web analytics
26 juni: Vildhavre

26 juni: Vildhavre

Idag är det den 26 juni, och för 273 år sedan, den 26 juni 1746, föddes den oäkta gossen Wilhelm i Intet, Istrums socken. Faderns historier om resorna till Kina med Ostindiska kompaniet fick han förmodligen aldrig höra.

Lille Wilhelms födelsenotering.
Källa: ArkivDigital: Eggby (R) C:2 (1700-1754) Bild 130 / sid 246.

”D. 26 Jun. föddes och d. 28 d[öptes] oächta b[arnet] Wilhelm. Fadr[en] sades wara Wilhelm Brunström, ogift som rest på skiepp til Ostindien [såsom?] qwartermästare och m[odren] qwinfolket Margareta Månsdr, som wid Pauli tid kom ifrå Giötheborg til sin fader Måns Bagare wid Intet. Wittne: H[ustrun] Brita Larsdr i Ödetorp, H[ustrun] Maria Håkansd på Intet, Peter Sw. och And. Biörnson ibidem.”

Enligt Eggby/Istrums födelsebok var Margareta född 1714, och hennes far Måns Bagare var en gammal knekt. Det finns inga husförhörslängder kvar från den här tiden, så hur det går för lille Wilhelm och hans mamma vet vi inte. Däremot har Jens Carleson i sin C-uppsats i Historia, Lust och Lägersmål – En studie av sedlighetsbrott i 1750-talets Göteborg(1), hittat vad som förmodligen är hans far. Det verkar nämligen som att Margareta Månsdotter inte är den enda unga kvinnan Wilhelm Brunström gör med barn.

1750 tas ett fall av lönskaläge, det vill säga sex mellan två ogifta personer, upp i Göteborgs rådhusrätt. Det gäller umgänget mellan Greta Burman – och Ostindiska kompaniets kvartermästare Wilhelm Brunström. När fallet tas upp är barnet som blivit till redan 3,5 år gammalt, och är alltså ungefär i samma ålder som sin halvbror Wilhelm i Istrum. Kvartermästaren blir dömd att betala 48 daler till barnets underhåll retroaktivt, men undviker att betala. På begäran av Greta Burman och hennes beskyddare, landshövdingen och baronen Johan Friedrik von Kaulbars, tar Rådhusrätten upp fallet flera gånger, men Wilhelm Brunström dyker aldrig upp. Till slut tas hans innestående lön hos Ostindiska kompaniet i beslag, och han får därmed betala inte mindre än 170 daler och 16 1/3 skilling silvermynt i underhåll till barnet i Göteborg.

Peter Wilhelm Brunström, som hans fullständiga namn är, har dock annat att tänka på. Han har nämligen återvänt till Asperö i Göteborgs skärgård, där han föddes 1719. I januari 1750 hade han gift sig med 21-åriga klockaredottern Catharina Skåre.

Peter Wilhelm Brunströms och Catharina Skåres vigselnotering.
Källa: ArkivDigital: Styrsö (O) C:3 (1731-1809) Bild 82 / sid 154.

”Januar d:n 21 Copulerades Båtzmannen wid OstIndiska Compagniet Peter Brunström med Pigan Catharina Skåre på Asperön.”

Nio månader efter vigseln, så när som på några dagar, föds deras dotter Helena. Paret får med tiden ytterligare sex eller sju barn tillsammans. Catharina avlider 1781, och kvartermästare Brunströms dagar slutar med kolik och magplåga den 24 oktober 1786. Hur många barn han hade visste nog inte ens han själv.

Peter Wilhelm Brunströms dödsnotis.
Källa: ArkivDigital: Styrsö (O) C:3 (1731-1809) Bild 296 / sid 582.

”October 24: Sjömannen Peter Wilhelm Brunström på Asperö, af Colique och magplåga 67 år 2 m[ånader] g[amma]l.”

P. S. Ett av Peter Wilhelm Brunströms barnbarns barn var Helena ”Öbergskan” på Asperö, smugglardrottning och värdshusvärdinna. Hennes historia finns här: https://www.hembygd.se/styrso/page/4221 .

(1) Jens Carleson: Lust och Lägersmål – En studie av sedlighetsbrott i 1750-talets Göteborg, Institutionen för historiska studier, Göteborgs universitet, 2016, ss 19-20.

6 juni: Regeringsformen

6 juni: Regeringsformen

Idag är det den 6 juni och vi firar Sveriges nationaldag! En av anledningarna till detta, som ofta kommer i skymundan, är att den 6 juni var dagen för 210 år sedan då 1809 års Regeringsform antogs av Riksdagen. Detta känns ofta för komplicerat för att förklara närmare, men för att hedra 1809 års Regeringsform kommer här den spännande historien bakom!

Finland hade varit en del av Sverige sedan 1249, men i februari 1808 invaderar Ryssland Finland med sikte på att göra det till en del av det ryska kejsardömet. Efter månader av krig ockuperar Ryssland hela Storfurstedömet Finland. På samma gång är Sverige också i krig med Danmark och Napoleons Frankrike, och i november tvingas den svenska armén i Finland att ge upp. I mars 1809 marscherar den ryska armén mot Sverige över den frusna Östersjön. Samtidigt har kungen, Gustav IV Adolf, förlorat såväl adelns och byråkratins som officerarnas förtroende, och arresteras den 13 mars i en snabb statskupp. De första ryska trupperna landar på svensk mark den 19 mars och ockuperar delar av Norrlandskusten. Kungen abdikerar den 29 mars, och ersätts av sin farbror, Hertig Karl, som blir riksföreståndare. Ryssarna vägrar dock att fredsförhandla med något annat än en laglig regering, och det blir bråttom att få till en ny konstitution, en grundlag som ska dela makten mellan kungen och Riksdagen. På några veckor drar Anders af Håkansson upp ett förslag till konstitution. Förslaget stöter dock på motstånd, och den 12 maj sätts ett Konstitutionsutskott upp för att revidera det. Detta görs på rekordtid, och det nya förslaget till Regeringsform är klart redan till den 1 juni.

Den 6 juni 1809 godkänner så Ståndsriksdagens adel, präster och borgare den nya Regeringsformen. Hertig Karl signerar den, och senare samma dag kröns han till Karl XIII. Bondeståndet skriver dock inte under Regeringsformen förrän den 27 juni.

1809 års regeringsform kom alltså till på rekordfart, men var i kraft desto längre. Först 1974 kom en ny Regeringsform, och den förra hade då hunnit bli världens näst äldsta grundlag efter den amerikanska.

28 maj: En Näfwersäck, med åtskillige saker uti

28 maj: En Näfwersäck, med åtskillige saker uti

Idag är det den 28 maj, och för 248 år sedan, den 28 maj 1771, hittade Olof Olsson själv sin försvunna familj på Mörtnäset vid Flosjön i Dala-Floda socken.

Hustrun, den 40-åriga Kerstin Pärsdotter, hade i mitten av november 1770 tillsammans med sin 52-åriga ogifta faster Anna Andersdotter och döttrarna Cathrina, 14 år och Ingebor, 8 år, lämnat hemmet i Storbyn, Dala-Järna, och begett sig mot Leksand, för att eventuellt fortsätta mot Hälsingland. Där skulle de söka arbete med att skaffa och färga lin. Kerstin var gravid med sitt sjätte barn. Av de två söner och tre döttrar hon fött tidigare, hade en gosse och en kulla redan avlidit. Olof, som var ensam kvar med sonen som bar hans namn, hade sedan inte hört av dem, men började efter hand att sakna dem och höra sig för vart de hade tagit vägen.

När isen släppte hade den avdankade knekten Mats Danielsson Knipe och Bergman i Fyrholm, Dala-Floda, tagit båten till sina fäbodar på Sandviken invid Flodasjön, och under utflykten hittat en näversäck med någons ägodelar i. Säcken hade de tagit med till Dala-Floda kyrka under pingsthelgen, då den visades upp för församlingen, och man hade dragit slutsatsen att någon drunknat. Vem visste man dock inte, och kungens befallningsman på plats, Almberg, uppmanade folket i Floda att hålla utkik efter den eller de omkomna. Vi samma tid kom flottare över från Dala-Järna socken, och då de tillfrågades om de visste vem näversäcken kunde tillhöra, eller om någon saknades i deras hemsocken, berättade de att Olof Olsson från Storbyn saknade kvinnorna i sin familj. Almberg skrev omgående ett brev till Olof, som genast tog med sonen och reste till trakten för att leta efter sina kära. På kvällen hittade de deras kroppar. Kvinnorna hade vistats i Leksand under vintern, och i början av februari hade de lämnat orten för att ta sig hem igen. På vägen drabbades de dock av kyla och snöstorm, och hade antagligen frusit ihjäl. Samma dag som de återfanns, den 28 maj, begravdes de i tysthet på Dala-Floda kyrkogård.

”…hafwa påfunnit en Näfwersäck, med åtskillige saker uti.”
Källa: ArkivDigital: Floda (W) C:4 (1755-1775) Bild 1030 / sid 105.

Historien som prästen i Dala-Floda skildrar den i dödboken:

”Den 28 maji 1771 igenfunnos 4 Personer wid Flosiön, och på Mörtnäs udden liggande döde, ifrån Järna Sock[e]n, oc[h] Storbyn, hwilka, efter mannens, Olof Olssons, berättelse, skola 7 weckor för[e] Juhl, år 1770 el[ler] medio Novemb[er] månad, hafwa gådt bort, antingen til Helsingland el Lexsand, at bedja sig tona lijn, el g[eno]m arbete förskaffa sig lin etc. Mannen har sedan ing[en]ting hört af dem, men wäl saknat dem, förr än han sielf upsökt dem; Hwilcket har deraf blifwit yppat, at afskiedade Soldaten Mats Danielsson Knipe oc Bergman, i Fyrholm, Floda S[ocke]n, h[wil]ka, när de sedan öpen wat[te]n blifwit, farit på båt til sina fäbodar, Sandwiken kallade, hafwa påfunnit en Näfwersäck, med åtskillige saker uti. Denna säck angåfwo the i Floda K[yr]ka, 4:e dag Pingst, då den blef uplyst, oc man förmente, at nogon drunkadt. Derpå gordes lagl[igen] anstalt, ig[eno]m K[ung]l[ig] Befallningsman Almberg, oc Floda folik tilsagt, att wid lagl[igen]tillfälle efterspana & upsöka dem. I samma tid, komo flotningskarlarne ifr[ån] Järna sockn, kallade til Törnholn, oc befrågade, om de kändes wid denna säck, el om de wisste nogon gådt bort, och blifwit borta ur deras sockn; Tå de berättat at det måtte wara Olof Olssn ifr[ån] ofwanberörde Järna sockn och Storbyn. Bref ifr K[ung]l[ig] CronoBefallningsman skrefs upföre, och d[en] 27 om aftonen kom mannen Olof Olsson ned med sin son, Olof Olsson, oc sielf upfunno Desse 4 lik, ibland h[wil]ka woro;

”Desse 4 lik.[…]
1: en gammal Tytta…”
Källa: ArkivDigital: Floda (W) C:4 (1755-1775) Bild 1030 / sid 105.
1: en gammal Tytta, Anna Andersd[otte]r, född i Järna och Storbyn ungefärl[igen] 1719 23/12 af hon. Parentib[us] fad[e]r Bonden Anders Andersson. Mod[e]r Marit Pärsdr. Renata et dein educata. Mäst i sin tid warit hos Olof Olsson til h[wil]kens hustru hon warit faster, g[amma]l inemot 52 [år].2: Olof Olssons hustru, Kerstin Pärsdr, födder i Storbyn, oc Järna, ungefär åhr 1731 31/8 af ärl[iga] färäldr[ar]. Fadren Pär Andersson, modr Ingebor Olsdr. Renata et dein educata. Upfostrad och lärdt läsa, i och utan bok; gift i 15 åhr; fådt 5 barn, 2 gossar, 3 kullor, af h[wil]ka 1 son och 1 Dotter äro för detta döde; de andre, neml[igen] 2 kullorna warit i följe med sin moder. Gammal 40 [år]. hafwande, wid sin bortgång.

”hafwande, wid sin bortgång.”
Källa: ArkivDigital: Floda (W) C:4 (1755-1775) Bild 1030 / sid 105.

3: Dottren Cathrina Olsdr. Född åhr 1757 28/10 ungefär af O. Olsson och modr. Kerstin Pärsdr; renata et dein educata; kunnat wackert läsa i oc utan bok. Hennes ålder har warit 14 [år].

4: Dottr. Ingebor Olsdotter. Född åhr 1763 25/12 af förenämde föräldrar, renata et dein more solito educata, har och nogot kunnat läsa, hennes ålder har warit 8 [år].

Desse berättas hafwa gådt ifr[ån] Leksand d[en] 1 febr[uari] (?) Kyldersmässotiden, i tancka at gå hem, men som de war et g[anska?] strängt uhrwäder oc köld, då de warit på wägen, så synes trol[igen] at de frusit ihiäl, och på ynckel[igt] sätt omkommit. De funnos igen alla 4 d[en] 28 maji, oc samma dag, gegrafne i Tysthet i Floda k[yr]k[o]gård.

Testamente til Kyrckan – 2 d[aler] g. actio.”

23 april: Tillie Anderson, proffscyklist

23 april: Tillie Anderson, proffscyklist

Idag är det den 23 april, och för 144 år sedan, den 23 april 1875, föddes en flicka som skulle komma att bli det första svenska kvinnliga cykelproffset och slå flera världsrekord: Tillie Anderson.

Omkring 1890 hade cykeln utveklats till det vi idag skulle känna igen som en cykel: två lika stora hjul som sitter ihop med en femkantsram, pedaler med kedja till bakhjulet, och luftdäck. Under 1890-talet utvecklades cyklingen snabbt till en vurm. Sexdagarstävlingar på velodromer hade arrangerats i Europa tidigare, redan på höghjulingarnas tid, men i början på 1890-talet började de bli populära även i USA. En svenskamerikan som var tidig med att tävla var John ”The Terrible Swede” Lawson. John Lawson var dock inte den ende som fick epitetet ”The Terrible Swede”.

Mathilda Andersdotter föds i Grevie socken på Bjärehalvön i Skåne. Strax före hennes sjuårsdag avlider fadern. Ett par dagar före sin 16-årsdag 1891 skrivs Mathilda och storebror August ut ur Grevie med varsin biljett till Amerika. Där finns redan deras äldre halvbror Johannes och storasyster Johanna. Modern och åtminstone tre ytterligare syskon samt en oäkta systerdotter följer efter året därpå.

Mathilda hamnar i Chicago, där hon försörjer sig som sömmerska. Här blir hennes namn Tillie Anderson. I Chicago får hon se sig förbisusad av cyklar på gatorna, och under två år sparar hon det hon kan undvara, tills hon 1895 får råd att köpa en alldeles egen cykel! Och Tillie börjar cykla. Och cykla. Och cykla. Till sin mors fasa och en del av omgivningens förtret.

Vid den här tiden var det nämligen inte kutym att kvinnor cyklade. De skulle ha tighta korsetter och långa klänningar med smala midjor och höga kragar. Till det gärna en tjusig hatt och ett parasoll. Detta var kläder som gjorde det svårt att cykla. Cyklingen innebar också att man satt gränsle över en sadel, gu’bevars, vilket då rakt inte passade sig offentligt. Tillie och hennes cyklande väninnor bröt mot konventionerna, och började klä sig i kläder lämpligare för cykling: bloomers. Bloomers var pösiga byxor som slutade vid knäna, som gjorde det lättare att röra sig och inte riskerade att trassla in sig i cykeln.

Tillie var inte särskilt stark när hon började cykla, men märkte snart att hennes kropp började förändras. Hennes ben smalnade och blev mer muskulösa, mag- och armmusklerna blev snabbt starkare, liksom ryggen. Hon märker att hon är bra på att cykla, och bestämmer sig för att börja tävla. Sommaren 1895 ställer hon upp i ett lopp mellan Elgin och Aurora i Illinois, och slår rekordet på den 16 mil långa sträckan med 18 minuter.

Tillie Anderson 1895.
Foto tillhörande Alice Olson Roepke. Beskuret.
https://creativecommons.org/licenses/by-sa/4.0/deed.en

I början av februari 1896 rapporterar svenska tidningar i Amerika att en viss Tillie Anderson har vunnit en sexdagars velodromtävling i Chicago. På den här tiden tävlade männen dygnet runt i sex dagar, och fick ta de pauser de själva önskade. För de riktigt ambitiösa kunde detta närmast liknas vid tortyr. Damerna körde däremot ett par-tre timmar på de lutande inomhusbanorna varje kväll, och varje dags resultat lades efter sista loppet ihop till ett slutresultat på antalet körda miles. Ibland körde de också en viss sträcka på kortast tid, eller eller längst sträcka på en timme. Tillie skulle med tiden komma att slå rekorden i alla disciplinerna.

Efter den första segern fortsätter hon till Minneapolis, där hon inför 2 500 åskådare kör 2h per kväll. Där är hon tillsammans med två av de övriga tre medtävlerskorna med om att slå världsrekordet, genom att köra 21 miles och 7 varv, drygt 33 km, på en timme. Den här gången står dock Tillie inte som segrare, på grund av en vurpa.

Cykelcirkusen är tillbaka i Chicago i början av mars, där Tillie återigen segrar på hemmaplan, med 359 miles, nästan 58 mil, på 18 timmar. Hon slår närmaste konkurrenten med nästan en mil.

Senare i mars tävlar Tillie i Detroit, och slår 100 miles-rekordet genom att köra de 16 milen på fyra timmar, 47 minuter och 30 sekunder. Hon fortsätter med att slå flera andra rekord under våren. Tävlandet går så bra, att Tillie i maj, genom sin tränare Philip Sjöberg, till och med dristar sig till att utmana den andra stora svensk-amerikanska stjärnan, John Lawson, på en duell. Hon erbjuder honom att själv ställa upp villkoren. Han lovar, genom sin egen manager, att ställa upp, mot en prissumma på 5 000 dollar. En cykeltillverkare lovar att ”sätta $1 000 på Lawson i täflan med hvilken man som hälst och $5 000 i täflan med hvilken qvinna som hälst i hela väla.”, men saken verkar rinna ut i sanden.

Tillies cykel var en Thistle, som hon sponsrades av.
Foto tillhörande Alice Olson Roepke.
https://creativecommons.org/licenses/by-sa/4.0/deed.en

Vid den här tiden var det mellan en handfull och ett tiotal kvinnliga cykelåkare som låg på topp, och deltog i tävlingarna med fyra till fem startande. Tillies kanske främsta konkurrent var Leona Marie ”Dottie” Farnsworth från Minneapolis, som verkar ha varit den starkast lysande stjärnan, trots att hon började cykla och tävla ungefär samtidigt som Tillie och oftast förlorade mot henne. Sommaren 1896 hålls en sexdagarstävling i Dotties hemstad, och när Dottie sista kvällen hoppar av på grund av sjukdom utbryter upplopp. Förväntningarna på mästarmötet mellan Dottie och Tillie var högt uppskruvade, och arrangörerna hade mer än dubblat priset på biljetterna till sista dagens lopp. När racet inte blir av, slutar det med att åskådarna fullständigt vandaliserar arenan, och tillkallad polis möter hårt motstånd i form av knytnävar och kastade stenar. När en av de tävlande befaras skadad i bråket, rycker enligt tidningsrapporter hennes mor ut till undsättning och ger våldsmannen en lavett så att han tappar sansen. Upploppet var det mest omfattande i staden sedan 1888.

Någon vecka senare möts Tillie, Dottie och några av de andra toppcyklisterna i en fem-milestävling i Minneapolis. De 4 000 åskådarna får se Tillie köra de åtta kilometerna på 14 minuter och 15 sekunder, medan Dottie svimmar och bärs av banan. Efter tävlingen kör Tillie en mile, 1,6 km, på 2 minuter och 35 sekunder, och slår därmed världsrekordet med en sekund.

Prispengarna vid tävlingarna var inte att förakta. Vid de första tävlingarna var prispotten 2-300 dollar, men i augusti 1896 kör Tillie två tävlingar i Butte, Montana, där hon i den första, en sexdagarstävling, står som segrare och vinnare av $750 samt världsmästartiteln. Även in den andra vinner hon $750. Därifrån fortstätter Tillie till en sexdagarstävling i Winnipeg, i kanadensiska Manitoba, där hon kör 225 miles och ett varv, drygt 36 mil, på 12 timmar.

Den hösten känner sig Tillie tvungen att stämma sin sponsor på pengar för tävlingen i Minneapolis som slutade i upplopp. Hon anser att hon har uppfyllt kontraktet och kört längre än sina medtävlare, och är därmed berättigad till den överenskomna summan på $250 som hon ännu inte fått; därtill kräver hon rese- och hotellkostnader för sig och tränaren Philip Sjöberg på $23.

Segersviten fortsätter i tävlingar i Cleveland, Ohio, i Chicago och i Indianapolis i januari 1897.

I februari tävlar Tillie återigen i Cleveland, Ohio, där hon slår 200-mile-rekordet på en bana med 15 varv per mile. Hon kör de dryga 32 milen på 9 timmar, 54 minuter och 57 sekunder, nästan två och en halv minut snabbare än det förra rekordet.

Inför en tävling i Chicago i mars blir hon intervjuad i den svensk-amerikanska tidningen Vårt land. Där kallas hon ”the flying Swede from Windy City” och ”verldens snabbaste qvinliga bicyklist”, och berättar att hon åkt ett landsvägslopp i Illinois över 102 miles, 164 kilometer, på 6 timmar, 52 minuter och 15 sekunder. Hon håller värlsdrekordet på 18 timmar med 371,25 miles; lite drygt 597 kilometer. Det ger en medelhastighet på drygt 33 km/h. En mile, 1,6 kilometer, åker hon på 2 minuter och 6 sekunder.

I april tävlar hon i en sexdagarstävling i Detroit, och slår hon sitt eget 100-milesrekord från året innan med 20 minuter då hon klockar in på 4h och 27 minuter. Någon dag senare har samma tävling hunnit upp i 200 miles, och även det rekordet slår hon. Den här gången har sträckan tagit 9h och 43 minuter att cykla, 42,5 minuter snabbare än det tidigare rekordet. Tillie vinner naturligtvis även hela tävlingen, med 264 miles och 14 varv på de 12 timmarna; ungefär 42,5 mil.

Tillie på sin Thistle.
Foto tillhörande Alice Olson Roepke.
https://creativecommons.org/licenses/by-sa/4.0/deed.en

Tillies segertåg fortsätter genom Mellanvästern. I slutet av juli ställer hon upp i Toledo, Ohio, mot Lizzie Claw, som även hon hävdar sig vara världsmästare. De tävlar om ett förstapris på $500, och ytterligare ett på $700 till den som slår ett världsrekord. Under den första timmen kör de 22 miles och 11 varv, drygt 35 kilometer, och blir båda världsrekordinnehavare då de går över mållinjen samtidigt.

I december 1897 skriver den svensk-amerikanska tidningen Gamla och nya hemlandet, att Tillie har kört ungefär 100 lopp, varav hon endast förlorat två – varav en genom en vurpa.

1898 fortsätter Tille att vinna tävling efter tävling inför åskådarskaror i tusental. Alla i publiken har egna favoriter som de skriker på så att taken på velodromerna nästan lyfter. Och under hösten får de en ny favorit att heja på: den franska såväl som europeiska mästarinnan och stjärnan Amélie ”Lizette” Le Gall kommer över till Amerika för att lysa upp tävlingsarenorna med sin glans. Tidningarna skriver spaltmeter om den lilla fransyskan, men tävlingarna slutar ändå med att Tillie slår henne.

Amélie ”Lizette” LeGall Morton 1896. Notera hennes bloomers och den rejäla cykelkedjan.
Foto: Jules Beau.
Ur Bibliothèque nationale de Frances samlingar.

I september 1898 äger årets state fair rum i Minneapolis, med en veckas ”ridderligt slöseri” och ”häpnadsväckande sensationer”. Där ska naturligtvis också en sexdagars velodromcykling med de främsta kvinnliga cyklisterna finnas på programmet, och Lizette, ”direkt från Paris” är det stora affischnamnet. Tillie vinner tävlingen, med ett nytt världsrekord: den här gången tillryggalägger hon 246 miles och tio varv under de 12 timmarnas åkning. Därmed får hon också en bonus på $200.

Den 30 november 1898 meddelar den svensk-amerikanska tidningen Svenska tribunen att Tillie har gift sig med sin tränare, Philip Sjöberg. Efter att ha vunnit över Lizette på hemmaplan i flera månader, är det nu Tillies tur att prova på det europeiska motståndet på bortaplan: hon ämnar åka till Europa och ”slå åtskilliga rekord”. Artikeln avslutas med att ”Därpå återvänder hon till Amerika för att hvila på sina lagrar och för alltid egna sig åt familjelifvet.” I en intervju med likaledes svensk-amerikanska Vestkusten den 8 december säger Tillie att det är ”en omöjlighet för någon att besegra henne samt att hon ännu ej behöft anstränga sig till det yttersta för att vinna vid något tillfälle.”.

Tillie pensionerar sig dock inte från cyklingen än på ett tag. I maj 1899 rapporteras att hon stött ihop med Lizette på banan, varpå den senare brutit nyckelbenet i fallet. Tillie fortsätter att tävla, och vinna, under sommaren. I slutet av juli förlorar hon dock två tävlingar som körs under samma dag; på eftermiddagen får hon stryk av Dottie Farnsworth, och på kvällen med en halv hjulslängd av May Allen i en spurt.

Det är dock inte så att Tillie har tappat stinget. I september vinner hon världsmästerskapet över 12 timmar, som äger rum i Zanesville, Ohio, med 286 miles och 6 varv, drygt 46 mil. Cykelcirkusen är mitt uppe i en intensiv period, där de tävlande rest från Chicago till Zanesville, varifrån de ska vidare till St Joseph i Missouri och Kansas City. Tillies make, Philip Sjöberg, mår dock inte bra. Han har följt med henne till Chicago, men därifrån fortsatte han till Mt Clemens i Michigan för att dricka brunn och bada i det hälsosamma vattnet där för att återfå sin hälsa. Han planerar att ta med sin fru till Europa igen för nya tävlingar där i början av år 1900.

Den svensk-amerikanska tidningen Svenska Tribunen skriver den 25 oktober 1899 att Tillie, som vann även i Kansas City, nu är världsmästarinna och ”har sedan 1895 deltagit i ej mindre än 135 täflingar, hvaraf hon förlorat endast sex, däraf fyra på grund af olyckshändelse”. Hon är innehavare av 100-milesrekordet på 6h och 52 minuter sedan den 20 oktober 1895. Det är troligen loppet mellan Elgin och Aurora som avses. Det där med det totala antalet tävlingar och segrar finns det dock olika uppgifter om. Enligt Wikipedia, som refererar till Tillies systerdotter Alice Olson Roepke, körde hon 130 lopp och förlorade sju; en uppgift som finns på fler ställen. Enligt Kate Siber körde Tillie 120 lopp och förlorade elva.

Tillie Anderson med några av sina medaljer.
Foto tillhörande Alice Olson Roepke.
https://creativecommons.org/licenses/by-sa/4.0/deed.en

Hur det går i Europa och med Tillies fortsatta tävlande har varit svårt att hitta uppgifter om. Två av hennes värsta konkurrenter, Dottie Farnsworth och Lizzie Glaw, meddelar i januari 1900 att de slutar med tävlandet efter att deras manager hade lurat dem på både pengar och tävlingsdräkter. Dottie Farnsworth börjar istället med att uppvisningscykla på en cirkus, där hon kör på sidorna i en så kallad dazzle, en enorm tunna.

1902 blir ett tragiskt år för Tillie personligen och för den kvinnliga cykelvärlden. Den 23 februari avlider maken Philip av tuberkulos. Kort därpå kör Tillie sitt sista lopp. I slutet av maj kör Dottie Farnsworth över kanten på en dazzle, och avlider en den 6 juni i sviterna av olyckan. I augusti avlider en annan av de forna konkurrenterna, Lizzie Glaw, i tyfoidfeber. 1902 dör även den kvinnliga tävlingscyklismen i USA, bland annat för att den anses vara skadlig för den kvinnliga kroppen. Inte förrän flera decennier senare plockas den kastade handsken återigen upp.

Tillie gifte aldrig om sig.

27 mars: Svenskarna som ersatte slavar, del 18

27 mars: Svenskarna som ersatte slavar, del 18

Idag är det den 27 mars, och för 153 år sedan, den 27 mars 1866, rapporterade den svensk-amerikanska Chicagotidningen Hemlandet att ytterligare svenskar hade sluppit ifrån Virginia och de slavliknande förhållanden de lurats in i i trakten av Richmond.

Källa: Hemlandet den 27 mars 1866.

”Wi hafwa från Jamestown fått den upplysning att dit ankommit 7 ungkarlar och en man med hustru och tre barn af de till Richmond bortförde. Af de 26 som kommo hit, har en fått arbete i Chicago, några äro sjuka. Wi hafwa försträckt dem till underhåll af de för dessa nödlidande i wåra händer befintliga medel. En familj ämnar sig till Minnesota, men ligger qwar här wäntande på swar från bekanta deruppe.”

Det här verkar vara den sista artikeln i ärendet som Hemlandet publicerade. Förhoppningsvis hade de flesta som drabbats därmed kunnat lämna Virginia på ett eller annat sätt. Man får också hoppas att verksamheten med att lura svenskar som just klivit av emigrantskeppen att åka till Virginia inte var så lukrativ som bedragarna först trodde; kanske innebar de besvikna, ganska omgående svältande, fysiskt medtagna, snart också sjuka och därmed också klagande svenskarna så mycket besvär att det inte var värt mödan att lura dem dit. Förhållandena i Virginia var inte vad utvandrarna hade förväntat sig av det nya landet; hade de tagit sig ända till Amerika skulle de inte nöja sig med slavarbete. Deras starka lägtan efter ett gott liv och viljan att nå det målet, sammanhållningen i gruppen, god hjälp från släkt, vänner och okända svenskar som kommit före dem, samt inte minst en engagerad tidningsredaktion, hjälpte dem i den nödvändiga kraftansträngningen att ta sig ifrån eländet de hamnat i.

20 mars: Svenskarna som ersatte slavar, del 17

20 mars: Svenskarna som ersatte slavar, del 17

Idag är det den 20 mars, och för 153 år sedan, den 20 mars 1866, berättade den svensk-amerikanska avisan Hemlandet om situationen för några svenska familjer som nyss lyckats komma ifrån Virginia, där de bokstavligen under slavliknande förhållanden utnyttjats av plantageägare. I bitande vinterkyla nådde de Chicago, utblottade och klädda i trasor.

”I Lördags morse, midti en ny bister winterkyla, kommo upp till ”Pastor Carlson”* 26 af wåra stackars lansmän från Richmond. Från NewYork hade de fått sig resan hit företrädt af Emigrantkompaniet**, de som hade sådana på pant af sina saker. Wi woro i förlägenhet hwad wi skulle göra för dem. Pastorn följde dem ned till ”county-agenten”, hwilken försåg dem med bröd och andra födwaror, och Mr Larsen wid Illinois-agenturen gick att skaffa dem billigt qwarter öfwer Söndagen och möjligen arbete i påföljande wecka. Efter uppgift af Kapt. Jaenson synas de höra till fyra familjer. De fyra husfäderna med några af barnen hade infunnit sig wid högmessan i Söndags, der wi woro glade att se dem. När nykomlingar wistats här i Western några weckor eller månader, hafwa de gememlegen hunnit kläda upp sig. Dessa hade ej annat än de tarfliga kläder som de syntes hafwa slitit redan under dagsarbetet i Swerige. Det stackars folket hade warit i rebelldömet med dess ”fattige hwite”, och med nöd kommit derifrån, fattigare, än de kommit dit.”

I anslutning till artikeln finns dessutom en annan artikel med anknytning till Virginiasvenskarna. Olof Brinck var en av de första som anlände till plantagerna utanför Richmond, och den förste vars brev med böner om hjälp att ta sig därifrån som uppmärksammades i Hemlandet. Med hjälp av medel insamlade av tidningen hade han lyckats ta sig därifrån, och anlände till Chicago med sin mor kring nyåret. Nu har han själv möjlighet att så gott det går hjälpa en annan svensk utvandrare som råkat ut för en allvarlig olycka.

”Olycka och nöd.

En del landsmän hafwa under wintern wid Inwoodstation, Ind[iana], warit sysselsatta med wedhuggning, under Mr Rådström som bas eller förman. Bland dessa war äfwen P. Petterson som med sin hustru Lisa och ett barn kom hit öfwer i medlet af sistl[idna] September och sedan wistades i Chicago till d. 18 Dec. då han med de sina gick ut till Inwood. Den 1 dennes kom han med gruståget från Plymouth. Ehuru tåget icke stannade wid stationen, försökte han dock hoppa af, men föll och fick en så hård stöt, att han blef liggande orörlig. Då de andre sågo att han ej stod upp hoppade en af dem äfwen af, lyckades bättre och hade tid nog att draga honom från jernwägsspåret. Han har alltsedan legat sanslös och är der föga hopp att han kan wederfås. Wedhygget är slut och Olof Brink, som warit med derom, har stannat qwar och sköter honom. På platsen gjordes af mr Rådström straxt en liten insamling för den nödställda familjen och anwändes äfwen för densamma några dollars som egentligen warit ämnade att skickas till Chicago för landsmännen i Richmond, men nu behöfdes på stället. Emellertid behöfwes ytterligare hjelp.

Petterson är från Runbackens by i Åkerbo*** socken, Gestrikland. Han skall hafwa en farbror någorstädes i landet, wid namn Nils Petterson, hwilken för 8 år sedan kom från Stelsjöns by i samma socken. Denne har tre gossar och tre flickor, men wore dock måhända i tillfälle att skicka brorsonen någon hjelp.”

Enligt en notis i tidningen den 4 april samma år, överlever dock Petterson olyckan, om än med nöd och näppe.

Ur Hemlandet den 3 april, 1866.

”Den landsman, P. Petterson, hwilken efter hwad som berättades i n:o 11 i förra månaden gjorde det swåra fallet wid försöket att hoppa af trainen wid Inwood, är sedan någon tid tillbaka i Chicago. Han är så till wida återställd, att han går ute, dock åtföljd af Olof Brinck, som ännu sköter honom och har hans uteslutande förtroende. Den stackars mannen har dock ej reda på sig, wet hwarken tid eller rum, påstår hwarje dag att det är Söndag samt att han aldrig warit här. Han har troligen fått en blodstockning åt hjernan, och wilja wi hoppas att han ännu kunde blifwa återställd, helst om han finge skicklig läkarewård.”

*Pastor Carlson, som flera gånger omnämns i artiklar och blogginlägg i samband hjälp till Virginiasvenskarna, var pastor Erland Carlson, som under 20 år förestod den svenska Immanuelsförsamlingen i Chicago.

**American Emigrant Co, som drevs av kapten R E Jeansson, själv emigrant från Sverige. Biljett-och bankrörele som sålde och förmedlade biljetter till Sverige, samt växlade och förmedlade pengar mellan USA och Sverige.

***Kan det vara Rönnbacken och Stensjön i Ockelbo socken som avses?

14 mars: Svenskarna som ersatte slavar, del 16

14 mars: Svenskarna som ersatte slavar, del 16

Idag är det den 14 mars, och för 153 år och 1 dag sedan publicerade den svensk-amerikanska tidningen Hemlandet en artikel i anslutning till det brev som Gustaf Kyllander hade skrivit (se gårdagens blogginlägg). Det har visat sig vara många som gör anspråk på de pengar som skickats till tidningen till hjälp åt de nödställda i Virginia.

Tidningen skriver:

”Chicago den 13 Mars.

En Inf[ormatör] lemnar idag särdeles rediga, underhållande och gripande upplysningar om wåra landsmäns bortförande till Richmond. I en sak misstager han sig då han säger sig hafwa sett af Hemlandet att betydliga summor samlats för att hjelpa de mest behöfwande der nere. Allt hwad wi emottagit för ändamålet utgör, såsom setts af tidningen, $147,10, deraf $51,00 genast, efter anwisning afsändes till Olof Brinck. Af de återstående, intill d. 9 Jan[uari] erhållne bidragen, $96,10 har följande anwändts:

Redogörelse för hur de insamlade medlen till de nödställda svenskarna använts.

1865, Dec 18. Carl Fredrikson (nu i Knoxville), med sällskap, till matwaror: 81,30
Dec. 21. Arl Fredrikson med familj för resa till Knoxville, mot revers: 21,00
S[amma] d[ag] E. G. Pettersson, d:o: 7,00
S[amma] d[ag] Jöns Nilson, d:o: 7,00
S[amma] d[ag] Till proviant: 0,75
1866, Jan. 23. Sändt till Sahlström i Richmond: 5,00
Återstå odisponerade: 54,05
[Summa:]$96,10

Resten förslår ej att hjelpa mer än twå personer från Richmond till Chicago. Resten är ock på sitt sätt redan mer än upptagen, om wi skola utbetala en summa af $58,50 hwarpå Emigrantkompaniet* hos oss gjort anspråk, hwilket wi dock ännu icke gjort. Af enahanda missförstånd som Mr Kyllanders, att wi här hade en betydlig kassa samlad till hjelp för de behöfwande i Richmond samt ännu det misstaget att hwem som helst egde att på den kassan draga wexel hade Carl Fredrikson med sällskap under anwisning på [p]astor Carlson härstädes i resbiljetter hit fått sig af Emigrantkompaniet de penningar $58,50 förskjutne som ofwan nämnts. Emigrantkompaniet som ej är något wälgörenhets-sällskap, har derjemte bland i New York boende landsmän fått borgen för det förskjutna. Wi twifla ej att Carl F. och öfrige skola så snart de förmå honorera både emigrantkompaniet och oss; under wintern hafwa de nätt och jemt kunnat förtjena födan. Wi hoppas, att det ädelmodiga kompaniet will wänta i det längsta och ej ansätta borgesmännen på platsen; wi för wår del tro oss ej böra erkänna krafwet, på det att man icke framdeles må behaga draga wexel på oss utan wårt hörande.

Wi finna af Inf[ormatörens] bref (hwad wi ock förut wisste) att i Richmond och trakten deromkring ännu finnas många som önska blifwa hulpna derifrån, hwilket ock nu snart borde ske. Några hafwa, såsom wi hafwa hört af kapt. Jaensson i N.Y., kommit derifrån utom de oss bekanta, men kaptenen har ock beklagande berättat oss, att landsmän ännu i Januari ditlockats af den bekante Erikson eller hans utliggare. Efter hwad kapenen berättat oss måste der dock finnas några i Richmondtrakten eller annorstädes i Södern, som hafwa sig sjelfwa att skylla, då de från New York begifwit sig dit mot hans uttryckliga warning. Då kaptenen en gång kom ned till Castlegarden och der träffade några swenskar, som ämnade sig åt Södern, föreställde han dem tillståndet i rebellstaterna och bad dem afstå från resan. Följden war att en af dem slutligen blef otidig och förklarade, att det måtte wäl wara flera än kaptenen som kände ställningen i landet.

Wi få emellertid, då flertalet icke wisste hwad de gjorde, när de i sin nöd togo arbetsbeting i Södern, uppmana landsmännen till nya bemödanden att hjelpa dessa olyckliga. Wi tänka emellertid att benägenheten att hjelpa skulle blifwa större, om wi från Richmond fingo uppgift på de orter i Swerige hwarifrån de bortförde äro, tiden för deras ankomst dit och andra omständigheter. Wi uppmana härmed, för den goda sakens skull, Hrr Ch[arle]s Lundin och Bergqvist och andre wälwillige landsmän dernere att lemna sådana uppgifter med det aldrasnaraste som ske kan.

Af Måndagens Tribune finna wi att förhållandet med wåra landsmäns bortförande till Virginia ändtligen winnit någon uppmärksamhet i amerikanska tidningar. Den omtalar efter Richmond Enquirer att 21 swenska emigranter som i somras passerade Richmond för att söka arbete i det inre af staten nu återkommit, mycket missnöjde med sin behandling, föda och betalning. Deribland omnämndes särskilt det par, som blef bedraget af pastorn-farmaren. De skola alla wara på wäg direkte till Chicago.

Fortsättning följer den 20 mars.

*American Emigrant Co som drevs av kapten R E Jeansson, själv emigrant från Sverige. Biljett-och bankrörele som sålde och förmedlade biljetter till Sverige, samt växlade och förmedlade pengar mellan USA och Sverige. Firman ägde också mark i Kossuth, Iowa, som man sålde till svenska nybyggare och därigenom startade svenskkolonin Svea.

13 mars: Svenskarna som ersatte slavar, del 15

13 mars: Svenskarna som ersatte slavar, del 15

Idag är det den 13 mars, och för 153 år sedan, den 13 mars 1866, publicerade den svensk-amerikanska tidningen Hemlandet ett långt brev från en av de svenskar som lurats att ta slavarnas arbete i närheten av Richmond, Virginia. Brevet är skrivet av Gustaf Kyllander, en av de första som lurades dit. Till skillnad från de flesta andra i gruppen är Gustaf akademiker, utbildad till underlärare vid universitetet i Uppsala.

Gustaf föddes i Vist socken utanför Ulricehamn 1834. Trots att han hade adligt påbrå – farmor var född Ribbing – var barndomen ingen dans på rosor. Inte nog med att föräldrarna skildes; Gustaf var bara 3 år när modern strax därpå avled i lungsot, några veckor före sin 27-årsdag. 1845 flyttar Gustaf och fadern till farbrodern, löjtnanten, sedermera majoren och riddaren, Anders Kyllander, som bor med sin hustru i Hejdeby på Gotland. Ett par år senare flyttar hela hushållet till Västerhejde, och där skrivs Gustaf som fosterson till sin farbror och faster, trots att också fadern bor på gården. De flesta i socknen har som vanligt god frejd, men familjen Kyllander är särskilt skötsam: alla har ”hedrande uppförande” i betyget.

Gustaf Kyllanders betyg i kyrkboken: Berömlig i kristendomskunskap, hedrande uppförande. Studerande vid Upsala Accademie. Bilden är redigerad.
Källa: ArkivDigital: Västerhejde (I) AI:6 (1857-1861) Bild 800 / sid 71.

Det är i slutet på 1850-talet som Gustaf får möjlighet att studera vid ”Upsala Accademie”. Han hinner sedan undervisa en termin på Sundsholms lantbruksskola i Gladhammar, som Emil Key drev 1865-1872. Under det dryga halvår han är där hinner Gustaf säkerligen träffa familjens dotter, den framtida författarinnan mm Ellen Key, då 16 år. Sommaren 1865 packar Gustaf kofferten, och den 19 juni skriver han ut sig ur socknen för emigration till Nordamerika. Han anländer i New York den 18 augusti.

När han skriver brevet till Hemlandet är Gustaf medveten om den uppmärksamhet de utsatta svenskarna i Virginia fått i tidningen, och han fruktar att läsarna börjar bli ”uppledsna” på historierna därifrån. Han anser dock att saken är så angelägen att den måste delges. Roots & Branches – Bloggen kan bara hålla med.

Här följer Gustaf Kyllanders brev:

”Återigen en liten berättelse om flyktingarne från Virginia.

Kanhända Hemlandets läsare redan äro, eller måhända snart blifwa uppledsna wid de täta sorgeberättelserna från wåra dyre landsmän i V[irginie]n, men då saken är af sådan wigt, så kan underdecknad ej underlåta att, så godt sig göra låter, medelst insättande af några rader i Tidningen, söka om möjligt öppna ögonen både på swenskarne här i Amerika och i synnerhet på de från wårt kära fädernesland kommande, på det att ett sådant illistigt bedrägeri mot de wåra snart måtte upphöra.

Den första emigrationen till V[irginie]n skedde, om jag ej missminner mig, i Juli månad 1865.

Såsom fallet ofta är, att wåra landsmän resa från Swerige med för små kassor, eller kanhända också under den långa resan ibland ”Creti och Pleti” blifwa litet plockade som man i hwardagligt tal säger, så hände äfwen nu med några familjer från Dahlsland att, då de ankommo till New York, deras penningar woro slut. Ack hwad war att göra! Men, ”hast du mir gesehen”, hjelp kom snart; en Norrman, hörande att Swenskar woro komna, gick till Castle Garden* och sporde dem hwart de wille styra sin kosa? Till Chicago och sedan till Minnesota wardt swaret. Denne deras s.k. wän, utan att det ringaste betänka sig huru syndigt det är att så, med berådt mod och fri wilja, bedraga sina i nöd stadde landsmän, bad dem följa sig till jernwägsstationen, hwarifrån train går till Chicago, och lofwade han dem resa till en plats 6 mil nära ofwannämnde stad, der de skulle stanna tills de arbetat utaf frakten, och sedan kunde de erhålla arbetsförtjenst så länge det dem behagade. Mina läsare! ett godt förslag i nöden, och hwem skulle ej med uppräckta händer wilja emottaga ett sådant. Således i denna glada öfwertygelse lagade wåra wänner sig i ordning och satte sig upp i wagnarne; men o läsare! tänk sjelf deras förwåning, då de i stället för att, såsom dem lofwadt war, komma nära Chicago, kommo till ett land som de kalla ”Wilsons land”, omkring 12 mil från Richmond. Saken är nemligen den, att Norrmannen af en egendomsegare, boende på ”Wilsons land”, erhållit uppdrag att skaffa honom swenska arbetare, men kanhända troende, att de ej woro så [b]enägna att gå in på hans förslag ifall han talade sanning, så begagnade han sig af en sats i Romersk Katolska läran: ”Ändamålet helgar medlet”.

Ankomne till farmen blefwo de wisserligen lofwade guld och gröna skogar, men då löftena ej uppfylldes, så begåfwo sig några af sällskapet till Richmond, ledsagade af en hederlig swensk. Anlända till staden träffade de en der bosatt swensk, mr. Eriksson, som sedan han hört deras belägenhet genast reste ut till en Doctor Walter, boende 11 mil från staden, och bad honom förbarma sig öfwer hans landsmän och lemna dem arbete, hwilket de äfwen erhöllo.

Nu uppgick en ljus idee i mr E:s hjerna: här kan man förtjena penningar: bilda ett kompani i Richmond och en resande agent. Kompaniet war snart bildadt, agenten gifwen, och således reste han till New York för att förbarma sig öfwer sina landsmän.

Insändaren jemte flera andra swenskar råkade straxt efter ankomsten till New York ut för denne gynnare. Medhafwande twenne bref ifrån Dr. W[alter]s swenskar, i hwilka stod huru rart och präktigt de hade allting, war det ej så swårt att narra andra att nappa på kroken. Hwem som skrifwit brefwen må läsaren sjelf gissa. Wi skulle redan i New York underskrifwa ett kontrakt på ett år, och blef mannen lofwad 150 dollars, qwinnan 100 och barn, som woro under 15 år men dugtiga till lättare arbete, skulle erhålla föda och kläder; i parenthes sagdt utlofwades: att wi skulle komma till godt folk, och god mat ej tryta. Således inskeppades jemte mig omkring 50 andra mina landsmän på en ångbåt gående till Richmond. Mr E[riksso]n stannade i New York för att se hwem han mera uppsluka månde, troligen mycket glad öfwer att redan i början hafwa haft så god framgång med att wärfwa folk och förtjena penningar. Ankomne till Richmond på middagen ena dagen, måste wi wid hamnen tillbringa natten under bar himmel i det wärsta hällregn, och kommo ej från staden förr än sent på e. m. andra dagen. Nu ändtligen fingo wi bära wåra saker ombord på en eländig fraktbåt, och efter ännu några timmars wäntan sattes den i gång af en mager och usel mulåsna. Uthärdande många swårigheter, såsom hunger och törst, och fullkomligt genomwåta af ett ösregn, anlände wi först till en mr. Hobson, boende ungefär 2 mil från ofwannämnde stad, der 15 män (förutom qwinnor och barn) stannade; der uttogs äfwen Olof Brink med moder samt en annan yngling, som skulle arbeta hos en Dr. W[alter]s fordne slafpiskare. Tagande afsked af dem alla, fortsatte wi öfrige färden, och stannade sexton af oss hos en öfwerste H[a]rrison, 48 mil från staden. Så snart wi anländt till wåra bestämmelseorter kommo de fordne slafegarne emot oss, sägande sig ej hafwa hunnit få allt så komfortabelt som de welat, men att de med aldra snaraste skulle få det. I förlitande härpå gingo wi in i de gamle slafkojorna, som mera liknade gamla ladugårdar än boningar för menniskor. Hungriga, som wi woro, war wår första önskan att få mat, och erhöllo wi tjernmjölk och litet corn- eller hwetebröd, men redan andra dagen efter wårt inträde hos farmern erhöllo wi wår ranson pr. wecka bestående af härsket fläsk, rutten sill, cornmjöl och på somliga ställen äfwen litet hwetemjöl, samt hwarje dag tjernmjölk, ganska betydligt utspädd med watten.

Käre läsare! sätt dig nu i wåra förållanden: nyligen komna från det sw[enska] klimatet, lång och swår sjöresa, och att sedan genast i en hetta (wi ankommo till Virginien d. 23 Augusti), som jag ej kan beskrifwa, arbeta i sällskap med negrerne, som woro wana wid klimatet och den högst dåliga födan. Följden war naturlig: sjukdom och missnöje bland swenskarne, så att en del af de ogifta efter 14 dagar begåfwo sig till Richmond, hwarest de som woro handtwerkare genast fingo arbete, och de öfrige efterhand.

Läsaren har förut sett mr. E[riksson]s löften, men ankomne till farmare wisste desse ej det ringaste derom, utan måste han sjelf komma ut för att bilägga twistgiheterna[sic!]. Ankommen till somliga farmer uppgjorde han i kompani med egarne kontrakt ememellan swenskarne och de förre, genom hwilka swenskarne förbundo sig att arbeta ett år med en lön af 150 dollars, men skulle 2 månaders lön innestå till årets slut, då de skulle utbekomma hela återstoden; hos andra åter uppgjorde han kontrakt så lydande: att arbetarne skulle få en femtedel af grödan, som såldes på market, äfwensom rättighet att för egen del uppföda kycklingar och ha en liten kålgårdstäppa. Det säger sig sjelft att wi swenskar, okunnige i engelska språket och främmande för de nye förhållandena, måste sätta wår tillit till wår landsman, och genom att inbilla oss det wi genom ingående i ett sådant kontrakt, som det ofwannämnda, skulle erhålla mycket mera än hwad som war öfwerenskommet i New York, lyckades det honom få oss att underskrifwa detsamma. Utan twifvel war det mycket lätt för wår bedragare att utmåla farmerna såsem[sic!] gifwande utomordentligt hög afkastning af hwarje slag, och att ju mera wi slafwade dess mera skulle kunna säljas på market, och i följd däraf wår winst blifwa större. Mr E[riksson] sade också: att wi när som helst kunde erhålla penningar i förskott. Men äfwen detta war en stor osanning, ty när man begärde penningar blef man wisad på dörren. Då öppnades ögonen på oss, och efter några dagar lyckades wi hämta oss från wår yrsel och funno wi, att mr. E. i stället för att wara oss till hjelp, stjelpte oss ännu mera, tjenade farmarne hwarföre han säkerligen ej gick olönad. Då wi sålunda sågo oss fullkomligt bedragna, så beslöto wi derföre att på annat håll söka arbete; maten war äfwen så dålig att wi af matthet ej orkade arbeta.

De nämnde kontrakterna woro så illistigt hopspunna att, om det lyckats honom binda oss wid desamma, en del af oss troligen ej förtjent en enda dollar, utan kanhända i det stället blifwit skyldiga. Äfwen är att anmärka: att kontrakterna woro i farmarnes händer, och hade wi ej några motswarande, utan wid årets slut kunde ju farmarne helt simpelt wägra att uppfylla desamma. Det war riktigt löjligt att se huru wår hjelpare, nej jag wille säga stjelpare (hos Walter), gick ifrån den ene till den andre för att öfwertyga dem om den stora winst, de genom kontraktets underskrifwande skulle erhålla. Han bad äfwen mig försöka få de ”dumma bönderna, som ej förstå sitt eget bästa” att skrifwa under; men emedan wi en gång förut blifwit narrade af samme man, så war det ej så lätt att lura oss nu. Icke desto mindre kom han ner till oss på Söndagen den 21 Januari för att försöka få oss i fällan; men förgäfwes. Irländarne, som blifwit lofwade, som jag hörde, 2 gallon brännwin om det lyckats dem öfwertyga oss att skrifwa under, togo naturligtwis sina namn tillbaka.

Man ser således att då de löften brötos som blifwit oss gjorda i New York, wi ej kunde qwarstanna så länge, utan måste wi utswultna och utan penningar åter bege oss ut på wandring. Af öfwerste Harrisons swenskar erhöll endast undertecknad och en skräddare betalning för sitt arbete; en stackars sjuk familj, C Larson med 3 barn, måste stanna qwar någon tid sedan wi lemnat farmen, men ehuru mannen och hustrun ej woro fullkomligt tillfrisknade, så utfördes de dock i regn, och anlände till Richmond, der de måste tillbringa natten på gatan. Emedan det war omöjligt att få arbete i staden, så kommo de till W[alter]s, men förgäfwes. Sjuka, utledsna och trötta läto de sin kista, som war för tung för dem att bära någonstädes, stå på kanalbanken, och em[e]dan det började regna måste de söka skydd i en ”barn” (lada) ett stycke derifrån, då under nattens mörker tjufwar togo deras kläder, och de således wid uppwaknandet sågo sig alldeles utblottade. De begåfwo sig sedan tillbaka till Richmond, och sedan har man ej hört af dem. En annan ung swensk war på ett ställe 5 månader (deraf sjuk 2 månader och 10 dagar) och för sin arbetstid erhöll han 50 cent, och om man dertill lägger den högst [d]åliga och otillräckliga föda han erhöll, så må man medge att det war rätt hederligt betaldt. En familj Nilson (deraf twå karlar och en flicka arbetade i 5 månader) erhöll endast 15 dollars. Swenskarne hos dr. Shultice har mig weterligen ej erhållit några penningar. Och så war fallet med de flesta af wåra landsmän, om man undantager mr. Hobsons samt dr. W[alter]s, som erhöllo sin del. Om C. Johnson, som af en prest erhållit ”Confedrate” penningar, äfwensom om flera andra hafwen I läst i Hemlandet, och behöfwer jag derföre ej nu ånyo upprepa detsamma.

När man sålunda betraktar saken i sin helhet, så kan man ej undra på, att wi så snart som möjligt wille derifrån. Bref afgingo derföre till pastor E. Carlson i Chicago och till slägtingar och wänner derstädes och i Minnesota, och har genom deras godhetsfulla hjelp, äfwensom genom andra kärleksrika menniskors, en del af swenskarne lyckats taga sig derifrån.

Som jag sett i tidnin[g]en Hemlandet, har betydliga summor samlats för att till wåren hjelpa de mest behöfwande, och will jag deribland nämna: C. Larson, C. Johanson och skräddaren Sahlström.

Således har tid efter annan mr. E[riksson] mer och mer blifwit känd, så att han funnit för godt låta en annan swensk, som insupit samma dåliga karakter, resa till New York och wärfwa så många af wåra fattiga landsmän han kan, och dessutom tyskar och irländare.

Jag har kanhända warit något widlyftig, men meningen med dessa rader är: att framförallt lägga wännerna i det gamla Swerige på hjertat att litet mera än hitintills skett, tänka öfwer huruwida det är nyttigt eller ej för dem att sälja sin egendom och, måhända med knapp nöd, taga sig öfwer till Amerika om hwilket de hysa allt för höga tankar. Men skolen I komma hit, så resen för all del ej till de fordna slafstaterna. Ett gammalt ordspråk säger: menniskan spår och Gud rår; men det sanna är att emigranterna de första åren måste utstå en hård pröfwotid, och derföre wänner: I, som törhända ären på 60 talet eller deröfwer; I, som hafwen många småbarn; i som ären sjukliga; I gören klokast uti att qwarstanna wid eder gamla jordtorfwa, ty söker först efter Guds rike och hans rättfärdighet, så faller eder allt detta till.

Jamestown d 1 Mars 1866.

G. Kyllander

När Gustaf väl klarat sig från vedermödorna i Virginia verkar hans liv ha tagit en bana som mer liknade den många andra svenska emigranter strävade efter och fick. Han gifter sig hösten 1870 med Maria Olsdotter från Transtrand, och de bosätter sig i Minnesota. Här blir Gustaf lantbrukare på de orter familjen bor: i Sibley, Severance county på 1870-talet, och i Bear Park, Norman county, från mitten av 1880-talet. Gustaf och Maria får två söner och en dotter. 1888 köper Gustaf en bit mark på 160 acres (65 hektar, se Homestead act i blogginlägget den 18 oktober 2018 ) i Bear Park. Han blir kvar i Norman county i resten av sitt liv, som blir långt. Hustrun Maria avlider sommaren 1922, och Gustaf följer henne tre år senare.

En artikel från tidningens redaktion, även den införd den 13 mars 1866, refereras i nästa inlägg.

*Castle Garden var USA:s första immigranthamn, som tog emot immigranter mellan 1820 och 1892, innan Ellis Island tog över rollen.

8 mars: Utvidgandet af qvinnans rättigheter

8 mars: Utvidgandet af qvinnans rättigheter

Idag är det den 8 mars, och internationella kvinnodagen. För 153 år sedan fick svenska kvinnor inte studera på universitet, men det skulle det bli ändring på! Under riksdagsåret 1865-1866 lämnade nämligen riksdagsledamöterna Carl Johan Svensén ur bondeståndet och Carl Fredrik Ridderstad ur borgareståndet in motioner om ”utvidgandet af qvinnans medborgerliga rättigheter”, vilka behandlades under våren 1866.

Carl Johan Svensén och Carl Fredrik Ridderstad.
Okända upphovsmän.
Carl Johan Svenséns motion om kvinnors rätt till examina och statliga tjänster.
Källa: Hedervärda bonde-ståndets protokoll vid den lagtima riksdag, som började i Stockholm den 16 oktober år 1865. Första bandet s 169.

Ridderstad ansåg att kvinnor skulle få ”inträde i statens telegrafverk, samt i befordrings- och löneväg få sig tillerkända samma rättigheter och skyldigheter som mannen”, och kunde även tänka sig att ”utsträcka denna underdåniga anmälan ännu längre”.1) Svenséns motion gick också längre. Han föreslog

Ur Carl Johan Svenséns motion om nya rättigheter för kvinnan.
Källa: Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, 1866-01-25.

”att svensk qvinna, liksom man, må vara berättigad blifva offentligen examinerad vid rikets universiteter icke allenast uti fullständig studentexamen, utan ock för erhållande af filosofie- och medicine doktorsgrad, samt jemväl i de delar af rättsvetenskapen med dertill hörande ämnen, som berättiga till kansliexamen; att inom post- och telegrafverken qvinnan må åtnjuta samma tur och befordringsrätt, som komma männen till del; att qvinnan jemväl må vara berättigad att söka och vinna anställning vid statens jernvägstrafik; och att qvinnan i öfriga för henne passande befattningar på den civila tjenstemannabanan förklaras berättigad till inträde, då hon visar sig dertill ega erforderliga kunskaper och skicklighet”.1)

Problemet var nämligen inte endast att kvinnor inte ägde tillträde till universiteten, utan även att enligt grundlagens §28 ”endast svenske män” hade rätt till statliga tjänster.2) Efter viss debatt, där framför allt adeln och prästerskapet ställde sig tveksamma till idén, röstades förslaget igenom av ekonomiutskottet. Av utskottets 48 ledamöter reserverade sig 8 adelsmän och 9 präster mot beslutet, enligt vilket rikets ständer skulle:

Ur Allmänna besvärs- och ekonomiutskottets betänkande om utvidgandet af qvinnans medborgerliga rättigheter.
Källa: Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, 1866-01-25.

”i underd[ånig] skrifvelse till K[ungliga] M[ajestäte]t, med anmälan, att rikets ständer anse befordringsrätt till tjenster och befattningar, hvartill qvinna kan profvas lämplig, händanefter böra henne tillkomma, när hon visar sig dertill ega erfoderliga kunskaper och skicklighet, och för den skull rättighet böra medgifvas qvinna att såväl vid de högre elementarläroverken undergå s. k. afgångsexanen, som vid rikets universiteter och tillhörande anstalter deltaga i undervisningen och aflägga inom de verldsliga fakulteterna förekommande examina, anhålla, att K[ungliga] M[ajestäte]t täckes vidtaga de åtgärder, som för genomförande af en sådan förändring i hittils bestående förhållanden finnas erforderliga.”1)

När sedan förslaget behandlades inom de fyra stånden, röstade bondeståndet igenom det utan förändringar – ivrigt påhejade av den liberala pressen. Ridderskapet och adeln röstade igenom en annan, svagare skrivning. Prästerskapet, däremot, både avslog utskottets förslag och förkastade Ribbings svagare skrivning med 31 röster mot 17. Borgareståndet återremitterade frågan, varpå de olika förslagen som röstats igenom sammanjämkades till ett nytt förslag, som tog hänsyn till dem som inte ansåg att alla yrken var lämpliga för kvinnor, och att kvinnor inte var lämpliga för alla yrken. Förslaget godkändes, och den slutliga skrivelsen beslöt:

Källa: Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, 1866-03-26.

”att i skrifvelse till Kongl[iga] Maj[estäte]t anmäla, att rikets ständer anse anställning i tjenster och befattningar, hvartill qvinnan kan pröfvas lämplig, och hvarifrån hon ej genom grundlag eller civillag är utestängd, hädanefter böra henne tillkomma när hon visar sig dertill ega erforderliga kunskaper och skicklighet, samt fördenskull tillfälle böra beredas qvinna[n] att aflägga de för dylik anställning föreskrifna kunskapsprof; hvarföre rikets ständer anhålla, att Kgl. Maj:t måtte vidtaga och, der så nödigt finnes, hos riksdagen föreslå de åtgärder, som för genomförande af en sådan förändring i hittills bestående förhållanden må befinnas erforderliga.”3)

Det skulle dock dröja till 1870 innan kvinnor fick rätt att avlägga studentexamen, och till 1873 innan kvinnor blev tillåtna att studera vid universiteten. Det hindrade dock inte Betty Pettersson, som 1871 blivit första kvinnan att avlägga studentexamen, från att begära dispens från kungen om att få studera vid Uppsala universitet redan 1872, och hon blev därmed Sveriges första kvinnliga student.

Betty Pettersson.
Okänd fotograf.

Inte förrän 1909 ändrades dock grundlagens §28, så att även kvinnor fick möjlighet att söka statliga tjänster.

1)Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, 1866-01-25.
2)”Akademikeryrken”, Göteborgs universitetsbibliotek,
http://www.ub.gu.se/kvinn/portaler/arbete/akademiker/
3)Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, 1866-03-26.

 

10 februari: En bön för fattige Johannes Holmqvest

10 februari: En bön för fattige Johannes Holmqvest

Idag är det den 10 februari, och för 149 år sedan, den 10 februari 1870, bad Johannes Svensson i Södra Sandsjö prästen allra ödmjukast om ett prästbetyg till Johannes Holmqvist.

Källa: ArkivDigital, Södra Sandsjö (G) HI:1 (1796-1905) Bild 76.

”Holmahult den 10 Februarj 1870

Goda Härr Pastor. Jag kan intet unsleppa att bedja En bön För, Fattige Johannes Holmqvest under Hämningsmåla, att Härr Pastor welle af nåd och Barmhartiget jälpa honom med ett sådant präst-Betyg så att han kan komma nogonstans och fåsig arbete, jag tror och hoppas att ingen Förargelse kan förrekomma om han Finge Ett betyg så att vi kunde sleppa honom. Jag beder En bön för honom och förynkas mig storligen, här fårhan intet nogot arbete utan Fryssa och svälte, ingen kan hjelpa saken utan Härr Pastor. Jag får äfven bedja omursekt för met Dristiga Företag Teknat i Hast af

Joh.  Svensson”

Hela det korta brevet andas omtänksamhet om Johannes Holmqvist…om det inte vore för det lilla ordet ”sleppa”, som smugit sig in. Vill Johannes Svensson sin namne väl, eller vill han egentligen bli av med honom…?

Johannes Holmqvist hade ett tufft liv. Han var född i en backstuga i Södra Sandsjö 1828, och var inte ens ett år gammal när hans far, Magnus Petersson, avled hastigt av slag, 40 år gammal. Mamma Maja blev nu änka vid 37 års ålder, och stod ensam med fem barn på mellan tolv och knappt ett år. 1834 gifter dock modern om sig, med den tolv år yngre artilleristen Nils Olsson Sturle, som själv förlorat sin unga hustru ett år tidigare. Han flyttar in i backstugan med sin lilla dotter. Nu blir det trångt, och Johannes bror, 17-årige Samuel, flyttar ut. Samma sak gör 15-åriga Cajsa året därpå. När Johannes lämnar hemmet och vart han tar vägen vet vi inte; när den nya husförhörslängden påbörjas 1841 finns han inte längre skriven med resten av familjen. Sannolikt har han dock inspirerats av styvfadern, och tillbringar några år som gardist och artillerist.

1853 dyker han upp igen i Södra Sandsjö, från obestämd ort, och förs in på listan med sockenbor utan bestämd bostad. Bestämd bostad har han dock, vilket visar sig i marginalanteckningen: ”f.d. marinsoldat – varit häktad för delaktighet i stöld -53 enl egen uppgift på fästning.” Han sitter på Karlsborgs fästning till 1856, då nästa anteckning förs in i husförhörslängden: ”ankom 56 fr. Carlsborg med betyg, och bevis julii 56, att han är straffad för 1. resan stöld och på fästningen f[ör]hållit sig oredligt.” Ajajaj Johannes, det där låter inte bra!

Källa: ArkivDigital: Södra Sandsjö (G) AI:13 (1851-1856) Bild 443 / sid 429.

I november 1857 gifter han sig med änkan Eva Tall, som är ett par år äldre än han själv. Tre år tidigare hade hon förlorat både maken och den halvårsgamle sonen till rödsoten inom loppet av två veckor. In i äktenskapet med Johannes har hon med sig femåriga dottern Mathilda Charlotta, som Johannes nu blir styvfar till. Tillsammans får Johannes och Eva dottern Emma Carolina i maj 1859. Som stadgad familjefar har Johannes nu all anledning i världen att sköta sig, men icke. I februari 1860 blir han dömd för fylleri, vilket till råga på allt tilldragit sig en söndag, och han blir därför dessutom dömd för sabbatsbrott; en överträdelse som lägger till tio daler på straffet för fyllan, i enlighet med 1734 års lag.

Sonen Carl Edvard föds hösten 1863, och det verkar faktiskt som att Johannes sköter sig. Hustrun Eva är dock inte riktigt kry. Hon plågas av maglidande, och åkomman tar hennes liv i april 1869. Nu rasar Johannes liv samman. Styvdottern Mathilda Charlotta, nu 17 år gammal, stannar hemma i backstugan ytterligare halvtannat år, och hjälper förmodligen till med hushållet och halvsyskonen, nu 10 och 6 år gamla. Det är nu Johannes Svensson ber prästen om ett gott betyg till Johannes Holmqvist, så att han kan lämna socknen och skaffa arbete och försörjning. Johannes får sitt betyg, och far iväg. Han kan dock inte ta hand om Emma Carolina och Carl Edvard i sin frånvaro, och de blir fosterbarn hos olika familjer i Södra Sandsjö.

Johannes synder glöms inte bort. Här husförhörslängden från 1861-1870, med anteckningar om när han fått arbetsbetyg, bland annat den 10/2 70.
Källa: ArkivDigital: Södra Sandsjö (G) AI:15 (1861-1870) Bild 85 / sid 72.

Johannes får arbetsbetyg nästan varje år framöver, och kan på det sättet försörja sig. Det oregerliga sinnet verkar han kunna hålla i schack under decennier, men 1894 bränner det till igen. Johannes har hunnit bli 66 år, klarat sig igenom kolera- smittkopps- och rödsotsepidemier, undvikit att supa ihjäl sig, och levt längre än de flesta vid den här tiden. Då hamnar han i slagsmål, och döms i februari för ”misshandel med lifsfarligt vapen till straffarbete under 1 år”, som det står i husförhörslängden. Han blir dock frigiven redan i november samma år.

”dömd för misshandel med lifsfarligt vapen till straffarbete under 1 år 23/2 94. frigifven 29/11 94.”
Källa: ArkivDigital: Södra Sandsjö (G) AI:21 (1891-1895) Bild 84 / sid 69.

När han kommer ut från fängelset hamnar han på Västra Veramåla fattighus i Södra Sandsjö socken. Där avslutas hans dagar den 13 september 1898.

Vad ska man då dra för slutsatser om Johannes Svenssons intentioner den där gången 1870? Förmodligen hade hans bön om arbetsbetyg till Johannes Holmqvist dubbla syften. Dels genuin omtanke om att Johannes skulle få ordning på sitt liv och kunna försörja sig, dels att få ”sleppa” en av socknens olycksfåglar, som kanske inte alltid var så lätt att ha att göra med.