web analytics
9 juli: Nödhjelps-Taflan del 1 — Introduktion

9 juli: Nödhjelps-Taflan del 1 — Introduktion

Idag är det den 9 juli, och i de följande inläggen kommer doktor Christian August Strubes Nödhjelps-Tafla att presenteras. Vi börjar med en introduktion till tavlan, innan vi ger oss in på de konkreta råden.

I husförhörslängden för Veddige åren 1774-1777 finns följande dokument instucket:

Dr Christian August Strubes Nödhjelps-Tafla.
Källa: ArkivDigital: Veddige AI:1 (1774-1777) Bild 7 / sid 7.

Nödhjelps-Tafla
för
Drunknade, Ihjälfrusne, Hängde
och för
nyfödda, efter utseende, döda Barn,
af
Docktor Christian August Strube

Det är tryckt i Lund 1800, och uppges vara en översättning efter den åttonde tyska upplagan. Doktor Strube är inte närmare bekant, men runt 1800 gav han också ut skriften Wie können Schwangere sich gesund erhalten, und eine frohe Niederkunft erwarten?, dvs ”Hur kan gravida hålla sig friska, och förvänta en lycklig nedkomst?”. Efter att ha gått igenom hans råd om återupplivning i olika situationer kan nog även gravida vara tacksamma över att han inte längre är i branschen.

Nödhjälpstavlan inleds med en dikt, vars innebörd trots allt får anses som tidlös:

Källa: ArkivDigital: Veddige (N) AI:1 (1774-1777) Bild 7 / sid 7.

War alltid redo at hjelpa i nöden;
wi äro ju Menniskor och Bröder!
och den, hwars lif du i dag räddar,
får du kan hända i morgon att tacka för ditt.

Sedan följer ett översiktligt råd som gäller alla situationer dokumentet handlar om:

Källa: ArkivDigital: Veddige (N) AI:1 (1774-1777) Bild 7 / sid 7.

”Alt onödigt folk moste blifwa borta. En bör genast hämta Doctoren.”

Överst på tavlan finns också två faktarutor. Överst till höger står:

Källa: ArkivDigital: Veddige (N) AI:1 (1774-1777) Bild 7 / sid 7.

Några Hufwud-Reglor.

  1. Det är nog at sex eller sju menniskor hjelpa til; för mång hindra hwarandra.
  2. För många af räddningsmedlen böra ej på en gång anwändas, utan ordentligen efter hwarandra, eller med hwarandra, som de äro beskrifna.3
  3. Gnidningen är i början skadelig, och bör ej ske förr än hjertat rörer sig; men man gnide ej för hårdt.
  4. Förrän menniskan kan swälja, bör man ej ingjuta något i hennes mun, följagteligen icke heller Kräkmedel.
  5. Man måste til det minsta fortfara med hjelpen i sex timmar, och ej hwila förr än menniskan fullkomligen lewer.

Ja, det låter ju rimligt. Det där med max sex till sju personer är i synnerhet aktuellt i dagens läge, då folk har börjat prioritera mobilfoton och till och med vara i vägen för räddningstjänsten när de försöker hjälpa nödställda. Köldskador ska inte masseras, då det kan skada vävnaden, men lite massage kan säkert vara trevligt efter hand som man börjar kvickna till i de övriga fallen. Att inte föra in mat och vätska i en medvetslös person, vare sig det är kräkmedel eller ätbart, verkar också vara ett gott råd. Likaså att inte ge upp för tidigt. Så långt allt väl.

Överst till vänster står:

Källa: ArkivDigital: Veddige (N) AI:1 (1774-1777) Bild 7 / sid 7.

Hvad som öfwer hufwud genast bör anskaffas.

  1. Täcken, Dynor, Lakan, Halm och Hö at upwärma med.
  2. Små Rör, Knifwar, Pennfjädrar och Blåsbälg.
  3. Warmt watten, också kallt wattn, jämte et Badkar.
  4. Brännwin, Ättika, Olja.
  5. Klistirspruta(*), Klistirblåsa, eller någon annan slags Spruta.
  6. Borstar, Lappar, Kläde eller Flanell at gnida med.

(*klistir = lavemang)

Täcken, dynor, lakan, halm och hö fanns säkert i de flesta torpstugor redan vid slutet av 1700-talet. Små rör, knivar, pennfjädrar och blåsbälg…får vi se hur de används. Badkar kan ju ha varit svårt att alltid ha tillhands. Brännvin, ättika och olja…att rengöra sår med, kanske…? Men lavemangsspruta…att återuppliva drunknade, ihjälfrusna, hängda och till synes dödfödda barn med…?

Med början i morgon ska vi se hur de här hjälpmedlen skulle rädda folk till livet i slutet av 1700- och början av 1800-talet, om de så ”legat några timmar och längre i watnet” vid drunkning, ”warit stelnade i flere dagar” vid ihjälfrysning, ”ware wän eller owän” som hängt sig, eller är ”nyfödda, efter utseende, döda Barn”.

Den som har någon anhörig som har råkat ut för de nämnda olyckorna bör kanske överväga att läsa något roligare än de följande fyra inläggen.

26 juni: Badvett

26 juni: Badvett

Idag är det den 26 juni, och för 130 år sedan, den 26 juni 1888, publicerades ett antal råd vid bad i öppen sjö i tidningen Norra Skåne. Artikeln är osignerad, och varifrån råden kommer, varför man ska följa dem eller vad som händer om man inte följer dem framgår inte.

Regler och råd vid bad i öppen sjö.
Källa: Norra Skåne, 1888-06-26.

Några regler att följa vid bad i öppen sjö

Då tiden för badning i öppna sjön nu är inne, torde några råd med afseende derpå ej anses ur vägen.

Hvilken temperatur skall vattnet hunnit antaga för att man utan fara må kunna bada deri?
Detta beror helt och hållet på individuella förhållanden. Friska och starka personer, unga såväl som äldre, kunna begynna sina sommarbad redan då, när vattnets värmegrad uppgår till 12° – 14° C. Dock bör badet de första gångerna inskränka sig till en hastig neddoppning och några simtag – alltsammans undangjort på ½ – 1 minut.

För svagare naturer må den regel gälla, att vattentemperaturen skall hafva uppgått till 18° – 20° C.

Huru länge skall badet räcka?
De flesta anse, att ett sjöbad är desto verksammare, ju längre det tages. Detta är ett fullkomligt misstag. Den egendomliga, nervstärkande och uppfriskande verkan, som ett flod- eller sjöbad medför beror just derpå, att man ej ligger länge uti vattnet. Mer än 5 minuter bör detta ej ske; 1 – 2 minuter äro enligt vår åsigt i många fall tillräckliga. Särskildt gäller detta om fruntimmer och flickor, som lida af bleksot, ty deras svaghet och trötthet ökas ovillkorligen genom ett förlängdt kallbad, i synnerhet om, såsom ej sällan sker, långa simturer härunder företages.

Såsom allmänt gällande torde äfven följande punkter böra till beaktande framhållas:

Gå aldrig frusen i badet, utan laga alltid, att kroppstemperaturen genom föregående rörelse eller genom att sitta en stund i solskenet, är normal. Att svettig gå ut i vattnet gör alls ingenting, men iakttag noggrant, att andhemtning, och hjertverksamhet genom den föregående kroppsrörelsen ej äro uppdrifna till onaturlig grad. Skulle så vara förhållandet, bör man dröja en liten stund och öfverhöljd afvakta en lämplig tidpunkt. Det samma gäller likaledes, om man ämnar taga en kall dusch.

Låt afklädningen hastigt gå för sig, och badet följa omedelbart derpå, medan ännu känslan af ett öfvermått i kroppsvärme är för handen.

Alla rörelser i vattnet skola ske kraftigt, men lugnt. Detta böra i synnerhet de ihågkomma, som lida af hjertklappning och svagt bröst.

Hufvudet bör, framförallt i stark solvärme, då och då blötas.

Efter badet tages alltid en kortare promenad i fria luften.

Lämpligaste tidpunkten för sjöbad är, då luften kännes som mest uppvärmd, d. v. s. vid pass kl. 1 – 3 e. m.

Låt ej ett bad följa på ett annat, innan verkan af det föregående gått öfver (således åtminstone 2 timmar passerat*) och bada aldrig efter starkare måltid, förrän ett par timmar förflutit.

 

*Mer än två gånger om dagen, och det endast på särdeles varma sommardagar, bör man icke bada. Detta är någonting, som vårt yngre slägte ej plägar iakttaga, men hvartill genom öfvertygande skäl eller magtspråk skulle förmås.

Badvettsregler finns förvisso fortfarande, numera förmedlade av Svenska Livräddningssällskapet, som räknar upp följande råd:

BADVETT – berättar hur du lär dig att känna frihet och trygghet vid badplatser

  • Bada alltid tillsammans med någon.
  • Simma längs med stranden.
  • Hoppa eller dyk inte på okänt vatten.
  • Knuffa aldrig i eller håll fast någon i vattnet.
  • Simma inte under bryggor och hoppställningar.
  • Spring inte på bassängkant eller brygga – du kan halka.
  • Ropa bara på hjälp om du är i nöd.
  • Undvik uppblåsbara leksaker i öppet vatten.
  • Lek inte med livräddningsmaterial.
  • Ha alltid något mellan dig och den nödställde, ”den förlängda armen”.
  • Meddela alltid var någonstans ni ska bada och när ni tänker komma tillbaka.
  • Undvik solens starka strålar mitt på dagen.

Värt att notera är att i inget fall är råden från 1888 och råden från 2018 överlappande. I ett fall till och med motstridiga: 1888 var lämpligaste tiden för ett sjöbad mellan kl 13 och 15, 2018 ska man undvika solens strålar vid just den tiden. Noterbart är även att den gamla myten om att inte bada direkt efter en måltid, ”för att man kan få kramp”, fanns redan 1888.

Säkerligen hade badaren 1888 haft större nytta av de moderna badråden. Enligt SCB:s Bidrag till Sveriges Officiella Statistik för år 1888, drunknade 956 personer det året, vilket i och för sig var en förbättring jämfört med de fem tidigare åren, då snittet legat på drygt 1 100 drunkningsfall per år. I en befolkning på knappt 4 750 000 personer, som Sverige hade 1888, ger 1 100 drunkningsfall per år 23 drunknade per 100 000 invånare. Detta kan jämföras med dagens siffror, där enligt Svenska Livräddningssällskapet 92 personer drunknade 2017, vilket med en drygt dubbelt så stor befolkning som 1888 ger 0,9 drunknade per 100 000 invånare. 1888 drunknade med andra ord mer än 20 gånger så många personer som 2017. Orsaken till detta var bland annat att simkunnigheten var så låg. Svenska Livräddningssällskapet berättar om en undersökning från 1899 där man tog reda på simkunnigheten bland landets skolungdom. Undersökningen visade att endast 12% av dessa kunde simma. 2010 låg simkunnigheten på drygt 90% bland landets femteklassare, enligt uppgift från Skolverket, och enligt läroplanen ska skolan se till att alla elever i årskurs 6 kan simma.

Var tid har sin sanning, även när det gäller badvett. Ett råd torde dock vara tidlöst: Simma lugnt!

2 juni: Ett förbund med Satan

2 juni: Ett förbund med Satan

Idag är det den 2 juni, och för 267 år sedan, den 2 juni 1751, fick den unge smeden Per Nilsson från Kävlinge genomgå uppenbar kyrkoplikt för att ha ingått ett förbund med Satan. Ett förbund, som han hade skrivit med sitt eget blod.

"Dom[enica] S. S. Trinitatis, efter utlofwad bättring, samt föregången dom och kroppsplikt, stod unga mannen och smeden (x) uppenbar skrift för det han ingådt förbund med Sathan, skrifwit med hans egit blod. Utherligare berättelse härom finns utj denna bok införd ibland de andra händelser. (x) Obs: Per Nilsson" Källa: ArkivDigital: Kävlinge CI:1 (1734-1831) Bild 250 / sid 39
”Dom[enica] S. S. Trinitatis, efter utlofwad bättring, samt föregången dom och kroppsplikt, stod unga mannen och smeden (x) uppenbar skrift för det han ingådt förbund med Sathan, skrifwit med hans egit blod. Utherligare berättelse härom finns utj denna bok införd ibland de andra händelser.
(x) Obs: Per Nilsson”
Källa: ArkivDigital: Kävlinge CI:1 (1734-1831) Bild 250 / sid 39
Prästen i Kävlinge skriver i kyrkoboken om den förskräckliga händelsen. Per Nilsson var son till en smed, och hade lärt sig sin faders hantverk. Våren 1751 var han 23 år, nygift med en piga från Östra Strö socken, och för tillfället boende i Stora Harrie. Under påskhelgen hade han dock gått hem till Kävlinge för att besöka sina föräldrar. På söndagen, när hans far, smeden Nils Wilhelmsson, som vanligt var borta i gästgivaregården på besök, tog Per fram ett ark, och skar ett snitt i det ”fremsta fingret på vänstra handen”. Han doppade pennan i blodet, och författade: ”Jag tilskrifwer detta Fahn med min[sic!] egen blod, om tu kan skaffa mig pgr, så lofvar iag tig igien min Siel och anda, när iag dör, om tu wille sienka mig till pgr så länge jag lefver”. Med andra ord, om Fan såg till så att han hade pengar under resten av sitt liv, skulle Per offra sin själ till honom när han dog.

”Jag tilskrifver detta Fahn med min egen blod, om tu kan skaffa mig pgr, så lofvar iag tig igien min Siel och anda, när iag dör, om tu ville sienka mig till pgr så länge jag lefver”. Källa: ArkivDigital: Kävlinge CI:1 (1734-1831) Bild 1660 / sid 385
”Jag tilskrifwer detta Fahn med min egen blod, om tu kan skaffa mig pgr, så lofvar iag tig igien min Siel och anda, när iag dör, om tu ville sienka mig till pgr så länge jag lefver”.
Källa: ArkivDigital: Kävlinge CI:1 (1734-1831) Bild 1660 / sid 385

När solen gick ner samma kväll, tog Per lappen med sig och gick till kyrkan. Där placerade han lappen mellan två stenar vid vapenhusdörren, dit han tänkte att Satan skulle komma under natten och hitta den. På måndagmorgonen låg dock lappen kvar, och några män som hade ärende till kyrkan hittade den. De visade lappen för klockaren, Johan Willroth, som i sin tur tog med den till prästen. Prästen läste lappen och blev förskräckt, då han kunde konstatera att alla i socknen hade tagit nattvard som de förväntades, och ändå skulle ”denna usla syndare” alltså finnas bland dem. Han frågade klockaren om han visste något mer om händelsen, och klockaren svarade att han kvällen innan hade sett Per Nilsson stå vid kyrkodörren. Mer visste han inte, men han kände dock till att Per hade begett sig till Västra Karleby, dit han hade tänkt flytta.

Prästen tog då klockaren med sig och reste genast till Västra Karleby, där de styrde kosan mot Prästgården. Väl där kallade de till sig Per, som efter förmaningar bekände sitt brott.

Vid det urtima ting som sedan följde dömdes Per, enligt §9 i Kongl. Maj:ts förnyade Stadga om Eder och Sabbatsbrott från 1687, till att mista sitt liv. Domen överklagades dock till Hovrätten, där den mildrades till 20 par spö och uppenbar kyrkoplikt. Det var den som ägde rum den 2 juni, söndagen efter Trefaldighet.

Ur Stadga om Eder och Sabbatsbrott §9: "Om någon med Förbindelse til Sathan / Skrift- eller Munteligen sig försyndar / så skal then / lijka som för Truldom / straffas til Lijfwet."
Ur Stadga om Eder och Sabbatsbrott §9: ”Om någon med Förbindelse til Sathan / Skrift- eller Munteligen sig försyndar / så skal then / lijka som för Truldom / straffas til Lijfwet.”

Uppenbar kyrkoplikt innebar att Per fick gå upp på kyrkans pliktpall under gudstjänsten, och inför församlingen erkänna sin skuld och betyga sin ånger. Han fick sedan förlåtelse och återupptogs i församlingen, vilket var ett krav för att han i fortsättningen skulle få ta emot nattvarden.

Det sades att Per hade tagit intryck och fått inspiration av en skräddare Ynsell, som några år tidigare hade blivit gripen för samma gärning och förd under arrest genom Kävlinge till fästningen.

Prästen avslutar sin redogörelse med ”Gud nådel[igen] bevara hvar och en!”

 

19 april: ”…på sådant sätt öka de fattigas antal…”

19 april: ”…på sådant sätt öka de fattigas antal…”

Idag är det den 19 april, och för 183 år sedan, den 19 april 1835, var det sockenstämma i Sunnemo. Ordföranden, tillika komministern, Håkan Billman, hade ett angeläget ärende som fjärde och sista punkt på dagordningen.

"...ville ej Församlingen tillåta äktenskap emellan dessa personer..." Källa: ArkivDigital: Sunnemo KI:2 (1826-1844) Bild 62 / sid 118.
”…ville ej Församlingen tillåta äktenskap emellan dessa personer…”
Källa: ArkivDigital: Sunnemo KI:2 (1826-1844) Bild 62 / sid 118.

”Undertecknad ansåg sig föranlåten inhämta Församlinges tanka[r] rörande 2:ne Personers begäran af få träda i äktenskap, hälst sådanna omstendigheter voro för handen, att undertecknad icke utan Församlingens bifall ville meddela Lysning till äktenskap. Dessa personer voro afskedade Fältjägaren Sven Jonsson Hurtig och Pigan Kjerstin Persdr under Willjamsbohl; men fastän de sammanaflat med hvarandra utom äktenskap ett barn, ville ej Församlingen tillåta äktenskap emellan dessa personer, emedan Sven Jonsson, förderfvad af Gikt och vanför till arbete samt mindre väl känd, icke borde på sådant sätt få öka de fattigas antal i Församlingen och det med så mycket större skäl, som Han vore tecknad bland Lösdrifvare och inom Socken icke vore sednast skattskrifven. Och om dessa personer icke åtnöjdes med denna vägran, stode det dem öppet att häröfver besvära sig hos Pastors Embetet i Ekshärad.”

Kerstin var själv resultatet av en oäkta förbindelse, och född i Ekshärad 1807. Hon hade kommit till Sunnemo 1823 för att arbeta som piga, och 1830 hade hon fött sitt första barn, den oäkta dottern Karin Jansdotter, som fått sitt namn efter Kerstins mor. Fadern hade noterats som okänd. Relationen med Sven Jonsson (omväxlande stavat Jönsson) inleds, och sonen Jonas Svensson föds 1833. I hans födelsenotis nämns dock ingen far. Ett av barnen blir senast 1833 enligt husförhörslängden ”bränd på kroppen genom moderns vårdslöshet”.

Sockenens nej till äktenskap hindrar dock ej Sven och Kerstin från att ytterligare ”öka de fattigas antal i Församlingen” med Britta, som föds 1838. Prästen noterar ”förfallen till Tuktning” vid Kerstins namn. Hon får tillbringa en tid på spinnhus, i praktiken ett kvinnofängelse där lösaktiga sattes på förbättring. Någon på högre ort låter sig så småningom dock förbarmas, och strax före jul 1840 gifter sig Sven och Kerstin med varandra.

Här hade det passat med ett Hollywoodslut, pampig musik och ”så levde de lyckliga”. Man kunde åtminstone hoppats att Sven blev bättre från sin gikt, skärpte till sig och jobbade upp sig till torpare. Tyvärr fanns det lite utrymme för Hollywoodslut i 1800-talets fattigsverige.

Sockenmännens farhågor om att familjen ska ligga socknen till last visar sig bli besannade. Kerstin och Sven kommer att tillbringa sitt liv tillsammans som inhyses. Sven är ”ofärdig” i ena benet och kan inte försörja Kerstin och barnen. Familjen, som är ”utfattig”, utökas med Maria 1842 och Anna 1845. Per föds 1849, men är bara 8 månader när han drabbas av en inflammation och dör. Jonas blir inte konfirmerad och ”admitterad” till nattvard förrän han är i 18-årsåldern. Anna, visar det sig, ”talar illa” och är ”nästan fånig”. Kerstin drabbas av en ögonsjukdom och tillbringar en tid på lasarettet i Karlstad för vård.

Sven och Kerstin blir så småningom underhållshjon, och Anna noteras som ”fånig och sjuklig dessutom”. Maria får arbetsbetyg till Örebro, och kommer hem därifrån gravid. Hon föder Per Alfred sommaren 1870, men halvtannat år senare tar pojkens far ansvaret för sin lilla familj och gifter sig med Maria. Det får dock inte Kerstin vara med om; hon avlider efter ett liv i armod hösten 1870. Några år senare stryks även Sven, som fortsatt att ta hand om Anna, ur husförhörslängden. Endast ett kors i husförhörslängden markerar hans död. Det finns ingen uppgift om när han dör, och han finns inte införd i dödboken.

Nej, något Hollywoodslut blev det inte för Sven och Kerstin, som snarare hade funnits bland dem som blev kvar i Sverige i Vilhelm Mobergs Utvandrarna, eller skildrats i Sven Nykvists Oxen. Man får hoppas att kärleken, som de fått kämpa för, höll livet ut.

1 april: De Bruce, Eggby sockenmän, och altartavlan

1 april: De Bruce, Eggby sockenmän, och altartavlan

Idag är det den 1 april, och för 236 år sedan, den 1 april 1782, var det sockenstämma i Eggby kyrka utanför Skara. Det var en exercis som i socknarna ägde rum ett par, eller vid behov fler, gånger om året, då man rutinmässigt gick igenom kyrkans och fattigkassans räkenskaper, eventuella reparationer av kyrkan och prästgården, understöd till de fattiga och övriga frågor som rörde socknen. I Eggby hade man sedan flera decennier varit upptagna med kyrkans renovering, reparation och underhåll, och den här gången skulle en fråga på det här temat bli mer brännande än de flesta var beredda på.

I protokollet läser vi att ledamöterna vid mötet efter högmässan i april 1782 var ”talrikt församlade”, och den här gången var även Hovrättsrådet, välborne herr Johan Fredrik de Bruce på Ölanda, närvarande i egen hög person. När man betat av kyrkans och fattigkassans räkenskaper samt en punkt om prästgårdens reparation, begärde hovrättsrådet de Bruce ordet. Han hade författat en mångordig skrivelse som han ville föra till protokollet, och denna läste han nu upp för den församlade skaran. Den skulle inte lämna någon av de närvarande oberörd. Den handlade om den nya altartavlan som sockenmännen beställt till kyrkan ett par år tidigare, och vad han hade att säga var ord och inga visor.

De Bruces avhyvling

De Bruce var upprörd på flera plan.

Dels hade han själv inte varit med i beslutsprocessen; vare sig hans ställning i socknen ”såsom ägare till Sätesgården Ölanda med dess tillhörigheter här i Församlingen” och ”såsom Ledamot och Frälseman i Församlingen”, eller hans kunskaper i lagen ”såsom Öfver Domare […] att betracktas såsom den blindas ledare”, i arkitekturen ”såsom kännare af Architectura Civilis, genom inhämtad Theoretisk kunskap af farmledne H:r Baron och Öfver Intendenten Hårleman, och sedermera practique, vid flere tillfällen i min ungdom” eller i konsten hade beaktats. Hänsyn hade inte ens tagits till hans bidrag till delar av kyrkan: ”Sacristian, att nu allenast tillfälligt nämnas, bekostade jag: och eho kan väl annars mer säga sig hafva något öfver den gemensamma skyldigheten, till kyrkans förmån, då bidragit?”

Sakristian vid Eggby kyrka, bekostad av de Bruce. Foto: Camilla Ek, februari 2018
Sakristian vid Eggby kyrka, bekostad av de Bruce.
Foto: Camilla Ek, februari 2018

Dels hade altartavlan beställts innan andra, mer akuta brister i själva kyrkobyggnaden blivit åtgärdade. Något behövdes till exempel göras åt uppgången till klockorna i kyrktornet, som han liknade vid ”en grof missgerningsmans plågoställe”. Det största problemet var emellertid yttertaket, som varit nytt 1759 men redan 1778 varit uppe på sockenstämman då det ”af indrifven och upplöst snö på vinden, vat[te]n tvingar sig öfver alt genom tråssbotten, däraf då redan Bjälkar och Bräder fått skada, samt till sig tagit röta, icke utan det innanredet för lika äfventyr utstäldes”.

Dels var altartavlan alldeles för dyr. Enligt kontraktet skulle arbetet kosta 108 riksdaler och 16 skilling specie, varav hälften utbetalas när träarbetet var klart, och hälften när själva tavlan var färdig. Dessutom skulle konstnären, Johan Hammardahl från Falköping, underhållas med kost och logi hos klockaren till en kostnad av 12 skilling per dag under arbetets gång. Om socknen var nöjd med tavlan skulle konstnären få förtroendet att utföra även predikstolen och annan utsmyckning på kyrkan. De Bruce var övertygad om att Hammardahl duperat församlingen till ett ”oskäligt och oförståndigt accord”, genom att han ”under sitt vistande någon tid här å orten, skall nyttjat tillfälle, att bereda för sig, till denna förtjänst, på kyrkans eller den tredjes bekostnad, deras vänskap och benägenhet”. Själv skulle de Bruce minsann ha kunnat förhandla fram ett mer fördelaktigt avtal till mindre än halva priset.

Dels var kvaliteten på själva materialet i altartavlan undermåligt; träet bestod ”dels af rådt, dels af lös, omogen blå- och utanved med åtskillige grofva rämnor och sprickor”, ja förvisso var träverket inget mindre än ”svart och sprucken svedjefälle bråte”.

Dels var konstnärens skicklighet under all kritik. Det var tydligt att han inte enligt den romerska undervisningen kunde göra en riktig ritning, att han inte enligt de venetianska och brabantiska vetenskaperna kunde komponera färger, och att han saknade kunskaper i hur man enligt den franska skolan utformade en målning. Det var bara alltför tydligt att någon skiss inte blivit presenterad för och godkänd av ”hans kongliga Majestät”, vilket bröt mot ”Vår Store Allernågigste konungs” förordning om kyrkors inredning.

Inte mindre än 25 gånger hänvisar de Bruce till ”hans kongl Maj:t” och hans förordningar, som sockenmännen i sitt ”högmod och självsvåld” brutit mot. Kungen hade fått sin makt av Gud, och sockenmännens initiativ ”af sjelftagen myndighet” till att beställa en ny altartavla utan att tillfråga vare sig de Bruce eller hans kongl Maj:t, bröt därmed inte bara mot kungens förordningar, nej, man hade därmed också ”kongl. Maj:ts Höghet för nära trädt, och deremot sig svårligen förgripit”, och den som så gör, ”förbryter sig mot Guds Egen vilja och Ordning”.

Det oerhörda slöseriet med kyrkans medel som beställningen av altartavlan innebar, sågs minsann inte på med blida ögon från högre ort. Enligt kongl Maj:ts resolutioner från 1682, 1686 och 1695 skulle den som förslösat kyrkans medel betala dubbelt tillbaka. De ”odugliga” och med ”sjelfsvåld och Lagbrott besvärande undersåtare och kyrko-medlens nitiske förstörare” i Eggby skulle nu få betala tillbaka de ”afhände och bortslöste medel” som gått åt till altartavlan.

De Bruce avslutade med att två sina egna händer, till synes nöjd med att själv undgå straff för de oerhörda brott sockenmännen begått ”under skydd af Församlingens namn”.

Efter den avhyvlingen är det lätt att tänka sig att stämningen i kyrkan blev tämligen spänd.

Sockenmännens genmäle

Skrapan från de Bruce var svårsmält. Man kan lätt föreställa sig att detta var samtalsämnet i Eggby under veckorna som följde. Det här skulle sockenmännen inte stå med mössan i vacker hand och ta emot! Man skulle inte vänta ett halvår till nästa sockenstämma, nej, redan månaden därpå hade man hämtat sig så pass att man var redo för svar på tal. Man kallade återigen till sockenstämma i kyrkan, vilken hölls direkt efter gudstjänsten den 19 maj, och närvaron var enligt protokollet ”talrik”.

Man lämnar in ett skriftligt svar att föras till protokollet, och det läses upp vid mötet. I all sin ödmjukhet lär det ha tagit ner de Bruce, som man genomgående refererar till som ”HofRättsRådet”, något på jorden igen.

Man inleder med att fastställa att ”Altare Taflan här uti Eggby kyrka, är till kyrkans behof och prydnad uppbyggd; men ej för att därmed missvörda Vår Nådiga och Ordenteliga Öfverhet, långt mindre att missbruka Dess Högstbepriseliga, hälsosamma och Nådiga Förordningar.” Sedan påminner man de Bruce om att det från början faktiskt var han själv som tagit upp frågan om en ny altartavla. Vid en sockenstämma redan 1774 hade han informerat socknen om att vissa inventarier, däribland altartavlan, skulle säljas från Adolf Fredriks kyrka i Stockholm, och att man kanske skulle kunna komma över den för en billig penning, om sockenmännen ”skulle blifva hogade att förse sin kyrka med några dylika prydnader”. ”Huru kan Herr HofRätts[Rådet] då sig befria från deltagande råd uti Altare Taflans förfärdigande?”, frågar man sig.

Sedan tar man upp huruvida man borde ha rådfrågat de Bruce om altartavlan. Man frågar sig då vems fel det är att han inte varit informerad, ”under Herr HofRättsRådets ständiga bortovarelse” från sockenstämman? Man jämför med Höjentorp, där gårdens inpektor alltid är närvarande vid sockenstämmorna och representerar kungsgården, ”emedan både ett, två år och mera, kunnat gå förbi, som vi icke haft den äran se Herr HofRättsRådets höga, sluga och nyttiga Person uti detta Guds hus”. Man konstaterar att hade alla ledamöterna i sockenstämman varit lika frånvarande som de Bruce, hade ”kunnat hända, att kyrkan varit så förfallen att Guds heliga ord här nu näppeligen kunnat utspridas.”

Med andra ord drar man slutsatsen att de Bruce egentligen borde skylla sig själv, för sockenmännen kan inte anses ha varit skyldiga att ”föra correspondence, långt mindre vågat anlägga någon brefväxling af kyrkans medel.”

Det kan hända, fortsätter man, att sockenmännen inte har samma kunskaper om lagar och förordningar som Herr HofRättsRådet har, men denna brist ”kan väl aldrig rättvisligen gifvas namn af nitisk förstörelse”. Det var nämligen så – och här kommer sockenmännens starkaste kort – att det var självaste biskopen i Skara som hade kallat till en särskild sockenstämma, sommaren 1780, och föreslagit att en ny altartavla skulle tillverkas. Konstnären Johan Hammardahl hade varit närvarande på mötet, och erbjudit sig utföra arbetet enligt en ritning. Kamrer Bengt Hellstadius hade utsetts att upprätta ett kontrakt med Hammardahl, och han förvarade även ritningen med sitt sigill på, så att ingen skulle kunna byta ut den. ”Ehuruväl detta både var nyttigt, förnuftigt och väl tänkt, blifver Herr Cammereraren Hellstadius likafullt därföre af Herr HofRättsRådet otillborligt hotad, så väl som de öfrige Socknemännen, fastän de det ej på minsta sätt förtjänt, eller vållat; alt derföre om Herr HofRättsRådet skulle finna sig befogad härom vidare iterera, behagade då hålla sig till Högvördige Herr Doctorn och Biskopen, som accordet afslutadt, och ej så ohemult tilltala Socknemännen.” Med andra ord, hade de Bruce några invändningar mot avtalet med Hammardahl gick det bra att vända sig direkt till biskopen!

Sedan fortsätter man med att ta upp de Bruces bidrag till ombyggnaden av kyrkan, sakristian, som tillkommit 1759. Samtidigt hade nämligen de Bruce även sett till att få sig ett gravkor under golvet till sakristian. Under 1700-talet hade man i Sverige av hygieniska skäl börjat ifrågasätta möjligheten att köpa sig en grav inuti kyrkan. Sockenmännen skriver: ”Beträffande den kostnad, som Herr HofRättsRådet behagar nämna sig gjort med Sacristian, villja vi icke undandraga oss att efter upprättad verificerad Räkning betala; hvarigenom Grafstället kan komma kyrkan till bättre nytta, och det så mycket mer, som det är stridande mot Lag, att bygga Grafvar uti kyrkorne vid kyrkors ombyggnad.” Den kulan visste var hon tog!

Alla de fjorton ledamöterna i sockenstämman skriver under inlagan. Utöver denna bifogar även Anders Nilsson i Snickaregården under Sandtorp en inlaga. Han hade känt sig orättfärdigt utpekad av de Bruce på förra mötet, och ville nu rentvå sig.

Sedan Anders Nilsson föregående skrift uppläsit, iternerade Anders Nilsson hos Herr HofRättsRådet att få veta dess sagesman, men Herr HofRättsRådet lämnade hvarken härpå, eller till de uppläste och framgifne skrifter, något svar.”

Hammardahls altartavla har nu prytt sin plats i Eggby kyrka i snart 240 år.

Altartavlan av Johan Hammardahl i Eggby kyrka. Foto: Camilla Ek, februari 2018
Altartavlan av Johan Hammardahl i Eggby kyrka.
Foto: Camilla Ek, februari 2018

Epilog: Reparationen av Eggby kyrkas tak

Kyrktakets och tornets reparation skulle komma att bli de Bruces käpphäst. Han missade inte många sockenstämmor efter våren 1782, och enträget påminde han om nödvändigheten i att reparera taket. Sockenmännen höll med om att det behövdes, och det beslutades så småningom att så snart det fanns tillräckligt med pengar i sockenmagasinets kassa, skulle reparationen genomföras. Dock uppstod det ideligen problem som gjorde att reparationen sköts upp: om de Bruce var frånvarande bordlades ärendet, man hade svårt att få fram virke, det blev missväxt som tärde på kassan, det konstaterades att hela den södra väggen var så undermålig att även den skulle behöva repareras för att orka med taket, en vådeld i Sandtorps by förhindrade fokus på kyrkan, och dåligt väder i största allmänhet. Under tiden hann de Bruce avlida, den 9 februari 1789. Dödsorsaken var bröstfeber, men huruvida döden påskyndats av frustration med de senfärdiga Eggbyborna, som aldrig kom till skott med reparationen av kyrkan, förtäljer inte historien. Den 3 april blev han begravd i sitt gravkor under sakristan, inte långt från altartavlan som han retat sig så på.

"Här uti Ligger Kroppen Efter Vice Presidenten Wälborne HERR JOhAN FRIEDRIcH DE BRUCE Född Den år 1715. Död Den 9:de Februarij 1789. Foto: Camilla Ek, februari 2018
”Här uti Ligger Kroppen
Efter
Vice Presidenten Wälborne
HERR JOhAN FRIEDRIcH DE BRUCE
Född Den år 1715.
Död Den 9:de Februarij 1789.
Foto: Camilla Ek, februari 2018
J F de Bruces gravhäll i Eggby kyrka. Foto: Camilla Ek, februari 2018
J F de Bruces gravhäll i Eggby kyrka.
Foto: Camilla Ek, februari 2018

Något år efter de Bruces död konstaterade sockenstämman att det inte längre var akut med att reparera kyrktaket; det räckte med att täta det, så att snön inte skulle blåsa in. När frågan om en totalrenovering av taket återigen blev akut 1797, kunde man inte komma överens om vilket material som skulle användas. Beslutet sköts återigen upp. Det hjälpte inte ens att biskopen själv kom och höll i sockenstämman, och föreslog spån som en billig och bra lösning.

Våren 1804 beslutas att samma sorts spån som använts på taken till kronans byggnader vid Axevalla hed skall användas till kyrktaket. Inte förrän våren 1807 blev dock det nya taket klart, 25 år efter att Johan Fredrik de Bruce förde det på tal vid den där sockenstämman.

Eggby kyrka med sakristian till höger. Foto: Camilla Ek, februari 2018
Eggby kyrka med sakristian till höger.
Foto: Camilla Ek, februari 2018

Sockenstämmoprotokollet från den 1 april 1782 finns att läsa i ArkivDitgital: Eggby KI:2 (1782-1855) Bild 4 / sid 1.

25 mars: Sommartid

25 mars: Sommartid

Idag är det den 25 mars, och vi har just vridit fram klockorna en timme till sommartid. Första gången sommartid prövades i Sverige var 1916. Den 30 april det året infördes Sommerzeit i Tyskland för att spara kol under kriget. Flera andra europeiska länder hakade på. För Sveriges del kom en propå från Danmark, enligt en notis i Dalpilen från den 28 april 1916:

Sommartid, Dalpilen 19160428

”Frågan om införande af sommartid i Sverige

har nu ställts inför sitt afgörande. Till järnvägsstyrelsen har nämligen från generaldirektoratet för de danska statsbanorna inkommit en skrifvelse, i hvilken meddelas, att Danmark kommer att införa sommartid om Sverige och Norge vilja följa exemplet. Man utbeder sig meddelande om järnvägsstyrelsens och den svenska regeringens ståndpunkt härtill. Järnvägsstyrelsen, som fört skrifvelsen vidare till civilministern har på uppmaning af denne gjort en del utredningar, hvari reformen lifligt tillstyrkes, särskildt med tanke på den besparing, som härigenom skulle kunna göras beträffande belysningen på stationerna och i järnvägsvagnarna.

Afgörande beslut i frågan torde vara att vänta inom den allra närmaste tiden.”

Värt att notera är att det framför allt är järnvägen man beaktar i sammanhanget. Kanske har det att göra med att just järnvägen var anledningen till att landet fick en enhetlig tid från första början. Sverige hade inte någon fastställd tid för hela landet innan järnvägen kom. Klockan var helt enkelt 12 på dagen när solen stod högst på himlen där man befann sig. Eftersom det blev opraktiskt med olika tid på olika järnvägsstationer, införde många järnvägsbolag en egen järnvägstid för tågen. Det ledde till att stationsklockorna hade två minutvisare: en för den lokala tiden och en för järvägstiden. Det gjorde dock inte saken mindre komplicerad, och den 1 januari 1879 införde Sverige normaltid, som gällde i hela landet, vilket man var först i världen att lagstifta om.(1)

Redan ett par veckor efter propån från Danmark kom en kungörelse från kungl maj:t om sommartidens införande i Sverige (SFS 1916:124). Fredagen den 12 maj meddelas att redan på måndagen, den 15 maj, införs sommartid. Att det var snabba ryck vittnar följande notis i Dalpilen från den 16 maj 1916 om:

Sommartid, Dalpilen 19160516

”Sommartid i Sverige

På fredagen utfärdade kungl m:t förordning om införande af sommartid i Sverige från och med den 15 maj till och med den 30 september 1916. Måndagen den 15 maj ansågs börja 1 timme tidigare än enligt nuvarande tidsberäkning, och den 30 sept. anses sluta en timme senare.

Igår började således allt arbete i vårt land en timme tidigare. Detta dygn kommer att räkna endast 23 timmar, medan dygnet den 30 september kommer att räkna 25 timmar.

Hvad järnvägen beträffar har man löst frågan så, att samtliga tåg, som afgingo före kl 11 på kvällen den 14 och ej nått sin destinationsort, innan tidframflyttningen ägde rum, anses vara en timme försenade.”

Den 15 maj började med andra ord en timme tidigare än normalt, redan kl 23.00 den 14 maj, och den 30 september skulle sluta en timme efter sommartidens midnatt den 30 september, dvs kl 01.00 den 1 oktober.

Varje gång vi ändrar klockorna till sommartid och normaltid nuförtiden uppstår diskussionen om dess vara eller icke vara. Så också efter sommartiden 1916. Dalpilen igen, från den 16 mars 1917:

Sommartid, Dalpilen 19170316

”Få vi åter sommartid?

Inom civildepartementet har verkställts en grundlig utredning om den så kallade sommartidens verkningar för Sverige. Av denna framgår, att befolkningen på landsbygden i allmänhet varit missnöjd med sommartiden, men befolkningen i städerna i allmänhet belåten. Några stora besparingar av bränsle och lyse har den ej medfört.

Frågan om sommartidens införande i år bör få bero på besluten i Norge, Danmark och Tyskland. Kommer sommartid att införas, vore det fördelaktigt, synnerligast ekonomiskt, om den utsträckes under en något längre tid än i fjol. Varken under de första vårmånaderna eller under oktober torde sommartiden i samma grad som under skörden ha ett menligt inflytande på jordbruket.”

Sommartiden återinfördes den 6 april 1980, och fram till 1995 varade den till den sista söndagen i september. Sedan 1996 varar sommartiden mellan den sista söndagen i mars och den sista söndagen i oktober.

(1) https://sv.wikipedia.org/wiki/Normaltid

7 mars: Tegnér och Bruzelius

7 mars: Tegnér och Bruzelius

Idag är det den 7 mars, och för 195 år sedan, den 7 mars 1823, begravdes kontraktsprosten i Västra Tommarps och Skegrie församlingar, Nils Bruzelius, som även var häradsprost över Skytts härad. Hans dödsnotis från den 16 februari finns införd i Västra Tommarps kyrkobok.

Nils Bruzelius dödsnotis. Källa: ArkivDigital: Västra Tommarp CI:2 (1784-1839) Bild 165 / sid 186.
Nils Bruzelius dödsnotis.
Källa: ArkivDigital: Västra Tommarp CI:2 (1784-1839) Bild 165 / sid 186.

Intill noteringen finns ett tryckt blad från begravningen instucket, och det visar sig innehålla en dikt tillägnad Bruzelius, skriven av skalden Esaias Tegnér.

Esaias Tegnér var en av sin tids mest betydande kulturpersonligheter, och räknas fortfarande som en av landets främsta poeter. Med tanke på att både Tegnér och Bruzelius var präster kan diktens tema på den nordiska mytologin tyckas vara ett udda val. Detta var dock ett ämne som intresserade Tegnér och som han ofta återkom till i sina dikter. Vid den här tiden höll han också på att skriva verket Frithiofs saga, som utspelas under vikingatiden. I en text på den Bruzelianska släktföreningens webbplats nämns Nils Bruzelius stora intresse för fornminnen, och att han själv ska ha haft en stor samling av dem. Han beskrivs också som en på äldre dagar ”fryntlig och munter gubbe som var förtjust i att ordna kalas i prästgården.”(1) Han hade förmodligen inget emot att nämnas i samma sammanhang som Balder och Asa-Tor. Hans grav på Västra Tommarps kyrkogård består dessutom mycket riktigt av en gravhög med en ”bautasten” på, som Tegnér nämner i dikten.

Nils Bruzelius gravkulle på Västra Tommarps kyrkogård. Foto: Birgitta Åkesson http://victoriabenedictsson.se/VB_nara_kara.htm

Det måste ha varit oerhört hedrande att få sig ett epigram tillägnat av Esaias Tegnér, och man kan bara beklaga att Bruzelius själv inte lär ha kunnat ta del av hyllningsdikten.

Försättsbladet till Tegnérs dikt. Källa: ArkivDigital: Västra Tommarp CI:2 (1784-1839) Bild 165 / sid 186.
Försättsbladet till Tegnérs dikt.
Källa: ArkivDigital: Västra Tommarp CI:2 (1784-1839) Bild 165 / sid 186.

”Åttioårig tro och heder,
som den fordom fanns i Nord,
forntids kraft och forntids seder
ha vi myllat ned i jord.
Gubben sofver: nattens väkter
gå förbi med dofva slag,
söfva sekler, söfva slägter:
när han vaknar är det dag.

Valhalls gamla Gudar drogo
väl ur templen, men likväl,
älskande sin Nord, de togo
plats i mången nordisk själ.
I hvart fromt och ädelt sinne
än ljuslockig Balder bor,
och hvar mod och kraft är inne
der är äfven Asa-Thor.

Döpta äro nu de Gudar,
tro på hvita Christ som vi,
men i egna toner ljudar
deras stämma, djerf och fri.
Lät oss lyssna till de Store
hvar den stämman käns igen!
O att intet sämre vore
qvar af hedendomen än!

Källa: ArkivDigital: Västra Tommarp CI:2 (1784-1839) Bild 167 / sid 186.
Källa: ArkivDigital: Västra Tommarp CI:2 (1784-1839) Bild 167 / sid 186.

Hördes ej de stämmor hviska
ständigt ur den gamles bröst,
såsom nordanvindar friska,
enkla som en sagoröst?
Derför gömmas och med rätta
i en ättehög hans ben,
och med fog hans söner sätta
deruppå en Bautasten.

Kommer då med pilgrimsstafven
till hans hög en vandringsman,
undrar hvem som bor i grafven
der han ingen urna fann,
inga vapen som i Norden
kämpen fordomdags dem bar; –
hör, då klingar det ur jorden
som en runosång till svar:

”Liksom himlens salar, Minnets
äro öppna för en hvar.
Ej blott klingans stål, men sinnets
äfvenväl sin runsten har.
Sök ej uti Nordens grifter
minnet blott af kamp och krig,
äfven fredliga bedrifter
hvälfde högen öfver sig.

Vårsol skiner, vågor döna
nu som förr kring gyllne slätt,
men i ättekullar gröna
slumrar det en bättre ätt.
Gå till häfderna och läna
deras anda, om du kan,
och en sten, lik min, förtjena,
åt ditt stoft, du vandringsman.” –

Nils Bruzelius var för övrigt farfar till författarinnan Victoria Benedictsson. Fotot på gravvården ovan kommer från webbplatsen om hennes liv och gärning, http://victoriabenedictsson.se , och publiceras med vänligt tillstånd av fotografen.

(1)http://bruzelius.org/uploaded/PDF/bruzelius.pdf

4 februari: Dess rätta namn

4 februari: Dess rätta namn

Idag är det den 4 februari, och för 152 år sedan, den 4 februari 1866, var det dags för dop i Torsby kyrka utanför Kungälv. Nu hade soldaten August Esbjörnsson Lif och hans hustru Johanna Berndtsdotter äntligen kommit överens om vad deras nyfödda lilla flicka skulle heta. Eller…?

Den lilla flickan föddes den 31 januari, och diskussionens vågor angående hennes namn hade gått höga i det lilla soldattorpet i Lefstad. Till slut beordrar Johanna August: ”Nu är du så god och går till prästen och meddelar att hon är född, och att hon ska heta Emma Christina. Därmed punkt.” August lunkar iväg lite surmulen, och tänker att ”Jag ska banne mig…”. Väl framme i prästgården meddelar han prästen sin dotters namn, Bernhardina Josefina, vilket antecknas.

Två dagar senare är det söndag och dags för dop. Prästen frågar föräldrarna vilket namn de har givit sitt barn, och Johanna svarar med klar och tydlig stämma: ”Emma Christina!”. Några sekunders förvirring uppstår framme vid dopfunten. Prästen tittar frågande på August, vars min och hela kroppsspråk bara svarar ”Säger hon det så…”.

Prästen för sin del suckar och ger klockaren i uppdrag att införa en anteckning i marginalen av födelse- och dopboken:

Källa: ArkivDigital: Torsby C:6 (1861-1878) Bild 53.
Källa: ArkivDigital: Torsby C:6 (1861-1878) Bild 53.

”Namnet på barnet var uppgifvet Bernhardina Josefina, och af dopförrättaren antecknat d. 2/2 och af mig infördt i dopboken, men det oaktat fick det i dopet ett helt annat namn, som förorsakat denna ändring i Boken. Thorsby d. 5 febr. 66.”

Frågan är om August någonsin berättade för Johanna vilket namn han hade meddelat prästen. Klart är dock att hösten 1868 får Emma Christina en lillasyster, som får heta Augusta Bernhardina, och sju år senare får flickorna och deras bror Carl Birger en syster till, Anna Josefina.

Familjen Lif 1876. Källa: ArkivDigital: Torsby AI:17 (1869-1876) Image 133 / page 126.
Familjen Lif 1876.
Källa: ArkivDigital: Torsby AI:17 (1869-1876) Image 133 / page 126.

Based on a true story.

16 januari: #metoo anno 1711

16 januari: #metoo anno 1711

Idag är det den 16 januari, och för 307 år sedan, den 16 januari 1711, födde pigan Margareta Bengtsdotter vid Törestorp i Jung en son. Vad hade en #metoo-lista kallats för pigor på den tiden? #ihemmetslugnavrå kanske? En lista med pigor som blivit utnyttjade av sina husbönder genom århundradena hade nog blivit tidernas längsta.

Bengts födelsenotering. Källa: ArkivDigital: Jung C:2 (1688-1763) Bild 39 / sid 73.
Bengts födelsenotering.
Källa: ArkivDigital: Jung C:2 (1688-1763) Bild 39 / sid 73.

 

Bengts födelsenotering, forts. Källa: ArkivDigital: Jung C:2 (1688-1763) Bild 40 / sid 75.
Bengts födelsenotering, forts.
Källa: ArkivDigital: Jung C:2 (1688-1763) Bild 40 / sid 75.

”D. 17 Januarii Christnades et oägta barn hwars moder tienar Anders Svensson i Törestorp, warandes barnet födt d. 16 för uth, och kallades barnet Bengt. Kyrkioherden skickade nembdemannen Gunnar i Korsgården tillijka med klåckaren innan barnet kom til kyrkian, at fråga hwilken barnefadren är, tå modren, Margareta Bengtsdotter, sade sig warit wåldtagen wid Härebrona af en Boråsbo, men wisste icke ho han war eller hwad han hette, hwilken hennes berättelse lärer wara osanferdig.

Manfolkswitnen [vid dopet] war
Anders Böös
Peder Klåckare

Qwinfolkswitnen
Hust. Kirstin Swensdotter.
Pigan, Anna Larsdotter

NB. Anders Swensson i Törestorp har sedermehra bekändt sig wara fadren til öfwer nämbde barn.”

Anders Swensson hade åtminstone hedern att omsider ta på sig faderkapet. I den bästa av världar kunde man ha hoppats på att han hade varit ensamstående, att de varit förälskade och att han gift sig med Margareta, men enligt mantalslängden hade Anders på Bengtsgården i Törestorp redan en hustru, och det finns ingen uppgift om att hon skulle ha avlidit och att Margareta skulle ha tagit hennes plats.

I dödboken finns däremot en annan notering:

Bengts dödsnotering. Källa: ArkivDigital: Jung C:2 (1688-1763) Bild 107 / sid 209.
Bengts dödsnotering.
Källa: ArkivDigital: Jung C:2 (1688-1763) Bild 107 / sid 209.

”D. 15 April dödde Anders Swenssons oägta barn i Törestorp, Bengt, och begrofs d. 16 ejusdem*.”

*Ejusdem = samma månad.

11 december: Broderligt bifall

11 december: Broderligt bifall

Idag är det den 11 december, och för 168 år sedan, den 11 december 1849, skrev Thure Kumlien en hjärtevärmande dikt för sina systrars räkning.

Thure föds på Stora Herrtorp i Härlunda utanför Skara 1819. Hans föräldrar är regementsskrivarassessor Ludvig Kumlien och hans unga hustru, den då nyss 19 år fyllda prästdottern Petronella Johanna Rhodin. Thure är deras första barn, och han får ett nytt syskon nästan varje år framöver. Totalt blir de 13 barn i familjen, innan modern drabbas av ”kräftan”, cancer, och avlider våren 1838, 37 år gammal. Fadern gifter om sig redan samma år, men barnen får inte heller behålla sin honom så mycket längre; han får nervfeber och dör vid 49 års ålder, sommaren 1839. Samma sak drabbar Thures 18-årige bror Johan August, som avlider nio dagar efter fadern. Barnens styvmor, Anna Beata Lindblad, får hastigt och mindre lustigt en barnaskara på 11 barn att ansvara för. Vid den tiden bor familjen på Ekgården i Härlunda sedan flera år tillbaka. Thure och hans bröder får studera i Skara, och Thure själv går vidare med studier i Uppsala.

1843 utvandrar Thure och hans fästmö Margaretta Christina Wallberg till Amerika, och bosätter sig i närheten av Lake Koshkonong i Wisconsin. Där skaffar han sig en skogsgård, och paret får så småningom fem barn. Han verkar dock inte ha varit en särskilt lyckad jordbrukare, då hans kärlek till naturen ofta fångar hans intresse, snarare än jordbruksarbetet. Han studerar den lokala floran och faunan, framför allt fåglar och insekter, och drygar ut hushållskassan genom att samla in olika arter och sända till museer och vetenskapsmän i Europa. Bland annat bidrar han till Naturhistoriska riksmuseets samlingar i Stockholm.

1867-1870 föreläser han om inte bara botanik och zoologi utan dessutom om språk, vid Albion Academy i Wisconsin. Därefter arbetar han för Wisconsin Natural History Society och staten Wisconsin, och samlar in olika arter till University of Wisconsin, vars samling dock förstörs i en brand 1884. Sedan får han en tjänst vid Milwaukee Public Museum, där han utökar museets samlingar med olika arter. Innan han avlider 1888, förmodligen av att han i så många år utsatts för starka konserveringsmedel använda på fåglarna han samlade in, hinner han bidra till flera vetenskapliga verk, bland annat History of North American birds. Hans insatser blir erkända bland vetenskapsmän, och han får en blomma av astersläktet och en av smörblomsläktet, en mås, och en fisk av simpafamiljen uppkallade efter sig. Han är dock inte särskilt välkänd utanför de vetenskapliga kretsarna.

Thure 1887. Källa: https://en.wikipedia.org/wiki/Thure_Kumlien .
Thure 1887.
Källa: https://en.wikipedia.org/wiki/Thure_Kumlien .

Det är när hans syster Amalia ska gifta sig som Thure, i egenskap av den äldste mannen i familjen, måste lämna sitt medgivande. Det gör han i en dikt, som utstrålar både humor och innerlig kärlek för och omtanke om sina systrar:

Källa: ArkivDigital: Härlunda E:1 (1850-1894) Bild 3.
Källa: ArkivDigital: Härlunda E:1 (1850-1894) Bild 3.

”Som nyss jag underrättad blifvit
Att en af mina systrar will
Sig gifta och som hon dertill
Om min tillåtelse har skrifvit
Till mig och jag ej inse kan
Hvarför hon ej bör ha en man;
Will jag ej derför hitta P.
Men Dem mitt broderliga Bifall ge.

Detta mitt samtycke till ägtenskap gäller för hvem af mina systrar som vill ingå ägtenskap, kunnande de gifta sig med hvem de behaga. Kuskonong i Jefferson County i Wisconsin i Förenade Staterna af Amerika d. 11 Decem. 1849.

Thure Kumlien”

Lappen med dikten finns intejpad i Härlunda vigselbok för åren 1850-1894.

Källa förutom kyrkböcker: https://en.wikipedia.org/wiki/Thure_Kumlien .
För mer om Thure och hans liv i Amerika, se https://storiesinscience.weebly.com/thure-and-ludwig-kumlien-blazed-trails-in-the-scientific-world.html.