Idag är det den 22 december, och för 257 år sedan, den 22 december 1759, inleddes julen med en smäll.
Två dagar före julafton, strax efter midnatt, vaknar folk över hela södra Skandinavien av ett av de största jordskalven i områdets moderna historia. Det varar i flera minuter, och epicentrum ligger i havet utanför den svenska Västkusten. Från Danmark till Dalsland och ännu längre bort känner man marken skaka. Magnituden har beräknats till mellan 5,1 och 5,6 på Richterskalan. Detta var förmodligen det stora samtalsämnet när man träffades i kyrkan och på julkalasen det året, och prästerna fick gott om inspiration till predikningarna under den närmaste tiden som följde!
Lukas evangelium, kapitel 21, vers 11 i Karl XII:s bibel 1703.
11. Och stoor jordbäfning skal warda mångastädz / och hunger / och pestilentier; och förskräckelse / och stoor tekn skola skee vthaf himmelen.
Idag är det den 12 december, och för 100 år sedan, den 12 december 1916, sålde Danmark sina öar i Västindien till USA för 25 miljoner dollar.
Danska Västindien bestod av tre öar, Sankt Thomas, Sankt Jan (John) och Sankt Croix,
som det danska Västindiska kompaniet besatt. De första danskarna slår sig ner på Saint Thomas 1666 och ön blir en del av kompaniets koloni 1672. Samma år bosätter sig de första danskarna på grannön, som man döper till Sankt Jan, och som annekteras 1718. 1733 köper Danmark Saint Croix av det franska Västindiska kompaniet.
Syftet med en dansk koloni i Västindien var att få tillgång till exotiska varor såsom socker, tobak, kakao, kanel och bomull. Det var dock svårt att få danskar att vilja bosätta sig i Västindien och arbeta på plantagerna man anlade. Dels var överfarten vansklig, dels avled många av de som klarade sig dit i olika tropiska sjukdomar. Till slut började man att rekrytera fångar med långa straff, mot löfte av att de skulle bli fria efter sex års arbete på plantagerna. Få som följde med överlevde de sex åren. I stället började man åka till Guinea i Afrika och hämta slavar, och de första anlände redan 1673. Man klarade dock inte av att föra över så många slavar som behövdes för att driva plantagerna, och gjorde ett avtal med kurfursten av Brandenburg, som var mer effektiv. Brandenburgarna skulle få använda St Thomas som handelsplats för slavar, mot att danskarna skulle få ett antal slavar från varje sändning. Brandenburgarna kunde packa upp till 500 slavar ombord på ett skepp, och St Thomas blev därmed en av de största platserna för internationell människohandel vid slutet av 1600-talet. De flesta av slavarna som överfördes från Afrika den här vägen hamnade på olika västindiska öar.
Triangelhandeln med rom, vapen, krut och kläder från Danmark till Afrika som betalning för slavarna, slavar från Afrika till Västindien och exotiska varor från Västindien till Danmark visade sig lukrativ. Hundra år senare, i slutet av 1700-talet, fanns det officiellt 27 608 slavar i Danska Västindien, en siffra som anses ligga väl i underkant. De var dessutom bara en bråkdel av dem som förts över till andra delar av Västindien; totalt sändes omkring 100 000 slavar från Afrika till Danska Västindien under perioden 1672-1803, varav drygt hälften levererades från danska fort i Afrika. Importen av slavar förbjöds kring 1800, men slaveriet behölls till 1848 med ättlingar till de slavar som förts över tidigare.
Anledningen till att slavarna frigavs 1848 var att 8 000 av dem demonstrerade genom att marschera genom Frederiksted på St Croix och hota med att bränna ner hela staden om de inte omedelbart blev frigivna. Guvernören, som insåg faran, förklarade därmed att ”Alle de, der på De Danske Vestindiske Øer ikke er frie, kan fra i dag anse sig for at være frie.” Plantageägarna blev efter klagomål ersatta med 50 dollar per slav, men för slavarna själva fortsatte livet att vara hårt. De var nu tvungna att försörja sig själva, och de anställningar som erbjöds var ettårskontrakt på de plantager där de tidigare arbetat.
Efter slavarnas frigivning blev det inte längre lika ekonomiskt att driva plantager på de danska västidiska öarna, och landet försökte vid flera tillfällen att bli av med dem. Vid fredsförhandlingarna i Wien 1864 försökte man ge dem till Tyska förbundet mot att man skulle få behålla Slesvig och Holsten, men förslaget avvisades. 1867 förhandlade man med USA, som hade intresse av de strategiska hamnarna på St Thomas och St Jan, och man kom fram till en köpesumma på 7,8 miljoner dollar i guld för de två öarna. Strax efter att avtalet skrivits under drabbades dock öarna av orkan, jordskalv, tsunami och brand, och därmed var inte USA intresserat längre. 1902 hade man förhandlat på nytt med USA och kommit fram till ett pris på 5 miljoner dollar för alla tre öarna, men det blev stoppat i det danska parlamentet på grund av att man var missnöjd med de vidhängande villkoren. Efter första världskriget blev USA intresserat igen, på grund av öarnas strategiska läge som man befarade skulle hamna i tyska händer. Den här gången var priset 25 miljoner dollar, i kombination med att USA erkände Danmarks anspråk på Grönland. Efter folkomröstningar i både Danmark och på de danska västindiska öarna gick köpet igenom den 12 december 1916.
Den 31 mars 1917 halades Dannebrogen för sista gången på öarna, och ersattes av Stars and Stripes. Numera heter ögruppen Amerikanska Jungfruöarna, Virgin Islands.
”Nov 30 Drunknade af wåda flickan Johanna Jonasdr från Löfås Mellang[ård] i en nära derintill belägen sjö, som efter några dagars frost blifvit islupen, och begrofs 9/12. F[ödd] 29/3 25, på 8:e året g[amma]l.
Nov 30 Drunknade af wåda Hustrun Stina Swensdr från Löfås Mellang[ård], moder till ofvannämnda barn, hvars nödrop hon fick höra och skyndade att rädda med uppoffring af sitt eget lif. Begrofs 9/12. F[ödd] 1784 – 48 år g[amma]l.”
Stina och Johanna efterlämnade maken/fadern Jonas Svensson och fyra barn/syskon på 18, 14, 7 och 4 år. Jonas själv dör i en förkylning halvtannat år senare, och nästan exakt två år efter moderns och systerns död avlider även då 16-årige sonen/brodern Johan Magnus i nervfeber (tyfus). Han hade blivit dräng när fadern dog, och hann arbeta som det i ett halvår innan han avled efter tre och en halv veckas sjukdom. De två yngsta systrarna blev i och med faderns död fosterbarn i socknen, och den äldsta systern piga.
Idag är det den 24 november, och för jämnt 200 år sedan, den 24 november 1816, ägde en märkvärdig uppvisning rum i Falun.
Källa: Falu Weckoblad, 1816-11-23.
”Med högwederbörligt Tillstånd, ämnar i morgon Söndag den 24, November för sista gången den nyligen hit till Staden ankomne och genom allmänna Tidningar nogsamt bekante Oförbrännerlige Spanioren Gely-Latour för den Wördade Allmänheten lemna prof på den af honom werkligen upfunna hemligheten att göra sig Oförbrännelig. Han är försedd med de förnämsta Europeiska Medicinska Fakulteters och Wettenskaps-Akademiers Intyg öfwer sin konst, hwaraf han endast will näma dem han af dyilka Samhällen i Hamburg och Köpenhamn sist erhållit. Han stiger i en från 100 till 180 grader Reaumur* uppeldad Ugn, och qwardröjer der medan han förtär en hel måltid; — ett företag, som för att tros, måste ses och är likså intereßant för Kemisten, som förwånande för en wanlig åskådare, samt skall dagen före representationen genom Tidningsbladen kungöras.
Följande äro de rön och erfarenheter med elden, hwilka han framställer i twenne representationer, utan all fara att derwid bränna eller det ringaste skada sig, som tydligen wisar möjligheten att utan ringaste fara eller åkomma wara uti wådeldar.
1:o Stryker han sig med en, ända till glödhetta, uppeldad Jernplåt, från fingerändarne intill armbogen. 2:o Samma försök från fotspetsen till knäet. 3:o Samma försök på hufwudet, utan att afbränna ett enda hår. 4:o Samma försök på ansigtet, och rakar han sig med det glödheta jernet, liksom Barberaren brukar sin rakknif. 5:o Han går öfwer en eldröd jernstång med blotta fötterna, utan att bränna dem. 6:o Han stryker sig med en annan öfwer händerna, utan minsta åkomma. 7:o Han bär en annan 2 till 3 minuter i munnen, utan minsta åkomma för tänderna. 8:o Han stryker sig med en annan af en tums tjocklek på tungan. 9:o Han sticker en stor knappnål in i armen, och bär på den, utan minsta tecken till plåga, 3 a 4 Fickur i 5 a 6 minuter. 10:o Han låter smälta 18 a 20 skålpund** bly, hwaraf han tager med händerna och förer smälthett i munnen. 11:o Han sätter fötterna i det sjudande blyet, utan att de deraf blifwa warmare, men wäl kallare än förut. 12:o Han låter koka ett halft skålpund Bomolja och dricker deraf flere matskedar.
I den händelse någon skulle tro, att de materialier han anwänder wid sine experimenter, icke äro naturlige, så tillåtes den, att helt nära undersöka dem, för att öfwertyga sig om rigtigheten. Herr Latour önskar äfwen, att man smälter Blyet och glödgar Jernet och Oljan åt honom, emedan han ingalunda will wara ansedd för en Charlatan, som lofwar mycket och håller litet. Han förbinder sig äfwen, i fall af bristande utöfning af hwad ofwanstående anslag eller affisch innehåller, att inlämna hela intägten för aftonen till utdelning bland ställets fattiga, eller att gifwa hwar sina penningar tillbaka. Han skall anse för ett nöje att blifwa buden i Sällskaper eller particuliera hus, för att representera förenämnde Experimenter. Damerna behöfwa icke frukta något anstötligt i deßa Experimenter. Skådeplatsen är å Stora Rådstufwan. Bilietter säljes för 16 ß Banco på Stadskällaren, och wid ingången samt uti mitt Logie hus förre Gästgifwaren Forßberg. Början sker kl. 6 e. m.”
Don’t try this at home, folks! Särskilt smält bly finns det flera anledningar att undvika.
Fru Latour, å sin sida, hade en egen uppvisning, i form av ”ett litet Menagerie”:
Källa: Falu Weckoblad, 1816-11-23.
”Madame Latour will hafwa den äran att för resp. Allmänheten uppwisa ett litet Menagerie, det endaste i sitt slag, bestående af flere st. djur : till Måndags middagen för sista gången, uti deß Logie. Entrée-Afgiften är 8 ß B:co., för barn 4 dito. Ståndspersoner betala efter behag.”
Historien förtäljer inte hur det gick med herr Gely-Latours experiment. Inget referat finns i nästa upplaga av Falu Weckoblad, och lite information finns idag på webben om honom. Samma avisa hade dock en notis den 31 oktober 1812, som meddelade att herr Gely-Latour varit i Breslau och suttit i en 130° Reamur het ugn, där han grillat kött och kokat ägg samt förtärt en hel måltid. Kemister hade då undersökt ugnen och bekräftat temperaturen, och en ur publiken som skulle gå med in i ugnen fick vända tillbaka på grund av hettan. Gely-Latour rapporteras också ha varit i Köpenhamn i januari och februari 1814, där publiken tydligen blivit snuvad på just momentet med steken och ägget.
*100°-180° Reaumur = 125°-225° Celsius.
**18-20 skålpund = 7,65-8,5 kg.
Idag är det den 18 november, och för 183 år sedan, den 18 november 1833, avled August Ludvig Hünemöder, mer erfaren än de flesta i hans ålder, och mer vittberest än de flesta vid den tiden. Vid 17 års ålder blev han student i Lund. Han var 23 år när han blev medicine kandidat där, och 24 när han blev medicine licentiat. Vid 25 års ålder fick han följa med som överordnad läkare med ansvar för medicinförrådet på kungliga fregatten af Chapman på dess expedition till Sydamerika, och var borta i drygt 10 månader, för att strax därpå följa med samma skepp på en fem månaders expedition på Västerhavet. Expeditionen, som bekostades av den svenska regeringen, leddes av Sven Nilsson, och gick utmed Sveriges västkust och den norska kusten. Man studerade fiskeriernas tillstånd i Bohuslän, och kompletterade forskningen till andra upplagan av Fauna. Under expeditionen skrev August Ludvig en resedagbok, ”Strödda anteckningar under en resa genom Sverige och Norge” där han personligt beskriver vad han är med om i bland annat Falkenberg (”en fulare stad kan knappt tänkas”), Göteborg, Marstrand, Trollhättan, Oslo och Bergen.
Vid 26 års ålder blev han underkirurg vid Serafimerlasarettet, och kirurgie magister, dvs tog examen som fältskär, ett halvår senare. Doktors diplom fick han i januari 1833. I juli samma år var han 27 år och blev provinsialläkare i Kristianstads län. Det var där han drog på sig nervfeber, eller tyfus, och avled.
Under sin korta men intensiva läkarkarriär hann han publicera flera texter, bland annat en rapport om ”Helsotillståndet på Fregatten Chapman”.
Var hade denna karriär slutat om han hade fått leva?
Hans far, prästen Johan Fredrik Hünemöder i Västra Nöbbelöv, skriver bedrövat i dödboken:
”Bland de Döde måste jag här, med saknadens bittra känsla teckna min Ende älskvärde Son August Ludvig Hünemöder, som, efter 14 dag[ars] sjukdom afsomnade på Heckeberga Sätesgård d. 18 Novbr 1833, och begrofs här i Nöbelöf th 26 i samma månad. Han var född i Lund d. 9 april 1806. Inskrefs i Malmö Lärd. Schola 1818. Student i Lund d. 6 Octobr [1]823. Mediç:æ Cand. d. 20 Jun. [1]829. Mediç. Liçent d. 18 Decbr [1]830. Stipendiat i Kongl fält Läk. Corps:n d. 17 jan. 33. Pensjonair ibm d. 19 maji s[amma] år. Förordnad Upbörds Läkare å Kongl fregatten af Chapman under expeditionen åt S. Ameriça från d. 5 maji [1]831 til d. 26 mars 32. Upbörds Läkare å samma fregatt under exerçis expedit. Åt norrsjön fr. d. 19 april [1]832 til de. 24 Sept. s[amma] år. UnderChirurg vid Kongl Lazar[ettet] i Stockh. D. 11 Oktbr [1]832. Erhöll med Kongl Majts nåd. tillstånd Doct. Diplom utan Prom. D. 19 jan [1]833. Chirurg Magistr. D. 29 maji s[amma] år. Erhöll Kon[ungens] fullm[akt] at wara Provinç. Läkare i Christ[ian]stads Län i Julio 33.
Sofwe Han i frid och ro!
men vi som än på jorden bo
O! må vi redo wara!
då vi sku hädan fara.
G[amla] Ps[alm]Bokn Nr 400, w[ers] 7.”
August Ludvig Hünemöders farmors far, Carl Christopher Schnell, var för övrigt också fältskär, och räddade som sådan vid ett tillfälle livet på Carl von Linné. Men det är en helt annan historia, som går att läsa här: Lundaprofilen Carl Christopher Schnell.
”November d. 12 fants g[am]la fattighjonet Samuel Nilsson liggande död på golfvet i socknestugukammaren, förmodeligen af hunger och köld förgången. Han var 71 år g[amma]l och sedan händelsen blifvit inberättad till kronobetjeningen, och tillstånd dertill lemnat, begrofs han ärligen d. 22 i nyssnämnde månad.”
Idag är det den 6 november, och för 88 år sedan, den 6 november 1928, valdes Herbert Hoover till president i USA. Det var senaste gången en republikan vann ett val där inte antingen Richard Nixon eller någon ur familjen Bush var inblandad. Håller den sviten i övermorgon?
Idag är det den 15 oktober, och för 88 år sedan, den 15 oktober 1928, anlände Bert Hassell och Parker Cramer äntligen till New York, efter en strapatsrik resa.
Innan fartyget som tog dem från Köpenhamn via London kom fram till New York, hade det dock lagt till i Halifax, Nova Scotia i Kanada. Där hade Berts fru Rosalie och två av de tre barnen, sönerna Victor, 5 år och John, 3 år, mött upp. I deras sällskap var också 15-åriga Sigrid Carlson, också från Rockford. Tillsammans med Berts andrepilot Parker Cramer, mekanikern Elmer Etes och forskarna från William Hobbs Grönlandsexpedition, reste de den 13 oktober vidare med båten mot New York.
Till New York anlände man den 15 oktober, och där togs man emot av en delegation bestående av New Yorks ställföreträdande borgmästare Joseph McKee med personal och en delegation från flygarnas hemstad Rockford som inkluderade borgmästare Burt Allen. Delegationen som representerade New York överlämnade medaljer till flygarna. Dagen efter reste Bert och Parker med sällskap till Washington, D.C., där de först träffade Republikanernas presidentkandidat Herbert Hoover på hans kampanjkontor, och senare på dagen även president Calvin Coolidge.
Främre raden: Parker Cramer, Herbert Hoover, Bert Hassell. Ur Midway Village Museums samlingar, Rockford, Illinois, USA.
Det faktum att de hade träffat Hoover före Coolidge kommenterades i The Constitution Tribune den 8 november med att Hoover numera överglänste presidenten, som ”inte hade blivit särskilt entusiastisk” över att hamna i skuggan av honom. Foton togs vid båda tillfällena, men det hade varit dem på flygarna och Hoover som tidningarna i Washington använde. När Hugo Eckener, som kommit till USA med den första kommersiella passagerarflygningen över Atlanten i zeppelinaren Graf Zeppelin samma dag som Hassell och Parker kom till New York, träffade presidenten strax efteråt ville Coolidge inte ens vara med på bild. Den 6 november blev Hoover vald till USA:s näste president.
Tredje från vänster i främre raden är Rosalie Hassell, sedan Bert Hassell med sonen Victor, Calvin Coolidge och Parker Cramer med John Hassell. Ur Midway Village Museums samlingar, Rockford, Illinois, USA.
På kvällen återvände sällskapet till New York, och dagen efter, den 17 oktober, reste man vidare mot Chicago och Rockford med ett specialchartrat tåg. På Chicagos Union Station möttes de av Berts mor Elisabeth, som grät glädjetårar mot sin sons axel. Där var återigen också Rockfords borgmästare Burt Allen samt en delegation från hemstadens handelskammare, som finansierat resan, och journalister. Bert linkade lite på grund av att hans fötter hade blivit förfrusna under tvåveckorsvandringen på Grönland, men han berättade för United Press utsände att han fortfarande var övertygad om att Grönlandsrutten var den bästa till Europa. På plats var också Chicagos borgmästare Reed Landis, och hela sällskapet fortsatte till Chicagos stadshus, där de träffade fler representanter för staden. Skaror av åskådare följde dem när de åkte genom staden i öppen bil.
Strax efter lunch den 18 oktober lämnade Bert och Parker med Elmer och det övriga i sällskapet så Chicago med ett specialchartrat tåg, och klockan 15.45 på eftermiddagen kom de äntligen hem till Rockford igen, efter att ha varit på en osannolik resa under två månader. De fick ett mottagande som hjältar av Rockfords invånare, som slutit upp i massor. Sedan tidigare hade borgmästaren lovat att dagen skulle bli en helgdag, och 50 000 av stadens 65 000 invånare beräknades vara ute på sta’n och fira. Från fönstren regnade konfetti bestående av kontorspapper, serpentiner av telegrafpappersremsor, tidningspapper och sidor utrivna ur telefonkataloger. På kvällen bjöd staden flygarna på bankett, och Rockfords handelskammare lovade att ställa upp och finansiera ännu ett försök att nå Stockholm via Grönland och Island.
Idag är det den 5 oktober, och för 218 år sedan, den 5 oktober 1798, fick prästen i Fröderyd inse att kärleken övervinner allt, även övertalningsförsök.
”Den 5 ocbtob. blefwo fattighjonen Enklingen Johannes Magnusson i Norrskogs B[ack]Stuga, Beckaby Sokn, och Soldat Enkan Ingjerd Johansdotter i Fröderyds fattigstuga trolofwade, sedan de icke kunde öfwertalas at afstå med äktenskaps ingående med hwarandra. De wigdes den 2 Nov.”
Idag är det den 26 september, och för 88 år sedan, den 26 september 1928, ankom ångaren Fulton till Köpenhamn. Ombord fanns flygaressen Bert Hassell och Parker Cramer, som hade nödlandat på Grönland på sin färd från Rockford, Illinois till Stockholm.
Amerikanska tidningar meddelade att Bert och Parker fått ett relativt stillsamt mottagande. Visserligen väntade flera hundra personer på dem på kajen i Köpenhamn, men inga formella tal hölls. Bert förvånade alla genom att tala sina föräldrars modersmål, svenska, flytande med dem som mötte upp. Han var inte det minsta avskräckt av de senaste veckornas äventyr, utan berättade att så snart han kom tillbaka till USA skulle han börja leta finansiering till ett nytt försök att flyga samma sträcka. Planen var att det skulle äga rum till våren, i samma flygplanstyp som The Greater Rockford som nu stod på en glaciär på Grönland, en Stinson Detroiter. Han trodde att planet, även om det varit oskatt när de lämnade det, nu hade slagits sönder av vädret, men hoppades kunna ta tillvara på instrumenten och motorn. Han var fortfarande säker på att Grönland vore en perfekt plats att använda för mellanlandningar för flygningar över Atlanten, snarare än att flyga hela vägen över havet, som man gjort dittills. Detta för att direktflyg krävde så mycket plats för flygbränsle på bekostnad av plats för passagerare. Bert beklagade också att de inte kunnat få med sig posten från planet. Bland breven som nu förmodligen låg begravda med flygplanet under snön fanns post till den svenska kungafamiljen.
I Danmark var Bert och Parker tidningen Politikens gäster, och träffade dessutom chefen för den amerikanska legationen i landet, Dr Dodge. Bert tog också tillfället i akt och reste över till Sverige på en långhelg, och besökte släktingar till sin fru i Falköping och tog en tur till Stockholm, när han ändå var i Norden. Parker å sin sida tog en sväng till Tyskland.
Den 4 oktober var det så dags för de två flygarna att tillsammans med männen i Hobbs expedition stiga ombord på det danska fartyget Frederic VIII för att resa mot London, som var nästa stopp på den omständliga färden tillbaka till USA. Den här gången rapporterade amerikanska tidningar att en stor skara människor hade stått på kajen och vinkat av dem under jubel. En orkester hade spelat både den danska och den amerikanska nationalsången. En avresa värd namnet för två flygaress, med andra ord.
