Idag är det den 2 augusti, och för 191 år sedan, den 2 augusti 1826, skrev prästen i Hjälmseryd, Sven Niclas Hjelmgren, sitt omdöme om den för mord häktade Johannes Andersson och hans offer Anders Svensson. Det framgår att de båda lämnade en hel del i övrigt att önska när det gällde det kristliga levernet, och säkerligen hade orsakat prästen en hel del bekymmer.
Johannes Andersson hade gått och läst inför konfirmationen i fyra år, och ändå endast med ett nödrop klarat den vid 21 års ålder. I ”ondska” hade han däremot uppnått närmast imponerande färdigheter.
”I anledning af det utaf Johannes Andersson [i] Karshult af Hjelmseryd sockn å Anders Svensson ibidem föröfvade mord, har i behörig ordning vederbörligt Prästbevis rörande den förre blifvit mig affordradt. På sådan grund vitsordas härigenom bemälte Johannes Andersson, som är född 1804 30/11, först i anseende till dess kunskap i Christendomen, att den är ganska svag, att han de fyra senare åren varit under beredelse för sin första nattvardsgång, hvartill han, i anseende till en vårdslöshet och försummelse utan like, icke förrän sistl[idna] Christi himmelsfärdsdag (dock äfven då villkorligen och med största svårighet) hunnit blifva admitterad.
Och hvad därnäst angår Hans Christendoms utöfning, så har denna likväl varit mycket sämre. Tidigt ägnade han sig åt en lättjefull, liderlig och lastbar lefnad, hvarunder jag, icke utan hjertlig bedröfvelse, måste beklaga, att mina idkeligen förnyade försök och bemödanden, att, genom öma och alfvarliga förmaningar, förmå honom till återvändande på dygdens och gudfruktighetens väg, voro förgäfves.
I det onda har han allt därföre, ehuru ännu i yngre åren, uphunnit en förvånande mognad och ett alldrig nog beklagadt öfverdåd, hvilket han, synnerligen genom sin nu i fråga varande rysliga mordgärning, fulltygat, och med detsamma, att han är en för personliga säkerheten och allmänna sammanlefnaden ganska vådlig samfundsmedlem, hvilken bör därifrån aflägsnas.
Attesterar i Hjelmseryd den 2 Augusti 1826
S N Hjelmgren
Pr. och P.”
”I det onda har han allt därföre, ehuru ännu i yngre åren, uphunnit en förvånande mognad och ett alldrig nog beklagadt öfverdåd…” Källa: ArkivDigital: Västra häradsrätt AI:178 (1826-1826) Bild 10200.
Inte heller var prästen särskilt imponerad av Anders Svenssons leverne.
”Sedan för detta HemmansEgaren Anders Svensson i Karshult af Hjelmseryd Sockn, i följd af den å honom utaf den häktade och till Jönköpings Slotts-arrest afförde Johannes Andersson ibidem föröfvade vuldsvärkan, den 18 sistl[idna] Julii med döden afgått, får sig härigenom, på vederbörligen därom gjord anhållan, lämna om den afledne Anders Svenssons frägd och lefnadsförhållanden behörigt Prästbetyg.
Anders Svensson föddes 1798 10/3, ägde en någorlunda försvarlig Christendoms kunskap; men i hans vandel saknades icke sällan den stadga, den fullighet och det nyktra förhållande, som utmärka en rättskaffens Christen och Medborgare.
Attesterar i Hjelmseryd den 2 Augusti 1826.
S N Hjelmgren
Pr. och P. l.”
”…men i hans vandel saknades icke sällan den stadga, den fullighet och det nyktra förhållande, som utmärka en rättskaffens Christen och Medborgare.” Källa: ArkivDigital: Västra häradsrätt AI:178 (1826-1826) Bild 10210.
Idag är det den 21 juli, och för 191 år sedan, den 21 juli 1826, genomförde provincialmedicus doktor C Wulff (sannolikt provinsialläkare Carl Eric Wulf från Eksjö) obduktionen av Anders Svenssons döda kropp. Som berättats i föregående inlägg blev Anders Svensson slagen i huvudet med en granstör av sin granne Johannes Andersson den 9 juli, och avled den 18:e. Obduktionsprotokollet återges härmed. Känsliga läsare varnas å det bestämdaste.
”Protocoll vid Besiktningen å aflidne Bonden Anders Svensson från Södra Karshult uti Hjelmseryds Socken, hållet vid Hjelmseryds kyrka den 21. Juli 1826.
Att det till Besiktning förestälde liket i Lifstiden var ofvannämnde Anders Svensson intygades af undertecknade, hvilka lemnade följande underrättelse: att Anders Svensson och Drängen Johannes Andersson uti Karshult Söndagsaftonen den 9. dennes klockan emellan 10. och 11. först kommit uti ordväxling, sedermera tagit hvarandra uti kragen hvarefter de åtskilts, då Johannes Andersson, under hotelser sprungit inn uti en vagnbod och tagit en stake omkring 3 a 4 alnars längd och en grof störs tjocklek, med hvilken han sedan slog Anders Svensson, först ett slag bakom högra örat hvarvid Anders Svensson föll omkull och afdånade, men erhöll af Johannes Andersson detta oaktadt 2:ne slag, ett öfver skuldrorna och ett öfver låren. Johannes Andersson skall vid tillfället varit något uphetsad af bränvin. Åldera å Anders Svensson skall vara 28 år. Alltid varit något begifven på Spirituosa, skall alltid ägt en god hällsa och äfven varit fullkomligt frisk den afton då han blef öfverfallen af Johannes Andersson, men måste från [stället?] der han fick slagen bäras inn uti stugan hvarefter han dels med och dels utan sans lefde till Tisdagsmorgon den 18 dennes kl. ½ 2. Inga medel till dess räddning hafva blifvit använde. Besiktningen företogs i anledning af H:r Contrakts Prosten Hjelmgrens gjorde reqvisition, uti underteknade personers närvaro.
Inspecta Cadaveris
Kroppskonstitution stark. Ansiktet mycket upsvullet och svartblått, samt blod utflutit genom mun, näsa och öron. Epidermis på flere ställen och af ryggen skiljd från huden. Armar, rygg ooch sidorne blå. Bröst, buk och scrotum mycket updrifne och svartblå. Några yttre åbragte våldsamheter uptäcktes ej.
Obductio Cadaveris
Wid updisectionen af hufvudskålens /cran[iets?]/integument/ Galea Aponeurotica fanns en stor mängd extravaserad Blod och högra orab, samt en spricka å högra os Bregmatica börjande nära sömmen mellan båda dess ben /Sutura Sagittalis/ och dess förening med os frontis /Sutura coronalis/ sträckande sig omkring 1 kum sucdt bakåt och görande der en vinkel, samt gående sedan framåt och ned till corpus af os temporum å samma sida. Sedan hufvudskålen blifvit afsågad (?) emellan cranium och Dura mater, vid högra örat, under ofvannämnde spricka en mängd af coagulerad blod. Hjernan mycket blodsprängd, men öfrigt uti naturligt tillstånd. Cranium af vanlig tjocklek, utom den större sprickan, som var sådan att man efter Cranii afsågande kunde vrida den ena benkanten från den andra, utgick äfven från dess vinkel en finare tills omkring 1 ½ tums längd, sträckande sig bakåt.
Uti bröstcaviteten circa 1. stop blodvatten. Lungorne friske utom att uti den högra samt dess främre Lob befanns en kalkaktig hård concretion af en liten ärts storlek. Hjertat slappt. Hjertkamrarne tomma. Magen och tarmarne utspände af Luft. Uti intestina crassa något excrementer alla öfrige partier uti naturligt tillstånd. Inga anledningar till njutet gift kunde uptäckas ej eller misstänktes dylikt. Svulnaden uti scrotum fanns bestå, utom att vänstra Testiclen var något större än den högra, endast uti väder.
Hjelmseryd ut Supra.
J. Nilsson, Comminister Loci
Reinhard Agardh, KronoLänsman
A. Rystrand, Orgelnist
J. M. Dahl, LoGarfvare”
Några dagar senare lägger Wulf till följande intyg:
Attestatum
Enligt visum repertum har inga sådane omständigheter sig företedt, som kunna gifva anledning dertill att ofvannämnde Anders Svensson aflidit utaf föregående sjuklighets tillstånd, utan är efter min öfvertygelse den honom uti hufvudet åbragte våldsamhet orsaken till dess död, hvilket intygas å aflagd embetsed, samt med denna lifliga förpliktelse: Så sant mig Gud hjelpe till lif och Själ, bekräftas.
Ekesjö den 31 Juli 1826.
C. Wulf
provinc. Medic.
”Så sant mig Gud hjelpe till lif och Själ.” Källa: ArkivDigital: Västra häradsrätt AI:178 (1826-1826) Bild 10200.
Idag är det den 18 juli, och för 191 år sedan, den 18 juli 1826, avled Anders Svensson i Karshult, Hjälmseryd. Den grova misshandel han råkat ut för av sin granne Johannes Andersson nio dagar tidigare blev därmed ett mord.
”Den 18 julii afled mannen Anders Svensson i Karshult i följd af våldswärkan, föröfvad 9 dygn tillföran af Drängen Johannes Andersson ibidem, hvilken häktad och till Jönköpings Slotts arrest afförd förvaras, för att behörigen ansvara för sitt rysliga brott. Anders Svenssons döda kropp obducerades den 21 af prov[incial] Med[icus] Doct[or] Wulff, som därvid befann den aflidne icke genom förgift eller annan egen åtgärd hafva ljutit döden, hvadan han blef den 30 julii på vanligt sätt begrafven. Han var 28 år gammal.”
Johannes och Anders hade onyktra råkat i luven på varandra, och det hela slutade med att Johannes slog en granstör i huvudet på Anders. Anders låg mer eller mindre medvetslös i sängen i nio dygn, innan han avled av skadorna. De följande inläggen kommer att presentera dokument som rör händelsen. Den 21 juli publiceras provincialmedicus doktor Wulfs obduktionsprotokoll, den 2 augusti prästens vitsord om Johannes och Anders, och den 8 augusti protokollet från rättegången.
Idag är det den 2 juli, och för 152 år sedan, den 2 juli 1865, brann hela Karlstad ner.
Branden startade någon gång vid halv tolv på söndagsförmiddagen, och liksom i fallet med branden i Lilla Edet 23 år senare, var det i ett bageri det började brinna. Även sommaren 1865 var torr, och trots att det inte rådde särskilt stark vind spred sig elden snabbt i de tättbyggda trähusen utmed Tingvalla- och Skeppargatorna. Den nådde snart torget, där marknadsstånd hade rests i förberedelse inför Persmässomarknaden. Området var fullt med varor som blev lågornas rov, och dessutom hade man där ställt upp möbler från fastigheter som ännu ej blivit antända, vilka nu blev till ett stort bål. Därifrån spred sig elden vidare till resten av staden. Landshövdingen och borgmästaren sades ha lett arbetet med att släcka elden till en början, men brandredskapen var undermåliga och gick snart sönder. Efter hand som elden spred sig avvek de som hjälpt till att släcka den till sina egna hem för att rädda det som räddas kunde.
Framemot eftermiddagen drog ett kraftigt regn in över staden. Det hjälpte dock knappt till med släckningen; däremot förstörde det mycket av de föremål som räddats undan branden.
Elden rasade fram till 1-tiden på natten.
I gryningen kunde man konstatera att nästan hela staden var nerbrunnen, så när som på några enstaka byggnader. Domkyrkan, residenset, landskansliet, rådhuset där telegrafen fanns, bankerna, frimurarelogen, apoteket, postkontoret, gästgivaregården, teatern och de båda boktryckerierna fanns bland de byggnader som brunnit.
Karlstads domkyrka i bakgrunden, med komministergården och hospitalet framför samt gymnasiet till höger. Bild från Värmlands museum/DigitaltMuseum. Fotograf okänd.
Endast biskopshuset, fängelset, gymnasiet, hypoteksföreningens hus, lasarettet, några hus utefter Klarälvens västra arm samt, enligt Tidning för Wenersborgs stad och län den 4 juli, ”några gamla rucklen” söder om centrum hade klarat sig. Enligt tidningarnas rapportering hade det funnits omkring 600 hus i centrum, och enligt Nödhjelpskommitteen (se nedan) räddades endast elva större och femton mindre av dem. ”Stor och obeskriflig war den jämmer och förtwiflan som rådde. […] [A]llt, allt blef lågornas rof.”, skrev tidningen Kalmar.
Ruiner efter branden i Karlstad 1865. Bild från Värmlands museum/DigitaltMuseum. Fotograf okänd.
Karlstad hade vid den här tiden omkring 5 000 invånare. Lyckligtvis omkom ingen av dem; i stadens dödbok finns ingen hänvisning till någon brandrelaterad död kring tiden för branden. Antalet ”husvilla” uppskattades dock till omkring 4 500.
”Tillståndet är förfärligt, hjertslitande sorg och djup nöd hwart man ser.”
Tidningen Kalmar, 1865-07-08
Omgående startade nödhjälpen till de drabbade. Redan på måndagen avgick ett ångfartyg fullt med förnödenheter till Karlstadsborna från Kristinehamn, och fartyget tog med sig så många personer tillbaka som fick plats. På fälten utanför staden slogs tält upp för de hemlösa invånarna.
Tältläger för hemlösa Karlstadbor efter branden. Bild från Värmlands museum/DigitaltMuseum. Fotograf okänd.
En nödhjälpskommitté bildades, som genom ett upprop i landets tidningar vädjade om gåvor till de nädställda. Regeringen bistod med 4 000 riksdaler, Kung Karl XV gav 1 000 riksdaler, Änkedrottning Josefina 500 riksdaler, och Hertigen av Värmland, 7-årige prins Gustaf (sedermera Gustaf V), gav genom sina föräldrar Oscar (sedemera Oscar II) och Victoria 400 riksdaler. Flera tidningar och organisationer startade insamlingar.
Upprop från Nödhjelpskommitteen för de brandskadade, som publicerades i svenska tidningar. Källa: Jönköpingsbladet 1865-07-11
På några år byggde man upp hela staden igen, nu efter en modernare stadsplan. Raka gator hade man redan innan branden, men man gjorde dem nu bredare och hade mer luft mellan kvarteren, för att förhindra en liknande katastrof igen.
Källor: Tidning för Wenersborgs stad och län, 1865-07-04 Kalmar, 1865-07-08
Idag är det den 25 juni, och för 129 år sedan, midsommardagen 1888, brann nästan hela Sundsvall ner. Och Umeå. Och Lilla Edet.
Försommaren 1888 hade varit torr i stora delar av landet. Vid Hushållningssällskapets mätstation utanför Umeå hade inte en enda millimeter regn mätts upp i juni, medan de meteorologiska observationerna i Tidning för Wenersborgs stad och län hade rapporterat om 46,9 mm fram till midsommar, varav tre fjärdedelar fallit den 4-5 juni. Redan klockan 8 på morgonen den 25 juni var det 23,6 grader i Vänersborg. Utmed norrlandskusten rådde det dessutom stark vind. På flera olika platser i landet rasade skogsbränder.
Det verkar som att det var en gnista från ångslupen Selånger, som stävade upp genom Sundsvall på Selångersån, som fångades av vinden och fick fäste i ett brygghus. Branden började vid 12-tiden på dagen, och i vad Tidning för Wenersborgs stad och län rapporterades som ”den orkanliknande stormen”, for gnistor över hela staden. Detta gjorde att det ett par timmar senare brann i två ändar av staden, medan mellanliggande gårdar då fortfarande hade klarat sig. Det dröjde dock inte länge innan kyrkan, mitt emellan brandhärdarna, också fattade eld, och framemot eftermiddagen stod Enskilda banken, apoteket och Hôtel du Nord i full låga. På kvällen brann alla magasinen utefter södra stranden och hela övriga staden söder om ån, men järnvägsstationen hade klarat sig. Hettan förstörde brandredskapen, och vattenledningen slutade fungera vid 18-tiden; ”Den hade blifvit alldeles läns.”
Dagen efter skickades ett telegram från Sundsvall till trafikstyrelsen med följande meddelande:
”Eldsvådan synes nu begränsad, sedan Sundsvalls stad i det närmaste är med jorden jämnad. Förutom stadsdelarne Stenhammaren och Norrmalm finnas i den egentliga staden norr om järnvägsspåret endast kvar skolhuset, båda bryggerierna i västligaste änden af staden, fattighuset äfvensom fängelset, som dock till en del antändts, samt båda järnvägsstationerna. […] [A]lla äro uttröttade och likgiltiga. Många olyckor och spilda människolif omtalas.”
Landshövding Ryding, som anlänt till Sundsvall mitt i natten, skickade ett telegram till civilministern, som lydde:
”En gräslig syn. Endast skolhuset, cellfängelset, järnvägsstationerna, Norrmalm, Stenhammaren, bryggerierna, fattighuset ännu kvarstående. Eljest hela staden nedbrunnen. Kanske närmare 9,000 personer husvilla. Var god ombestyr tält, lifsmedel, pengar jämte 100 sappörer*. Kunna kanske hitkomma med morgondagens bantåg eller ångbåt. Flera människor sägas ha omkommit. Två lik förda till lasarettet. Sammanträde kl. 12 idag.”
Sundsvall efter branden 1888. Foto från Sundsvalls museum/DigitaltMuseum. Fotograf okänd.
Kyrkan, rådhuset, telegrafen, posthuset, apoteket, ångkvarnen, gasverket, alla banker, butiker och varulager låg i aska.
Kungen hölls informerad om branden genom telegram, och bestämde sig för att resa till Sundsvall. Ett extratåg beställdes, och tillsammans med medlemmar ur regeringen och några myndighetschefer samt en av Dagens Nyheters journalister reste kungen norrut. Med på tåget fanns också 70 tält och 500 uppsättningar sängkläder. Drottningen, å sin sida, skickade med 200 buteljer vin ”att ställas till den i Sundsvall bildade nödhjälpskommitténs förfogande.”
Sundsvall efter branden 1888. Foto från Sundsvalls museum/DigitaltMuseum. Fotograf okänd.
Även i Umeå blåste det stormstyrka på midsommardagen. Redan på morgonen uppstod en brand i ett sågverk i Holmsund, ett par mil söder om Umeå, och hela samhället brann ner, så när som på telegrafstationen. Ungefär samtidigt som branden i Sundsvall startade, började det brinna på vinden till ett bryggeri i Umeå, där man förvarade torr säv och kork. Trots snabbt agerande lyckades man inte bemästra elden, och brinnande takspån började flyga över staden. Elden spred sig i de västra delarna av staden och utmed älven, och skar av vattentillförseln till brandsprutorna. Brinnande flagor förde elden till Ön och ett par skeppsvarv på andra sidan älven. Länsresidenset, rådhuset, apoteket, telegrafen, posten, tullkammaren och sparbanken förstördes, liksom alla magasin där förnödenheter förvarades. Mer än 2 500 av stadens 3 000 invånare blev hemlösa, men ingen människa omkom.
Umeå efter branden 1888. Foto från Umeå stadsarkiv/Wikipedia. Fotograf okänd.
Vid halv tvåtiden på eftermiddagen, strax efter att bränderna i Sundsvall och Umeå tagit fart, utbröt brand hos en bagare i Lilla Edet. Några gnistor från bakugnen föll ner och antände hyvelspån som låg på golvet i bageriet. Orten vid Göta Älv hade vid den här tiden omkring 1 800 invånare. Tidning för Wenersborgs stad och län lämnade följande dramatiska rapport:
”Under rådande blåst spred sig elden med förfärande hastighet till samtlige hus på bägge sidor om Storgatan, som snart var ett enda eldhaf. Ehuru man hade vatten snart sagdt ända inpå sig, bedrefs släckningsarbetet lamt, enär brandattiraljen var i hög grad otidsenlig och otillräcklig. Platsens bästa spruta lär hafva brunnit inne. Från främmande håll kunde ingen hjälp erhållas; man telegraferade visserligen till Göteborg med begäran om sådan, men vederbörande ansågo platsen vara för långt aflägsen för att våga skicka bort brandredskapen. Elden rasade ända till kl. 2 natten till i tisdags. Inalles lades 76 hus i aska. […] Pappersbruket räddades.”
Bland de fastigheter som brann ner i Lilla Edet fanns gästgivaregården, apoteket, postkontoret och ett garveri. Telegrafstationen förstördes vid sjutiden på måndagskvällen, och därmed bröts förbindelsen med omvärlden. 800-900 personer förlorade sina hem. Förutom pappersbruket blev endast några fastigheter i utkanterna av orten räddade. Gemensamt med Umeå var att stora träd hejdade eldens framfart där. I Umeå skulle man vid stadens återuppbyggnad komma att plantera björkar som skydd mot brandspridning. I Sundsvall blev konsekvensen att man byggde upp staden i sten. I Sundsvall blev fem personer eldens offer, medan inga personer omkom i Umeå och Lilla Edet.
*Sappör: ingenjörssoldat med uppgift att utföra befästningsarbeten eller röjningsarbeten och dylikt för att underlätta eller förbereda de stridande förbandens framryckning. (Källa: SAOB).
Idag är det den 16 juni, och för 229 år sedan, den 16 juni 1788, fann båtsman Malört i När socken ingen annan utväg på sin situation än att ta ett rep med sig till närmaste björk.
Källa: ArkivDigital: När CI:3 (1777-1860) Bild 2040 / sid 197.
”Den 16. Junii var den beklagelige dagen, då ordin[arie] Krono-Båtsmannen Per Larsson Malört, som bodde vid vägen åt Nybro på Gangvide grund, men hade sin Rote i Stenkumla, om morgonen, medan hustrun var borta at mjölka sin ko, hängde sig i en björk uti Gangvide enge, ett litet stenkast från stugdören. Den 19 besicktigades han af Herr Doctor Hjort, och samma dag skedde undersökning på Tinget (el vid skogs?) om Malörten, som af rackaren nederskars och begrofs på samma ställe, hvaräst han hängt sig. Han var född här i När 1741 d[en] 11 Jun[i] och således 47 år gammal. N[ota] B[ene] 1787 blef han upfordrad at göra tjänst; men då köpte sig fri. I år eller i våras likaledes: hvartil, såsom det sades, han användt hela innevarande årets lön. Det oacktadt blef han nu ånyo på det strängaste upbådad til tjänstgöring. At nu utrusta sig själf, hade han ingen förmögenhet. Et hinc illa’ lacrima’, zelotypia uxoris comitatae.”
Vilket dilemma han hade hamnat i! Någonting gjorde det omöjligt för honom att tjänstgöra när han fick inkallelsen. Året innan hade han haft medel att köpa sig fri från tjänstgöringen, och när en ny inkallelse kom under våren skrapade han ihop hela sin årslön och betalade återigen för att slippa dra ut i kronans tjänst. När en tredje inkallelse kom hade han fortfarande samma skäl till att inte tjänstgöra, men inga pengar att köpa sig fri med, och ingen möjlighet att utrusta sig.
Och hans stackars hustru, som möttes av den förfärliga synen när hon kom hem från morgonmjölkningen. Som fick leva med att se den där eländiga björken utanför stugknuten varje dag i fortsättningen, under vilken makens grav fanns till en evig påminnelse om hans vånda och dess konsekvenser.
Idag är det den 19 maj, och för 212 år sedan, den 19 maj 1805, skulle den gamle knekten i Gigaryd, Hjälmseryds socken, stila med ett gevär. Att han hade gjort klokt i att först se till att det inte var laddat är lärdomen av den tragiska utgången.
”Den 19:de Maji dödde på 50 året Jonas Håkansson Sjöberg i Gigaryd af en bes[ynne]rlig vådahändelse. För ro skull tagande en laddad bössa af en nykommen gårdmans Anders Jonassons hand, ville han såsom afskedad krigsman (Dragon) låta honom med de undertecknade se huru han kunnat exercera, stöter så (bland andra tempo) bössan ned till jorden, då skottet aflossades, genomträngde hufvudet ifrån w[änstra] ögat med hjernan utfallande störtade kroppen baklänges i hast död till jorden. Detta bevittna, för begrafningen d[en] 26 d[ennes] jämte det Anders bedit Jonas akta sig, Sven Svensson i Gigaryd, Johan Pärsson i Gigaryd.”
Det hela torde ha varit en minst sagt chockartad upplevelse för de närvarande grannarna.
Idag är det den 11 maj, och för 200 år sedan, den 11 maj 1817, var det sockenstämma i Ledsjö. Några av ärendena rörde fattiga invånare i socknen, och ger en inblick i synen på dem och hur man resonerade kring om de skulle få hjälp eller ej. Varje socken hade ansvar för sina egna fattiga, och andra socknars fattighjon ville man inte ha utgifter för.
Pehr Jonsson på Stengårdsslätten är rädd att han ska behöva bekosta Anders Pehrssons sons uppväxt, eftersom de bodde på hans mark.
”§6. Åt Britta i Måsen beviljades half och åt Anders Pehrsson i Björkås hel stat. Åboen å Stengårdsslätten Pehr Jonsson anmärkte dervid, att om Anders Pehrsson i Björkås fortforo, att blifva boende på dess egor, kunde mantals-penningar för dess tillvexande son i framtiden falla jordegaren till last; yrkade därföre att Anders borde flytta till fattigstugan; men socknemännen begärde, att han skulle få qvarblifva i den stuga, där han sig hitintills uppehållit, hvilket Pehr Jonsson biföll, emot socknemännens försäkran, att hålla honom skadeslös i fall hans godhet emot denna sjukliga mannen, skulle medföra den fruktade kostnaden.”
Vad ska man göra med Lars Larsson i Sanna, som super så han blir blind, och inte får bo kvar i sin stuga?
”§7. Lars Larsson i Sanna, som är husvill och nästan blind hade begärt, att socknemännen ville försi honom med någon bostad. Wid en öfverläggning som tillförne varit sockemännnen emillan, hade förslag upgifvet på en ledig stuga, där det troddes, att han emot någon ringa afgift kunde få husrum; men detta hade icke kunnat verkställas. På Herr Capitain Silfverhjelms anmälan, tillkännagaf nu Pastor, att Lars icke längre kunde få bo i den stuga där han tillförne uppehållit sig, utan ofördröjligen skulle afflytta.
”Pastor yrkade att socknen icke kan underlåta omtanke om den bräckliga och blinda mannens bergning, men socknemännen påstodo, att han är benägen för fyllerie, och att, om han därvid hållde måttan, hans ögon icke voro så svaga, att han icke kunde förtjena födan.” Källa: ArkivDigital: Ledsjö KI:2 (1807-1858) Bild 34 / sid 61.
Pastor yrkade att socknen icke kan underlåta omtanke om den bräckliga och blinda mannens bergning, men socknemännen påstodo, att han är benägen för fyllerie, och att, om han därvid hållde måttan, hans ögon icke voro så svaga, att han icke kunde förtjena födan.
Dessutom yrkade de, att då Lars Larsson i församlingen intogs, framledne Fru Hellstadius gifvit sin förbindelse, att så draga försorg om honom, att han icke skulle falla socknen till last. De begärde därföre upskof, för att försöka om icke denna förbindelseskrift, ännu kunde igenfinnas.”
Man lär sig inget på tom mage, ”dä ä gevet”. Anders på Tåens barn ska så klart kunna äta sig mätta.
”§8. Åt Stina Brask bevilljades 2 Riksdaler såsom förra året, och åt soldat Alm En Tunna hafre, i anseende till en honom öfvergången olycka af wådeld, samt åt Anders på Tåen vid Christinebo till läsehjelp åt sine barn ½ skeppa Råg och 1 skeppa hafre.”
Vem ska stå för soldatänkans bostad, Ledsjö eller grannsocknen Vättlösa?
”§12. Soldat Enkan Maria Larsdotter, hvars man Johan Ahl under kriget med döden afgått, hade hos Landshöfdinge Embetet anhållit om tillstånd, att få inflytta i sin, på Olof Engårds ägor i Wättlösa upbygda stuga.
Wättlösa socknemän häröfver hörde, hade väl bestridt detta, hälst hon sednast varit boende i Ledsiö socken; men på gjorde föreställningar, att hon ändock sin längsta tid varit i Wättlösa, ändteligen lämnat sitt samtycke mot det uttryckliga förbehåll, att hon med wedbrand skulle ifrån Ledsiö förses.
Uppå Pastors föreställning ingingo Ledsiö socknemän i denna förbindelse, och åtogo sig att uppå tillsägelse af henne, dels förse henne med nödigt Bränsle, des i annat gå henne tillhanda.”
Källa: ”Protocoll hållit wid allmän Sockenstämma i Ledsiö den 11. Maji 1817”, ArkivDigital: Ledsjö KI:2 (1807-1858) Bild 34 / sid 61.
Idag är det den 9 maj och för 269 år sedan, den 9 maj 1748, födde Oluf Larssons 31-åriga hustru Maria Erichsdotter i på Berget i Forsa, Skallmeja socken, en dotter, som fick sin mors namn, Maria. Det som var ovanligt med just den här graviditeten var att mamma Maria väntade tvillingar, och syskonet tog tid på sig att komma ut. God tid. Efter två dagar, den 11 maj, döps Maria, och bara hon, så tydligen är hon då fortfarande den enda av tvillingarna som fötts. Senare samma dag kommer dock Eric till världen, och han döps dagen efter, den 12 maj. En av faddrarna vid dopet är vännen och grannen Bengt Andersson.
Maria. D[en] 9 Maji föddes Oluf Larssons barn på Berget i Forssa, och döptes d[en] 11 ejusdem*, wid namn Maria. Modren hustru Maria Erichsdotter. Testes** H[ustru] Gunla Jansdotter, Pig[an] Lena Andersdotter. Mansf[addrar] Erich Andersson, dr[ängen] Håka Andersson.
Eric. Dito föddes d[en] 11 Maji Oluf Larssons andra barn på Berget, och döptes d[en] 12 ejusdem, wid namn Erich. Modren H[ustru] Maria Erichsdotter. Testes H[ustru] Gunla Jansdotter, H[ustru] Lena Jansdotter, Pig[an] Lena Joensdotter. Mansf[addrar] Petter Svensson, Bengt Andersson, dr[ängen] Anders Skog.”
*Ejusdem = samma månad.
**Testes = vittnen.
Att tvillingar föds på olika sidor av tolvslaget på natten och därmed får olika födelsedagar har ju hänt, men att det går mer än ett dygn mellan förlossningarna av ett tvillingpar torde inte vara vanligt, utan att modern medicinsk teknik är inblandad. En amerikansk undersökning av 115 fullgångna vaginalt födda tvillingpar, födda 1981 och 1982, visade att det i genomsnitt var 21 minuter mellan födelsen av den första och den andra tvillingen. Den kortaste tiden mellan den första och den andra i ett tvillingpar var 1 minut, och den längsta tiden 2 timmar och 14 minuter. I ungefär 60% av fallen (70 av 115) tog det mindre än en kvart innan båda tvillingarna var födda. Tider på upp till två dygn var alltså långt ifrån aktuella i den här studien.
Nu bar det sig inte bättre än att grannen och mjölnaren Bengt Andersson, som varit fadder till Eric och också bodde i Forsa, Synnerby, själv skulle bli far ett år senare. Den 23 maj 1749 föder hans 29-åriga hustru Maria Svensdotter sonen Anders. Frågan är om hon anat redan innan att hon väntade tvillingar, eller om hon först när Anders fötts märker att det är en kvar i magen? Och även denna tvilling tar god tid på sig. Dagen efter döps Anders, men av något tvillingsyskon syns inte skymten. Den 25 maj kommer och går, utan att Anders syskon kommer ut. Först den 26 maj föds så äntligen Maria. Hon döps samma dag, och grannen Maria Erichsdotter, som vet vad det vill säga att vänta på en tvilling, får bli fadder tillsammans med maken Oluf.
”Anders. D[en] 23 Maji föddes Mölnaren Bengt Anderssons barn i Forssa, och döptes d[en] 24 ejusdem wid namn Anders. Modren Hustru Maria Swensdotter. Testes H[ustru] Maria Andersdotter. Pig[an] Kirsten Larsdotter. Mansf[addrar] dr[ängen] Jacob Svensson, Per Andersson.
Maria. D[en] 26 Maji föddes thet andra Mölnaren Bengt Anderssons barn i Forssa, och döptes samma dag, wid namn Maria. Modren H[ustru] Maria Swensdotter. Test[es] H[ustru] Maria Erichsdotter. Pig[an] Kirstin Larsdotter. Mansf[addrar] Oluf Larsson, dr[ängen] Jacob Svensson.”
Om två dagar mellan födslarna av ett tvillingpar är ovanligt, hur sällan händer det då inte att det är tre dagar mellan dem, och att så utdragna förlossningar drabbar två väninnor och grannar med ett års mellanrum…?
Hur gick det då för de små barnen? Inte så bra, tyvärr. Eric avlider redan efter tio dagar, och hans syster Maria efter fyra månader. Anders blir åtta dagar gammal, och hans syster Maria endast fyra. Värt att notera är dock att alla fyra överlevde själva förlossningen, liksom deras mödrar.
Idag är det den 4 maj, och för 176 år sedan, den 4 maj 1841, inträffade i Ramkvilla en närapå osannolik olycka som bara kan betecknas med det engelska ”freak accident”.
Den 4 maj 1841 avlider plötsligt 7-åriga lilla Lovisa Jonasdotter i en av backstugorna under Södregården i Skärbäck, Ramkvilla socken. Hon hade inte haft en lätt barndom. Familjen var utfattig, föräldrarna ”discordes” – de kom inte överens, och fadern tog förmodligen till flaskan då och då. Den 4 maj får hon plötsligt hjärtsprång, vilket var beteckningen för alla slags kramper hos barn som ledde till medvetslöshet och död. Hon avlider.
”Maj 4: Dog af Hjertsprång och begrofs d[en] 9 flickan Lovisa under Skärbäck Södreg[ård]. Par[entes] B[ack]st[ugu]mannen Jonas Svensson, h[ustru] Sara Eriksd[otte]r. Född 21/6 1833, i 8:de året g[amma]l.
Hennes fars morbror Magnus Jonasson, som tagit över den lilla släktgården i Skärbäck, är med sina 50 år är äldst i släkten. Alla hans syskon utom systern Elisabet avled utan barn, så han kanske känner lite extra omsorg för sin systers olyckligt lottade barnbarn. När han får bud om att Lovisa har avlidit befinner han sig på sin sons gård i Höreda. Han får reda på att det behövs folk för att hjälpa till med dödsringningen över flickan i kyrkan, och skyndar sig dit för att hjälpa till. När han kommer fram ringer kyrkklockorna redan för fullt. Han tar trappan upp i kyrktornet i några snabba steg, och är snart uppe. Prästen berättar vad som sker i nästa stund: ”Knappt uppstigen af sista trappsteget till klockorna, lutade han oförsigtigt hufvudet mot storklockan, som i sin obehindrade fart gaf honom ett dödel[igt] slag, hvaraf han sanslös nedföll utan att gifva tecken till lif. Ingen ovarsamhet af de ringande orsakade denna våda ej [h]eller var mannen i rusig belägenhet[…].” Magnus blir träffad av den svängande storklockan, och döden är ögonblicklig.
”Maj 4: Dog af Våda och begrofs d[en] 9 HemmansEgaren Magnus Jonasson från Skärbäck Me[llangård] f[ödd] 4/7 1790 derstädes. Par[entes] Jonas Persson, Lisbet Månsd[otte]r. Gift med Greta Olofsd[otte]r som, med 3 barn, öfverlefver. _ Då Ringningen skedde för ofvannämde barn No 15, kom han från sin Son i Hörda och gick upp i tornet för att biträda dervid, emedan han blef underrättad, att antalet af dem, som skulle ringa, war otillräckligt. Knappt uppstigen af sista trappsteget till klockorna, lutade han oförsigtigt hufvudet mot storklockan, som i sin obehindrade fart gaf honom ett dödel[igt] slag, hvaraf han sanslös nedföll utan att gifva tecken till lif. Ingen ovarsamhet af de ringande orsakade denna Våda, ej [h]eller var mannen i rusig belägenhet, hvarför ingen laga undersökning ansetts nödig före begrafningen. I 51 året g[amma]l.”
”… any man’s death diminishes me, because I am involved in mankind; and therefore never send to know for whom the bell tolls; it tolls for thee.”
”…varje människas död förminskar mig, ty jag är en del av mänskligheten. Sänd därför aldrig bud för att få veta för vem klockan klämtar; den klämtar för dig.”
