Roots & Branches — Bloggen

Idag är det den 12 januari, och för 199 år sedan, den 12 januari 1818, avled Christina Brummer på fattighuset i Brålanda. Att hon hade blått blod i ådrorna hade hon ingen glädje av.

Christina Brummers farmors farmors morfar var Gustav Vasas son Kung Erik XIV. Tillsammans med sin favoritfrilla Agda Persdotter fick han dottern Virginia Eriksdotter. Virginia gifte sig med Håkan Knutsson Hand, och blev mor till Elisabet Håkansdotter Hand, som tillsammans med Per Joensson Gyllensvärd fick Märta. Märta Gyllensvärd gifte sig med Jonas Larsson Silfverswärd, och de blev föräldrar till Lorentz Peter Silfverswärd, som tillsammans med hustrun Anna Maria Jakobsdotter Palmbom fick Maria Magdalena Silfverswärd, Christina Brummers farmor.

Släkten hade från början varit mycket välbeställd, med gods och gårdar runtom i Småland och Västergötland. Virginia hade blivit uppfostrad av Gustav Vasas döttrar Cecilia och Elisabet, och när hon gifte sig fick hon sex gårdar i Västergötland av Kung Johan III. Virginias dotter Elisabet Håkansdotter Hand är under en period älskarinna till Kung Johan III:s son, Hertig Johan av Östergötland, innan hon gifter sig med Per Joensson. Per skaffar ett par gårdar i Hössna utanför Ulricehamn (på den tiden Bogesund) i Västergötland, och adlas av Kung Gustav II Adolf till ätten Gyllensvärd för sina insatser i 30-åriga kriget. Dottern Märta Gyllensvärd ärver två gårdar i Hössna efter sin far. Då kommer Reduktionen, och kronan tar tillbaka gods och gårdar som kungarna genom åren givit adeln genom förläningar och donationer. Märta förlorar sina egendomar, men verkar ändå få bo kvar. Märta Gyllensvärds son Lorentz Peter Silfverswärd är även han officer, och slutar sin karriär som kapten i Älvsborgs infanteriregemente. Hans dotter Maria Magdalena Silfverswärd gifter sig med löjtnant Otto Reinhold Brummer, en adelsman från Livland. Han är ute och slåss i det Stora Nordiska Kriget under många år, men kommer hem på permission ibland och gör Maria Magdalena gravid ungefär vartannat år. Deras första barn, Wolmar Lorentz Brummer, född omkring 1710, blir också officer, liksom sina bröder. En militär karriär är en förutsättning för att adelns egendomar ska vara befriade, frälsta, från skatt, så kallade frälsegårdar. Efter Otto Reinholds avsked slår sig familjen Brummer-Silfverswärd ner på Järpegården, Härstad, i Västra Tunhems socken utanför Trollhättan. Otto Reinhold är inte ens 50 år när han avlider. Maria Magdalena ”Capitainskan” Silfverswärd tillbringar resten av sitt liv på Järpegården. I sitt sällskap har hon en dräng, Oluf Carlsson, som stannar hos henne i två och ett halvt decennium, sin dotter Greta och mot slutet av sitt liv även ett barn under 15 år. Capitainskan Silfverswärds ålder uppskattas till 100 år när hon avlider 1773; mer troligt är hon i 80-årsåldern, även det en aktningsvärd ålder.

Wolmar Lorentz Brummer tar värvning som volontär vid Västgöta-Dals regemente 1729. Han är ambitiös och ”ingen lega taga utten allenast för lön tiena will, at derigenom göra sig wärdig, och skikelig till widare befordran”. Han stiger också i graderna och blir genom åren befordrad till rustmästare, furir och fältväbel. Som fältväbel blir han berättigad till gården Atterud i Grinstad socken, Dalsland, dit han flyttar 1743. Den 20 december 1756 får han avsked med löjtnants grad. Som gratialist får han dubbelt underhåll och dessutom underhåll som officer. Nu får hans liv en ny inriktning.

Sommaren 1758 skriver Wolmar Lorentz, ”i erkenande till den trohet och Kierlek, som [dem] emillan inbördes är”, ett inbördes testamente med sin kära hustru Inga Christina Wångberg på Atterud. Inte långt därefter avlider Inga Christina, och det är med ett tungt hjärta han redan i oktober samma år måste skicka in testamentet till Göta Hovrätt.

”I erkenande till den trohet och Kierlek, som oss emillan inbördes är, hafwom wj med Sundt och gått förstånd, härmed af frij wilja Kommit öfwerens hwarandras qwarlåtenskap updraga i så måtto, att iag Wolmar Lorentz Brummer updraga min Kr Hustru Inga Christina Wågeberg all den qwarlåtenskap utj löst och fast, efter min död till ewärdelig ägo; likaledes updrager iag Inga Christina Wångberg min Kr man Wolmar Lorentz Brummer alt hvad som kan finnas utj löst och fast efter mitt dödliga frånfälle till at äga och nyttja, som han bäst gitter at så i sanning är, som gifwa til förmöget är, bestyrka wj utj witnens närwaro med wara namns och sigills nedersattjande.

Atterud d 9 Julij 1758.

Wolmar L Brummer, Inga Christina Wångberg”

Inga Christina Wångbergs relation till Wolmar Lorentz lämnar inte några fler spår i historien än ett namn på ett papper. Högst sannolikt är hon dock dotter till Petter Wångberg, kvartermästare vid Västgöta regemente med löjtnants avsked, och hans hustru Britta Tranhemia, från Skattegården i Lovene, Trässbergs socken utanför Lidköping. Familjen är välbeställd, mycket tack vare Britta, dotter till Johannes Tranhemius, den välbärgade prosten i Norra Vånga. Förmodligen är det med Brittas pengar Skattegården köpts, och förutom den äger paret dessutom den närbelägna Hälfsgården/Hälsgården/Härsgården, kanske även den köpt för hennes pengar. Inga Christina föds omkring 1730. Petter avlider 1753, och Inga Christina nämns med sin mor, bror, två systrar och en svåger i bouppteckningen. Förutom de två gårdarna efterlämnar han lösöre uppräknat på ett dussintal sidor, samt 30 nötkreatur, 32 får, 16 lamm, sex hästar och ett antal grisar och gäss.

Den 25 oktober 1757 står det påkostade bröllopet mellan fröken Wångberg, i vigselboken inskriven med sin yngre syster Cajsas namn, och brudgummen ”Bromer” i Trässberg. Bara brudklänningens värde uppskattas till 118 daler silvermynt, och brudkjorteln till 40 daler silvermynt. När Inga Christinas syster Cajsa gifter sig med prästen Sebastian Silvius 1761 kostar hela kalaset ”lika med hennes systrars” 518 daler silvermynt.

Ingenstans finns uppgifter om att Inga Christina Wångberg skulle ha fått något barn. Klart är dock, att någon gång under perioden 1758-1762 får Wolmar Lorentz Brummer en dotter, Maria Christina, med tilltalsnamnet Christina. Det är inte osannolikt att Inga Christina blir med barn strax efter bröllopet, att hon är gravid när testamentet skrivs, att hon avlider i samband med eller strax efter att Christina föds, och att flickan döps efter sin mor och farmor, men för detta finns inga bevis.

1761 gör ”Lieutnantskan” Britta Tranhemia en bodelning, där hon nämner att hon lämnat samma hemgift till ”sina dåvarande (dvs tidigare) 2ne ogifta döttrar” Inga Christina och Cajsa som deras äldsta syster Maria fått när hon gifte sig med officeren Sven Billingsten 1747. Britta överlämnar sedan all sin egendom i löst och fast ”till sina kiära Barn och arfwingar”. Maria hade avlidit 1759, och hennes andel ärvs av hennes fyra döttrar. Närvarande vid bodelningen är Brittas son livdrabanten Johan Wångberg och Cajsas make pastor Sebastian Silvius, medan fänrik Sven Billingsten ”som ägt äldre dottern Maria Wångberg har sig hvarken sielf eller genom fullmäktig instrument ehuru denna Termin honom långt förut Kundgjord”. Förutom att hon har fått en hemgift motsvarande systern Marias nämns Inga Christina överhuvudtaget inte i dokumentet, inte heller någon arvinge till henne, inte heller hennes make Wolmar Lorentz Brummer. När alla tillgångar räknats ihop och gäld och skulder är avräknade, återstår ett värde av närmare 5 600 daler silvermynt för arvingarna att dela på. Christina Brummer får inte ett öre.

När Britta Tranhemia avlider två år senare, får sonen Johan ta över Härsgården mot att Marias barn får 600 daler silvermynt. Cajsa och hennes make tar över Skattegården mot 1 200 daler silvermynt till Marias barn. Marias barn får även en tomt på ½ hemman i Lovene. Christina Brummer nämns inte heller i det här sammanhanget.

Ingenting är känt om Christina Brummers barndom, inte ens när hon är född. Enligt Brålanda husförhörslängd 1791-1793 är hon född 1760, men när hon dör 1818 sägs hon vara 56 år, vilket ger ett födelseår runt 1761-1762. Hon gifter sig dock 1776, vilket skulle innebära att hon nyss skulle fyllt 14 år om hon föddes 1762 och 18 om hon föddes 1758. Vigselåldern för kvinnor var enligt 1734 års lag 15 år, men i praktiken var få flickor så unga när de gifte sig. När hon flyttar till Brålanda fattighus 1805 får hon födelseåret 1758 i husförhörslängden, vilket hon behåller till sin död. Stämmer det är hon troligen dotter till Inga Christina Wångberg.

Några månader efter att Inga Christina Wångberg avlidit flyttar Wolmar Lorentz Brummer någonstans i Västergötland, exakt vart är okänt. 1766-1772 bor ett barn under 15 år tillsammans med Maria Magdalena Silfverswärd på Järpegården i Västra Tunhem, kanske är det Christina? 1772 dyker ”Lieutnant Brummer” upp på Grubbetorp i Brålanda mantalslängd. Han är utfattig, uppges vara 70 år, och lever tillsammans med en annan äldre person, förmodligen en andra hustru, och tre barn under 15 år. Det är känt att Christina hade åtminstone en yngre bror, Johan Gustaf.

1773 och 1774 är inga barn registrerade i hushållet, bara Löjtnant Brummer och den andra åldringen. Löjtnant Brummer är inte längre ”utfattig”, kanske beroende på att hans mor avlidit 1773 och lämnat ett mindre arv. 1775 dyker ”Jungfru Brummer” upp som ägare till ¼ mantal av Grubbetorp, där hon bor tillsammans med två barn under 15 år (torde vara syskonen) och en dräng. Hon är noterad som ”ridderskap”, så hennes adliga påbrå är alltså känt och erkänt. Gamle Löjtnant Brummer är nu ”utgammal” och ensam åldring i hushållet, så kanske har han förlorat sin eventuella andra hustru. Om man ponerar att Christina är minst 15 år när 1775 års mantalslängd skrivs hösten 1774 och hon blir hushållsföreståndare, så skulle det innebära att hon faktiskt kunde ha varit född hösten 1758, och Inga Christina Wångberg därmed hennes mor.

När Salebys kyrkoherde Sebastian Silvius, make till Inga Christinas syster Cajsa, dör 1776, upprättas en omfattande bouppteckning. Tillgångarnas värde uppgår till 4 803 daler silvermynt, men skulderna är större, 5 659 daler silvermynt. En stor del av skulderna har han till sin hustrus släkt; han har varit förmyndare åt svägerskan Marias barn, vilka han är skyldig tusentals daler. Om en av dem står: ”Herr Siöbergs hustru Ewa Sophia Billingsten, för hwilken sahl[ig] Kyrkjoherden äfwen warit förmyndare, har efter räkning wid 1774 åhrs slut tilgodo 293 daler, 22 ören, 12 penningar silvermynt. 1775 d 6 Junij, igenom fröken Brummer bekommit 70 daler, blifwer således dess fordran 223,22,12.” En ”Fröken Brummer” hade alltså varit skyldig Sebastian Silvius 70 daler, men givit dem till Ewa Sophia Billingsten, och därmed minskat kyrkoherdens skuld till henne. Kan ”Fröken Brummer” ha varit någon annan än Christina?

1776 registreras Jungfru Brummer som ridderskap och ägare av ¼ mantal av Grubbetorp, med ett barn under 15 år, en dräng och en piga samt hennes åldrige far, Löjtnant Brummer. Hon är på toppen av sina tillgångar, men kanske har ett av hennes syskon avlidit under året. 1776 är också året då hennes barndom definitivt är över. Som tonårsbrud gifter hon sig med Lars Hansson, som är ungefär 23 år gammal, och 1777 står han som ägare till fastigheten. Det noteras att han använder tobak, vilket är en lyx som medför extra skatt.

I februari 1777 skriver Wolmar Lorentz Brummer sitt andra testamente:

”Som jag i anseende till min höga ålder och therwid förknippade bräkligheter märker att min förwandling snart lärer till stunda; altså har jag med sunt förnuft och moget betänkande welat om qwarlåtenskapen som efter min död finnas kan, millan mina kiära Barn Johan Gustaf och dotter Cristina Brummer, sålunda förordna, att såwida min kiära dotter framgent i sin påbegynta Barnsliga lydno och tillgifvenhet framhärdar, skall hon i löst och fast med Brodern wara lika arftagande.

Grubbetorp d 25 februarii 1777.

W.L. Brummer
till wittne: M. P. Wenersten”

Wolmar Lorentz Brummer avlider ett år och en dag efter att testamentet skrevs.

1779 föds Christinas och Lars första barn, en son som döps till Carl. Dottern Catharina föds 1881, och Anna Maria 1784. Åren med Lars blir svåra, och om livet var strävsamt före giftermålet, går det utför från och med nu. Alltsedan Wolmar Lorentz tid hade det funnits en piga i hushållet och ibland även en dräng. Den sista pigan lämnar familjen 1782. Som kvinna är Christina omyndig, och det är hennes man Lars som förvaltar hennes egendom. 1785 har halva gården sålts, och är nu nere på 1/8 mantal; i gengäld har Lars förvärvat 1/12 av gården Tåsterud. 1786 säljs resten av Christinas gård på Grubbetorp, och familjen flyttar till Tåsterud. 1789 har Lars Hansson och hans familj lämnat Tåsterud och flyttat till hans åldriga föräldrars gård Bredbyn, också det i Brålanda socken. Christina och barnen registreras där i mantalslängden, men räknas inte, så kanske bor de någon annanstans. Från 1789 är också den första husförhörslängden för Brålanda, och där finns Christina och hennes familj återigen registrerade under Grubbetorp, men den här gången som inhyses. Prästen noterar att Lars läser väl och är ”snäll”, vilket i sammanhanget torde innebära att han är snabb i huvudet. Nu är det fyra barn i familjen, efter att lille Lars kommit till världen tidigare samma år. I mantalslängden är dock Lars den äldre och barnen noterade under Bredbyn. 1790 bor hela familjen som inhyses i Amundebyn i samma socken. Familjen har nu förlorat allt, och som om det inte vore nog blir Lars sjuk i feber våren 1791. Sjukdomen tar hans liv, och i dödboken noterar prästen att han var fattig.

De närmaste åren blir en fortsatt ökenvandring för Christina. 1792 har de två äldsta barnen flyttat ut, och under några år flyttar Christina och de två yngre barnen runt i bygden som inhyses. 1797 ljusnar det dock något lite. Christina och yngste sonen Lars är inhyses hos korpralen Anders Edsling i Edslingetorps soldatstom, som låg ungefär vid dagens infart till Brålanda från E45:an. Anders har nyligen förlorat sin första hustru, och att Christina kommer in i hans liv verkar vara en liten ljusglimt för två själar som hade förlorat något av fotfästet i livet. De två gifter sig, och redan i mars 1798 föds deras dotter Maja Lisa.

Vid Västgöta-Dals regementes generalmönstring i mars 1801 ansöker Anders Edsling om avsked. Han är nu drygt 55 år gammal och har tjänat i det militära i 35 av dem. Som gratialist får han en liten årlig ersättning på 3,16 riksdaler från och med 1802, men den är inte mycket värt ens i det tidiga 1800-talets penningvärde. 1802 föds dessutom Petter Olof, och Christinas 20-åriga dotter Catharina har även hon anslutit sig till hushållet. Eftersom han inte längre är soldat, är Anders inte heller längre berättigad till att bo i soldatbostället. När den nye soldaten flyttar in runt 1805, finns det ingen annanstans för Christinas familj att ta vägen än till Brålandas fattighus.

Catharina flyttar inte med till fattighuset, men till och från bor Lars hos dem. Den mesta tiden är det dock Christina, Anders, Maja Lisa och Petter Olof som lever tillsammans med de andra fattighjonen.

Maja Lisa flyttar ut 1814, för att liksom andra unga flickor på landet bli piga på olika gårdar i bygden.

1817 drabbas Christina av håll och styng, vilket väl beskriver de plågor som orsakas av lunginflammation. Gustav Vasas barnbarns barnbarns barnbarns barnbarn dör utblottad den 12 januari 1818 på fattighuset i Brålanda. Hon har blått blod i ådrorna, hennes förmodade kusiner i Skaraborg (ett par av dem var gifta med var sin kyrkoherde Knös) har mer tillgångar än de behöver, och farbröderna och fastrarna Brummer lever också relativt goda liv. De få ägodelar Christina har när hon dör motiverar inte ens en bouppteckning. Stackars, stackars Christina Brummer.

Idag är det julafton, och för 164 år sedan, den 24 december 1852, fick Benct Johan Nilssons baneman en julafton han sent skulle glömma.

I Uknas dödbok finns följande anteckning införd för den 23 november 1851:

”Benct Johan Nilsson.

Född å Kolsebro 1813, der fadren var Gästgifvaren Nils Nilsson, har varit mycket begifven på fylleri, tjent på många ställen, samt hos den till N. Amerika emigrerade bonden Lars Larsson i Kolsebro, lagfördes höstetinget 1849 vid Bankeryds Häradsrätt å Ö Göthland för stöld på marknaden i Åtved, hvarefter han sällan varit i Ukna socken, utan uppehållit sig med arbete i Linköping, der han å Läns Lazarettet åtogs d. 9 Nov. på aftonen, för att vårdas för de djupa sår i hufvudet, hvilka på öppen gata blifvit honom tillfogade af en vildsinnad och rusig arbetskarl, han lefte derefter till d. 23 Nov. och blef, efter skedd obduction och besigtning, Christeligen begrafven d. 7 December uti Linköpings stads begrafningsplats.”

En lapp instucken vid anteckningen citerar Östgöta Correspondenten ett år senare, där straffet för gärningen meddelas:

”Utdrag af Tidningen Ö. Götha Correspondenten för d. 29 Dec. 1852:

Drängarne Andersson och Lundström samt arbetskarlen Lindman vid rådhusrätten in Linköping tilltalade och dömde för det förledne år utanför gästgifvaregården begångne dråp å körsnärslärlingen Herlin och arbetskarlen Nilsson, hafva af Kongl. Maj:t blifvit slutligen dömde, Andersson till 40 par spö, uppenbar kyrkoplikt och lifstids fästning, samt Landström och Lindman till 28 dagars fängelse vid vatten och bröd, uppenbar kyrkoplikt och tio års fästning. Obarmhertigt nog tilldelades Andersson de ådömda 40 par spö på sjelfva julaftonen: onekligen en ganska grym parodi öfver de vanligt vis annars så kärkomna julklapparna.”

Idag är det den 22 december, och för 257 år sedan, den 22 december 1759, inleddes julen med en smäll.

Två dagar före julafton, strax efter midnatt, vaknar folk över hela södra Skandinavien av ett av de största jordskalven i områdets moderna historia. Det varar i flera minuter, och epicentrum ligger i havet utanför den svenska Västkusten. Från Danmark till Dalsland och ännu längre bort känner man marken skaka. Magnituden har beräknats till mellan 5,1 och 5,6 på Richterskalan. Detta var förmodligen det stora samtalsämnet när man träffades i kyrkan och på julkalasen det året, och prästerna fick gott om inspiration till predikningarna under den närmaste tiden som följde!

11. Och stoor jordbäfning skal warda mångastädz / och hunger / och pestilentier; och förskräckelse / och stoor tekn skola skee vthaf himmelen.

Idag är det den 12 december, och för 100 år sedan, den 12 december 1916, sålde Danmark sina öar i Västindien till USA för 25 miljoner dollar.

Danska Västindien bestod av tre öar, Sankt Thomas, Sankt Jan (John) och Sankt Croix,

som det danska Västindiska kompaniet besatt. De första danskarna slår sig ner på Saint Thomas 1666 och ön blir en del av kompaniets koloni 1672. Samma år bosätter sig de första danskarna på grannön, som man döper till Sankt Jan, och som annekteras 1718. 1733 köper Danmark Saint Croix av det franska Västindiska kompaniet.

Syftet med en dansk koloni i Västindien var att få tillgång till exotiska varor såsom socker, tobak, kakao, kanel och bomull. Det var dock svårt att få danskar att vilja bosätta sig i Västindien och arbeta på plantagerna man anlade. Dels var överfarten vansklig, dels avled många av de som klarade sig dit i olika tropiska sjukdomar. Till slut började man att rekrytera fångar med långa straff, mot löfte av att de skulle bli fria efter sex års arbete på plantagerna. Få som följde med överlevde de sex åren. I stället började man åka till Guinea i Afrika och hämta slavar, och de första anlände redan 1673. Man klarade dock inte av att föra över så många slavar som behövdes för att driva plantagerna, och gjorde ett avtal med kurfursten av Brandenburg, som var mer effektiv. Brandenburgarna skulle få använda St Thomas som handelsplats för slavar, mot att danskarna skulle få ett antal slavar från varje sändning. Brandenburgarna kunde packa upp till 500 slavar ombord på ett skepp, och St Thomas blev därmed en av de största platserna för internationell människohandel vid slutet av 1600-talet. De flesta av slavarna som överfördes från Afrika den här vägen hamnade på olika västindiska öar.

Triangelhandeln med rom, vapen, krut och kläder från Danmark till Afrika som betalning för slavarna, slavar från Afrika till Västindien och exotiska varor från Västindien till Danmark visade sig lukrativ. Hundra år senare, i slutet av 1700-talet, fanns det officiellt 27 608 slavar i Danska Västindien, en siffra som anses ligga väl i underkant. De var dessutom bara en bråkdel av dem som förts över till andra delar av Västindien; totalt sändes omkring 100 000 slavar från Afrika till Danska Västindien under perioden 1672-1803, varav drygt hälften levererades från danska fort i Afrika. Importen av slavar förbjöds kring 1800, men slaveriet behölls till 1848 med ättlingar till de slavar som förts över tidigare.

Anledningen till att slavarna frigavs 1848 var att 8 000 av dem demonstrerade genom att marschera genom Frederiksted på St Croix och hota med att bränna ner hela staden om de inte omedelbart blev frigivna. Guvernören, som insåg faran, förklarade därmed att ”Alle de, der på De Danske Vestindiske Øer ikke er frie, kan fra i dag anse sig for at være frie.” Plantageägarna blev efter klagomål ersatta med 50 dollar per slav, men för slavarna själva fortsatte livet att vara hårt. De var nu tvungna att försörja sig själva, och de anställningar som erbjöds var ettårskontrakt på de plantager där de tidigare arbetat.

Efter slavarnas frigivning blev det inte längre lika ekonomiskt att driva plantager på de danska västidiska öarna, och landet försökte vid flera tillfällen att bli av med dem. Vid fredsförhandlingarna i Wien 1864 försökte man ge dem till Tyska förbundet mot att man skulle få behålla Slesvig och Holsten, men förslaget avvisades. 1867 förhandlade man med USA, som hade intresse av de strategiska hamnarna på St Thomas och St Jan, och man kom fram till en köpesumma på 7,8 miljoner dollar i guld för de två öarna. Strax efter att avtalet skrivits under drabbades dock öarna av orkan, jordskalv, tsunami och brand, och därmed var inte USA intresserat längre. 1902 hade man förhandlat på nytt med USA och kommit fram till ett pris på 5 miljoner dollar för alla tre öarna, men det blev stoppat i det danska parlamentet på grund av att man var missnöjd med de vidhängande villkoren. Efter första världskriget blev USA intresserat igen, på grund av öarnas strategiska läge som man befarade skulle hamna i tyska händer. Den här gången var priset 25 miljoner dollar, i kombination med att USA erkände Danmarks anspråk på Grönland. Efter folkomröstningar i både Danmark och på de danska västindiska öarna gick köpet igenom den 12 december 1916.

Den 31 mars 1917 halades Dannebrogen för sista gången på öarna, och ersattes av Stars and Stripes. Numera heter ögruppen Amerikanska Jungfruöarna, Virgin Islands.

Idag är det den 30 november, och för 184 år sedan, den 30 november 1832, inträffade en förfärligt tragisk olycka i Ramkvilla socken.

”Nov 30 Drunknade af wåda flickan Johanna Jonasdr från Löfås Mellang[ård] i en nära derintill belägen sjö, som efter några dagars frost blifvit islupen, och begrofs 9/12. F[ödd] 29/3 25, på 8:e året g[amma]l.

Nov 30 Drunknade af wåda Hustrun Stina Swensdr från Löfås Mellang[ård], moder till ofvannämnda barn, hvars nödrop hon fick höra och skyndade att rädda med uppoffring af sitt eget lif. Begrofs 9/12. F[ödd] 1784 – 48 år g[amma]l.”

Stina och Johanna efterlämnade maken/fadern Jonas Svensson och fyra barn/syskon på 18, 14, 7 och 4 år. Jonas själv dör i en förkylning halvtannat år senare, och nästan exakt två år efter moderns och systerns död avlider även då 16-årige sonen/brodern Johan Magnus i nervfeber (tyfus). Han hade blivit dräng när fadern dog, och hann arbeta som det i ett halvår innan han avled efter tre och en halv veckas sjukdom. De två yngsta systrarna blev i och med faderns död fosterbarn i socknen, och den äldsta systern piga.

Akta er för svaga isar i vinter!

Idag är det den 24 november, och för jämnt 200 år sedan, den 24 november 1816, ägde en märkvärdig uppvisning rum i Falun.

”Med högwederbörligt Tillstånd, ämnar i morgon Söndag den 24, November för sista gången den nyligen hit till Staden ankomne och genom allmänna Tidningar nogsamt bekante Oförbrännerlige Spanioren Gely-Latour för den Wördade Allmänheten lemna prof på den af honom werkligen upfunna hemligheten att göra sig Oförbrännelig. Han är försedd med de förnämsta Europeiska Medicinska Fakulteters och Wettenskaps-Akademiers Intyg öfwer sin konst, hwaraf han endast will näma dem han af dyilka Samhällen i Hamburg och Köpenhamn sist erhållit. Han stiger i en från 100 till 180 grader Reaumur* uppeldad Ugn, och qwardröjer der medan han förtär en hel måltid; — ett företag, som för att tros, måste ses och är likså intereßant för Kemisten, som förwånande för en wanlig åskådare, samt skall dagen före representationen genom Tidningsbladen kungöras.

Följande äro de rön och erfarenheter med elden, hwilka han framställer i twenne representationer, utan all fara att derwid bränna eller det ringaste skada sig, som tydligen wisar möjligheten att utan ringaste fara eller åkomma wara uti wådeldar.

1:o Stryker han sig med en, ända till glödhetta, uppeldad Jernplåt, från fingerändarne intill armbogen. 2:o Samma försök från fotspetsen till knäet. 3:o Samma försök på hufwudet, utan att afbränna ett enda hår. 4:o Samma försök på ansigtet, och rakar han sig med det glödheta jernet, liksom Barberaren brukar sin rakknif. 5:o Han går öfwer en eldröd jernstång med blotta fötterna, utan att bränna dem. 6:o Han stryker sig med en annan öfwer händerna, utan minsta åkomma. 7:o Han bär en annan 2 till 3 minuter i munnen, utan minsta åkomma för tänderna. 8:o Han stryker sig med en annan af en tums tjocklek på tungan. 9:o Han sticker en stor knappnål in i armen, och bär på den, utan minsta tecken till plåga, 3 a 4 Fickur i 5 a 6 minuter. 10:o Han låter smälta 18 a 20 skålpund** bly, hwaraf han tager med händerna och förer smälthett i munnen. 11:o Han sätter fötterna i det sjudande blyet, utan att de deraf blifwa warmare, men wäl kallare än förut. 12:o Han låter koka ett halft skålpund Bomolja och dricker deraf flere matskedar.

I den händelse någon skulle tro, att de materialier han anwänder wid sine experimenter, icke äro naturlige, så tillåtes den, att helt nära undersöka dem, för att öfwertyga sig om rigtigheten. Herr Latour önskar äfwen, att man smälter Blyet och glödgar Jernet och Oljan åt honom, emedan han ingalunda will wara ansedd för en Charlatan, som lofwar mycket och håller litet. Han förbinder sig äfwen, i fall af bristande utöfning af hwad ofwanstående anslag eller affisch innehåller, att inlämna hela intägten för aftonen till utdelning bland ställets fattiga, eller att gifwa hwar sina penningar tillbaka. Han skall anse för ett nöje att blifwa buden i Sällskaper eller particuliera hus, för att representera förenämnde Experimenter. Damerna behöfwa icke frukta något anstötligt i deßa Experimenter. Skådeplatsen är å Stora Rådstufwan. Bilietter säljes för 16 ß Banco på Stadskällaren, och wid ingången samt uti mitt Logie hus förre Gästgifwaren Forßberg. Början sker kl. 6 e. m.”

Don’t try this at home, folks! Särskilt smält bly finns det flera anledningar att undvika.

Fru Latour, å sin sida, hade en egen uppvisning, i form av ”ett litet Menagerie”:

”Madame Latour will hafwa den äran att för resp. Allmänheten uppwisa ett litet Menagerie, det endaste i sitt slag, bestående af flere st. djur : till Måndags middagen för sista gången, uti deß Logie. Entrée-Afgiften är 8 ß B:co., för barn 4 dito. Ståndspersoner betala efter behag.”

Historien förtäljer inte hur det gick med herr Gely-Latours experiment. Inget referat finns i nästa upplaga av Falu Weckoblad, och lite information finns idag på webben om honom. Samma avisa hade dock en notis den 31 oktober 1812, som meddelade att herr Gely-Latour varit i Breslau och suttit i en 130° Reamur het ugn, där han grillat kött och kokat ägg samt förtärt en hel måltid. Kemister hade då undersökt ugnen och bekräftat temperaturen, och en ur publiken som skulle gå med in i ugnen fick vända tillbaka på grund av hettan. Gely-Latour rapporteras också ha varit i Köpenhamn i januari och februari 1814, där publiken tydligen blivit snuvad på just momentet med steken och ägget.

 

*100°-180° Reaumur = 125°-225° Celsius.
**18-20 skålpund = 7,65-8,5 kg.

Idag är det den 18 november, och för 183 år sedan, den 18 november 1833, avled August Ludvig Hünemöder, mer erfaren än de flesta i hans ålder, och mer vittberest än de flesta vid den tiden. Vid 17 års ålder blev han student i Lund. Han var 23 år när han blev medicine kandidat där, och 24 när han blev medicine licentiat. Vid 25 års ålder fick han följa med som överordnad läkare med ansvar för medicinförrådet på kungliga fregatten af Chapman på dess expedition till Sydamerika, och var borta i drygt 10 månader, för att strax därpå följa med samma skepp på en fem månaders expedition på Västerhavet. Expeditionen, som bekostades av den svenska regeringen, leddes av Sven Nilsson, och gick utmed Sveriges västkust och den norska kusten. Man studerade fiskeriernas tillstånd i Bohuslän, och kompletterade forskningen till andra upplagan av Fauna. Under expeditionen skrev August Ludvig en resedagbok, ”Strödda anteckningar under en resa genom Sverige och Norge” där han personligt beskriver vad han är med om i bland annat Falkenberg (”en fulare stad kan knappt tänkas”), Göteborg, Marstrand, Trollhättan, Oslo och Bergen.

Vid 26 års ålder blev han underkirurg vid Serafimerlasarettet, och kirurgie magister, dvs tog examen som fältskär, ett halvår senare. Doktors diplom fick han i januari 1833. I juli samma år var han 27 år och blev provinsialläkare i Kristianstads län. Det var där han drog på sig nervfeber, eller tyfus, och avled.

Under sin korta men intensiva läkarkarriär hann han publicera flera texter, bland annat en rapport om ”Helsotillståndet på Fregatten Chapman”.

Var hade denna karriär slutat om han hade fått leva?

Hans far, prästen Johan Fredrik Hünemöder i Västra Nöbbelöv, skriver bedrövat i dödboken:

”Bland de Döde måste jag här, med saknadens bittra känsla teckna min Ende älskvärde Son August Ludvig Hünemöder, som, efter 14 dag[ars] sjukdom afsomnade på Heckeberga Sätesgård d. 18 Novbr 1833, och begrofs här i Nöbelöf th 26 i samma månad. Han var född i Lund d. 9 april 1806. Inskrefs i Malmö Lärd. Schola 1818. Student i Lund d. 6 Octobr [1]823. Mediç:æ Cand. d. 20 Jun. [1]829. Mediç. Liçent d. 18 Decbr [1]830. Stipendiat i Kongl fält Läk. Corps:n d. 17 jan. 33. Pensjonair ibm d. 19 maji s[amma] år. Förordnad Upbörds Läkare å Kongl fregatten af Chapman under expeditionen åt S. Ameriça från d. 5 maji [1]831 til d. 26 mars 32. Upbörds Läkare å samma fregatt under exerçis expedit. Åt norrsjön fr. d. 19 april [1]832 til de. 24 Sept. s[amma] år. UnderChirurg vid Kongl Lazar[ettet] i Stockh. D. 11 Oktbr [1]832. Erhöll med Kongl Majts nåd. tillstånd Doct. Diplom utan Prom. D. 19 jan [1]833. Chirurg Magistr. D. 29 maji s[amma] år. Erhöll Kon[ungens] fullm[akt] at wara Provinç. Läkare i Christ[ian]stads Län i Julio 33.

Sofwe Han i frid och ro!
men vi som än på jorden bo
O! må vi redo wara!
då vi sku hädan fara.

G[amla] Ps[alm]Bokn Nr 400, w[ers] 7.”

August Ludvig Hünemöders farmors far, Carl Christopher Schnell, var för övrigt också fältskär, och räddade som sådan vid ett tillfälle livet på Carl von Linné. Men det är en helt annan historia, som går att läsa här: Lundaprofilen Carl Christopher Schnell.

Idag är det den 12 november, och för 204 år sedan, den 12 november 1812, gjordes en förfärlig upptäckt i Hjälmseryds sockenstuga.

”November d. 12 fants g[am]la fattighjonet Samuel Nilsson liggande död på golfvet i socknestugukammaren, förmodeligen af hunger och köld förgången. Han var 71 år g[amma]l och sedan händelsen blifvit inberättad till kronobetjeningen, och tillstånd dertill lemnat, begrofs han ärligen d. 22 i nyssnämnde månad.”

Idag är det den 6 november, och för 88 år sedan, den 6 november 1928, valdes Herbert Hoover till president i USA. Det var senaste gången en republikan vann ett val där inte antingen Richard Nixon eller någon ur familjen Bush var inblandad. Håller den sviten i övermorgon?

Idag är det den 15 oktober, och för 88 år sedan, den 15 oktober 1928, anlände Bert Hassell och Parker Cramer äntligen till New York, efter en strapatsrik resa.

Innan fartyget som tog dem från Köpenhamn via London kom fram till New York, hade det dock lagt till i Halifax, Nova Scotia i Kanada. Där hade Berts fru Rosalie och två av de tre barnen, sönerna Victor, 5 år och John, 3 år, mött upp. I deras sällskap var också 15-åriga Sigrid Carlson, också från Rockford. Tillsammans med Berts andrepilot Parker Cramer, mekanikern Elmer Etes och forskarna från William Hobbs Grönlandsexpedition, reste de den 13 oktober vidare med båten mot New York.

Till New York anlände man den 15 oktober, och där togs man emot av en delegation bestående av New Yorks ställföreträdande borgmästare Joseph McKee med personal och en delegation från flygarnas hemstad Rockford som inkluderade borgmästare Burt Allen. Delegationen som representerade New York överlämnade medaljer till flygarna. Dagen efter reste Bert och Parker med sällskap till Washington, D.C., där de först träffade Republikanernas presidentkandidat Herbert Hoover på hans kampanjkontor, och senare på dagen även president Calvin Coolidge.

Det faktum att de hade träffat Hoover före Coolidge kommenterades i The Constitution Tribune den 8 november med att Hoover numera överglänste presidenten, som ”inte hade blivit särskilt entusiastisk” över att hamna i skuggan av honom. Foton togs vid båda tillfällena, men det hade varit dem på flygarna och Hoover som tidningarna i Washington använde. När Hugo Eckener, som kommit till USA med den första kommersiella passagerarflygningen över Atlanten i zeppelinaren Graf Zeppelin samma dag som Hassell och Parker kom till New York, träffade presidenten strax efteråt ville Coolidge inte ens vara med på bild. Den 6 november blev Hoover vald till USA:s näste president.

På kvällen återvände sällskapet till New York, och dagen efter, den 17 oktober, reste man vidare mot Chicago och Rockford med ett specialchartrat tåg. På Chicagos Union Station möttes de av Berts mor Elisabeth, som grät glädjetårar mot sin sons axel. Där var återigen också Rockfords borgmästare Burt Allen samt en delegation från hemstadens handelskammare, som finansierat resan, och journalister. Bert linkade lite på grund av att hans fötter hade blivit förfrusna under tvåveckorsvandringen på Grönland, men han berättade för United Press utsände att han fortfarande var övertygad om att Grönlandsrutten var den bästa till Europa. På plats var också Chicagos borgmästare Reed Landis, och hela sällskapet fortsatte till Chicagos stadshus, där de träffade fler representanter för staden. Skaror av åskådare följde dem när de åkte genom staden i öppen bil.

Strax efter lunch den 18 oktober lämnade Bert och Parker med Elmer och det övriga i sällskapet så Chicago med ett specialchartrat tåg, och klockan 15.45 på eftermiddagen kom de äntligen hem till Rockford igen, efter att ha varit på en osannolik resa under två månader. De fick ett mottagande som hjältar av Rockfords invånare, som slutit upp i massor. Sedan tidigare hade borgmästaren lovat att dagen skulle bli en helgdag, och 50 000 av stadens 65 000 invånare beräknades vara ute på sta’n och fira. Från fönstren regnade konfetti bestående av kontorspapper, serpentiner av telegrafpappersremsor, tidningspapper och sidor utrivna ur telefonkataloger. På kvällen bjöd staden flygarna på bankett, och Rockfords handelskammare lovade att ställa upp och finansiera ännu ett försök att nå Stockholm via Grönland och Island.

Epilog följer…