Idag är det den 31 mars, och för 209 år sedan, den 31 mars 1808, tog Johan Nilsson i Fröderyd livet av sig. Man kan ana i prästens berättelse att Johan Nilsson sörjde ihjäl sig, och enligt hans framlidna hustrus dödsnotering hade de ”sammanlefvat et förnögdt ägtenskap i 19 år”. Historien blir inte mindre sorglig av detaljerna om hur han omsorgsfullt lade hatt, käpp och vantar i båten innan han kastade sig i den kalla sjön.

Men var hans förtvivlan tillräcklig för att han skulle få begravas på kyrkogården?

”Martius d[en] 31 om morgonen fants inhyses mannen Johan Nilsson uti Ekeberg [som] om natten emillan d[en] 30 och 31 dränkt sig sjelf uti oset vid norra ändan af Kallsiö siön, hvaräst han steget uti en båt tilhörig Fiskaren Steen, och sedan han uti båten lagt ifrån sig hatt käpp och vantar sielf störtat sig uti siön som säges deraf vara af 15 alnars diuphet. Han blef född 1762. Fadren Nils Bengtsson, modren Elin …dotter i Liunganäs Västerg[år]d. Hemma i Föräldrarnas hus til dess han trädde i ägtenskap med Enkan Annika Jansdotter Ekeberg, med hvilken han aflade 7 barn, 3 söner och 4 döttrar, af hvilka en son och en dotter redan äro döda. År 1806, dödde hans hustru, efter hvilken tid han ofta varet mycken svårmodig til sinnes, och omsider i denna sin svårmodighet dränkte han sig sluteligen sielf. Så snart hans död blif känd inlämnade Pastor i Församling underrättelse härom till Dommaren i orten, och begjärde dommarens utlåtande huru med den dödas kropp skulle förhållas, hvar å ärhölls följande svar.”

Vid den här tiden var självmord, så kallad självspillning, ett allvarligt brott. Missgärningabalken, XIII kapitlet, föreskriver att den som med sunt förnuft tagit livet av sig skulle begravas av skarprättaren i skogen. Förmildrande omständigheter fanns dock om psykisk sjukdom kunde misstänkas:

”1§ DRäper eller förgiör någor sig sielf; tå må thes kropp af then, som honom finner, oförwit uptagas, och afsides läggas: pröfwar Domaren sedan, at han med wilja sig förgiordt; tå skal en sådan sielfspilling af skarprättaren til skogs föras, och i jord gräfwas. Finnes thet i hufwudswaghet, raseri, eller annor sådan wånda skedt wara; tå må han af annat folk handteras, och begrafwas.”

En självmördares kropp fick inte begravas utan att häradsrätten eller en domare hade godkänt det, utifrån en undersökning om huruvida personen som tagit livet av sig varit vid sina sinnens fulla bruk. Prosten i Fröderyd kontaktar därför omgående en domare, och svaret kommer med vändande post: 

”Högärevördiga och Höglärde Herr Prost och Kyrkoherde!

Af Herr Prostens och Kyrkoherdens skrifwelse af den 1:ste i denna månad, har jag inhämtat, att inhysesmannen Johan Nilsson från Ekeberg i Fröderyds socken natten emellan den 30 och 31 sistledne Martii dränkt sig uti sjön Kallsiö, hvarföre Herr Prosten och Kyrkoherden begärt att få underrättelse på hwad sätt med den dödes kropp skall förhållas, och som ej mindre Herr Prostens skrifwelse innehåller, att Johan Nilsson någon tid warit Swårmodig till sina sinnen, än äfwen Krono Länsmannnen i orten J. G. Laurell samt Bönderne Jonas Börjesson i Rödskog, Johannes Svensson i Flathult, Adolph Hempel och Aron Lilljeroth i Kristorp uti aflemnat bewis af den 1:ste i denna månad, intygat, att Johan Nilsson, efter det han för några år sedan blifwit Enkoman warit swag till sina sinnen och mycket oroad öfwer sin och sina Barns utkomst, och att han således af sinnes swaghet afhänt sig lifwet; altså och då någon anledning icke eller förekommit, att någon annan warit wållande till denna händelse, kan jag icke finna för det närwarande någon widare undersökning härom wara nödig, utan må Herr Prosten och Kyrkoherden i stillhet efter Författningarna låta begrafwa Johan Nilssons döda kropp så wida han i lifstiden för öfrigt fört en klanderlös wandel.

Jag har äran wara

Högärewördige och höglärde Herr Prostens och Kyrkoherdens ödmjuke tjenare

Johan Ullberg

Jönköping den (?) april 1808.”

Begravning i stillhet var på den här tiden ett straff, som innebar att stoftet begravdes i tysthet och utan klockringning efter solnedgången, med endast de nödvändiga personerna närvarande.

Prästen och domaren i Johan Nilssons fall kommer fram till att hans förtvivlan över hustruns död lett till en sådan svårmodighet att han avhänt sig livet, och att detta i det här fallet är en sådan förmildrande omständighet att han får begravas på kyrkogården, om än i stillhet.

”Enligt å andra sidan stående Domhafvandes förordnande blef Johan Nilssons döda kropp i stillhet enligt författningarna begrafven d[en] 2 april i en ålder af 46 år.”

Johan Nilsson hade förlorat både sin 18-åriga dotter och 48-åriga hustru inom ett par månader sommaren 1806. Båda hade avlidit i ”hufvudsjuka”, som kan ha inneburit hjärnhinneinflammation eftersom den verkar ha smittat dem båda. Han efterlämnade två söner och tre döttrar mellan 4 och 19 år gamla, varav en son hamnade i lantvärnet där han dog året därpå.