Idag är det den 22 april, och för 113 år sedan, den 22 april 1904, skrev Britta Christina Johansdotter i Södra Sandsjö ett brev till pastorsämbetet där hon bad om att få skiljas från sin make.
Källa: ArkivDigital: Södra Sandsjö HI:1 (1796-1905) Bild 383.
”Till Pastorsembetet i Sandsjö
Får härmed till Pastorsembetet i Sandsjö meddela nedanstående genom en förut gjord anmälan den 25 Mars d[etta] å[r] om skilsmässa mellan min make Carl Johan Svensson och mig Britta Christina Johansdotter båda från Sandsjö. Som min man och jag numera har kommit öfverens får jag här nedan detaljera följande.
Som min man utan min vetskap har otaliga gånger genom sitt supiga och vårdslösa lif ställt huset på obestånd och dermed gjort både mig och våra barn största orätt, samt genom sitt supiga och våldsamma lefverne gjordt oss husvilla m. m. som vidare kan detaljeras.
Såsom ett skäl vill jag framhålla att i fjol i okt. mån. då han skulle köra till kyrkan för att få ringt för en till afliden son, då med hans (min mans) slöhet och ovilja för mig och vårt hem uteblef han hela dygnet och skojade och söp, oaktat han visste att jag låg mycke svårt sjuk. Som han så behandlade en hustru och ett hem anser jag mig hafva största skyldighet att begära mig fri från honom till säng och säte. Äfven har min man skyllat mig för äktenskapsbrott hvilket jag på det strängaste bestrider. Men derför, vill jag väcka åtal förä nämnda utsagor.
Kanske någon af Kyrkorådets ledamöter kan intyga förestående?
Ekemåla 22 April 1904.
Britta Christina Johansdotter”
Men som det inte är ens fel när två träter, hade maken svar på tal, vilket anlände dagen efter i en enda lång mening.
Källa: ArkivDigital: Södra Sandsjö HI:1 (1796-1905) Bild 384.
”Till Kyrkråds Samanträdet den 23 April 1904 uti Södra Sandsjö församlings Kyrka
Som vi Makar äro blefna lagligen kallade att her inför Kyrkorådet i dag oss inställa för att emottaga en Grundlig förmaning och tillrättavisning för en i allmenhet kent ett mycket långvarit och Svår lefvnad på olika många vis så har Kyrkoherden fått litet spörmål derom och vid några tillfällen varnat och förmanat derom och nu för en liten tid sedan i det Svåraste väder och veglag reste Hem till oss och med en velmenande och Kraftig förmaning och tillrättavisning tänkte att det skulle vinna någon förbättring men allt har varit förgäves utan altsedan har onskan alt mer och mer för varje dag tilltaget så att nu kan jag icke wara i henes nerhet för så snart hon får se mig så utläser hon de svåraste eder och förbannelser öfver mig och säger att hon skall på det allra skändligaste och Gröfsta sätt misshandla mig och hvad hon icke förmår så skall hon ställa om någon annan som gör detta i hennes ställe så att nu som hon förhåller sig så tör jag icke vara i det rum hon är ner qvellen kommer utan jag måste taga mig natherberge var jag kan för undvikande afv dessa onda faror så nu kan jag icke på någodt vis eller sätt längre lefva tillsammans med henne utan Jag får Hermed Wördsamast inför kyrkoherden och kyrkorådet begära att äktenskapet måtte få lagligen upplösas och vi utan någodt hinder skiljer ifrån varandra för att seda var för sig söka sin utkomst.
Sålunda med Grundligt betänkande och bestämd föresatts afv mig undertickna
Ekemåla den 23 April 1904
C. J. Svensson”
Det är lätt att förstå att det här paret inte var ämnade för varandra, men i tre och ett halvt år till skulle de behöva dras med varandra. I kyrkboken noteras några år senare vid Britta Christinas namn: ”hennes äktenskap med C. Johan Svensson i Ekemåla upplöst g[enom] K[ungliga] M[a]j[estäte]t[s] utslag d. 28 September 1907. Växjö Domkapitels skiljobref 6/11 07.”
Namnen har ändrats för att inte i onödan hänga ut de inblandade.
Idag är det den 31 mars, och för 209 år sedan, den 31 mars 1808, tog Johan Nilsson i Fröderyd livet av sig. Man kan ana i prästens berättelse att Johan Nilsson sörjde ihjäl sig, och enligt hans framlidna hustrus dödsnotering hade de ”sammanlefvat et förnögdt ägtenskap i 19 år”. Historien blir inte mindre sorglig av detaljerna om hur han omsorgsfullt lade hatt, käpp och vantar i båten innan han kastade sig i den kalla sjön.
Men var hans förtvivlan tillräcklig för att han skulle få begravas på kyrkogården?
”Martius d[en] 31 om morgonen fants inhyses mannen Johan Nilsson uti Ekeberg [som] om natten emillan d[en] 30 och 31 dränkt sig sjelf uti oset vid norra ändan af Kallsiö siön, hvaräst han steget uti en båt tilhörig Fiskaren Steen, och sedan han uti båten lagt ifrån sig hatt käpp och vantar sielf störtat sig uti siön som säges deraf vara af 15 alnars diuphet. Han blef född 1762. Fadren Nils Bengtsson, modren Elin …dotter i Liunganäs Västerg[år]d. Hemma i Föräldrarnas hus til dess han trädde i ägtenskap med Enkan Annika Jansdotter Ekeberg, med hvilken han aflade 7 barn, 3 söner och 4 döttrar, af hvilka en son och en dotter redan äro döda. År 1806, dödde hans hustru, efter hvilken tid han ofta varet mycken svårmodig til sinnes, och omsider i denna sin svårmodighet dränkte han sig sluteligen sielf. Så snart hans död blif känd inlämnade Pastor i Församling underrättelse härom till Dommaren i orten, och begjärde dommarens utlåtande huru med den dödas kropp skulle förhållas, hvar å ärhölls följande svar.”
Vid den här tiden var självmord, så kallad självspillning, ett allvarligt brott. Missgärningabalken, XIII kapitlet, föreskriver att den som med sunt förnuft tagit livet av sig skulle begravas av skarprättaren i skogen. Förmildrande omständigheter fanns dock om psykisk sjukdom kunde misstänkas:
XIII Cap. 1§ Missgärningabalken.
”1§ DRäper eller förgiör någor sig sielf; tå må thes kropp af then, som honom finner, oförwit uptagas, och afsides läggas: pröfwar Domaren sedan, at han med wilja sig förgiordt; tå skal en sådan sielfspilling af skarprättaren til skogs föras, och i jord gräfwas. Finnes thet i hufwudswaghet, raseri, eller annor sådan wånda skedt wara; tå må han af annat folk handteras, och begrafwas.”
En självmördares kropp fick inte begravas utan att häradsrätten eller en domare hade godkänt det, utifrån en undersökning om huruvida personen som tagit livet av sig varit vid sina sinnens fulla bruk. Prosten i Fröderyd kontaktar därför omgående en domare, och svaret kommer med vändande post:
”Högärevördiga och Höglärde Herr Prost och Kyrkoherde!
Af Herr Prostens och Kyrkoherdens skrifwelse af den 1:ste i denna månad, har jag inhämtat, att inhysesmannen Johan Nilsson från Ekeberg i Fröderyds socken natten emellan den 30 och 31 sistledne Martii dränkt sig uti sjön Kallsiö, hvarföre Herr Prosten och Kyrkoherden begärt att få underrättelse på hwad sätt med den dödes kropp skall förhållas, och som ej mindre Herr Prostens skrifwelse innehåller, att Johan Nilsson någon tid warit Swårmodig till sina sinnen, än äfwen Krono Länsmannnen i orten J. G. Laurell samt Bönderne Jonas Börjesson i Rödskog, Johannes Svensson i Flathult, Adolph Hempel och Aron Lilljeroth i Kristorp uti aflemnat bewis af den 1:ste i denna månad, intygat, att Johan Nilsson, efter det han för några år sedan blifwit Enkoman warit swag till sina sinnen och mycket oroad öfwer sin och sina Barns utkomst, och att han således af sinnes swaghet afhänt sig lifwet; altså och då någon anledning icke eller förekommit, att någon annan warit wållande till denna händelse, kan jag icke finna för det närwarande någon widare undersökning härom wara nödig, utan må Herr Prosten och Kyrkoherden i stillhet efter Författningarna låta begrafwa Johan Nilssons döda kropp så wida han i lifstiden för öfrigt fört en klanderlös wandel.
Jag har äran wara
Högärewördige och höglärde Herr Prostens och Kyrkoherdens ödmjuke tjenare
Johan Ullberg
Jönköping den (?) april 1808.”
Begravning i stillhet var på den här tiden ett straff, som innebar att stoftet begravdes i tysthet och utan klockringning efter solnedgången, med endast de nödvändiga personerna närvarande.
Prästen och domaren i Johan Nilssons fall kommer fram till att hans förtvivlan över hustruns död lett till en sådan svårmodighet att han avhänt sig livet, och att detta i det här fallet är en sådan förmildrande omständighet att han får begravas på kyrkogården, om än i stillhet.
”Enligt å andra sidan stående Domhafvandes förordnande blef Johan Nilssons döda kropp i stillhet enligt författningarna begrafven d[en] 2 april i en ålder af 46 år.”
Johan Nilsson hade förlorat både sin 18-åriga dotter och 48-åriga hustru inom ett par månader sommaren 1806. Båda hade avlidit i ”hufvudsjuka”, som kan ha inneburit hjärnhinneinflammation eftersom den verkar ha smittat dem båda. Han efterlämnade två söner och tre döttrar mellan 4 och 19 år gamla, varav en son hamnade i lantvärnet där han dog året därpå.
Idag är det den 16 mars, och för 100 år sedan, den 16 mars 1917, fanns följande notis införd i Dalpilen:
Källa: Dalpilen 1917-03-16.
”Lärarinnorna i Långaryd armeras. För beredande av effektivt skydd för ensamboende lärarinnor i Långaryds socken har församlingens skolråd beslutat inköpa en revolver jämte skarpladdade skott åt var och en av församlingens lärarinnor.”
Idag är det den 7 mars, och Camilla har namnsdag. Camilla var också namnet på en örlogsfregatt, som byggdes på Karlskronavarvet och sjösattes 1784. Hon ingick i den stormaktsflotta som Fredrik Henrik af Chapman konstruerade på 1780-talet.(1) Byggtiden var två månader. Hon var 46,3 meter lång, 11,9 meter bred, och hade ett djupgående på 5,2 meter. Ombord fanns 26 stycken 24-punds, och 14 stycken 6-punds kanoner. Besättningen bestod av 342 man.(2+3) Galjonsfiguren av Johan Törnström blev klar 1787.
”Fregatten Camilla”, målad av Christer Hägg 1992. Publicerad med tillstånd av konstnären, som berättar att tavlan är en akvarell och var en beställning från Marinbasen i Karlskrona att ges som present till landshövdingen Camilla Odnoff i Karlskrona då hon lämnade sitt ämbete och Karlskrona.
Karlskrona var också hennes hemmahamn. Ett av Camillas uppdrag var att skeppa soldater över till Finland under kriget mot Ryssland 1788-1790, som kung Gustav III hade provocerat fram. Hon var då också närvarande vid sjöslagen vid Hogland 1788 respektive Reval 1790, och utbrytningen från Viborgska viken samma år.(2) 1798-1800 byggdes Camilla om.(3) Hon företog flera expeditioner i såväl Östersjön som till Medelhavet. I början av 1800-talet var hon med i en eskader på tre fregatter som deltog i ett litet krig som Sverige hade med Tripoli och dess pascha Jussuf.(4) Därifrån förde hon hem åtta skeppare och 70 besättningsmän som blivit tillfångatagna i en av Tripolis piraträder.(5)
Hennes mest kända resa ägde dock rum kring julen 1809. Finland hade förlorats till Ryssland i kriget 1808-1809. Kung Gustav III:s son, Gustav IV Adolf, fängslades i en statskupp i maj 1809, och abdikerade från tronen. På julafton samma år skickas han i en exil, som skulle komma att vara under resten av hans liv. Han lämnar Sverige ombord på örlogsfregatten Camilla, som för honom till Stralsund.(6)
När Camilla avreste på sina expeditioner hade hon med sig proviant för flera månader. Den kunde bestå av smör, fläsk, sill och salt kött, som i rullan nedan från 1806:
”År 1806 d[en] 15 April Inmunstrades föreskrifne Besättning till Expedition åt Medelhafvet, warande fregatten försedd med fem och En half månaders Proviant af Smör, Fläsk, Sill och Salt kött samt i öfrige persedlar för Fem månader; Tre månaders förskått på Sjö aflösningen samt nödige handpenningar.” Källa: ArkivDigital: Flottans arkiv: Amiralitetskollegiets med efterföljares kontor, Arméns flotta, loggböcker, rullor m.m.: Sjöexpeditioner, skeppsmönsterrullor 1689-1873 B:55 (1806-1806) Bild 510.Provianten kunde även innehålla bröd, korngryn, och rejält med brännvin, som under den här resan 1801:
Bland provianten på en av resorna 1801 listas bröd, korngryn och 1 450 kannor Brännvin. Källa: ArkivDigital: Flottans arkiv: Amiralitetskollegiets med efterföljares kontor, Arméns flotta, loggböcker, rullor m.m.: Sjöexpeditioner, skeppsmönsterrullor 1689-1873 B:45 (1801-1801) Bild 930.
1819-24 byggs Camilla återigen om. Hon slopas slutligen 1842.(3)
Camillas galjonsfigur av Johan Törnström 1787. Kvinna med naken överkropp iklädd kjol fäst med band under bröstet. Högra armen sträckt framför kroppen, hållande en pil vänd mot högra bröstet. Vänstra armen föres längs sidan med handflatan framåt. Huvudet något bakåtkastat. Färg: Röd (tidigare vit) Foto: Erling Klintefors, Marinmuseum. Källa: https://digitaltmuseum.se/021015563846/mm08335. Licens: https://creativecommons.org/licenses/by-sa/4.0/deed.sv.
Idag är det den 27 februari, och för 190 år sedan, den 27 februari 1827, tog Jacob Perssons liv en ände med förskräckelse.
Historien började redan den 7 januari, då Jacob Persson slog ihjäl sin granne, mjölnaren Peter Johansson. Den förfärliga händelsen återberättas i dödboken av prästen i Hjälmseryds socken:
”Den 7 januari i skymningen blef mannen Peter Johansson i Brohults Nedre Quarn med att enda slag i hufvudet af en yxhammar så wåldsamt slagen, att han lefde därefter blott ett par timmar, dock utan all sansning. Jacob Persson i gården blef såsom baneman straxt häktad och afförd till slottsarresten i Jönköping, för att befordras till wederbörligt straff och ansvar; och den mördade mannen blef i behörig ordning obducerad, samt den 21 Januarii Christeligen begrafven. Mordet skedde straxt utom Jacobs stuga. Peter Johansson var 30 ¾ år g[amma]l.”
Peter Johansson efterlämnade en 29-årig gravid änka, Anna Cajsa Andersdotter, och döttrarna Lena Catrina, 5,5 år, och Inga Stina, som fyllde 3 år samma dag som hennes far slogs ihjäl.
”Mannen Jacob Persson från Brohult, hvilken för den 7 sistl[idne] Januari å Peter Jansson[sic!] i Brohults quarn begångit dråp, straxt häktad och till länets slottsarrest införd, blifvit därifrån till Komstad Tingsställe afförd, där han wid det ännu den 27 sistförl[idne] Febr[uari] påstående Winter-Ting undergick laga ransakning, hvarefter han fulltygad om sitt rysliga brott, slutligen detsamma vidgick, ehuru han enständigt allt därintill detsamma ondskefullt förnekat. Då han efter slutad ransakning samma dag om aftonen ur Tings-salen blef nedförd i fängelse-rummet, förflöt knapt en half timma, sedan han dit inkommit, förrän han plötsligen med döden afgick, efter att hafva rysligen flera slag krupit omkring i rummet, och tog så, efter en öfverdådig lefnad, en ände med förskräckelse. Han hade icke varit frisk redan flera dagar före sin affärd från Jönköping till Komstad. Emedlertid blef, genom flera inför Wästra Härads Tings Rätt dagen därpå hörde vitnen, intygadt och uplyst, det ingen våldsam behandling vållat Jacob Perssons död, utan att han genom någon invärtes sjukdom aflidit; hvadan ock, enligt Lofl[iga] Tings Rättens förordnande om begrafningssättet, Jacob Perssons döda kropp sedan densamma från Komstad blifvit genom Dess anhöriga hemhäntad, i förmåga f 2 Cap. Straff-Balken, blef i Hjelmseryds kyrkogård afsides lagd den 2 Mars om aftonen. Hans ålder var 44 1/12 år.”
Här skulle man kunna slänga in ett förnumstigt ordspråk om karma, svinhugg, vem synden straffar eller när Gud gör det, men det fanns ytterligare personer som fick lida av den här sorgliga historien: de båda männens familjer. Även Jacob lämnade nämligen en familj efter sig: den 40-åriga änkan Lena Gabrielsdotter, sönerna Johannes, 8 år, Nils Magnus, nyss fyllda 4 år, och Isak, 9 månader gammal.
Peter Johanssons änka Anna Cajsa födde en son i maj, som döptes efter sin far.
Idag är det den 17 februari, och för 105 år sedan, den 17 februari 1912, ramlade Klas Jansson av en släde på Hornborgasjön. Det skulle komma att kosta honom mer än livet.
Klas Levin Jansson var född i Kölaby 1862. 1883 hade han kommit från Åsarp till Bolums socken på Billingens västra sluttning, och där arbetade han som dräng på Munkgården i många år. 1902 kommer han till Skattegården, där han fortsätter att arbeta som dräng i fem år. 1907 skaffar han dock sitt eget ställe under Skattegården, där han brukar 1/4 mantal varvat med annat jobb som ”arbetare”. Från 1909 har han även en piga, 17-åriga Olga Eleonora Engström. Det sägs att hon ska ha varit den som skötte gården, och att han var så snål mot henne att grannarna fick ge henne mat.(1)
Den 17 februari har Klas varit i Skara på marknad, och köpt sig en häst. På hemvägen får han lifta med en granne, och sätter sig bakpå släden, hållandes hästen, som springer efter släden, i grimskaftet.
Vad som sedan händer refereras i Skara Tidning den 2 mars:
Källa: Skara Tidning 1912-03-02.
”Ihjälfrusen på Hornborgasjön. Kreaturshandlaren Klas J[a]nsson från Skattegården, Bolum, bevistade senaste marknaden i Skara, där han inköpt en häst. Han fick på hemvägen åkande följa med en granne, och vägen togs över Hornborgasjön. J[ansson] tog plats bakpå åkdonet och lät sin häst, vilken han ledde i grimskaftet, springa efter släden. Då grannen kom hem, var emellertid J[a]nsson försvunnen. På onsdagen kom hästen fram till Trestena, och med anledning därav vidtog man efterforskningar, som resulterade i att J[a]nsson anträffades ihjälfrusen på Hornborgasjöns is.”
Enligt noteringar i Bolums och grannsocknen Stenums dödböcker hittas han i ån Flian i Stenums socken den 26 februari.
”Drunkning af våda. Funnen i ån Flian af Stenums socken d. 26/2.” Källa: ArkivDigital: Broddetorp F:2 (1896-1920) Bild 780 / sida 72.
Genom bouppteckningen, som görs den 23 maj, kan man förstå varför han varit snål mot sin piga. Tillgångarna består av:
Diverse sämre gångkläder, 2:- kr
1/2 duss[in] skjortor, 3:- kr
2 rockar och byxor, 2:- kr
1 kostym, 16:- kr
1 hatt, 2:- kr
1 klocka, 10:- kr
1 jernspis, 1:- kr
1 par skor, 3:- kr
samt kontant vid dödstillfället, 138:65 kr.
Summa tillgångar 177:65 kr.
Varför hästen inte är med i bouppteckningen förtäljer inte historien.
Skulderna, däremot, uppgår till482:25 kronor till fyra av hans grannar, och bouppteckningskostnaden är 20:- kronor. Dessutom tillkom kostnaden för att ha ramlat av släden, förutom livet:
Klas Levin Janssons bouppteckning, 25 maj 1912. Källa: ArkivDigital: Skånings och Valle häradsrätt FII:4 (1911-1912) Bild 4580 / sida 23.
”För upptagning af Janssons döda kropp ur Hornborgaån: 5:- kr.”
Idag är det den 9 februari, och för 208 år sedan, den 9 februari 1809, vaknade Anders Anderssons hustru Catharina Jonsdotter i Hjälmseryd upp till den värsta mardröm en förälder kan tänka sig.
Hasslösa 1817.
”Förqväfd af modren”, kvävd av modern, är inte en ovanlig dödsorsak i dödböckerna på 17- och 1800-talet. Detta var ofta slutsatsen när man oförklarligt hittade ett spädbarn avlidet i sängen bredvid modern. Det kan inte uteslutas att någon nybliven mor faktiskt hade råkat hamna över sitt barn i sängen under natten, men mer sannolikt är att barnet drabbats av det man numera kallar plötslig spädbarnsdöd.
Det faktum att spädbarn hittades döda i sängen invid modern var så vanligt, att det i 1734 års lag infördes en särskild paragraf om det i Missgärningabalken, XXX kapitlet:
Missgärningabalken, XXX Cap. 2§.
”2. §. Ligger moder ihiäl barn sitt; ransake therom Domaren strax, ther thet i Staden skedt: å Landet ransakes af Presten och soknens äldsta i soknestufwun, ther Kronofogde eller Länsman bör när wara. Finnes thet af wåda skedt; blifwe hon tå warnad, och ware för böter fri. Pröfwes thet annorlunda skedt; gånge tå saken til Domaren. Lägger amma spädt barn hos sig i säng; böte fem daler, äntå at barnet ej får theraf skada. Warder barnet theraf förqwafdt, eller får thet död af annor hennes wårdslöshet; straffes med ris, eller plichte med fängelse wid watn och bröd, som brottet är til.”
Hangelösa 1736: ”Torparen Erik Abrahamssons Barn Lena som fans dödt om morgonen hos Modren i Sängen och förmenades wara qwafdt.” Källa: ArkivDigital: Hangelösa AI:1 (1691-1695) Bild 142 / sid 137.Forshem 1860.
Oftast noterades dödsfallen endast med ”af wåda förqväfd af modren” eller liknande, men prästen i Hjälmseryd beskriver omständigheterna lite utförligare, vilket ger en bild av hur man reagerade och agerade när man fann ett spädbarn avlidet i sängen bredvid sin mor.
Catharinas och Anders lille son Peter var född den 10 november 1808, och blev alltså tre månader gammal. Prästen i Hjälmseryds socken utgick dock inte ifrån någon speciell dödsorsak eller skyller på modern, utan genomför en ordentlig undersökning:
”Den 9 [februari] har till Nässja nykomne m[annen] Anders Anderssons h[ustru] Cathrina morgonstunden funnit sin lille son, P[ilte]b[arne]t Peter dödt hos sig i sängen, hwarom straxt skrefs till Hog Kron Länsman Löfgren; men som han war hindrad besigtigades barnet af sexm[annen](1) Swen Swensson i Söndra och gårdmannen Peter Perss[on] Frisk i Fru Bergqwists och 2 gårdqvinnors närvaro, finnande ingen fläk eller blånad på kroppen, som kunnat förorsaka döden, hwarföre liket begrofs och modren undergick vanlig intagning(2).”
Knappt två år senare hände samma sak med Catharina Persdotters och Erik Svenssons lilla Johanna:
”Den 30 Decembr hade Erik Svenssons hustru Cathrina P[er]sdr i W[ästra] Mo sorgen att finna sitt sp[äda] barn Johanna död på armen, efter knappt 2 timmars sömn. Grannarnas betyg visar att icke minsta teckn synes att kroppen blifvit skadadt. Lefvat 20 dygn. Begr. d. 6 jan.”
12 år senare, 1823, drabbade samma olycka Ingrid Magnusdotter och Hans Svensson, fortfarande i Hjälmseryd. Den här gången frågade man även grannarna om föräldrarna kunde misstänkas ha skadat barnet avsiktligen. Prästen skriver i dödboken:
”Den 15 Januari fanns dödt i sängen utanföre föräldrerne fadr[en] Hans Svensson i Klerebo och modr[en] H[ustrun] Ingrid Magnusdr, deras barn Sven Magnus 16 veckor gammalt. Modren upwaknade klåckan 3 på morgonen till denna förfärande syn och wäckte straxt sin man, som låg bredevid henne, hvilken nu icke mindre öfver denna bedröfliga tilldragelse förskräcktes och oroades. På gjord anmälan härom blef wederbörlig ransakning och undersökning hållen, hvarvid utröntes, att icke den minsta blånad eller åkomma war att finna på barnets kropp, att ingen anledning förekom till någon wårdslöshet, mindre någon upsåtlig ondska såsom orsak till barnets död, hällst at gårdboerne enhälligt intygades, att föräldrarne med all uptänklig omsorg och ömt upseende wårdade sitt barn. Det blef därföre den 19 dennes ordentl[igt] begrafvit, och bägge föräldrarne enligt Kyrko-Handbokens föreskrift samma dag intagne(2).”
Tre veckor senare var det dags igen; en närapå identisk händelse i samma socken. I dödboken beskriver prästen även den bottenlösa sorg modern drabbats av:
”Den 6 fegruarii kl 4 om morgonen fann modern Sven Svensson Spångs i Boda Hustru Lena Magnusdr Deras Barn Sven på 16:de veckan gammalt, dött hos sig i sängen. Wederbörlig ransakning och besiktning anställdes; men ingen anledning förekom till någon moderns ondska eller vårdslöshet såsom orsaken till denna beklagliga olyckshändelse. Barnet blef därföre den 16 dennes ordentl[igt] begrafvit, och den djupt bedröfvade och sorgbundna modren samma dag efter Kyrko-Handbokens föreskrift intagen(2).”
Barnadödligheten var stor under den här tiden, och nästan varje familj fick uppleva att man förlorade minst en av sina telningar, så en större mental förberedelse för det otänkbara fanns nog, jämfört med idag. Många barn for illa: aga var tillåten, sjukdomar grasserade, hygienen var dålig, maten brast i både tillgång och näring, kläderna var dåliga och husen dragiga. Icke desto mindre visar ovanstående noteringar att ett spädbarns oförklarliga dödsfall togs på största allvar av samhället, att man var mån om barnets omsorg och att barnen sörjdes av sina föräldrar även på den tiden.
Lau 1795: ”Natten imellan d. 30 Nowemb och 1ste Decemb. fann Afsk[edade] Båtsm[annen] Jacob Glömskers Dotter Catharina, då hon vaknade, at hännes oäckta son Anders var död, som vid ündersökningen d. 2 Dec. befanns af våda blifvit Modren til mycken sorg qvaft. Barnet begrafv d. 6 Decemb. och samma dag blef Modren i Församlingens gemenskap intagen. Den förqvafde Gossen var 5 månader och 4 dagar gammal.” Källa: ArkivDigital: När CI:3 (1777-1860) Bild 3540 / sid 349.
Idag är det den 22 januari, och för 168 år sedan, den 22 januari 1849, skrev orgelbyggare Sven Nordström ett brev till pastorn in Tjärstad angående reparation av kyrkorgeln där. Den vackra orgeln i Tjärstads kyrka var byggd av Pehr Schiörlin i början av 1800-talet, och nu började den bli rejält sliten.
Sven Nordström var självlärd, och blev sedermera en av sin tids främsta orgelbyggare. Som man förstår av brevet var han flitigt anlitad, och än idag finns drygt två dussin orglar byggda av honom bevarade som fortfarande används i kyrkor runt om i Östergötland och Småland, dessutom mer än ett dussin fasader och pipmaterial i andra kyrkor. Enligt Wikipedia utmärker sig hans instrument för ”ett utomordentligt högklassigt hantverk och stor klangskönhet”, men Sven och hans bror Erik, som också verkade i firman, fick inte det erkännande de förtjänade för sin skicklighet förrän först långt efter att de avlidit.
När brevet skrivs bor Sven med sin hustru Helena på Elmeshult i Norra Solberga socken utanför Nässjö. Han är mitt uppe i sin karriär och har en full orderbok. Förutom de arbeten som nämns i brevet arbetar han även med orgeln på Linköpings högre allmänna läroverk det året.
Brevet från Sven Nordström den 22 januari 1849. Källa: ArkivDigital: Kättilstad DI:1 (1778-1847) bild 49.
”Elmshult den 22 januari 1849.
Högärade Herr Pastor!
Till svar på ärade skrifvelsen af den 1:ste sistlidne Dec., angående Reparation av orgelverket i Tjärstads Kyrka, har jag nöjet meddla följande: Att werkställa reparation å bemälte orgelverk, får jag förklara mig vara hugad; men att medhinna det nästa sommar, är en fråga, som jag för närvarande icke kan bestämma, emedan jag långt före detta, åtagit mig, att i Risinge nya Kyrka uppställa det i den gamla Kyrkan derstädes befintliga orgelverk; detta arbete måste blifva färdigt till nästa midsommar. Der efter måste jag uppställa ett nytt verk på sitt behöriga ställe, som nu är under arbete här hemma. Då jag kommer till Risinge och der fortsatt arbetet en tid, tror jag mig kunna bestämma tiden för en blifvande repparation å Tjärstads orgelverk, hvilket möjerligen måhända kunde ske nästa höst. Under mitt vistande i Kettilstad, då jag reparerade werket derstädes, war jag i Tjerstad och besåg werket: jag fant det då ganska bristfälligt, hvarföre der blir mycke att göra. Bälgarne behöfver aldeles ny beklädning och att göra utbyte af Scharfen i öfververket, mot en ny solostämma neml Fugarn, är ganska ändamålsenligt. Jag kommer ihåg att jag vid tillfället ansåg kostnaden borde uppgå till 300 Riksdaler Banco, jemte mat och logi under arbetstiden. Alla materialier tillsläpper naturligtvis orgelbyggaren. Skulle Församlingen taga detta i vidare betraktande, så vill jag som sagt är, något för midsommarstiden gifva tilllkänna då arbetet kan börjas.
Emedan jag vet, att Herr Pastoren är närmare bekant i vårt Prostehus, så får [jag] göra den sorgeliga underrättelsen, att Prosten Cnattingius är sjuk, hvilken sjukdom börjades juldagen på aftonen; det tros att det är föga hopp om Hans återstående hälsa, sjukdommen består i bröstet, som vanligt. Prosten Gumelius i Svartorp har aflidit sistlidne tisdag, han har legat en längre tid sjuk af slag.
Hvar af den godheten och gif Herr Felt Prosten och Prostinnan min största vördnad och hälsning, hvarjemte jag med högaktning har äran teckna Herr Pastorens ödmjukaste
Idag är det den 12 januari, och för 199 år sedan, den 12 januari 1818, avled Christina Brummer på fattighuset i Brålanda. Att hon hade blått blod i ådrorna hade hon ingen glädje av.
Christina Brummers farmors farmors morfar var Gustav Vasas son Kung Erik XIV. Tillsammans med sin favoritfrilla Agda Persdotter fick han dottern Virginia Eriksdotter. Virginia gifte sig med Håkan Knutsson Hand, och blev mor till Elisabet Håkansdotter Hand, som tillsammans med Per Joensson Gyllensvärd fick Märta. Märta Gyllensvärd gifte sig med Jonas Larsson Silfverswärd, och de blev föräldrar till Lorentz Peter Silfverswärd, som tillsammans med hustrun Anna Maria Jakobsdotter Palmbom fick Maria Magdalena Silfverswärd, Christina Brummers farmor.
Släkten hade från början varit mycket välbeställd, med gods och gårdar runtom i Småland och Västergötland. Virginia hade blivit uppfostrad av Gustav Vasas döttrar Cecilia och Elisabet, och när hon gifte sig fick hon sex gårdar i Västergötland av Kung Johan III. Virginias dotter Elisabet Håkansdotter Hand är under en period älskarinna till Kung Johan III:s son, Hertig Johan av Östergötland, innan hon gifter sig med Per Joensson. Per skaffar ett par gårdar i Hössna utanför Ulricehamn (på den tiden Bogesund) i Västergötland, och adlas av Kung Gustav II Adolf till ätten Gyllensvärd för sina insatser i 30-åriga kriget. Dottern Märta Gyllensvärd ärver två gårdar i Hössna efter sin far. Då kommer Reduktionen, och kronan tar tillbaka gods och gårdar som kungarna genom åren givit adeln genom förläningar och donationer. Märta förlorar sina egendomar, men verkar ändå få bo kvar. Märta Gyllensvärds son Lorentz Peter Silfverswärd är även han officer, och slutar sin karriär som kapten i Älvsborgs infanteriregemente. Hans dotter Maria Magdalena Silfverswärd gifter sig med löjtnant Otto Reinhold Brummer, en adelsman från Livland. Han är ute och slåss i det Stora Nordiska Kriget under många år, men kommer hem på permission ibland och gör Maria Magdalena gravid ungefär vartannat år. Deras första barn, Wolmar Lorentz Brummer, född omkring 1710, blir också officer, liksom sina bröder. En militär karriär är en förutsättning för att adelns egendomar ska vara befriade, frälsta, från skatt, så kallade frälsegårdar. Efter Otto Reinholds avsked slår sig familjen Brummer-Silfverswärd ner på Järpegården, Härstad, i Västra Tunhems socken utanför Trollhättan. Otto Reinhold är inte ens 50 år när han avlider. Maria Magdalena ”Capitainskan” Silfverswärd tillbringar resten av sitt liv på Järpegården. I sitt sällskap har hon en dräng, Oluf Carlsson, som stannar hos henne i två och ett halvt decennium, sin dotter Greta och mot slutet av sitt liv även ett barn under 15 år. Capitainskan Silfverswärds ålder uppskattas till 100 år när hon avlider 1773; mer troligt är hon i 80-årsåldern, även det en aktningsvärd ålder.
Wolmar Lorentz Brummer tar värvning som volontär vid Västgöta-Dals regemente 1729. Han är ambitiös och ”ingen lega taga utten allenast för lön tiena will, at derigenom göra sig wärdig, och skikelig till widare befordran”. Han stiger också i graderna och blir genom åren befordrad till rustmästare, furir och fältväbel. Som fältväbel blir han berättigad till gården Atterud i Grinstad socken, Dalsland, dit han flyttar 1743. Den 20 december 1756 får han avsked med löjtnants grad. Som gratialist får han dubbelt underhåll och dessutom underhåll som officer. Nu får hans liv en ny inriktning.
Sommaren 1758 skriver Wolmar Lorentz, ”i erkenande till den trohet och Kierlek, som [dem] emillan inbördes är”, ett inbördes testamente med sin kära hustru Inga Christina Wångberg på Atterud. Inte långt därefter avlider Inga Christina, och det är med ett tungt hjärta han redan i oktober samma år måste skicka in testamentet till Göta Hovrätt.
Wolmar Lorentz Brummers och Inga Christina Wångbergs testamente 1758. Källa: ArkivDigital: Göta Hovrätt – Adelns bouppteckningar EXIA:1 (1650-1820) bild 375.
”I erkenande till den trohet och Kierlek, som oss emillan inbördes är, hafwom wj med Sundt och gått förstånd, härmed af frij wilja Kommit öfwerens hwarandras qwarlåtenskap updraga i så måtto, att iag Wolmar Lorentz Brummer updraga min Kr Hustru Inga Christina Wågeberg all den qwarlåtenskap utj löst och fast, efter min död till ewärdelig ägo; likaledes updrager iag Inga Christina Wångberg min Kr man Wolmar Lorentz Brummer alt hvad som kan finnas utj löst och fast efter mitt dödliga frånfälle till at äga och nyttja, som han bäst gitter at så i sanning är, som gifwa til förmöget är, bestyrka wj utj witnens närwaro med wara namns och sigills nedersattjande.
Atterud d 9 Julij 1758.
Wolmar L Brummer, Inga Christina Wångberg”
Inga Christina Wångbergs relation till Wolmar Lorentz lämnar inte några fler spår i historien än ett namn på ett papper. Högst sannolikt är hon dock dotter till Petter Wångberg, kvartermästare vid Västgöta regemente med löjtnants avsked, och hans hustru Britta Tranhemia, från Skattegården i Lovene, Trässbergs socken utanför Lidköping. Familjen är välbeställd, mycket tack vare Britta, dotter till Johannes Tranhemius, den välbärgade prosten i Norra Vånga. Förmodligen är det med Brittas pengar Skattegården köpts, och förutom den äger paret dessutom den närbelägna Hälfsgården/Hälsgården/Härsgården, kanske även den köpt för hennes pengar. Inga Christina föds omkring 1730. Petter avlider 1753, och Inga Christina nämns med sin mor, bror, två systrar och en svåger i bouppteckningen. Förutom de två gårdarna efterlämnar han lösöre uppräknat på ett dussintal sidor, samt 30 nötkreatur, 32 får, 16 lamm, sex hästar och ett antal grisar och gäss.
Inga Christina skrivs felaktigt in med sin yngre syster Cajsas namn i vigselnoteringen när hon gifter sig med Wolmar Lorentz 1757. Källa: ArkivDigital: Trässberg C:2 (1740-1817) bild 337 / sidan 659.
Den 25 oktober 1757 står det påkostade bröllopet mellan fröken Wångberg, i vigselboken inskriven med sin yngre syster Cajsas namn, och brudgummen ”Bromer” i Trässberg. Bara brudklänningens värde uppskattas till 118 daler silvermynt, och brudkjorteln till 40 daler silvermynt. När Inga Christinas syster Cajsa gifter sig med prästen Sebastian Silvius 1761 kostar hela kalaset ”lika med hennes systrars” 518 daler silvermynt.
Ingenstans finns uppgifter om att Inga Christina Wångberg skulle ha fått något barn. Klart är dock, att någon gång under perioden 1758-1762 får Wolmar Lorentz Brummer en dotter, Maria Christina, med tilltalsnamnet Christina. Det är inte osannolikt att Inga Christina blir med barn strax efter bröllopet, att hon är gravid när testamentet skrivs, att hon avlider i samband med eller strax efter att Christina föds, och att flickan döps efter sin mor och farmor, men för detta finns inga bevis.
1761 gör ”Lieutnantskan” Britta Tranhemia en bodelning, där hon nämner att hon lämnat samma hemgift till ”sina dåvarande (dvs tidigare) 2ne ogifta döttrar” Inga Christina och Cajsa som deras äldsta syster Maria fått när hon gifte sig med officeren Sven Billingsten 1747. Britta överlämnar sedan all sin egendom i löst och fast ”till sina kiära Barn och arfwingar”. Maria hade avlidit 1759, och hennes andel ärvs av hennes fyra döttrar. Närvarande vid bodelningen är Brittas son livdrabanten Johan Wångberg och Cajsas make pastor Sebastian Silvius, medan fänrik Sven Billingsten ”som ägt äldre dottern Maria Wångberg har sig hvarken sielf eller genom fullmäktig instrument ehuru denna Termin honom långt förut Kundgjord”. Förutom att hon har fått en hemgift motsvarande systern Marias nämns Inga Christina överhuvudtaget inte i dokumentet, inte heller någon arvinge till henne, inte heller hennes make Wolmar Lorentz Brummer. När alla tillgångar räknats ihop och gäld och skulder är avräknade, återstår ett värde av närmare 5 600 daler silvermynt för arvingarna att dela på. Christina Brummer får inte ett öre.
När Britta Tranhemia avlider två år senare, får sonen Johan ta över Härsgården mot att Marias barn får 600 daler silvermynt. Cajsa och hennes make tar över Skattegården mot 1 200 daler silvermynt till Marias barn. Marias barn får även en tomt på ½ hemman i Lovene. Christina Brummer nämns inte heller i det här sammanhanget.
Ingenting är känt om Christina Brummers barndom, inte ens när hon är född. Enligt Brålanda husförhörslängd 1791-1793 är hon född 1760, men när hon dör 1818 sägs hon vara 56 år, vilket ger ett födelseår runt 1761-1762. Hon gifter sig dock 1776, vilket skulle innebära att hon nyss skulle fyllt 14 år om hon föddes 1762 och 18 om hon föddes 1758. Vigselåldern för kvinnor var enligt 1734 års lag 15 år, men i praktiken var få flickor så unga när de gifte sig. När hon flyttar till Brålanda fattighus 1805 får hon födelseåret 1758 i husförhörslängden, vilket hon behåller till sin död. Stämmer det är hon troligen dotter till Inga Christina Wångberg.
Några månader efter att Inga Christina Wångberg avlidit flyttar Wolmar Lorentz Brummer någonstans i Västergötland, exakt vart är okänt. 1766-1772 bor ett barn under 15 år tillsammans med Maria Magdalena Silfverswärd på Järpegården i Västra Tunhem, kanske är det Christina? 1772 dyker ”Lieutnant Brummer” upp på Grubbetorp i Brålanda mantalslängd. Han är utfattig, uppges vara 70 år, och lever tillsammans med en annan äldre person, förmodligen en andra hustru, och tre barn under 15 år. Det är känt att Christina hade åtminstone en yngre bror, Johan Gustaf.
1773 och 1774 är inga barn registrerade i hushållet, bara Löjtnant Brummer och den andra åldringen. Löjtnant Brummer är inte längre ”utfattig”, kanske beroende på att hans mor avlidit 1773 och lämnat ett mindre arv. 1775 dyker ”Jungfru Brummer” upp som ägare till ¼ mantal av Grubbetorp, där hon bor tillsammans med två barn under 15 år (torde vara syskonen) och en dräng. Hon är noterad som ”ridderskap”, så hennes adliga påbrå är alltså känt och erkänt. Gamle Löjtnant Brummer är nu ”utgammal” och ensam åldring i hushållet, så kanske har han förlorat sin eventuella andra hustru. Om man ponerar att Christina är minst 15 år när 1775 års mantalslängd skrivs hösten 1774 och hon blir hushållsföreståndare, så skulle det innebära att hon faktiskt kunde ha varit född hösten 1758, och Inga Christina Wångberg därmed hennes mor.
När Salebys kyrkoherde Sebastian Silvius, make till Inga Christinas syster Cajsa, dör 1776, upprättas en omfattande bouppteckning. Tillgångarnas värde uppgår till 4 803 daler silvermynt, men skulderna är större, 5 659 daler silvermynt. En stor del av skulderna har han till sin hustrus släkt; han har varit förmyndare åt svägerskan Marias barn, vilka han är skyldig tusentals daler. Om en av dem står: ”Herr Siöbergs hustru Ewa Sophia Billingsten, för hwilken sahl[ig] Kyrkjoherden äfwen warit förmyndare, har efter räkning wid 1774 åhrs slut tilgodo 293 daler, 22 ören, 12 penningar silvermynt. 1775 d 6 Junij, igenom fröken Brummer bekommit 70 daler, blifwer således dess fordran 223,22,12.” En ”Fröken Brummer” hade alltså varit skyldig Sebastian Silvius 70 daler, men givit dem till Ewa Sophia Billingsten, och därmed minskat kyrkoherdens skuld till henne. Kan ”Fröken Brummer” ha varit någon annan än Christina?
1776 registreras Jungfru Brummer som ridderskap och ägare av ¼ mantal av Grubbetorp, med ett barn under 15 år, en dräng och en piga samt hennes åldrige far, Löjtnant Brummer. Hon är på toppen av sina tillgångar, men kanske har ett av hennes syskon avlidit under året. 1776 är också året då hennes barndom definitivt är över. Som tonårsbrud gifter hon sig med Lars Hansson, som är ungefär 23 år gammal, och 1777 står han som ägare till fastigheten. Det noteras att han använder tobak, vilket är en lyx som medför extra skatt.
I februari 1777 skriver Wolmar Lorentz Brummer sitt andra testamente:
”Som jag i anseende till min höga ålder och therwid förknippade bräkligheter märker att min förwandling snart lärer till stunda; altså har jag med sunt förnuft och moget betänkande welat om qwarlåtenskapen som efter min död finnas kan, millan mina kiära Barn Johan Gustaf och dotter Cristina Brummer, sålunda förordna, att såwida min kiära dotter framgent i sin påbegynta Barnsliga lydno och tillgifvenhet framhärdar, skall hon i löst och fast med Brodern wara lika arftagande.
Grubbetorp d 25 februarii 1777.
W.L. Brummer till wittne: M. P. Wenersten”
Wolmar Lorentz Brummer avlider ett år och en dag efter att testamentet skrevs.
1779 föds Christinas och Lars första barn, en son som döps till Carl. Dottern Catharina föds 1881, och Anna Maria 1784. Åren med Lars blir svåra, och om livet var strävsamt före giftermålet, går det utför från och med nu. Alltsedan Wolmar Lorentz tid hade det funnits en piga i hushållet och ibland även en dräng. Den sista pigan lämnar familjen 1782. Som kvinna är Christina omyndig, och det är hennes man Lars som förvaltar hennes egendom. 1785 har halva gården sålts, och är nu nere på 1/8 mantal; i gengäld har Lars förvärvat 1/12 av gården Tåsterud. 1786 säljs resten av Christinas gård på Grubbetorp, och familjen flyttar till Tåsterud. 1789 har Lars Hansson och hans familj lämnat Tåsterud och flyttat till hans åldriga föräldrars gård Bredbyn, också det i Brålanda socken. Christina och barnen registreras där i mantalslängden, men räknas inte, så kanske bor de någon annanstans. Från 1789 är också den första husförhörslängden för Brålanda, och där finns Christina och hennes familj återigen registrerade under Grubbetorp, men den här gången som inhyses. Prästen noterar att Lars läser väl och är ”snäll”, vilket i sammanhanget torde innebära att han är snabb i huvudet. Nu är det fyra barn i familjen, efter att lille Lars kommit till världen tidigare samma år. I mantalslängden är dock Lars den äldre och barnen noterade under Bredbyn. 1790 bor hela familjen som inhyses i Amundebyn i samma socken. Familjen har nu förlorat allt, och som om det inte vore nog blir Lars sjuk i feber våren 1791. Sjukdomen tar hans liv, och i dödboken noterar prästen att han var fattig.
De närmaste åren blir en fortsatt ökenvandring för Christina. 1792 har de två äldsta barnen flyttat ut, och under några år flyttar Christina och de två yngre barnen runt i bygden som inhyses. 1797 ljusnar det dock något lite. Christina och yngste sonen Lars är inhyses hos korpralen Anders Edsling i Edslingetorps soldatstom, som låg ungefär vid dagens infart till Brålanda från E45:an. Anders har nyligen förlorat sin första hustru, och att Christina kommer in i hans liv verkar vara en liten ljusglimt för två själar som hade förlorat något av fotfästet i livet. De två gifter sig, och redan i mars 1798 föds deras dotter Maja Lisa.
Vid Västgöta-Dals regementes generalmönstring i mars 1801 ansöker Anders Edsling om avsked. Han är nu drygt 55 år gammal och har tjänat i det militära i 35 av dem. Som gratialist får han en liten årlig ersättning på 3,16 riksdaler från och med 1802, men den är inte mycket värt ens i det tidiga 1800-talets penningvärde. 1802 föds dessutom Petter Olof, och Christinas 20-åriga dotter Catharina har även hon anslutit sig till hushållet. Eftersom han inte längre är soldat, är Anders inte heller längre berättigad till att bo i soldatbostället. När den nye soldaten flyttar in runt 1805, finns det ingen annanstans för Christinas familj att ta vägen än till Brålandas fattighus.
Familjen Edsling-Brummer, Brålanda fattighus 1805-1818. Källa: ArkivDigital: Brålanda AI:4 (1802-1807) bild 22 / sidan 16.
Catharina flyttar inte med till fattighuset, men till och från bor Lars hos dem. Den mesta tiden är det dock Christina, Anders, Maja Lisa och Petter Olof som lever tillsammans med de andra fattighjonen.
Maja Lisa flyttar ut 1814, för att liksom andra unga flickor på landet bli piga på olika gårdar i bygden.
1817 drabbas Christina av håll och styng, vilket väl beskriver de plågor som orsakas av lunginflammation. Gustav Vasas barnbarns barnbarns barnbarns barnbarn dör utblottad den 12 januari 1818 på fattighuset i Brålanda. Hon har blått blod i ådrorna, hennes förmodade kusiner i Skaraborg (ett par av dem var gifta med var sin kyrkoherde Knös) har mer tillgångar än de behöver, och farbröderna och fastrarna Brummer lever också relativt goda liv. De få ägodelar Christina har när hon dör motiverar inte ens en bouppteckning. Stackars, stackars Christina Brummer.
Christina Brummers dödsnotering 1818. Källa: ArkivDigital: Brålanda C:3 (1803-1842) bild 128 / sidan 247.
Född å Kolsebro 1813, der fadren var Gästgifvaren Nils Nilsson, har varit mycket begifven på fylleri, tjent på många ställen, samt hos den till N. Amerika emigrerade bonden Lars Larsson i Kolsebro, lagfördes höstetinget 1849 vid Bankeryds Häradsrätt å Ö Göthland för stöld på marknaden i Åtved, hvarefter han sällan varit i Ukna socken, utan uppehållit sig med arbete i Linköping, der han å Läns Lazarettet åtogs d. 9 Nov. på aftonen, för att vårdas för de djupa sår i hufvudet, hvilka på öppen gata blifvit honom tillfogade af en vildsinnad och rusig arbetskarl, han lefte derefter till d. 23 Nov. och blef, efter skedd obduction och besigtning, Christeligen begrafven d. 7 December uti Linköpings stads begrafningsplats.”
En lapp instucken vid anteckningen citerar Östgöta Correspondenten ett år senare, där straffet för gärningen meddelas:
”Utdrag af Tidningen Ö. Götha Correspondenten för d. 29 Dec. 1852:
Drängarne Andersson och Lundström samt arbetskarlen Lindman vid rådhusrätten in Linköping tilltalade och dömde för det förledne år utanför gästgifvaregården begångne dråp å körsnärslärlingen Herlin och arbetskarlen Nilsson, hafva af Kongl. Maj:t blifvit slutligen dömde, Andersson till 40 par spö, uppenbar kyrkoplikt och lifstids fästning, samt Landström och Lindman till 28 dagars fängelse vid vatten och bröd, uppenbar kyrkoplikt och tio års fästning. Obarmhertigt nog tilldelades Andersson de ådömda 40 par spö på sjelfva julaftonen: onekligen en ganska grym parodi öfver de vanligt vis annars så kärkomna julklapparna.”
!["År 1806 d[en] 15 April Inmunstrades föreskrifne Besättning till Expedition åt Medelhafvet, warande fregatten försedd med fem och En half månaders Proviant af Smör, Fläsk, Sill och Salt kött samt i öfrige persedlar för Fem månader; Tre månaders förskått på Sjö aflösningen samt nödige handpenningar." Källa: ArkivDigital: Flottans arkiv: Amiralitetskollegiets med efterföljares kontor, Arméns flotta, loggböcker, rullor m.m.: Sjöexpeditioner, skeppsmönsterrullor 1689-1873 B:55 (1806-1806) Bild 510.](http://www.roots-branches-blogg.se/wp-content/uploads/2017/03/Fregatten-Camilla-Expedition-till-Medelhavet-1806.jpg)
