web analytics

Browsed by
Månad: november 2018

8 november: Svenskarna som ersatte slavar, del 5

8 november: Svenskarna som ersatte slavar, del 5

Tyvärr publicerades inte detta inlägg den 8 november som det skulle. Roots & Branches — Bloggen ber om ursäkt för fördröjningen!

Idag är det den 8 november, och för 153 år sedan, den 8 november 1865, publicerade den svensk-amerikanska tidningen Hemlandet ett nytt brev från en svensk som på falska premisser lockats till Richmond, Virginia.

”Åter ett rop från dem, som kommit i röfwarehänder.

Richmond d. 16 Oct, 1865.

Kära pastor L.! I min stora nöd wander jag mig till Tit., för att om möjligt hjelpa mig och min familj upp till Kn. Jag är både murare och timmerman till handtwerk, så att Tit. ser nog, om der finns arbetsförtjenst åt mig. Jag will gerna betala Tit. öfwer och icke under, om Herren förlänar mig helsan och färdiga lemmar, men skola wi blifwa här något länge så är jag rädd, att wi blifwa förgångna både till kropp och själ, ty detta lijwets omsorger skola draga oss bort ifrån det sanna ljuset. (Brefskrifwaren skildrar herefter, huru de den 17 Aug. ankommit till New-York utan en cent qwar, blefwo lockade till Virginia af den förr i Hemlandet omtalade Ericson och på samma usla willkor, samt att de – liksom Hammarström säger i sitt i wårt förra nummer intagne bref – blifwit, då de efter sex weckor begärde betalning, drifna från plantagen och förda till Richmond, der dock en del erhållit arbete.) Brefskrifwaren fortsätter: Så kära pastor L, war god och hjelp mig för Jesu skull; ty här få wi ej heller höra ett enda Guds ord på wårt språk. Wi ha wäl Nya Testamentet och Psalmböcker, men då man kommer uti en sådan swår lekamlig nöd och ej har några lefwande kristna att umgås med, så är det ganska swårt.

– Jag beder om en kär helsning till A. samt till pastor Duwell om han träffas!

– En ringa kristendomsbroder i stor både andelig och lekamlig nöd.

C. Gustafson.”

Att de nödställda svenskarnas belägenhet väcker sympatier hos landsmännen i Nordstaterna visar engagemanget som så smått börjar gro. Dels hade Hemlandet redan efterlyst hjälp till dem, dels stöds uppropet av Pastor ”L”, som C. Gustafssons brev var ställt till. Han har själv förslag på hur hjälpen kan ordnas, i en kommentar till brevet i samma tidning:

”Den begärda hjelpen hoppas wi redan kommit denne lidande till undsättning. Men det är icke alldeles utan fara för förlust man kan sända penningar ned åt Södern till slika lidande. Och derföre, på det att förlusten ej skulle drabba på en, ifall någon olycka skulle hända med penningarna eller familjen, så förenade sig några wänner i att låna åt den nödställde än $20, än $10 och än $5, hwardera. Andra gåfwor mindre summor såsom skänker och snart hade man den summan, som behöfdes till hjelp åt denna familj. Men der äro många flera ännu, som behöfwa hjelp; och derföre wilja wi i kärleken säga till alla wåra wänner häruppe, som få sit meddelat de lidandes behof: ’Gack du och gör sammaledes!’

J. G. L.”

Tidningens egen kommentar följer därpå:

”Här är nu en ny bekräftelse på nöden bland desse bedragne landsmän och tillika ett föredöme och anwisning till dess afhjelpande. I Laporte håller man på att samla medel. Utan twifwel skall man gripa sig an på andra ställen, hwarför icke öfwerallt. Upp då, som en man! På hwad plats denna nöd behjertas, bör man ställa någon eller några i spetsen för insamlingen. Det tör ej wara tid dröja med hjelpen!

Redaktionen.”

Fortsättning följer den 22 november.

6 november: ”On to Richmond!”

6 november: ”On to Richmond!”

Idag är det den 6 november, och för 158 år sedan, den 6 november 1860, blev Abraham Lincoln vald till president i USA. Han hade inte stöd från en enda sydstat. Valet av Lincoln var en av de faktorer som skulle leda till att sydstaterna bröt sig ur unionen som bildade USA, och inledningen på det Amerikanska inbördeskriget.

Det Richmond i Virginia som svenskarna hamnade i 1865, var en stad svårt märkt av det Amerikanska inbördeskriget. I maj 1861, redan några veckor innan Virginia gick med i sydstaternas Konfederation (Confederate States of America, CSA), valde de övriga sydstaterna i Konfederationen Richmond som sin huvudstad. Det amerikanska inbördeskriget hade inletts den 12 april, 1861. Virginia gick ur USA den 17 april, och gick med i CSA den 19 juni.

Som Konfedreationens huvudstad var Richmond strategiskt viktig på många sätt. 1860 hade staden haft nästan 38 000 invånare, och var därmed en av de större städerna i Nordamerika. Dess läge vid James River var idealiskt för industrier som behövde vattenkraft, och järnverk som Tredegar Iron Works tillverkade krigsmateriel till Konfederationen. Allt som behövdes i krigföringen, från stålet i krigsfartyget USS Virginia, artilleripjäser och bomber, via svärd, bajonetter och rustningar, till tält och uniformer, tillverkades i Richmond.

Tredegar Iron Works vid James River, Richmond, Virginia, på 1860-talet.

Richmond var också en viktig knutpunkt för transporter. James River var en viktig transportväg till Atlanten, och inte mindre än fem järnvägar hade Richmond som slutstation. Det som producerades i stadens industrier och Virginias plantager kunde smidigt fraktas vidare till sina destinationer.

Närheten till kriget gjorde att staden automatiskt blev ett centrum för såväl sjukhus för krigsskadade som fängelser och läger för krigsfångar.

Under tiden som Sydstaternas huvudstad var också den politiska makten koncentrerad till staden. Där fanns Konfederationens president Jefferson Davis, och hela hans regering, liksom den förvaltning som krävdes. Där fanns också guvernören och styret för Virginia, liksom Richmonds borgmästare och dess förvaltning.

Virginia State Capitol, Richmond, designad av president Thomas Jefferson. Regeringsbyggnad för Konfederationen 1861-1865. Foto från 1865. Ur Library of Congress samlingar, Prints and Photographs Division, Washington, D.C. Bilden är beskuren.

Under kriget ökade befolkningen i Richmond kraftigt. Från de cirka 38 000 invånarna 1860, av vilka en dryg fjärdedel var slavar som arbetade i industrier och hem, till mer än 100 000 1863. Kanske var invånarantalet så högt som 150 000 personer 1865. Och staden drog till sig alla typer av människor. Polisstyrkan var inte tillräcklig för de spelhålor, den prostitution och den kriminalitet som frodades. Bostadsbristen var enorm, vilket ledde till höga hyror för de husrum som fanns. Sjukdomar spred sig, mat och bränsle tröt, och inflation ledde till att priserna 1863 var 700 procent högre än 1861. Spänningarna ledde till brödkravaller i april 1863.

Richmonds ställning gjorde staden till en självklar måltavla för nordstatsarmén, och det faktum att den endast låg 16-17 mil från Unionens huvudstad Washington, var en nagel i ögat på nordstaterna. ”On to Richmond!”, ”Mot Richmond!”, blev slagordet för dess armé. Staden utsattes för ideliga stormningsförsök, och lokalbefolkningen pratade om att förstöra allt av värde i Richmond om den riskerade att bli invaderad. Stadens och Konfederationens styren var dock oroliga för att även bostadsområden skulle förstöras, om det skulle komma till det.

När nordstatsarmén, ledd av Ulysses S Grant, slutligen närmade sig Richmond våren 1865 och dess fall ansågs nära förestående, beslutades att militären och President Davis med sin regering skulle lämna staden. När sydstatsarmén utrymde Richmond den 2 april, satte den också eld på broar, vapenförråd, och lager- och förrådsbyggnader. Elden spred sig till stora delar av centrum, som brann tills stadens borgmästare, Joseph C Mayo, dagen efter överlämnade staden till nordstatsarmén. En vecka senare, den 9 april 1865, kapitulerade General Lee till General Grant vid Appomattox tingshus.

Karta över centrala Richmond på 1860-talet. Det nedbrända området är markerat med rött.
Originalkartan finns i Library of Congress’ samlingar, Geography & Map Division, Washington, D.C. Kartan har blivit modifierad av användaren Ro4444 och publicerad på Wikipedia, https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Map_of_Richmond_1864_with_burnt_districts_small.jpg . Kartan är beskuren.

Den 15 april avled president Lincoln av de skottskador han fått av sydstataren John Wilkes Booth på Ford’s Theatre i Washington kvällen innan.

Det var alltså i efterdyningarna av de här händelserna som de nyanlända svenskarna lurades att resa till trakten av Richmond och ta de arbeten slavarna tidigare hade utfört.

Richmonds centrum från söder. Nordstatssoldat med erövrade kanoner och kulor framför stadens brända kvarter. I bakgrunden Virginia State Capitol.
Fotograf: Andrew J Russell, april 1865. Bilden är beskuren.
Ur Library of Congress samlingar Prints and Photographs Division, Washington, D.C.

 

Richmonds centrum från väster. Vy över stadens brända kvarter. James River till höger i bild, Virginia State Capitol i bakgrunden.
Fotograf: Alexander Gardner, april 1865. Bilden är beskuren.
Ur Library of Congress samlingar, Prints and Photographs Division, Washington, D.C.
Richmonds centrum från öster, april 1865. James River till vänster i bild, Virginia State Capitol centralt i bakgrunden.
Ur Library of Congress samlingar, Prints and Photographs Division, Washington, D.C. Bilden är beskuren.

 

Ammunition som blivit kvar i Richmonds ruiner, april 1865.
Ur Library of Congress samlingar, Prints and Photographs Division, Washington, D.C. Bilden är beskuren.
Nedbrunna kvarter i Richmond, april 1865.
Ur Library of Congress samlingar, Prints and Photographs Division, Washington, D.C.
1 november: Svenskarna som ersatte slavar, del 4

1 november: Svenskarna som ersatte slavar, del 4

Idag är det den 1 november, och för 153 år sedan, den 1 november 1865, publicerade den svensk-amerikanska tidningen Hemlandet ytterligare ett nödrop från de svenskar som lurats till trakten av Richmond, Virginia, för att arbeta under slavliknande förhållanden.

”Ännu ett nödrop från swenskarne i Richmond.

Richmond d. 14 Okt. 1865.

Min goda Sw. Swenson.

Wi skrefwo till dig, när wi woro i New York om wår stora nöd och den är nu icke mindre. Wi woro (härnere) hos en slafherre i sex weckor; der blefwo wi behandlade som slafwar och när wi wille hafwa penningar, så blef swaret att alla swenskar skulle bort från egendomen, och inom en dag blefwo wi skickade till Richmond. Husrum ha wi fått hos en swensk handlande, men icke något arbete. Jag har gått en hel wecka och sökt, men förgäfwes. Min söta Swenson, war god och förbarma dig öfwer oss, annars förgås wi af hunger i detta fremmande land. Om du icke förbarmar dig öfwer oss, så kunna wi aldrig hjelpa oss härifrån med lifwet. Wi ha bjudit ut kläder för att få penningar, men fåfängt. Om någon möjlighet är, så hjelp oss med det allra snaraste som ske kan. Det är en familj som fått löfte om penningar från slägtingar i Minnesota som wi kunde få ressällskap med. Söta Swenson, war god och underrätta oss härom hwad utsigt det är omkring Chicago att berga sig. Jag har ingenting mera att skrifwa om, utan en oändeligen kär hälsning från hustru och fyra barn.

Tecknar

Carl Hammarström.”

Det var stor konkurrens om jobben i Richmond efter kriget. Det hade varit en industristad fram till krigets slutskede, när sydstatsarmén lämnade staden och brände delar av den, bland annat många av fabrikerna. Många invånare blev därmed arbetslösa, och med dem konkurrerade Carl Hammarström och andra nyanlända svenskar om jobben. Här, ruinerna av Gallego Flour Mills, kvarnen som hade varit den största i världen i sitt slag tills den brändes ner i april 1865.
Ur Library of Congress samlingar, Prints and Photographs Division, Washington, D.C.

Tidningen lägger till en kommentar, och det är uppenbart att redaktören lider med de utsatta svenskarna i Virginia. Man våndas dock över att själv behöva ta ansvar för att lösa situationen.

”Anm. Orsaken att denne man icke erhöll swar på sitt bref från New-York war, att den här på platsen tillskrifne wid brefwets ankomst ej befann sig hemma. Emellertid kom äfwen Hammarström med familj och kanske flera åstad till det olycksbringande Södern. Der äro de och många landsmän i nöd, kanske snart fallne ett offer för hungern – och ingen förbarmar sig öfwer dem! ’En kan icke hjelpa alla, men alla kunna hjelpa en,’ ja, en hel del. Nog kunna, nog wilja landsmännen hjelpa, det måste blott fattas den som sätter sig i spetsen för hjepens insamlande och säkra ofwerstyrande till de nödställde. Utwäg dertill måste finnas. Hemlandets utgifware känner den icke, men wilja landsmän betro oss med gåfwomedlens hopsamlande, så äro wi, om ingen bättre erbjuder sig, williga mottaga dem, och wi skola söka bästa råd för deras anwändning till det afsedda kärleksändamålet.

Sändebudet, Fädrelandet och Emigranten täcktes obserwera wår uppmaning och se wi helst om något af dessa skandinaviska organer anstaltade om medlens insamling och anwändning.”

Fortsättning följer den 8 november.