Idag är det den 29 augusti, och för 88 år sedan, den 29 augusti 1928, hade Bert Hassell och Parker Cramer varit på väg till fots över det ogästvänliga grönländska landskapet i elva dagar.
På den elfte dagen nådde flygaressen så äntligen bergen vid kusten. Genomtrötta klättrade de långsamt, långsamt, uppför och nerför den första bergssidan, där de fick hacka steg i isen att sätta fötterna i med den svenska yxan de fått med sig. Enligt Berts grönlandskarta låg bergen vid kusten och var ungefär tre mil breda. För att nå Søndre Strømfjord var vandrarna dock tvungna att snedda genom dem i nordvästlig riktning mot Søndre Strømfjord. De räknade med att det var ungefär 8 mil kvar till målet.
Trots att Bert kunde konstatera att bergen bara var en annan typ av Helvete, hade de ändå lagt glaciären och tundran bakom sig och märkte att de trots allt kom framåt, vilket ingav hopp. De stretade på och satte den ena foten framför den andra. När de fick en klar vy över dalen nedanför dem upptäckte de dock en ny typ av hinder. I varje dal framför dem flöt en isig älv fram.
På morgnarna var älvarna oftast täckta med ett tillräckligt tjockt lager is för att försiktigt kunna korsas till fots. Frampå dagen smälte dock isen, och vattnet forsade fram. Ibland var det bara någon halvmeter djupt, men vid ett flertal tillfällen var Bert och Parker tvungna att ta av sig kläderna och simma. All packning lade de i den gummibehandlade duffelbagen, och för att hålla den torr fick de lyfta den över vattnet och simma med benen och en arm i isvattnet, samtidigt som de kämpade mot att dras med alltför långt nedströms. Vinden var kall, kläderna ständigt fuktiga, och ingenting fanns att tända en brasa med i närheten av älvarna. Bert och Parker var genomfrusna in i märgen, men Parkers feber höll honom ändå varm på sitt sätt.
På den trettonde dagen nådde de så slätten som Professor Hobbs hade beskrivit för dem. Det var dock inte någon lättvandrad fast yta, utan marken bestod av sand som rullade under fötterna för varje steg, och de trötta flygarna fick erfara ännu en typ av Helvete. Plötsligt sjönk Parker ner i sand han inte kunde ta sig upp från; han hade hamnat i kvicksand, och sjönk snabbt. Det fanns inga grenar i närheten för Bert att sträcka ut till honom, men istället fick de nytta av geväret som de släpat med sig. Bert sträckte ut ena änden till honom, och drog allt vad han orkade. Sanden tyngde Parkers stövlar och kläder, och höll honom fast. Båda var dessutom utmattade redan från början. Med sina yttersta krafter lyckades dock Bert till slut få upp Parker på fast mark.
När de pustat ut och borstat av Parker sanden vandrade de sakta vidare, och framåt kvällningen nådde de så äntligen ett stort vatten som visade sig vara salt. De trodde att det var den 1 september, och de hoppades att det var Søndre Strømfjord de kommit fram till. Vid den skulle forskningsstationen som de var på väg till finnas.
Nu upptäckte de dock ytterligare ett predikament som de inte tänkt på tidigare. Søndre Strømfjord är flera kilometer bred och 17 mil lång, och de visste varken var utmed fjorden de själva befann sig, eller var forskningsstationen som var deras mål och räddning fanns.
Idag är det den 25 augusti, och för 88 år sedan, i augusti 1928, befann sig Bert och Parker någonstans på Grönland.
Vad hade nu hänt med Bert Hassell och Parker Cramer, som med planet The Greater Rockford så djärvt skulle bli de första att flyga från Rockford, Illinois, till Stockholm på sensommaren 1928?
Rapporten från Godthåb den 22 augusti hade varit korrekt. Flygarna hade letat efter någonstans att landa på förmiddagen, söndagen den 19:e.
När de lämnade Labradorkusten hade de hoppats kunna räkna ut vindens riktning och styrka, och därmed dess påverkan på deras kurs, genom att titta på vågorna under dem. Över Davis sund hade The Greater Rockford dock hamnat i molnen, och de vågade inte flyga under dem av rädsla för att de skulle gå så lågt att de flög in i ett isberg, vilket de blivit varnade för. Planet hade istället hållit den kurs de räknat ut från början, och de hoppades att de skulle hamna där det var tänkt. I gryningen hade de plötsligt sett ljusa reflexer från den grönländska isen genom molnen, och till slut kom de ur molen och fick syn på den grönländska kusten framför dem. De spanade efter Søndre Strømfjords utlopp, men kunde inte hitta något utmed kusten som liknade det. Det blev mer och mer uppenbart för dem att de hade två problem: dels visste de inte var de var, dels började de få ont om bränsle. Frågan var, skulle de flyga norrut eller söderut? Bert gissade att vindarna fört dem norrut, och styrde söderut.
Grönlands västkust på 1880-talet. Karta av C. J. O. Kjellström. Källa: Den andra Dicksonska Expeditionen till Grönland, A. E. Nordenskiöld, F. & G. Beijers förlag, Stockholm, 1885.
Efter en stund fick de syn på något som gjorde dem kalla: framför dem låg det som måste vara Frederikshåb Isblink, den enda glaciären som hade en isälv som strömmade rakt ut i Davis sund. Den låg nästan 15 mil söder om Søndre Strømfjord och forskningsstationen som var deras delmål… Snabbt vände de norrut och plottade en ny riktning. Under sig hade de nu vild ödemark, klippor och is, men de trodde att de redan såg Søndre Strømfjord i fjärran. De styrde dit, bara för att inse att de återigen flugit i fel riktning. Nu började flygmotorn att hosta av bränslebrist. Det enda de kunde göra var att hitta ett lämpligt ställe att sätta ner The Greater Rockford på. De flög mot inlandet för att få en plan glaciär att landa på. I sista stund hittade de en lämplig sträcka på isen, och landade mjukt. Bert lät motorn varva ner genom att låta den tuffa på tills de sista dropparna bränsle var slut i tanken. Det var två lättade flygare som tittade på varandra där i cockpit: planet var helt, de levde, och snart skulle de vara framme vid professor Hobbs forskningsbas. Det kunde inte vara så långt kvar, en mil eller två kanske. Det var bara att knalla dit, hämta lite flygbränsle, olja och ett tält att värma motorn under, och flyga planet den sista sträckan till Søndre Strømfjord. Parker sände några meddelanden med radion i ett försök att få forskningsbasens uppmärksamhet, men signalerna var för svaga.
Fish och Shorty hoppade ur planet, och i yran av att ha klarat den långa flygningen så bra hade de ett litet snöbollskrig. Det var dock läge att byta kläder. I planet hade det varit så varmt och skönt att de hade flugit i lågskor och kortärmat. Nu insåg de att de inte hade packat för en fotvandring över isen – de skulle ju flyga, inte vandra! De hade inte mycket i form av överlevnadsutrustning med sig; fem kilo pemmican (torkat kött), en helgjuten yxa av svenskt stål, ett gevär, en signalpistol för lysraketer, en jaktkniv, en Grönlandskarta, en mugg, tändstickor och en hög gamla väderrapporter, som de tog med för ha som fnöske. Det var bara att dra på sig vinterstövlar och parkas och förbereda sig för en lång vandring. Vantar hade de inte fått med sig några, och inga riktiga vintermössor. Berts parkas var av ylle och visserligen vindtät, men inte särskilt varm. Parker hade däremot fått en järvpälskantad renskinsparkas av den erfarne polarflygaren Ben Eielson.
Vad Bert också fått med sig, och som skulle visa sig avgörande för hur äventyret slutade, var ett antal goda råd från polarforskaren Knud Rasmussen om hur man överlever på glaciären. Det viktigaste av dem var: Om du någon gång behöver ta dig fram till fots på Grönland, gå med vinden i ryggen. Luften på glaciären rör sig mot havet, och vinden visar dig därmed den kortaste vägen till kusten. Han hade också fått rådet att inte ta några risker på isen, och att gå längs med glaciärsprickorna tills det gick att runda dem. Rasmussen hade dessutom sagt att man inte skulle gå så fort att man blev svettig, utan spara på sin energi. På så sätt kunde man överleva två veckor på isen.
Bert låste omsorgsfullt dörrarna på planet och så inledde de vandringen. De hade i alla fall en skaplig uppfattning om i vilken riktning de skulle gå, och tog sikte på bergen i fjärran. Framemot kvällen vilade de, och åt av pemmikanen. Det var bland det värsta de hade smakat i hela sina liv, men de märkte att de blev styrkta av det. På natten låg de tätt intill varandra för att hålla värmen, men de fick inte mycket sömn.
Måndagen den 20 augusti fortsatte som söndagen hade slutat. De vandrade på över glaciärisen, som inte var statisk utan rörde sig under dem, knakade och brakade. De sicksackade sig fram mellan avgrunderna, som kunde vara kilometerlånga. De första dagarna pratade de under vandringen, men efter ett par dagar upphörde samtalen, och de kom in i en tyst lunk och rutiner med att gå, vila, äta, under 16-timmarspass innan det blev dags för nattvilan. Utan att de nämnde det med ett ord, insåg Bert att Parker var precis lika rädd som han var själv, och bergen i fjärran verkade inte komma ett dugg närmare.
Framemot onsdagen fick Bert syn på något han trodde var början på bergen vid kusten. De släpade sig vidare under dagen, men när de på torsdagen den 23 augusti kom närmare insåg de till sin stora besvikelse att det inte var bergen utan ett stenlandskap, förmodligen en rullstensås, som de var tvungna att passera. Vissa stenar var flera meter höga, och de kände sig som myror där de kravlade över dem. När de nådde högsta punkten fann de bara att mellan dem och bergen låg ännu mera is med djupa sprickor. Det tog hela dagen att ta sig förbi stenlandskapet, men när de nådde andra sidan märkte de att det var lä där. De hittade en grotta i åsen, och fick vandringens dittills mest vilsamma natt.
Morgonen efter, som Bert uppskattade till omkring femte eller sjätte dagen på vandringen, runt fredagen den 24 augusti, insåg Fish att Parker hade hög feber, och han yrade förmodligen också lite. Det hjälptes inte, de kunde inte stanna där de var utan var tvungna att ta sig vidare, nu över ytterligare is genomskuren av långa avgrundsdjupa skrevor. Om än i snigelfart, så tog de sig ändå framåt, sicksackande utefter skrevorna. Trots att de sedan flera dagar inte längre orkade prata med varandra, höll de ändå modet uppe. På kvällen nådde de äntligen slutet på glaciären, och satte fötterna på tundran! De firade med att äta lite av det torkade köttet, och piggnade till betydligt. På tundran fanns det mossa och ris, och de samlade ihop lite och tände den första elden sedan de kom till Grönland. För första gången på en vecka kunde de värma sina vantlösa händer. De kunde också smälta lite snö och dricka i den enda muggen de hade, i stället för att suga på frusen snö och is som de fått göra dittills. Parker hade dock fortfarande feber, och Bert var orolig för vad han skulle ta sig till om Parker blev sämre.
Dagen efter blev han också det. Han stannade under vandringen och satte sig bakom en klippa för att vila, vilket Bert inte märkte utan fortsatte att streta vidare. Med fasa insåg Bert en stund senare att de kommit ifrån varandra. Under tiden han letade efter Parker målade han upp de allra värsta scenarierna över vad som kunde ha hänt, och hann bli rejält skräckslagen.
När Bert äntligen hittade sin vän igen var Parker glödhet och frånvarande, och Bert fick badda honom med isvatten. Efter en stunds ytterligare vila kunde Parker dra sig upp, och de stapplade vidare under tystnad, båda tyngda utmattning och oro. Bert konstaterade att ”Hell is not a hot place: — It is a cold one.”
Idag är det den 22 augusti, och för 88 år sedan, onsdagen den 22 augusti 1928, kom en rapport om att ett flygplan hade synts flyga utmed Grönlands sydvästra kust och passera Fiskenæsset, numera Qeqertarsuatsiaat, och Lichtenfels, numera Akunnat, på söndagsförmiddagen. Man misstänkte att det kunde vara The Greater Rockford, med Bert Hassell och Parker Cramer ombord, som inte hörts av sedan natten mot söndagen. Telegrammet med den innebörden hade polischefen för södra Grönland skickat till Grönlands förvaltning, med tillägget att två båtar hade sänts ut för att leta. Samtidigt fortsatte olika radioamatörer att plocka upp signaler här och där med bokstaven ”R”, som antogs komma från planet och i så fall innebar att det befann sig 12 mil ut över Davis sund från Cape Chidley, och telegrammet från Grönland fick inte någon större uppmärksamhet. Nu var vädret riktigt dåligt i området mellan Kanada och Grönland, och det enda hoppet var om flygarna hade lyckats landa på Grönland. Men det var en klen tröst, för folk som kände till området menade att det i så fall kunde ta veckor innan Bert och Parker kunde ta sig till bebodda trakter.
På fredagen rapporterade tidningarna att två amerikanska radioamatörer hade nåtts av radiosignaler från flygplanet. ”Meddela the Associated Press och våra familjer att vi är nere på en liten ö 80 mil utanför Newfoundland, och är i säkerhet.”, sa det första meddelandet. ”Vårt oljesystem gick sönder och vi landade på en liten ö. Vi är O.K. och i säkerhet, men har dåligt med mat. Använder en generator som kraftkälla för att kommunicera. Vår position är på en liten ö ungefär 50 mil utanför Newfoundland.”, löd nästa. ”Vi är väldigt trötta och i stort behov av att sova, så vi kan inte höra av oss mer ikväll. Hör av oss i morgon kväll. Var snälla och meddela våra familjer. Bästa hälsningar till alla från the Rockford Fliers.” löd det tredje och sista meddelandet. Berts och Parkers familjer fick nu upp hoppet igen, men överlag misstänktes att meddelandena var falska. Dels kunde inte planets radioutrustning sända på den våglängden, dels låg Newfoundland flera hundra mil söder om deras rutt, och dels hade flygarna bara lärt sig sända några enstaka bokstäver.
Nu fick dock meddelandet om att ett plan synts utanför Grönlands kust redan på söndagsförmiddagen mer uppmärksamhet, och började analyseras. Invånarna i de två byarna meddelade att de klart och tydligt hade sett planet, som flugit lågt och verkat leta efter någonstans att landa. Inget annat plan än The Greater Rockford kunde tänkas ha befunnit sig i närheten. Man kunde konstatera att eftersom Fiskenæsset var så isolerat och bara hade 200 invånare, varav ”endast en vit familj”, så fanns det inga möjligheter att kommunicera med omvärlden. När planet hade siktats hade man sänt en båt till Godthåb, numera Nuuk, där det fanns en radiostation. Även om avståndet dit inte var med än tio mil, tog det ändå två dagar med båt, varför det hade dröjt innan informationen kom ut. Nu blev det full aktivitet, och sökpatruller sändes omgående till området. På grund av brist på transportmedel kunde det dock ta upp till ett par dygn att nå platsen.
Väl framme var det fartyg från tre nationer som deltog i sökandet; mindre båtar sökte i fjordarna i söder medan amerikanska kuttern Marion och norska fartyg letade utmed västkusten. Danskar fortsatte sökandet längre upp utmed kusten i fartyget Islandfalk.
Samtidigt hade flyg- och radioorganisationer ett gemensamt intresse mot de ”hjärtlösa” personer som sänt falska meddelanden över radio. En flygorganisation ville dra in licenserna för de 20 000 radioamatörerna, medan en radioorganisation satte upp en belöning på $500 till den som kunde komma med information som ledde till att personen som sänt meddelandena från ”Rockford Fliers” hittades och straffades.
Augusti övergick så småningom i september, rapporterna om sökandet efter flygarna blev färre, och ännu fanns inga spår efter vare sig Bert, Parker eller The Greater Rockford.
Idag är det den 20 augusti, och för 88 år sedan, den 20 augusti 1928, började man inse att Bert Hassell och Parker Cramer hade försvunnit med planet The Greater Rockford, på sin väg mot Grönland.
Överallt satt folk och lyssnade efter signaler från Bert och Parker; radioamatörer och kommersiella radiostationer i Amerika, statliga kanadensiska stationer i ödemarken, fartyg mellan Kanada och Grönland, och på polarstationer på Grönland. Alla som hade en radiomottagare lyssnade ut i etern. På söndagskvällen kom så ett meddelande from Elmer Etes, mekanikern som skulle ha varit med på planet men som fick åka sjövägen till Mount Evans vid Søndre Strømfjord, numera Kangerlussuaq, och expeditionen som var Hassells mål på Grönland. ”No sign of Hassell yet. Long overdue.” var det korta och kärva beskedet. Bert och Parker hade inte synts till ännu, och var nu mycket försenade. Professor William H Hobbs, som ledde expeditionen, meddelade att det var perfekt flygväder, så det kunde inte ha varit problemet.
Rockfords invånare var oroliga för det lokala flygaresset, och många hade stannat uppe hela natten för att få nyheter om planet. Rosalie Hassell, Berts fru, var dock lugn, i alla fall på ytan. Hon var hemma med de tre barnen och väntade på att höra från sin man. ”Vänta bara ska ni se”, sa hon till grannarna. ”Det tar ett tag, men sedan kommer ett meddelande från Grönland om att han har landat i säkerhet.” Hennes man hade ju sagt till henne att inte oroa sig. Och hon var van. ”Han har nått Grönland nu”, sa hon. ”Plan som har kommit så långt [som till Cape Chidley] slutar bara inte att fungera. Om de hade haft problem med motorn eller planet hade det hänt mycket tidigare. Det finns ingen anledning att oroa sig.”
På måndagen kunde den erfarne polarforskaren Donald MacMillan, som befann sig på Labradorkusten, konstatera att om planet hade hamnat i havet så var hoppet förmodligen ute, och vädret började dessutom bli sämre. Rosalie höll sig nu för sig själv med barnen i hemmet, Bert Hassells mor och bror reste till Madison, Wisconsin för att besöka en radiostation där man uppfattat signaler, och hans syster förberedde sig för att avbryta sin semester. USA:s kustbevakningsfartyg Marion, som befann sig i Hudsonsundet, beordrades ta sig ner till Davis sund och hjälpa till i sökandet efter det försvunna flygplanet, kanadensiska, grönländska och danska fartyg slöt upp, och det meddelades att den kanadensiska regeringen även bad trappers i vildmarken att hålla utkik. Inuiter i kajaker och jägare på land utmed Grönlands västkust deltog i sökandet.
På tisdagen kunde Marion rapportera att man hade sökt i området där den sista signalen från The Greater Rockford sänts och ytterligare åtta mil i planets färdriktning, lyssnat på radion och anropat planet regelbundet, men inte funnit något. USA:s federala radiokommission beordrade radiostationer att sluta sända på de bandbredder som planet kunde tänkas använda, för att inte störa eventuella signaler. Då och då kom rapporter om att någon radioamatör hade uppfattat något, men ingenting kunde fastställas med säkerhet komma från The Greater Rockford efter ”R”:et det sänt ut på morgonen den 19 augusti.
Idag är det den 18 augusti, och för 88 år sedan, den 18 augusti 1928, var det dags för Bert ”Fish” Hassell och Parker ”Shorty” Cramer att flyga vidare från mellanlandningen i Cochrane, Ontario, Kanada till Grönland, på sin resa mot Stockholm i planet The Greater Rockford.
Bert hade hoppats att de skulle kunna flyga vidare redan dagen efter att de landat i Cochrane, men väderförhållandena ändrades och avresan fick skjutas upp. För att nå Grönland på sin tank var de tvungna att ha gynnsamma vindar, helst medvind. Med tanken full av flygbränsle, var planet dessutom svårmanövrerat den första biten efter start. Till sin besvikelse men invånarnas stora förtjusning blev de därmed tvungna att tillbringa ytterligare en natt i den lilla staden mitt i ödemarken. Varhelst de gick på gatorna i Cochrane drog de uppmärksamheten till sig. När planet var inspekterat från vingspets till vingspets och propeller till stjärtfena, hade flygaressen så många inbjudningar till olika middagar och tillställningar att de kunde gå från ställe till ställe resten av dagen. Återigen gick de dock till sängs tidigt för att vara utvilade.
På lördagsförmiddagen den 18 augusti ringde Bert hem till hustrun Rosalie och meddelade att de var på väg att ge sig av igen. Han lugnade henne med ”Don’t worry darling, we’ll make it alright.”. Vid lunchtid var Bert, Parker och The Greater Rockford redo att lyfta. Torontos väderbyrå hade förespått gynnsamt väder nästan hela vägen till Grönland. Klockan 12.13 lämnade det tunga planet Cochranes startbana, och blev avvinkat av hela stadens invånare som återigen slutit upp. Framför sig hade Bert och Parker nästan 260 mils flygning över ödemark, ishav och glaciär innan de skulle landa på Grönland nästa dag.
Ombord på planet hade de modern radioutrustning, och kommersiella stationer såväl som amatörsändare skulle hålla kontakten med dem hela vägen. Varken Bert eller Parker kunde egentligen sända radio, så enligt en i förväg uppgjord plan skulle flygarna över radion bara uppge planets anropsbokstäver KHAH och en bokstav som motsvarade en förutbestämd punkt på kartan. De började med att ställa sikte mot Moose Factory, söder om Lake Hudsons södra vik James Bay. Därifrån siktade de in sig på Fort George, på James Bays nordöstra kust, där Parker två timmar efter start kunde meddela att planet passerade vid floden Nottaways utlopp, drygt 30 mil från Cochrane. Man flög vidare mot Clearwater Lake, och styrde sedan mot Koksoakfloden, söder om Ungava Bay. Nu närmade de sig havet, och styrde mot Cape Chidley, den sista utposten på Kanadas fastland. Då och då hade Parker hört av sig över radion med deras positioner, som radioamatörer och radiostationer ivrigt väntade på. Vid anropet kl 18.04 hade de avverkat en tredjedel av sträckan. Sedan hördes inget ifrån planet på tio timmar, vilket förmodligen berodde på att en stor radiostation sände ut starka signaler som störde kommunikationen. Mitt i natten mot söndagen uppfattades dock bokstaven ”R” av radioamatörer på flera ställen in Nordamerika, vilket betydde att Bert och Parker hade passerat Cape Chidley på Labradorkustens nordspets och var 12 mil ut över Davis sund.
Det var det sista man hörde av The Greater Rockford.
Idag är det den 16 augusti, och för 88 år sedan, den 16 augusti 1928, gjorde Bert ”Fish” Hassell sitt andra försök att flyga från Rockford, Illinois, till Stockholm i sitt gul- och blåmålade plan The Greater Rockford. Den här gången kom han iväg.
Den 26 juli berättade jag om Bert Hassel och hans första försök att flyga från USA till Sverige via Grönland och Island snarare än tvärs över Atlanten. Den gången hamnade han i ett majsfält i närheten av flygfältet han startade från. Den 16 augusti hade planet blivit reparerat, och nu hade han och andrepiloten Parker ”Shorty” Cramer planerat in ett extra stopp i Kanada för att tanka, så att de inte skulle behöva starta så tungt.
Bert ”Fish” Hassell och Parker ”Shorty” Cramer före avfärden med The Greater Rockford. Ur Midway Village Museums samlingar, Rockford, Illinois, USA.
Tidigt på morgonen torsdagen den 16 augusti gjorde Bert och Parker sig återigen redo för att lyfta. Bert hade kommit till flygplatsen redan vid kvart i sex på morgonen i sällskap med sin fru Rosalie. Deras tre små barn hade fått stanna hemma i sängen. Bert småpratade med sin fru och poserade för fotograferna, men Rosalie, som ”inte ville bli inblandad i flygningen” höll sig utanför bild. Parker kom några minuter senare tillsammans med sin mor, som också följt med för att vinka adjö.
Uppemot 10 000 åskådare hade tagit sig till Machesney Airport i Rockford för att beskåda avfärden i den tidiga morgontimman, och polisen fick kämpa för att hålla publiken på säkert avstånd från startbanan. Efter att ha sagt adjö till sina anhöriga gick flygarna direkt till hangaren, rullade ut planet och hoppade in. Det låg spänning i luften. Strax innan de skulle lyfta kraschade ett annat litet plan in i ett staket på flygplatsen, men det var ingen större fara med det. Bert och Parker själva hade så mycket att tänka på att de glömde ta med sina lunchlådor. Klockan var strax före 6.40 då planet rullade ut på startbanan. Motorerna vrålade igång, planet tog fart, och efter 300 meter lämnade Bert och Parker marken i en perfekt start. Planet tog en sväng över åskådarna på flygplatsen, och efter att ha nått en höjd av 1 000 fot tog det av mot nordöst och försvann ur sikte. I sällskap hade det flera andra mindre plan som startat strax efter, som i de flesta fall hade reportrar och fotografer ombord. Det lilla planet som nyss kraschat var bland dem som eskorterade planet tills det försvunnit vid horisonten. Den privata flygplatsens ägare, Fred Machesney, satt i ett annat plan som följde med. Klockan 7.20 återvände han, och kunde meddela att han endast med svårighet hade kunnat hänga med i The Greater Rockfords hastighet.
Det var till Cochrane, Ontario i Kanada, som den första flygsträckan gick. Bert hade valt ut platsen för att den låg på en direkt linje från Rockford till forskningsbasen han skulle till på Mount Evans intill Søndre Strømfjord, numera Kangerlussuaq, på Grönland, och för att det var det sista stället på sträckan där han kunde få flygbränsle. Flygbränslet hade de fått sända från USA, och det hade blivit lite försenat i tullen, men ändå kommit fram i tid.
Dagen till ära hade den lilla landsortsstaden utropat till helgdag, och alla butiker var stängda. Solen lyste från en klarblå himmel, och nästan alla invånarna var ute för att se när planet kom. Frampå eftermiddagen, runt kl 14.30 lokal tid och efter 6 timmar och 45 minuters flygning, syntes det vid horisonten. The Greater Rockford cirklade ett varv, och landade sedan på landningsbanan, som för ändamålet blivit anlagd på havreodlaren J Kyles marker. Bert och Parker togs emot av borgmästaren och en välkomstkommitté till tonerna från en lokal orkester. Flygarna log mot kamerorna, och kunde rapportera att de hade haft perfekt väder den första halvan av sträckan. Den andra hälften av de hundra milen hade varit bökigare, med stormvindar och regnskurar, men resan hade ändå gått bra.
Landningsbanan är värd en egen kommentar. Den hade stadens invånare förberett för hand, under överinseende av Parkers bror, Bill Cramer. Alla som kunde hantera en hacka eller spade hade ägnat två veckor åt att röja undan sly och annan vegetation och släpat bort stenar som legat i vägen, på en nästan 1,4 km lång sträcka. Bert och Parker var ödmjuka inför insatsen stadens invånare gjort för ett par flygare de tidigare aldrig hört talas om.
På kvällen blev de bjudna på middag med underhållning av stadens handelskammare, men de ville vara utvilade ifall vädret skulle vara gynnsamt dagen därpå, och drog sig tillbaka redan innan underhållningen tog vid.
Idag är det den 15 augusti. För 186 år sedan, den 15 augusti 1830, hölls sockenstämma i Södra Sandsjö. Ordföranden, Bengt Oseen, hade blivit ombedd av häradsrätten att lämna ett omdöme om en av socknens invånare, och bad stämman hjälpa honom med utlåtandet. Stämman var enig i sin uppfattning om honom, och man kan ana lång tids tillbakahållen frustration som nu fick sitt utlopp.
”Eftersom Konga Härads Vällofl. Domstol har anmodat undertecknad Ordförande att lemna ålders och frejdebetyg öfver Häcktade Emanuel Sandells förhållande och hemsedor, hvilka Ordföranden ej få fullkomligt kände, så, för att kunna sätta dem i klar dag begärde undertecknad Församlingens upplysning här utinan och hvilkens nu ganska öppet och enhålligt intygade följande:
Utom det Emanuel Sandell lefvat ganska okärligt med med sin hustru och ofta behandlat henne både hårdt och grumt, så är församlingen ganska missnöjd och ledsen vid honom, så mycket mer, som han sjeligen misstänkes för flere stölder, och dess utom hotar en och var med döden som kan komma i ovänskap med honom eller vilja upptäcka hans brott. Sandell är alltid beväpnad med Bössa och en farlig hund hvarföre ingen och minstone vältänkt vill eller törs besöka honom.
Som lättjan är alltid en fruktsam Moder till alla laster, så syslosatte Sandell sig icke med något lofligt och nyttigt arbete utan mestadelen gick gangslös och använde både nätter och dagar till sine lastbare utvandringar.
Församlingen som är nog olycklig att hysa en så fördarfvad medlem inom sitt eget sköte, önskar och anhåller ödmjukast det Vällofl. Domstolen täcktes, om möjeliget är för alltid befria församlingen från en så vådelig person. Likaledes tillkännagaf Församlingen att så snart Sandell för 2:ne år sedan kom på fri fot begagnade han genast sitt olyckliga handtverke och flere gånger har man sett tydeliga sporr efter hans fötter till hans näste då de som förlorat sine varor gjort sig mödan att eftersöka dem, men som ingen af fruktan för misshandling har vågat intränga i hans hus har man blott suckande och hermsen åtnöjs med skadan.
Idag är det den 10 augusti. För 100 år sedan, sommaren 1916, annonserades i Vestkusten, den svenskspråkiga tidningen för utvandrade svenskar på den amerikanska västskusten, om biljetter för båtresa över till Sverige. Växelkursen gjorde det förmånligt att köpa både tur- och returbiljetterna i USA, eller köpa biljetter i USA och skicka över till släktingar i Sverige som skulle komma och hälsa på. Detta var mitt under Första världskriget, och krigskontraband fick icke medföras ombord.
$100 skulle i dagens penningvärde bli ungefär $2 100, och en tredjeklassbiljett för $44 skulle idag gå på ungefär tusen dollar.
Idag är det den 3 augusti. För 100 år sedan, den 3 augusti 1916, kunde Vestkusten, den svenskspråkiga nyhetstidningen för svenskar på den amerikanska västkusten, meddela att en sista uppgörelse blivit gjord varvid man kommit överens om det slutliga skadeståndet som White Star Line skulle betala till de anhöriga till avlidna i Titanicolyckan. De anhöriga hade krävt 18 miljoner dollar i skadestånd, men efter att målet legat i träda hos domstolen i fyra år, kom man överens om en slutsumma på 665 000 dollar, och alla andra anspråk avskrevs därmed.
I dagens penningvärde skulle summan 665 000 dollar motsvara ungefär 14,7 miljoner dollar.
