Idag är det den 4 maj, och för 176 år sedan, den 4 maj 1841, inträffade i Ramkvilla en närapå osannolik olycka som bara kan betecknas med det engelska ”freak accident”.
Den 4 maj 1841 avlider plötsligt 7-åriga lilla Lovisa Jonasdotter i en av backstugorna under Södregården i Skärbäck, Ramkvilla socken. Hon hade inte haft en lätt barndom. Familjen var utfattig, föräldrarna ”discordes” – de kom inte överens, och fadern tog förmodligen till flaskan då och då. Den 4 maj får hon plötsligt hjärtsprång, vilket var beteckningen för alla slags kramper hos barn som ledde till medvetslöshet och död. Hon avlider.
”Maj 4: Dog af Hjertsprång och begrofs d[en] 9 flickan Lovisa under Skärbäck Södreg[ård]. Par[entes] B[ack]st[ugu]mannen Jonas Svensson, h[ustru] Sara Eriksd[otte]r. Född 21/6 1833, i 8:de året g[amma]l.
Hennes fars morbror Magnus Jonasson, som tagit över den lilla släktgården i Skärbäck, är med sina 50 år är äldst i släkten. Alla hans syskon utom systern Elisabet avled utan barn, så han kanske känner lite extra omsorg för sin systers olyckligt lottade barnbarn. När han får bud om att Lovisa har avlidit befinner han sig på sin sons gård i Höreda. Han får reda på att det behövs folk för att hjälpa till med dödsringningen över flickan i kyrkan, och skyndar sig dit för att hjälpa till. När han kommer fram ringer kyrkklockorna redan för fullt. Han tar trappan upp i kyrktornet i några snabba steg, och är snart uppe. Prästen berättar vad som sker i nästa stund: ”Knappt uppstigen af sista trappsteget till klockorna, lutade han oförsigtigt hufvudet mot storklockan, som i sin obehindrade fart gaf honom ett dödel[igt] slag, hvaraf han sanslös nedföll utan att gifva tecken till lif. Ingen ovarsamhet af de ringande orsakade denna våda ej [h]eller var mannen i rusig belägenhet[…].” Magnus blir träffad av den svängande storklockan, och döden är ögonblicklig.
”Maj 4: Dog af Våda och begrofs d[en] 9 HemmansEgaren Magnus Jonasson från Skärbäck Me[llangård] f[ödd] 4/7 1790 derstädes. Par[entes] Jonas Persson, Lisbet Månsd[otte]r. Gift med Greta Olofsd[otte]r som, med 3 barn, öfverlefver. _ Då Ringningen skedde för ofvannämde barn No 15, kom han från sin Son i Hörda och gick upp i tornet för att biträda dervid, emedan han blef underrättad, att antalet af dem, som skulle ringa, war otillräckligt. Knappt uppstigen af sista trappsteget till klockorna, lutade han oförsigtigt hufvudet mot storklockan, som i sin obehindrade fart gaf honom ett dödel[igt] slag, hvaraf han sanslös nedföll utan att gifva tecken till lif. Ingen ovarsamhet af de ringande orsakade denna Våda, ej [h]eller var mannen i rusig belägenhet, hvarför ingen laga undersökning ansetts nödig före begrafningen. I 51 året g[amma]l.”
”… any man’s death diminishes me, because I am involved in mankind; and therefore never send to know for whom the bell tolls; it tolls for thee.”
”…varje människas död förminskar mig, ty jag är en del av mänskligheten. Sänd därför aldrig bud för att få veta för vem klockan klämtar; den klämtar för dig.”
