Idag är det den 10 juli, och i förrförra blogginlägget beskrevs ”Några regler att följa vid bad i öppen sjö” från 1888. Noterbart var frånvaron av råd för att undvika drunkning. Omkring ett århundrade tidigare verkar drunkningar dock inte ha varit något större problem. Drunknade personer som inte visat något livstecken på flera timmar kunde lätt återupplivas, genom att man följde Dr Christian August Strubes råd.
För att inga missförstånd ska uppstå är dock en liten varning på sin plats innan vi går vidare:
Uptag en sådan menniska snart och warsamt. Men ställ henne ej på hufwudet, rulla henne ej öfwer ett fat. At skaka henne något och gifwa henne en måttelig rörelse, är likwäl godt. Märk: En menniska kan och måste hjelpas, om hon ock legat några timmar och längre i watnet.
Rena mun och näsa från slem med en lapp, eller med en pennfjäder doppad i olja.
Bringa henne skyndsamt med uprätt hufwud i närmaste hus, men för all ting ej til elden, ej i en warm stuga, ej i dragluft.
Lägg henne något på högra sidan med kroppen sluttande och med hufwudet uprätt.
Drag fort de wåta kläderna af, skär dem af.
Aftorka henne warsamt; men agta dig för at det ringaste gnida henne. Gnidning är i början skadelig.
Weckla warma, torra kläder om henne, eller täcken, dynor, lakan, hö eller halm (ansicktet blir endast fritt); lägg warma, torra, eller i warmt watten doppade dukar omkring bröstet, magen och fötterne. Dukarne böra beständigt upwärmas å nyo. Märk: Man måste i början wärma henne lindrigt, och endast småningom starkare.
Bespräng och bestryk ansicktet och tinningarne, också bak om öronen med ättika, brännwin, win, eller med någon slags Spiritus.
Inspruta något bränwin eller ljum mjölk, ljumt watten eller ljum ättika i ändtarmen, eller sätt henne et klistir(*) af ljumt watten och salt. Märk: Man bör så litet som möjeligt, under hjelpen blotta den drunknade.
Så snart man känner at hjertat börjar röra sig, gnider man kroppen, isynnerhet händer och fötter, ryggraden nedåt, och hjertgropen med warma, torra dukar eller med Flanell, eller med borstar doppade i olja. Piskning med brännässlor är ganska nyttig, den sätter det stelnade blodet i rörelse.
Källa: ArkivDigital: Veddige (N) AI:1 (1774-1777) Bild 7 / sid 7.
Märk: Man måste gnida warsamt, ej för fort eller för hårdt, i synnerhet i början. Det är godt at man därwid sätter den drunknade i et ljumt bad eller fot-bad, hwilkets warma man underhåller genom tilslagit warmt watten. Så snart man tager honom ur badet, måste man efter skedd aftorkning inswepa honom warmt. Märk: Men skulle endast et ganska swagt lif wisa sig, så måste man under det man sackta gnider, också inblåsa luft, och ofta uphöra för et ögonblick, med bägge delarne på en gång, och fortsätta detta så länge tils menniskan kommer til sig.
Waknar den Drunknade, så fortfar man likwäl med lindrig gnidning och upwärmning. Mången som började få lif, dog åter, emedan man för tidigt uphörde med hjelpen.
Kan han swälja (men ej förr), så häller man litet thee, blandadt med ättika, bränwin eller win, uti honom, men småningom och ej mycket på en gång, gifwer honom warmt dricka, eller warm soppa, sätter klistirer af hälften hafresoppa och hälften mjölk. Märk: Man måste utan at hwila åtminstone fortfara med hjelpen i sex timmar, och ej förr uphöra därmed än menneiskan antingen är wid lif, eller ingen räddning är mera möjlig. Mången menniska blir under hjelpen först återkallad til lifwet efter two til tre timmar, ja först efter en half dag.
Wid någre drunknade hade man anwändt alt det som här är beskrifwit, och hwilket man altid måste anwända, ändtligen betäckte man dem öfwer hela kroppen (ansicktet blir fritt) med warm gjödsel, eller med warm aska, eller warm sand, eller warma klier, och lät dem på det wiset ligga någre timmar, och de återfingo lifwet!
Tecken till Lif.
Huden blir småningom mjukare, enkla delar blifwa warma, bröstet rörer sig, man märker en ryckning i ansicktet och i ögonlocken, hjertat börjar at klappa sakta, läpparne och kinderna få färg. Ändtligen följer suckande, höjning af bröstet, hjertklappning, ryckning i fötterna, darrning i hela kroppen, hosta, nysning, skum för munnen, bullrande i tarmarna – Lif.
Märk: Är en menniska drunknad i wintern, och därwid stelnad, så bör man behandla henne som en ihjälfrusen.
Man kan rädda sig från att drunkna, om man håller andan. Man wänje sig i tide hålla andan.
Alla Gossar borde under upsyn lära at simma.
För Badaren eller Fältskären.
Åderlåtning på drunknade är merändels skadlig, likwäl är ansicktet blått, och stå halsådrorne spända, hwilket ganska sällan inträffar, så kan man tappa af den yttre högra halsådern eller af den högra armen, fyra til sex unts blod, men ej mera; såret betäckes, endast med et häftplåster. Tobaks klistirer och starkt luktande saker äro skadlige. Läkaren bör dessutom gifwa ackt på at hjelpmedlen anwändas ricktigt, i synerhet de under No 8 och 9.
Se min korta upgift af räddningsmedlen i hastiga olyckshändelser, til bruk för Fältskärer.
Inblåsningen af luft sker genom munnen, eller om den är tilsluten, genom näsan, medelst en blåsbälg, hwilkens spets man omwecklar med en wåt lapp, och däri wäl fäster et rör. En står wid den Förolyckades hufwud, förer röret genom munnen i matstrupen, trycker med den andra handen lindrigt på den utstående delen af wäderstrupen, (strup-knölar) [och] en annan inblåser derpå luft, och, så ofta den Förolyckades lungor utwidga sig, trycker och stryker han på en gång lindrigt på bröstet, nedifrån upåt, i synnerhet emot wänstra sidan. Man uphörer mellanåt en minut med inblåsningen, til dess hjertat rörer sig. I nödfall kan man inblåsa luft med munnen. Inblåsande af Lifs-luft är det säkraste medlet.
(*klistir = lavemang)
Frågan är om råden någonsin fått en drunknad att återupplivas. Man undrar ju om metoder som lavemang med brännvin eller ljummen ättika, piskning med brännässlor och kroppsinpackning i varm gödsel kunde få en drunknad att vakna till liv av själva chocken av behandlingen? Inblåsning av luft via munnen var ju i och för sig ett steg i rätt riktning, men att köra ner ett rör i strupen och blåsa med bälg, medan en annan person trycker varsamt på adamsäpplet, var kanske inte bästa metoden. Vaknade den drunknade sedan till liv, var det kanske inte te med ättika denne var som mest pigg på just då, framför allt inte i kombination med ett lavemang på havresoppa och mjölk. Inte heller torde ytterligare bad efter att man just blivit uppdragen vara det en mer eller mindre drunknad längtade efter som mest.
Ett lovvärt råd, som även gäller alla töser, är att alla gossar borde under uppsyn lära sig simma. Ett sämre råd är, att man kan rädda sig från att drunkna, om man håller andan.
