web analytics

Browsed by
Månad: januari 2019

9 januari: Svenskarna som ersatte slavar, del 13

9 januari: Svenskarna som ersatte slavar, del 13

Idag är det den 9 januari, och för 153 år sedan, den 9 januari 1866, publicerade Hemlandet en ny artikel om hur det gick för svenskarna som försökte ta sig från Richmond, Virginia.

Den här gången handlar det om Olof Brink, som var en av de första att slå larm om olyckan de hamnat i, och vars brev publicerats i tidningen och här på bloggen den 3 september, 1865 respektive 2018. Olof och hans mor har lyckats ta sig från Virginia med de medel hans bekanta i Iowa skickat, men befinner sig snart ur askan i elden. Vart ska de som lyckas ta sig från de slavliknande förhållandena hän, hur ska de försörja sig, och hur ska de kunna börja om, helt barskrapade som de är?

”Flyktingarne.

Ännu en af de till Richmond bortförde har anländt straxt på nyåret, nemligen Olof Brink med sin moder. Med den hjelp som skickades till honom från hans bekanta och wänner i Iowa, hade han kunnat fortskaffa sig och sin moder till Chicago, men det war också allt. Här stodo de alldeles utblottade, och här är fortfarande ondt om arbete.

Af de hittills lemnade bidragen äro redan något mer än 37 dollars bortskänkte eller utlånte. För det återstående kunna icke tre personer resa från Richmond till Chicago; och hit framkomne skulle de åter wara i förlägenhet. Det är således ringa utsigt nu att hjelpa dem. Då emellertid bref nu på nyåret ingått från skomakaren John Bergqvist i Richmond, wilja wi meddela hwad han skrifwer och så må landsmännen se till hwad de kunna göra för de nödställdes hjelp, icke allenast att komma från R[ichmond] inåt Western, utan ock med anwisande af plats der de kunna få arbete, om de först hulpits hitåt.

Mr B[ergqvist] skrifwer till swar på wåra frågor: ’Här äro flera landsmän som behöfwa hjelp, men jag har sagt dem att jag kan ingenting swara dem, förrän jag fått swar på mitt bref (det som här läses): här är en som heter Johannes Hanson med hustru och tre små barn, det äldsta som jag tror intet mera än sex år. Jag sände honom till stenkolsgrufworna, tretton (eng[elska]) mil härifrån. Jag hörde ifrån honom för några dagar sedan och han hade då efter en weckas dervaro icke kunnat börja att arbeta, ty han war sjuk. Samme man har förut warit uppe i landet hos en doktor under tre månader och har icke fått någon betalning alls; han har icke förtjent någonting sedan han blef sänd till Virginia. Så är här en gammal man som heter Eklund, omkring femtiofem år. Han har warit sjuk nära hela tiden han warit här och är i ganska behöfwande omständigheter. Fru Miller har försökt att få honom in på fattig-lazarettet, men der tages ingen in nu, utan att hafwa warit här i Richmond ett år. Mr Lundin har wäl skrifwit om Hammarström. Här är ock en som heter Larson med hustru och tre små barn, i samma omständigheter som Johannes Hanson.’ Om den till Norfolk bortförda familjen och en Swensson, som förswann i New-York har B[ergqvist] fåfängt gjort förfrågningar.

Hwad är att göra? Skaffa anwisning hwar arbete kan fås och medel att föra dem dit. Illa nog är det ställdt i Richmond. Der finnes ett sjukhus för fattige, men endast för dem som warit der ett år. Är det så man i Sydstaterna inbjuder hwite arbetare att komma? – I fråga om arbetsförtjenst ha wi wisserligen från ett håll fått ett tillbud just med hänseende till de nödlidande i Richmond. Det är en landsman i Montgomery, Alabama, Hr bokhandlare Ohlander, som skrifwer att han och en annan landsman på samma plats behöfwa fem män och twå qwinnor för skötande af huset eller för landtbruk. God betalning, kläder, föda och läkarewård utlofwas. Ehuru wi alls icke betwifla att dessa landsmän skulle behandla sitt folk hederligt, helt såsom ock swenskar, kunna wi dock ej rekommendera någon att begifwa sig dit, då orten är belägen i en f. d. slafstat, ännu föga reformerad, och dertill fjerran från ordets predikan. En af de swåraste skador som wanliga emigrantagenter åstadkomma är den grufliga förskingringen af wårt folk och till den wilja wi ingalunda bidraga.”

Fortsättning följer den 23 januari.

2 januari: Svenskarna som ersatte slavar, del 12

2 januari: Svenskarna som ersatte slavar, del 12

Roots & Branches – Bloggen tog tydligen ett uppehåll efter nyårsfirandet! Inlägget som skulle ha publicerats den 2 januari lades inte ut, och kommer istället här, en vecka försenat.

Idag är det den 2 januari, och för 153 år sedan, den 2 januari 1866, publicerade den svensk-amerikanska tidningen Hemlandet ytterligare några öden från svenskarna som hamnat i Richmond. I det första brevet nämns Mr Erikson, som tidigare figurerat i berättelserna om hur folk lurats till att ta slavarbeten i Virginia.

”Några ord om de nödlidande i Richmond.

Jonas Andersson i Marine Minn[esota] ankom för twå år sedan från Swerige med hustru och barn och bosatte sig här i Marine. Wid sin afresa från fäderneslandet lemnade han sin återstående förmögenhet till sin bror Lars Anderson, för att hjelpa honom och hans familj hitöfwer följande året. Med denna till hjelp hjelpte L[ars] Andersson sig till New York, dit han med sin familj med flera ankom förliden sommar. På nämde ställe blefwo de på ett omedwetet sätt förda till Richmond, der de nu befinna sig. Lars Andersson skrifwer till sin bror följande:

’Min kära broder Jonas Anderson! Den 13. Aug[usti] 1865 skref jag till dig och lemnade brefwet till en swensk, Mr Erikson, för att widare levereras, men efter jag ej afhört något swar, så fattar jag åter pennan för att underrätta dig, att wi hafwa helsan så [g]odt det ohelsosamma klimatet här i Virginien tillåter. – Resan från Swerige till New-York gick lyckligt, men der blefwo wi lurade ganska reelt, i det wi af en Norrman blefwo lofwade att komma nära Chicago och der få arbeta för $20 i månaden, och sedan kunde wi med lätthet komma till Minnesota; men i det stället blefwo wi förda åt södra staterna nära Richmond, der wi måste taga arbete hos D:r Walter på Dover, der wi nu befinna oss. Jag och de mina utgöra sex personer. En kär helsning från alla de mina. Din tillgifne broder Lars Anderson.’”

Lars Andersson beskriver inte i så många ord situationen hans familj befinner sig i, men i samma kuvert passar några av hans olycksbröder på platsen att skicka med ett brev där desperationen hos de nödställda framgår tydligt.

”Några ord ifrån Lars Andersons res[esäll]skap i samma bref:

’Wi undertecknade som äfwen äro bosatta på samma ställe som L[ars] Anderson, passa nu på tillfället att i samma bref skrifwa några rader till dit Jonas Andersson, för att af allt hjerta bedja dig höra efter hos Swen W. Anderson (Swen W. Anderson en af deras bekanta bor i Marine) eller hos någon annan, som du känner, om wi, om möjligt, kunde få låna penningar, så att wi kunde komma härifrån. Hur stor summa wi behöfwa är swårt för oss att säga, men wi wilja nämna: att Mattis Hansons hushåll består af 8 personer, Carl Jonassons af 6 pers., deribland August Erikson och en annan swensk G. Kyllander, som kan tala engelska och har studerat, hwilka wi gerna wilja hafwa i wårt sällskap.

Wi få nu till slut bedja dig wara så god att så fort som möjligt skrifwa till oss, huruwida wi kunna få någon hjelp eller ej, och wilja wi lofwa att gå i borgen en för alla och alla för en, så att man alls icke behöfwer twifla på betalningen.’ Så långt ur brefwet.

För Lars Andersons familj ha blifwit subskriberade i Sw[enska] Luth[erska] församl[ingen] i Marine $65,87, i Chicago Lake 35,05 och i Afton 7,05. Dessa gåfwomedel ämna wi sända med det första. Kanske någon af de andre äfwen kunde blifwa hulpen af dessa penningar. Någon som läser detta, torde äfwen hafwa de andra 14 personer i åtanka, hwilka befinna sig i samma jemmerliga elände. Låtom oss icke förtröttas att göra wäl, wi hafwa ju Guds löfte, att få uppskära utan återwändo.

Lars Andersons adress är: Richmond Dover Goodeland, Virginia.

Marine i Dec. 1865. A. L.”

G. Kyllanders historia kommer vi att få ta del av längre fram.

Fortsättning följer den 9 januari.