web analytics
27 december: Svenskarna som ersatte slavar, del 11

27 december: Svenskarna som ersatte slavar, del 11

Idag är det den 27 december, och för 153 år sedan, den 27 december 1865, berättade tidningen Hemlandet kortfattat om hur det hade gått för Carl Fredrikson med familj från Ukna, C.G. Petterson från Hjerserum och Jöns Nilsson från Fjälkinge, som kommit med tåget till Chicago den 17 december.

”Flyktingarne från Richmond.

De landsmän som den 17 ankommo hit från Richmond och New-York, qwarstannade till den 21 då de, i sällskap, begåfwo sig till Knoxville. De gåfwo förbindelse på hwad de för resan och den förutnämnda liqviden på ”boardinghuset” behöfde, tillsammans $35,00, lånade ur sammanskjutna undsättningsmedlen.”

De insamlade medlen kommer alltså till nytta, och en och annan dollar till undsättandet av de nödställda svenskarna i Virginia trillar fortfarande in.

”Till landsm[ännen] i Richmond: Från en landsman i Knoxville, $1,00.” Ur Hemlandet den 27 december 1865.
Det visar sig dock inte bara vara till trakten av Richmond i Virigina som godtrogna svenskar lurats i sitt nya hemland. Även i Kentucky har man blivit av med sina slavar och behöver arbetskraft.

”Nya flyktingar från Södern.

Åter hafwa wi att för landsmän framställa till slaf- eller rebelldömet bortförda landsmäns öden, omsider undsluppna, denna gång en familj från Kentucky.

Skräddaren Landfors från Ukna hade beslutit sig till utflyttning med swärfader, hustru och twå barn, det äldsta en flicka om fyra år. Han hade skrifwit till agenten Nilson i Göteborg och kom hit för att afgå med segelfartyg, men när han efter framkomsten förnam att öfwerfarten med ett sådant kunde taga en obestämd tid af flera weckor, beslöt han sig att gå med ångfartyg, ehuru derigenom hela hans kassa skulle wara slut wid landstigningen i New York.

Agenten lofwade dock att hjelpa honom genom ett rekommendationsbref till agenten Jansson derstädes, hwarigenom Landfors skulle blifwa befordrad hwart han önskade och der få arbete.

Kommen till New York skickades han af agenten der, jemte bortåt tjugo andra landsmän, barnen – ty der woro flera familjer – oberäknade, till en liten plats, Shelbyville i Kentucky. De skulle ha, männen $15,00 och qwinnorna $10,00 jemte födan i månaden. (Det har dock icke warit mer än en som fått $15,00; andre 10 eller till och med 5.) Der, sade N.Y. agenten, kunde han på en månad eller twå förtjena nog att komma till Chicago, dit (Landfors wille och) från Shelbyville icke war särdeles långt.

Den som beställt arbetare dit ned – en ”domare” som L[andfors] kallar honom – skulle dock ej ha dem sjelf, utan war blott agent för andra. Wåra landsmän inhystes i en ”förstuga”. Nu kommo arbetsgifwarena och besigtigade de nykomne arbetarena, arbetsdjuren hade wi så när skrifwit, ty beskrifningen påminner om en slafmarknad. Så tog farmaren en eller par ur högen och gaf sig i wäg.

Så gick det dag för dag och efter tre dagar war L[andfors] och ändå en familj qwar. Då tog en skräddare honom till sig, ty L[andfors] war skräddare. Dock, om det war för okunnigheten i språket eller annan orsak, nog af L[andfors] fick icke en dag stanna hos skräddaren. Efter åtta dagar wid pass fick han hyra sig in hos en annan amerikanare, der han med familj fick bo och äta för 1 doll[ar] i weckan och hustruns arbete. Det blef honom dock odrägligt och han hyrde sig för en tid ett rum, men måste för att förtjena nog åt de sina först ensam gå till det stora Louisville, der han fick rätt god förtjenst och således, om han ej sökt annat, gerna skulle stannat – men utan Guds Ord och dertill bokstafligen i en mördarekula. Läsaren har hört talas om Nashville, Tenn[essee] m. fl. orter. Sammaledes i Louisville, K[entuck]y; folk mördas på ljusa dagen, och när mörkt är wågar åtminstone ingen fremmande gå ensam ut. Från Louisville har nu Landfors ändtligen kunnat hjelpa sig hit.”

Fortsättning följer den 2 januari.


Comments are closed.