna redan rest därifrån?
Bert var modstulen, men Parker hade piggnat till igen. Han gick omkring och samlade grenar till brasan, och spanade ut över vattnet då och då. Rätt var det var ropade han: ”Hallå Fish, jag ser ett segel – faktiskt, ett segel!” Bert, som sedan flera dagar var van vid att både han själv och Shorty hallucinerade till och från, trodde honom inte. ”Det är bara isberg”, muttrade han. ”Men har du någonsin sett ett isberg flyta motströms?!”, svarade Parker. Och faktiskt, där långt ute i fjorden såg de ett segel! Det var dock så långt borta att de inte kunde skönja själva båten. De började båda ropa ut i vinden, som tog med sig deras röster långt innan de nått något öra. Parker tog upp geväret och sköt några skott, men seglet fortsatte stadigt sin färd tills det försvann utom synhåll.
De tittade på varandra och undrade om de verkligen hade sett ett segel. Eller var det ytterligare en hallucination? Om det varit en båt, kan någon ha hört deras skott?
De satte sig kring elden igen och väntade på att mörkret skulle falla. Bert hade aldrig varit så missmodig tidigare, och sinnesstämningen var långt nere i stövlarna. Mer än så här kunde inte två outrustade personer göra i den nordliga, hjärtlösa och oförsonliga miljön. Om ingen såg deras sista show skulle det sista han hörde i livet bli vågbruset blandat med myggsurret. Och det där andra ljudet som hummade i bakgrunden. Som bara växte sig högre. Plötsligt ryckte de båda till och tittade upp. Det där extra ljudet…kunde det vara…men inte…en utombordare! Aldrig tidigare hade de blivit så glada över ljudet av en tvåtaktare! De rusade till den högsta punkten i närheten och spanade ut över fjorden. Där såg de den vackraste syn de någonsin sett. En liten båt som försiktigt undvik isen men ändå stävade mot dem genom vågorna. Och i den stod två män som vinkade och ropade. De var räddade!
En av männen i båten var Elmer Etes, mekanikern från Rockford som inte fått plats i planet utan fått ta sig sjövägen till forskningsbasen. Den andre var Duncan Stewart, en av forskarna. De hade med sig mat till de två flygarna: pemmican med katrinplommon, konserverade persikor och kaffe. Fish och Shorty tryckte i sig maten. För Shorty gick det alldeles för fort för att hans tomma mage skulle kunna behålla det. Han lät sig dock inte nedlåtas av det lilla missödet, utan var sitt gamla krya och muntra jag igen. Febern var som bortblåst.
Elmer och Duncan berättade att seglet de sett tillhörde några inuiter, som varit ute i sin umiak och fiskat och jagat säl. De hade sett elden, men inte låtit det bekomma deras färd utan stannat till vid polarexpeditionen och kort meddelat att de sett ”Vita mäns rök på andra sidan fjorden.” Professor Hobbs hade inte trott dem, utan avfärdat det som grönländarfantasier. Men Elmer och Duncan hade inte gett upp utan sprungit ner till stranden med lite förnödenheter och extra bränsle. De hade sagt till de övriga att de kanske skulle vara borta hela natten, tagit sikte på dit inuiterna pekat, och gett sig ut på vattnet.
De berättade också att Professor Hobbs hade stått i regelbunden radiokontakt med The New York Times, som hade anropat två gånger om dagen för att höra efter om Bert och Parker hade synts till.
När mörkret föll mojnade vinden, och de fyra männen gav sig ut över vattnet i den lilla båten. När de närmade sig andra sidan tog Elmer fram en ficklampa och blinkade till Ralph Belknap, en av medlemmarna i expeditionen, som väntade på stranden: ”Hassell och Cramer säkra i båten med oss.”. Ralf skickade vidare meddelandet till radiostationen en halvmil längre bort, som skickade meddelandet vidare till The New York Times innan männen kommit iland. Därifrån kontaktades lokaltidningen The Rockford Morning Star, som i sin tur ringde Berts fru, Rosalie.
Parker Cramer, Elmer Etes, Duncan Stewart och Bert Hassell efter räddningen. Elmer håller utombordsmotorn från båten de använde för att plocka upp flygaressen med. Ur Midway Village Museums samlingar, Rockford, Illinois, USA.
Väl i land fick Bert och Parker festa på soppa och renstek, och kunde mätta och belåtna tryggt krypa ner i varma och torra sovsäckar för att få den skönaste sömn de fått på Grönland.
Men äventyret var inte slut med det… Fortsättning följer den 3 september.
Idag är det den 29 augusti, och för 88 år sedan, den 29 augusti 1928, hade Bert Hassell och Parker Cramer varit på väg till fots över det ogästvänliga grönländska landskapet i elva dagar.
På den elfte dagen nådde flygaressen så äntligen bergen vid kusten. Genomtrötta klättrade de långsamt, långsamt, uppför och nerför den första bergssidan, där de fick hacka steg i isen att sätta fötterna i med den svenska yxan de fått med sig. Enligt Berts grönlandskarta låg bergen vid kusten och var ungefär tre mil breda. För att nå Søndre Strømfjord var vandrarna dock tvungna att snedda genom dem i nordvästlig riktning mot Søndre Strømfjord. De räknade med att det var ungefär 8 mil kvar till målet.
Trots att Bert kunde konstatera att bergen bara var en annan typ av Helvete, hade de ändå lagt glaciären och tundran bakom sig och märkte att de trots allt kom framåt, vilket ingav hopp. De stretade på och satte den ena foten framför den andra. När de fick en klar vy över dalen nedanför dem upptäckte de dock en ny typ av hinder. I varje dal framför dem flöt en isig älv fram.
På morgnarna var älvarna oftast täckta med ett tillräckligt tjockt lager is för att försiktigt kunna korsas till fots. Frampå dagen smälte dock isen, och vattnet forsade fram. Ibland var det bara någon halvmeter djupt, men vid ett flertal tillfällen var Bert och Parker tvungna att ta av sig kläderna och simma. All packning lade de i den gummibehandlade duffelbagen, och för att hålla den torr fick de lyfta den över vattnet och simma med benen och en arm i isvattnet, samtidigt som de kämpade mot att dras med alltför långt nedströms. Vinden var kall, kläderna ständigt fuktiga, och ingenting fanns att tända en brasa med i närheten av älvarna. Bert och Parker var genomfrusna in i märgen, men Parkers feber höll honom ändå varm på sitt sätt.
På den trettonde dagen nådde de så slätten som Professor Hobbs hade beskrivit för dem. Det var dock inte någon lättvandrad fast yta, utan marken bestod av sand som rullade under fötterna för varje steg, och de trötta flygarna fick erfara ännu en typ av Helvete. Plötsligt sjönk Parker ner i sand han inte kunde ta sig upp från; han hade hamnat i kvicksand, och sjönk snabbt. Det fanns inga grenar i närheten för Bert att sträcka ut till honom, men istället fick de nytta av geväret som de släpat med sig. Bert sträckte ut ena änden till honom, och drog allt vad han orkade. Sanden tyngde Parkers stövlar och kläder, och höll honom fast. Båda var dessutom utmattade redan från början. Med sina yttersta krafter lyckades dock Bert till slut få upp Parker på fast mark.
När de pustat ut och borstat av Parker sanden vandrade de sakta vidare, och framåt kvällningen nådde de så äntligen ett stort vatten som visade sig vara salt. De trodde att det var den 1 september, och de hoppades att det var Søndre Strømfjord de kommit fram till. Vid den skulle forskningsstationen som de var på väg till finnas.
Nu upptäckte de dock ytterligare ett predikament som de inte tänkt på tidigare. Søndre Strømfjord är flera kilometer bred och 17 mil lång, och de visste varken var utmed fjorden de själva befann sig, eller var forskningsstationen som var deras mål och räddning fanns.
Idag är det den 25 augusti, och för 88 år sedan, i augusti 1928, befann sig Bert och Parker någonstans på Grönland.
Vad hade nu hänt med Bert Hassell och Parker Cramer, som med planet The Greater Rockford så djärvt skulle bli de första att flyga från Rockford, Illinois, till Stockholm på sensommaren 1928?
Rapporten från Godthåb den 22 augusti hade varit korrekt. Flygarna hade letat efter någonstans att landa på förmiddagen, söndagen den 19:e.
När de lämnade Labradorkusten hade de hoppats kunna räkna ut vindens riktning och styrka, och därmed dess påverkan på deras kurs, genom att titta på vågorna under dem. Över Davis sund hade The Greater Rockford dock hamnat i molnen, och de vågade inte flyga under dem av rädsla för att de skulle gå så lågt att de flög in i ett isberg, vilket de blivit varnade för. Planet hade istället hållit den kurs de räknat ut från början, och de hoppades att de skulle hamna där det var tänkt. I gryningen hade de plötsligt sett ljusa reflexer från den grönländska isen genom molnen, och till slut kom de ur molen och fick syn på den grönländska kusten framför dem. De spanade efter Søndre Strømfjords utlopp, men kunde inte hitta något utmed kusten som liknade det. Det blev mer och mer uppenbart för dem att de hade två problem: dels visste de inte var de var, dels började de få ont om bränsle. Frågan var, skulle de flyga norrut eller söderut? Bert gissade att vindarna fört dem norrut, och styrde söderut.
Grönlands västkust på 1880-talet. Karta av C. J. O. Kjellström. Källa: Den andra Dicksonska Expeditionen till Grönland, A. E. Nordenskiöld, F. & G. Beijers förlag, Stockholm, 1885.
Efter en stund fick de syn på något som gjorde dem kalla: framför dem låg det som måste vara Frederikshåb Isblink, den enda glaciären som hade en isälv som strömmade rakt ut i Davis sund. Den låg nästan 15 mil söder om Søndre Strømfjord och forskningsstationen som var deras delmål… Snabbt vände de norrut och plottade en ny riktning. Under sig hade de nu vild ödemark, klippor och is, men de trodde att de redan såg Søndre Strømfjord i fjärran. De styrde dit, bara för att inse att de återigen flugit i fel riktning. Nu började flygmotorn att hosta av bränslebrist. Det enda de kunde göra var att hitta ett lämpligt ställe att sätta ner The Greater Rockford på. De flög mot inlandet för att få en plan glaciär att landa på. I sista stund hittade de en lämplig sträcka på isen, och landade mjukt. Bert lät motorn varva ner genom att låta den tuffa på tills de sista dropparna bränsle var slut i tanken. Det var två lättade flygare som tittade på varandra där i cockpit: planet var helt, de levde, och snart skulle de vara framme vid professor Hobbs forskningsbas. Det kunde inte vara så långt kvar, en mil eller två kanske. Det var bara att knalla dit, hämta lite flygbränsle, olja och ett tält att värma motorn under, och flyga planet den sista sträckan till Søndre Strømfjord. Parker sände några meddelanden med radion i ett försök att få forskningsbasens uppmärksamhet, men signalerna var för svaga.
Fish och Shorty hoppade ur planet, och i yran av att ha klarat den långa flygningen så bra hade de ett litet snöbollskrig. Det var dock läge att byta kläder. I planet hade det varit så varmt och skönt att de hade flugit i lågskor och kortärmat. Nu insåg de att de inte hade packat för en fotvandring över isen – de skulle ju flyga, inte vandra! De hade inte mycket i form av överlevnadsutrustning med sig; fem kilo pemmican (torkat kött), en helgjuten yxa av svenskt stål, ett gevär, en signalpistol för lysraketer, en jaktkniv, en Grönlandskarta, en mugg, tändstickor och en hög gamla väderrapporter, som de tog med för ha som fnöske. Det var bara att dra på sig vinterstövlar och parkas och förbereda sig för en lång vandring. Vantar hade de inte fått med sig några, och inga riktiga vintermössor. Berts parkas var av ylle och visserligen vindtät, men inte särskilt varm. Parker hade däremot fått en järvpälskantad renskinsparkas av den erfarne polarflygaren Ben Eielson.
Vad Bert också fått med sig, och som skulle visa sig avgörande för hur äventyret slutade, var ett antal goda råd från polarforskaren Knud Rasmussen om hur man överlever på glaciären. Det viktigaste av dem var: Om du någon gång behöver ta dig fram till fots på Grönland, gå med vinden i ryggen. Luften på glaciären rör sig mot havet, och vinden visar dig därmed den kortaste vägen till kusten. Han hade också fått rådet att inte ta några risker på isen, och att gå längs med glaciärsprickorna tills det gick att runda dem. Rasmussen hade dessutom sagt att man inte skulle gå så fort att man blev svettig, utan spara på sin energi. På så sätt kunde man överleva två veckor på isen.
Bert låste omsorgsfullt dörrarna på planet och så inledde de vandringen. De hade i alla fall en skaplig uppfattning om i vilken riktning de skulle gå, och tog sikte på bergen i fjärran. Framemot kvällen vilade de, och åt av pemmikanen. Det var bland det värsta de hade smakat i hela sina liv, men de märkte att de blev styrkta av det. På natten låg de tätt intill varandra för att hålla värmen, men de fick inte mycket sömn.
Måndagen den 20 augusti fortsatte som söndagen hade slutat. De vandrade på över glaciärisen, som inte var statisk utan rörde sig under dem, knakade och brakade. De sicksackade sig fram mellan avgrunderna, som kunde vara kilometerlånga. De första dagarna pratade de under vandringen, men efter ett par dagar upphörde samtalen, och de kom in i en tyst lunk och rutiner med att gå, vila, äta, under 16-timmarspass innan det blev dags för nattvilan. Utan att de nämnde det med ett ord, insåg Bert att Parker var precis lika rädd som han var själv, och bergen i fjärran verkade inte komma ett dugg närmare.
Framemot onsdagen fick Bert syn på något han trodde var början på bergen vid kusten. De släpade sig vidare under dagen, men när de på torsdagen den 23 augusti kom närmare insåg de till sin stora besvikelse att det inte var bergen utan ett stenlandskap, förmodligen en rullstensås, som de var tvungna att passera. Vissa stenar var flera meter höga, och de kände sig som myror där de kravlade över dem. När de nådde högsta punkten fann de bara att mellan dem och bergen låg ännu mera is med djupa sprickor. Det tog hela dagen att ta sig förbi stenlandskapet, men när de nådde andra sidan märkte de att det var lä där. De hittade en grotta i åsen, och fick vandringens dittills mest vilsamma natt.
Morgonen efter, som Bert uppskattade till omkring femte eller sjätte dagen på vandringen, runt fredagen den 24 augusti, insåg Fish att Parker hade hög feber, och han yrade förmodligen också lite. Det hjälptes inte, de kunde inte stanna där de var utan var tvungna att ta sig vidare, nu över ytterligare is genomskuren av långa avgrundsdjupa skrevor. Om än i snigelfart, så tog de sig ändå framåt, sicksackande utefter skrevorna. Trots att de sedan flera dagar inte längre orkade prata med varandra, höll de ändå modet uppe. På kvällen nådde de äntligen slutet på glaciären, och satte fötterna på tundran! De firade med att äta lite av det torkade köttet, och piggnade till betydligt. På tundran fanns det mossa och ris, och de samlade ihop lite och tände den första elden sedan de kom till Grönland. För första gången på en vecka kunde de värma sina vantlösa händer. De kunde också smälta lite snö och dricka i den enda muggen de hade, i stället för att suga på frusen snö och is som de fått göra dittills. Parker hade dock fortfarande feber, och Bert var orolig för vad han skulle ta sig till om Parker blev sämre.
Dagen efter blev han också det. Han stannade under vandringen och satte sig bakom en klippa för att vila, vilket Bert inte märkte utan fortsatte att streta vidare. Med fasa insåg Bert en stund senare att de kommit ifrån varandra. Under tiden han letade efter Parker målade han upp de allra värsta scenarierna över vad som kunde ha hänt, och hann bli rejält skräckslagen.
När Bert äntligen hittade sin vän igen var Parker glödhet och frånvarande, och Bert fick badda honom med isvatten. Efter en stunds ytterligare vila kunde Parker dra sig upp, och de stapplade vidare under tystnad, båda tyngda utmattning och oro. Bert konstaterade att ”Hell is not a hot place: — It is a cold one.”
Idag är det den 22 augusti, och för 88 år sedan, onsdagen den 22 augusti 1928, kom en rapport om att ett flygplan hade synts flyga utmed Grönlands sydvästra kust och passera Fiskenæsset, numera Qeqertarsuatsiaat, och Lichtenfels, numera Akunnat, på söndagsförmiddagen. Man misstänkte att det kunde vara The Greater Rockford, med Bert Hassell och Parker Cramer ombord, som inte hörts av sedan natten mot söndagen. Telegrammet med den innebörden hade polischefen för södra Grönland skickat till Grönlands förvaltning, med tillägget att två båtar hade sänts ut för att leta. Samtidigt fortsatte olika radioamatörer att plocka upp signaler här och där med bokstaven ”R”, som antogs komma från planet och i så fall innebar att det befann sig 12 mil ut över Davis sund från Cape Chidley, och telegrammet från Grönland fick inte någon större uppmärksamhet. Nu var vädret riktigt dåligt i området mellan Kanada och Grönland, och det enda hoppet var om flygarna hade lyckats landa på Grönland. Men det var en klen tröst, för folk som kände till området menade att det i så fall kunde ta veckor innan Bert och Parker kunde ta sig till bebodda trakter.
På fredagen rapporterade tidningarna att två amerikanska radioamatörer hade nåtts av radiosignaler från flygplanet. ”Meddela the Associated Press och våra familjer att vi är nere på en liten ö 80 mil utanför Newfoundland, och är i säkerhet.”, sa det första meddelandet. ”Vårt oljesystem gick sönder och vi landade på en liten ö. Vi är O.K. och i säkerhet, men har dåligt med mat. Använder en generator som kraftkälla för att kommunicera. Vår position är på en liten ö ungefär 50 mil utanför Newfoundland.”, löd nästa. ”Vi är väldigt trötta och i stort behov av att sova, så vi kan inte höra av oss mer ikväll. Hör av oss i morgon kväll. Var snälla och meddela våra familjer. Bästa hälsningar till alla från the Rockford Fliers.” löd det tredje och sista meddelandet. Berts och Parkers familjer fick nu upp hoppet igen, men överlag misstänktes att meddelandena var falska. Dels kunde inte planets radioutrustning sända på den våglängden, dels låg Newfoundland flera hundra mil söder om deras rutt, och dels hade flygarna bara lärt sig sända några enstaka bokstäver.
Nu fick dock meddelandet om att ett plan synts utanför Grönlands kust redan på söndagsförmiddagen mer uppmärksamhet, och började analyseras. Invånarna i de två byarna meddelade att de klart och tydligt hade sett planet, som flugit lågt och verkat leta efter någonstans att landa. Inget annat plan än The Greater Rockford kunde tänkas ha befunnit sig i närheten. Man kunde konstatera att eftersom Fiskenæsset var så isolerat och bara hade 200 invånare, varav ”endast en vit familj”, så fanns det inga möjligheter att kommunicera med omvärlden. När planet hade siktats hade man sänt en båt till Godthåb, numera Nuuk, där det fanns en radiostation. Även om avståndet dit inte var med än tio mil, tog det ändå två dagar med båt, varför det hade dröjt innan informationen kom ut. Nu blev det full aktivitet, och sökpatruller sändes omgående till området. På grund av brist på transportmedel kunde det dock ta upp till ett par dygn att nå platsen.
Väl framme var det fartyg från tre nationer som deltog i sökandet; mindre båtar sökte i fjordarna i söder medan amerikanska kuttern Marion och norska fartyg letade utmed västkusten. Danskar fortsatte sökandet längre upp utmed kusten i fartyget Islandfalk.
Samtidigt hade flyg- och radioorganisationer ett gemensamt intresse mot de ”hjärtlösa” personer som sänt falska meddelanden över radio. En flygorganisation ville dra in licenserna för de 20 000 radioamatörerna, medan en radioorganisation satte upp en belöning på $500 till den som kunde komma med information som ledde till att personen som sänt meddelandena från ”Rockford Fliers” hittades och straffades.
Augusti övergick så småningom i september, rapporterna om sökandet efter flygarna blev färre, och ännu fanns inga spår efter vare sig Bert, Parker eller The Greater Rockford.
Idag är det den 20 augusti, och för 88 år sedan, den 20 augusti 1928, började man inse att Bert Hassell och Parker Cramer hade försvunnit med planet The Greater Rockford, på sin väg mot Grönland.
Överallt satt folk och lyssnade efter signaler från Bert och Parker; radioamatörer och kommersiella radiostationer i Amerika, statliga kanadensiska stationer i ödemarken, fartyg mellan Kanada och Grönland, och på polarstationer på Grönland. Alla som hade en radiomottagare lyssnade ut i etern. På söndagskvällen kom så ett meddelande from Elmer Etes, mekanikern som skulle ha varit med på planet men som fick åka sjövägen till Mount Evans vid Søndre Strømfjord, numera Kangerlussuaq, och expeditionen som var Hassells mål på Grönland. ”No sign of Hassell yet. Long overdue.” var det korta och kärva beskedet. Bert och Parker hade inte synts till ännu, och var nu mycket försenade. Professor William H Hobbs, som ledde expeditionen, meddelade att det var perfekt flygväder, så det kunde inte ha varit problemet.
Rockfords invånare var oroliga för det lokala flygaresset, och många hade stannat uppe hela natten för att få nyheter om planet. Rosalie Hassell, Berts fru, var dock lugn, i alla fall på ytan. Hon var hemma med de tre barnen och väntade på att höra från sin man. ”Vänta bara ska ni se”, sa hon till grannarna. ”Det tar ett tag, men sedan kommer ett meddelande från Grönland om att han har landat i säkerhet.” Hennes man hade ju sagt till henne att inte oroa sig. Och hon var van. ”Han har nått Grönland nu”, sa hon. ”Plan som har kommit så långt [som till Cape Chidley] slutar bara inte att fungera. Om de hade haft problem med motorn eller planet hade det hänt mycket tidigare. Det finns ingen anledning att oroa sig.”
På måndagen kunde den erfarne polarforskaren Donald MacMillan, som befann sig på Labradorkusten, konstatera att om planet hade hamnat i havet så var hoppet förmodligen ute, och vädret började dessutom bli sämre. Rosalie höll sig nu för sig själv med barnen i hemmet, Bert Hassells mor och bror reste till Madison, Wisconsin för att besöka en radiostation där man uppfattat signaler, och hans syster förberedde sig för att avbryta sin semester. USA:s kustbevakningsfartyg Marion, som befann sig i Hudsonsundet, beordrades ta sig ner till Davis sund och hjälpa till i sökandet efter det försvunna flygplanet, kanadensiska, grönländska och danska fartyg slöt upp, och det meddelades att den kanadensiska regeringen även bad trappers i vildmarken att hålla utkik. Inuiter i kajaker och jägare på land utmed Grönlands västkust deltog i sökandet.
På tisdagen kunde Marion rapportera att man hade sökt i området där den sista signalen från The Greater Rockford sänts och ytterligare åtta mil i planets färdriktning, lyssnat på radion och anropat planet regelbundet, men inte funnit något. USA:s federala radiokommission beordrade radiostationer att sluta sända på de bandbredder som planet kunde tänkas använda, för att inte störa eventuella signaler. Då och då kom rapporter om att någon radioamatör hade uppfattat något, men ingenting kunde fastställas med säkerhet komma från The Greater Rockford efter ”R”:et det sänt ut på morgonen den 19 augusti.
